En del av dessa har man ibland själv sett men glömt bort och en del har man glömt att man överhuvudtaget sett. Vad gäller Roy Ward Bakers Hammerproduktion ”Quatermass and the Pit” (eller “Five Million Years to Earth” som den hette I USA) från 1967 så tror jag inte att jag sett den men helt säker är jag ej. Vad som lockade var dock att den har ett så pass bra rykte med och med en rating över 7 på IMDB, en av Hammers finaste ögonblick således. Vad jag visste var att den här Quatermass har figurerat i en mängd olika brittiska produktioner under 1950-, 60- och 70-talet, men var just Quatermass and the Pit kommer in i sammanhanget var något oklart för min del. Så här ligger det emellertid tydligen till, Professor Bernard Quatermass är en fiktiv vetenskapsman skapad av författaren Nigel Kneale åt BBC 1953 och som därefter kommit att dyka upp i ett antal brittiska dramaproduktioner genom årens lopp. Quatermass anses allmänt som Storbritanniens förste TV-hjälte och hans popularitet avspegals i att han återkommande poppat upp i sammanhang som TV-serierna ”The Quatermass Experiment” 1953, ”Quatermass II” 1955, ”Quatermass and the Pit” 1958–59 samt de senkomna ”Quatermass” 1979 (vilken också klipptes ihop till biofilmen ”The Quatermass Conclusion” eller ”Quatermass IV”) samt ”The Quatermass Experiment” 2005. Tre riktiga filmer har det hittills också blivit: Val Guests ”The Quatermass Xperiment” (”The Creeping Unknown” eller ”Shock!!” i USA) 1955 och “Quatermass 2” (I USA “The Enemy from Space”) 1957 och så då Roy Ward Bakers Quatermass and the Pit, Flera försök att återuppliva Quatermass-franchisen på vita duken har gjorts sedan 70-talet men utan framgång. I och med att Hammer återuppstod 2007 har tankarna dock åter väckts, hur det blir med detta framöver är dock ytterst oklart. Varför jag just valde den sista delen i filmserien var mest en slump, den har getts ut i en fin Bluray-utgåva och såg helt enkelt lockande ut. Men vad handlar det hela då om?

Nigel Kneales historia är här i princip exakt densamma som den föregående TV-serien byggde på, något som uppskattats i stora kretsar då den därmed anses väl bevara stämningen från förlagan. Under ett arbetspass vid Hobbs Lane i London, där en utvidgning av tunnelbanesystemet är på väg att byggas, hittar arbetslaget plötsligt kvarlevorna av en förhistorisk apmänniska dold i leran. In kallas paleontologen Dr Matthew Roney (James Donald, känd från bl a “The Bridge Over the River Kwai”) som blir övertygad om att skelettet bevisar att mänsklighetens historia nu måste skrivas om. I en snabbt sammankallad presskonferens tillkännager han sina nya tankar om att upprättgående hominider av en annan art än vår vandrade omkring på jorden för fem miljoner år sedan. Under det att utgrävningsarbetet fortlöper påträffas emellertid nya fynd. Först hittas ett stort metallföremål som tros vara en outlöst tysk bomb från andra världskriget, vilket skapar stor oro. Krigsministeriet kopplas därför in och Överste Breen (Julian Glover) skickas dit med en bombgrupp för att undersöka saken. Med följer även vetenskapsmannen Bernard Quatermass (Andrew Keir) som precis sett sitt stora rymdprojekt att etablera en bas på Månen mer eller mindre tas över av militären med Breen som deras representant. Relationen mellan de två männen är således inte den bästa men Quatermass nyfikenhet över vad som påträffats överväger hans ogillande av den nyblivne samarbetspartnern. Professorn blir snart övertygad om att det inte alls är en bomb som påträffats utan snarare en slags rymdfarkost. Tillsammans med Roney och dennes assistent Barbara Judd (Barbara Shelley) börjar han allt mer hängivet förespråka denna teori, särskilt efter det att ett andra skelett påträffats vilket verkar ha befunnit sig inne i den potentiella farkosten när denna kraschat. Mysteriet tätnar ytterligare när Judd råkar upptäcka att stavningen av gatunamnet Hobbs Lane har genomgått en förändring genom århundradenas gång.  Från början hette gatan tydligen Hob’s Lane, där ordet Hob är ett gammalt namn på Djävulen. Ett par övergivna hus längs gatan har också länge förknippats med historier om spöken och poltergeistfenomen och själva utgrävningsplatsen kan dessutom kopplas till en rad märkliga paranormala fenomen. Medan Överste Breen vidhåller att föremålet fortfarande kan kopplas till andra världskriget och är ett bevis för att nazististerna försökte sprida skräck bland befolkningen på olika vis inser Quatremass, Roney och Judd att svaret är något helt annat. Osäkerheten och spänningen stiger när underliga saker plötsligt börjar ske på utgrävningsplatsen, vad är det egentligen som håller på att hända och vilken mörk hemlighet bär det mystiska metallföremålet på. 

Jag kan verkligen förstå varför Quatermass and the Pit rönt så stor uppskattning, Roy Ward Bakers produktion är en brittisk kvalitetsfilm långt ifrån vad man kanske vanligtvis förknippar med Hammer. Mycket beror på Nigel Kneales manus, här visar han tydligt prov på sin unika förmåga att väva in aktuella samhällsfrågor och stämningar från den rådande tidsandan i berättelser av tidlös natur. Kneale kopplar här effektivt ihop Storbritanniens erfarenheter av andra världskriget och dess efterdyningar med traditionella religiösa myter, pseudovetenskap och klassiska sci fi-teman.  Filmen reflekterar också över ständigt återkommande frågor om människans krigiskhet, främlingsfientlighet och intolerans gentemot oliktänkande. Det är utan tvekan en säregen mix vi bjuds på här. Historien tar en del oväntade vändningar och intresset hålls kvar till slutet, då också spänningen stegras markant. Att Quatermass and the Pit också haft en stor betydelse för sci fi på film och TV är helt klart och man kan för övrigt se spår filmen lämnat lite här och var, som exempelvis scenen med den smältande nazisten i Indiana Jones-filmen ”The Raiders of the Lost Ark” eller den kaotiska presskonferens Peter Benchley använder sig av som dramaturgiskt upplägg för att förstärka den eskalerande panikkänslan i ”Jaws”.

I en film som denna som är så karaktärsdriven är skådespelarinsatserna av största vikt och här fungerar alla de centrala rollerna mycket bra,  liksom även en del i den övriga ensemblen. Andrew Keir har i denna tredje film om den skäggige professorn axlat rollen som Quatermass i stället för Brian Donlevy som var med i de föregående. Vad jag hört var detta ett bra val eftersom Kier tydligen porträtterar Quatermass på ett bättre mer mångfacetterat sätt. Må så vara, i vilket fall som helst ger han vetenskapsmannen tyngd med sin närvaro. Kier känns nästan för bra för att förekomma i detta sammanhang med sin professionella framtoning. Julian Glover är passande pompös och överlägsen i sin roll som gammal krigsveteran, trots sin relativt unga ålder. Han lyckas väl etablera bilden av yrkesmilitären strikt logiska och inrutade tankesätt där det inte finns plats för alternativa tolkningar av verkligheten. Det är dialogerna mellan honom och Kier som filmen i stor utsträckning lutar sig mot. Barbara Shelley var Hammers egen scream queen back in the days och hon har medverkat I ett par av de mest minnesvärda brittiska skräckisarna från 60-talet Hammerskådis (detta blev hennes sista roll för filmstudion). Här använder hon effektivt sitt karaktäristiska minspel för att förmedla den känsla av oro och skräck hennes karaktär Judd allt starkare upplever. Visst får hon alls inte mycket att jobba med som Kier och Glover, men hon är långt från bara en vacker utsmyckning i en mansdominerad film utan bär upp sin roll som vetenskapsassisten bra.   James Donald som Dr Roney gör väl inte så mycket väsen av sig, men han fungerar ändå väl som den uppspelte forskaren som succesivt blir alltmer förskrämd av vad som upptäckts. Värd att nämnas är också Duncan Lamont som den entusiastiske cockneytalande borrmaskinisten Sladden som råkar ut för en något obehaglig upplevelse. Produktionen ser också väldigt bra ut med fint foto som väl fångar atmosfären i filmen. Lägg därtill ett passande soundtrack och det finns inte så mycket att anmärka på det rent tekniska. Ja det skulle möjligtvis vara en del av specialeffekterna då. De håller väl den klass man kan förvänta sig av en traditionell Hammer-rulle, men kanske inte är tillräckligt bra för en klassfilm som denna. Framför allt med tanke på att det gjorts bättre specialeffekter redan långt innan denna film, Quatermass 2 lär t ex se bättre ut i detta sammanhang. Med tanke på att en hel del ter sig ganska taffligt om det inte görs rätt kanske en del scener borde viarit mer återhållsamma så inte spänningen minskar pga att för mycket visas i bild. Nu är det väl inte så farligt trots allt, de scener som känns något skrattretande är förhållandevis få, men en förtar ändå en del av stämningen.

Allt detta låter ju bra, men varför blev det då så att jag faktiskt satt och kollade på klockan emellanåt? Varför kändes Quatermass and the Pit längre än sina 97 minuter? Jo, det stora problemet jag har med denna film att den är så seg i långa perioder. Jag har inget emot långsamma filmer i sig, men här känns det som om saker och ting kunde stramats upp betydligt. Många dialogdrivna partier känns emellanåt som utfyllnad. Det är väl tänkt att historien och karaktärerna ska fördjupas här men även om dialogen är välskriven så ältas saker och ting fram och tillbaka in absurdum. Ja, vi fattar vad meningsskiljaktigheterna mellan Quatermass och Breen går ut på, gå vidare tack. I och med att händelseförloppet tar sin tid och det dröjer innan vi får veta vad som verkligen står på blir känslan av ett närvarande hot aldrig särskilt påtaglig och när den väl blir det har i alla fall jag tappat lite fokus. Det blir därför lite svårt att riktigt engagera sig i slutuppgörelsen tyvärr. Möjligtvis kanske filmen upplevts annorlunda om jag kunnat relatera till den av nostalgiska skäl eller sett den när på TV när jag var liten. Men nu känns Quatermass och hans kamp aldrig speciellt engagerande. Jag vet, detta är som att svära i kyrkan, men tyvärr, klassiker eller ej, jag kan inte riktigt stämma in i hyllningskörerna. En tveksam trea får det bli tack vare de nya element Roy Ward Baker vågar lyfta in i sin film vilket gör att den i detta fall står ut från mängden. Men bedöm själva. Om jag kommer att ge de andra två filmerna i serien en chans, tja vi får se.

Ja, vad ska man då saga som slutsummering. Quatermass and the Pit är helt klart en av Hammers mest ambitiösa och seriösa filmprojekt där de gotiska mardrömmarna bytts ut mot en lika mörk samtidsskildring. Filmen ses som en klassiker i sci fi-sammanhang och utförandet finns det egentligen inte så mycket att anmärka på. Gillar man stämningsfulla långsamma brittiska genrefilmer med en tidstypisk känsla, välskriven dialog och stabila skådespelarinsatser, ja då är detta ett givet val. Söker man däremot efter mer dramatiska upplevelser där spänningen håller en på alster filmen igenom, då är risken stor att man kan bli besviken här. Men helt klart är detta en film som ändå är intressant som ett typiskt tidsdokument för alla som är intresserade av sci fi-skräck.