En bra spökfilm går ju alltid ner. Därför plockade jag fram Lee Woo-cheols film ”Cello” (eller Chello Hongmijoo Ilga Salinsagan som den ju egentligen heter) från 2005. Detta är sydkoreanen Woo-cheols regidebut och något mer har det faktiskt inte blivit sen dess. Hur ska detta tolkas? Ja, Cello kanske kan ge svar på denna fråga.

Filmen handlar om Hong Mi-ju (Hyeon-a Seong), en kvinna med en del mörka minnen i bagaget. Som ung var hon en mycket lovande cellist, liksom hennes bästa vän Kim Tae-yeon (Da-an Park). Efter en audition de båda medverkat i kör Mi-ju av vägen på väg hem och Tae-yeon omkommer i olyckan. Mi-ju lägger därefter av med att spela cello. Ett antal år efter denna händelse lever Mi-ju ett stillsamt familjeliv med sin man Jun-ki (Jeong Ho-bin) samt sina två barn, den autistiska Yoon-jin och yngsta oförsiktiga dottern Yoon-hye. Inneboende hos familjen finns även svägerskan Kyeong-ran (Wang Bit-na). Samma dag som Mi-ju fyller år inträffar ett par anmärkningsvärda händelser. Hon jobbar nu som musiklärare på en skola och hennes chef Sun-ae (Na-woon Kim) erbjuder henne nu en befordran samtidigt som hon bjuder in Mi-ju till en konsert med den avlidna väninnan Tae-yeons yngre syster Hae-Yeon. Detta väcker de gamla minnena till livs och Mi-ju tackar nej till båda erbjudandena. Hon blir än mer uppskakad när hon lite senare plötsligt inne på lärarrummet attackeras av en tidigare elev som hon tidigare underkänt. Men detta ska snart visa sig vara ett mindre problem, på en lokal tillställning några dagar senare får Mi-ju ett kassettband med en inspelning från en av Hae-Yeongs framträdande. I bilen hem kan hon inte låta bli att lyssna på detta men så fort musiken startar börjar hon förlora medvetandet och är nära att krocka med en lastbil. Detta är bara en av flera skrämmande händelser som nu börjar påverka hennes liv. Kryptiska meddelanden och hot börjar dyka upp på hennes mobiltelefon, och någon är nära att köra på henne med sin bil. Familjelivet blir även det alltmer svårhanterligt. Den autistiska Yoon-jin blir plötsligt väldigt intresserad av en cello hon ser i ett skyltfönster och tillbringar sedan dagarna med att spela monotona ljud på detta nyinköpta instrument. Mi-jus svägerska Kyung-ran blir allt mer konstig och deprimerad efter att tagit emot mystiska samtal från sin man i USA. Till råga på allt anställer familjen av någon märklig anledning en mysko och obehaglig hushållerska, Ji-sook, stum sedan hon försökt begå självmord genom att svälja syra. Sakta men säkert börjar Mi-jus tillvaro falla samman, hon ser konstiga syner och folk beter sig allt mer underligt. Vad är det som händer egentligen?

Den asiatiska skräckfilmsmallen som vi sett de under de senaste 15 åren har ju visat sig vara ganska stereotyp I längden. Det som var nytt och kittlande i början är idag för det mesta standardklichéer. Woo-cheol Lee ska därför ha cred för att han försöker tänja på gränserna en aning. Cello försöker fördjupa historien genom att lyfta fram ett familjedrama i centrum. Det som vanligtvis ska stå för trygghet, familj och hem, ska nu utgöra en del av det skrämmande och oförklarliga hot som vilar över huvudpersonen. Det är just denna aspekt som ger Cello en egen identitet bland andra liknande filmer. I Lees film går ingen säker, ung som gammal, skyldig som oskyldig. Det finns en mörk ton som genomsyrar hela dramat och där vi kanske inte ska förvänta oss något hopp eller hjältemodiga insatser. Lee försöker även så gott det går att inte slänga in billiga hoppa-till-effekter eller bleka kvinnor med långt svart hår. Tyvärr vågar/kan/vill han inte fullfölja detta upplägg fullt ut. Det finns en hel del potential i Cello, men Lee lyckas inte bryta sig loss tillräckligt från den dramaturgiska tvångströja asiatisk spökfilm själv har dragit på sig. Vi har de spökliga uppenbarelserna, det mystiska kassettbandet, de mystiska telefonsamtalen och den obligatoriska twisten för att nämna några typiska ingredienser. Arvet från filmer som Ringu, Ju-On, Phone och A Tale of two sisters lyser således igenom ganska klart. En del har dessutom klagat på det långsamma tempot, det tar ungefär en timme att etablera själva filmens huvudhistoria. Detta är dock inget problem som jag ser det. Cello är ingen actionladdad splatterfest och det är väl inte det man förväntar sig av filmer som denna. Visst förekommer en del blod, men Lee fokuserar mer på stämning och atmosfär. För dem som orkar hålla koncentrationen uppe kommer ett spännande drama att spelas upp med ett dramatiskt klimax. Visst kunde filmen stramats upp något och ett par händelsefattiga sekvenser strukits, men på det hela taget fungerar upplägget bra. Framför allt slås man av persongalleriet. Mi-ju är omgiven av en grupp udda figurer. Hennes äldsta dotter Yoon-jin talar aldrig utan sitter bara och stirrar ut i intet, svägerskan Kyung-ran får ett psykbryt när hennes man dumpar henne och flippar ut totalt och Ji-sook, den stumma hushållerskan, är obehagligast av dem alla. I jämförelse är Mi-ju ironiskt nog rena ängeln.

Ser man till skådespelarinsatserna är det väl främst Hyeon-a Seong som Mi-ju som står ut. Framför allt lyckans hon med konststycket att porträttera en ytterst ordinär person, långt ifrån flashiga scream queens. Tråkigt säger vissa, bra säger jag. Allting behöver inte vara glassig yta. Övriga sköter sig också bra, även om vi får stå ut med en i överkant gullig unge (det gillar ju en del). Möjligtvis kan man ha invändningar mot Jeong Ho-bins insats som maken Jun-ki , men hans roll var nog inte specielt utvecklad från början. Filmen har också ett förvånansvärt vackert foto, bättre än vad man kan förvänta sig idessa sammanhang. Detta i kombination med ett väldigt stämningsfullt soundtrack, där en cello skapar ett ödsligt och atmosfärisk känsla, gör att upplevelsen av vad som utspelar sig förstärks på ett positivt sätt.

Det är synd att inte historien är mer uppstyrd och att Lee vågade utveckla vissa delar mer. Nu sitter man ibland och undrar vad som egentligen hände. Den röda tråden är ibland svår att följa och nyckelscenerna känns inlagda en aning slumpartat. Både delen med den hämndfulla eleven och den autistiska Yoon-jin kunde det t ex gjorts mer av. Just deja vu-upplevelsen, har jag inte sett detta innan, kan ibland kännas en aning störande och gör att man inte riktigt kan uppskatta produktionen till fullo. Man vet ungefär vad som ska komma, vilket förtar en del av spänningen. Tur då att den sista delen faktiskt håller så bra klass. Och cellon, hur var det egentligen med den?

Sammanfattningsvis kan man saga att Woo-cheol Lees Cello tyvärr inte riktigt når upp till de förväntningar man kanske hade, sett till premisserna. Men med tanke på att inspelningstiden bara sträckte sig över 40 dagar och att detta är en regidebut så håller filmen en bra standard. Historien är mer fördjupad än vad som brukar vara brukligt i dessa sammanhang, fotot är snyggt och soundtracket mycket stämningsfullt. Dessutom sköter sig skådespelarna riktigt bra. Cello är ingen biofilm direkt, Den flyter med i bakvattnet av den stora asiatiska skräckfilmsvågen och lyckas hålla sig vid ytan när andra sjunker. Filmen är väl värd att se om man gillar asiatisk skräck. Har du däremot dåligt tålamod så hyr Battle Royal istället.