Sci-Fi

Vad är det egentligen som framkallar rädsla? Ja, det finns en mängd saker som kan verka skrämmande, levande döda, snubbar med motorsågar, en maskerad mördare utanför fönstret, en mörk skog nattetid, ett avlägset och övergivet hus, monster i garderober etc, etc. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det som upplevs som främmande ofta kan skapa oro och obehag. Utifrån detta borde ju då den största rädslan framkallas av det helt okända, och vad är mer okänt än rymdens oändlighet och vad som eventuellt kan finnas i detta mörker.

Science fictionVad kan vara mer främmande än att råka stöta på en utomjordisk livsform på en arktisk militärbas, att uppleva hur någons DNA blandas ihop med en insekts under ett vetenskapligt experiment eller se hur levande varelser plötsligt förändras efter att ha utsatts för någon form av strålning? Det är således dags att ta sig an de kalla kårar som framkallas av utomgjordiska livsformer eller teknologi som gått överstyr, vi pratar alltså om sci-fi skräck. Denna genre är kanske den mest svårdefinierade av alla skräckfilmsgenrer eftersom den flyter in i så många andra kategorier av skräck och icke-skräck på vita duken. Gränsdragningen till traditionell sci-fi är svår, liksom skiljelinjerna mellan sci-fi skräck och monsterfilm, eco-horror, zombiefilm, thrillers och fantasy. Den definition som kommer att gälla här utgår från att sci-fi skräck är en kategori som kan innehålla ett eller fler element från dessa filmtyper och dessutom kretsar kring teman som utomjordiska varelser, galna vetenskapsmän och experiment som går väldigt fel.

 

Mitt i planeten

Science fiction som företeelse har en ganska lång historia. Den är en bred litterär genre som ofta innehåller spekulationer om ett framtida samhälle. Visionerna om vad som komma skall baseras på samtida eller kommande vetenskapliga eller teknologiska landvinningar. Idag är sci-fi ett av de mest etablerade populärkulturella begreppen och förekommer inte bara inom litteraturen utan även i konst, teater, serietidningar, TV, film och spel. Närbesläktade genrer som också fokuserar på teman som tar upp företeelser utanför vår verklighet är ju fantasy och skräck. Om man betraktar sci-fi som ett uttryck för funderingar över framtiden och hur den kan se ut skulle man kunna härleda denna litterära tradition ända tillbaka till gamla mytologiska föreställningar. Människan har t ex säkert drömt om att resa till månen ända sedan hon första gången lutade huvudet bakåt och skådade den stora, spöklikt bleka skivan högt däruppe i himlen. Att lämna jorden och flyga iväg likt fåglarna har således människan nog drömt om i alla tider. Drömmen om Lukianos - Sann historiaatt kunna flyga dyker föga förvånande upp redan i den antika litteraturen. Mest ryktbar är den grekiska myten om Daidalos, ingenjören som konstruerade vingar åt sig och sonen Ikaros. Den senare flög för nära solen, varför vingarna smälte och han störtade i havet. Antikens mest ambitiösa (men naturligtvis helt fiktiva) flygresa hade just månen som destination. Omkring 160 e Kr skrev Lukianos av Samosata en berättelse med det ironiska namnet ”Sann historia”, en av de mest lögnaktiga reseskildringarna i världslitteraturen. I berättelsen skildras flera halsbrytande historier, men månfärden är värst. Lukianos skrift skulle man emellertid kunna kalla världens första sci-fi-historia, med klassiska inslag som krig mellan solkungen och månkungen samt beskrivningar av en rad olika utomgjordiska varelser. Åtskilliga författare har alltsedan dess gått i Lukianos fotspår och diktat ihop reseberättelser som inte har mycket med sanning men väl med mån- och flygdrömmar att göra. Bland de mer framstående berättarna kan nämnas den brittiske biskopen Francis Godwin och den legendariske franske författaren Savinien de Cyrano de Bergerac – den duellglade hjälten med den lCyrano de Bergerac - L’Histoire comique des états et empires de la luneånga näsan. Godwins verk, ett arbete med den långa titeln ”The Man in the Moone: or A Discourse of a Voyage Thither by Domingo Gonsales, the Speedy Messenger”, tog nästan 30 år att skriva och publicerades postumt 1638. Boken blev en stor succé och utkom i minst 25 upplagor under den följande hundraårsperioden. Litteraturhistoriskt sett har den dock kommit att stå i skuggan av Cyranos mer berömda arbete ”L’Histoire comique des états et empires de la lune” 1656 (Resa till månen på svenska). Romanen brukar betraktas som en av de viktigaste föregångarna till den moderna science fiction-genren. Boken har en allvarlig, samhällskritisk sida, som visar hur effektivt denna genre kan användas för att kommentera samtida företeelser. Cyrano var vad man brukar kalla fritänkare. Han opponerade sig mot kyrkans auktoritära sätt att konfrontera vetenskapliga landvinningar och alltid sätta människan i egenskap av Guds skapelse i centrum. Månfärden blev för Cyrano ett medel i kampen för en mer materialistisk världsbild.

Voltaire - MicromégasMånen och dess hypotetiska invånare fortsatte att utöva en stark lockelse på 1700- och 1800-talens författare, inklusive några av de främsta skribenterna i Europa. Daniel Defoe, som annars är mest känd för sin roman om Robinson Crusoe, skrev 1705 en politisk allegori vid namn ”The Consolidator”, som utspelar sig på månen. Med upplysningstiden på 1700-talet kom också ett uppsving för vetenskapliga spekulationer och skrifter. I den franske upplysningsfilosofen Voltaires novell ”Micromégas” 1752 får vår planet en natt oväntat besök av en rymdvarelse från en av jätteplaneterna i stjärnbilden Stora Hunden. Detta kan ses som den första riktiga historien innehållande utomjordningar. I Jonathan Swifts roman “Gullivers resor” 1726 förekommer en beskrivning av ett framtida samhälle skapat av vetenskapsmän i landet Laputa. I de osannolika men än i våra dagar mycket populära historier som mot slutet av 1700-talet kom att associeras med Karl Friedrich Hieronymus, Freiherr von Münchhausen (”Baron Münchhausen”) ingick naturligtvis en månfärd. Enligt den gode baronen är allt på månen ofantligt stort, och månmännen har för vana att rida omkring på trehövdade gamar. Kungen i månen låg vid denna tid i fejd med solen och erbjöd Münchhausen en officersfullmakt, något denne dock tackade nej till. Baronen tillägger att han under sitt uppehåll på månen även träffade några besökare från Sirius, vilka var lätt igenkännliga eftersom de hade bulldoggsansikten. . Under Mary Shelly - Frankensteindet tidiga 1800-talet utkom ett antal romaner och noveller klart inspirerade av den framtida vetenskapens möjligheter. Här kan t ex nämnas Mary Shelleys böcker “Frankenstein” 1818 och “Den sista människan” 1826 och Edgar Allan Poes novell ”The Unparalleled Adventure of One Hans Pfaall” 1835. Här beklagar sig Poe i förordet över att föregångarna i genren inte ägnat det tekniska tillvägagångssättet några tankar. Poe själv kan emellertid knappast sägas ha gjort ett gott arbete inom detta fält – han låter Hans Pfaall använda en luftballong som färdmedel. Med de tekniska framstegen under 1800-talets andra hälft, såsom elektriciteten, telegrafen och nya transportmedel som tåg och ångfartyg, kom också sci-fi-genren att ta ytterligare steg i utvecklingen. Författare som Jules Verne och H. G. Wells kom att skriva en rad verk som skulle nå en stor spridning. Vernes ”Voyage au centre de la Terre” 1864 (Till jordens medelpunkt), ”De la Terre à la Lune” 1865 (Från jorden till månen), ”Vingt mille lieues sous les mers” 1870 (En världsomsegling under havet) och ”Autour de la Lune” 1870 (Månen runt) samt Wells “The Island of Dr Moreau” 1896, ”The Time Machine” 1896, ”The Invisible Man” 1897 och ”The War of the Worlds” 1898 får väl alla ses som klassiker inom genren.

 

The robots

Isac Asimov - FoundationUnder det tidiga 1900-talet kom kiosklitteraturen att underlätta spridningen av en rad nya, i huvudsak amerikanska, sci-fi-författare. En viktig språngbräda blev Amazing Stories magazine, grundad av Hugo Gernsback 1926, det var också i denna tidskrift som termen science fiction skapades. I slutet av 1930-talet slog ännu en tidskrift igenom, Astounding Science Fiction med John W. Campbell som redaktör, vilket ledde till att en rad nya sci-fi-författare knutna till New York kunde etablera sig. Bland de mest framstående kan nämnas Isaac Asimov, Damon Knight, Donald A. Wollheim, Frederik Pohl, James Blish och Judith Merril. Samtidigt lyckades även andra författare inom genren att uppnå berömmelse på andra håll, exempelvis Robert A. Heinlein, Arthur C. Clarke, A. E. van Vogt och Stanisław Lem. Campbells tid vid Astounding Science Fiction brukar ses som den litterära sci-fi-genrens guldålder. Genren börjar vid den här tidpunkten att i större utsträckning lyfta fram sociala missförhållanden, farliga samhällsutvecklingar och samhällskritik. Flera författare utnyttjade det faktum att det inom ramen för science fiction var det möjligt att dra ut konsekvenserna av olika samhälleliga eller vetenskapliga utvecklingslinjer till dess ytterligheter. Denna fas av sci-fi-genren varade fram till efterkrigstiden och det kalla kriget. I och med 50- och 60-talets vetenskapliga utveckling och Neil Armstrongs stora steg för mänskligheten 1969 var det en gång för alla slut med de fiktiva månfärderna. Världen blev större. På samma sätt som de monster som medeltidsmänniskorna hade förlagt till andra världsdelar förpassades till rymdens planeter i takt med upptäcktsfärderna, så flyttades science fiction-litteraturens fokus bort från månen till mer avlägsna himlakroppar. En ny rad författare började ta över scenen, framför allt i den nya tidskriften Galaxy med Frederik Pohl som redaktör. På 1950-talet slog den sociala och litterära rörelse vi känner som Beat-generationen, med Jack Kerouac i spetsen, igenom i USA. I denna grupp författare fanns även de som bidrog med material till sci-fi-genren, t ex William S. Burroughs. Den vänstervåg som svepte över västvärlden från 1968 skulle även den komma att sätta sina avtryck inom sci-fi-genren. Samhällsförändringar lämnar sällan litteraturen opåverkad, och så även i slutet av 1960-talet. Medan det tidigare ofta var den Frank Herbert - Duneyttre rymden som stod i fokus, så är det nu den inre rymden som utforskas. Det intressanta är inte längre ny teknik utan nya samhällen. Författare som Frank Herbert, Samuel R. Delany, Roger Zelazny, och Harlan Ellison kom alla att pröva nya trender, idéer och författarstilar. I Storbritannien kom en grupp författare att bli kända under benämningen “The new wave”, bl a Larry Niven, Poul Anderson, Ursula K. Le Guin, Joanna Russ, James Tiptree Jr. (eg Alice Sheldon) och John Varley. Nästföljande stora trend inom science fiction var 1980-talets cyberpunk. På samma sätt som tämjandet av atomkraften fick en generation författare att skriva om atomdrivna farkoster, atomtandborstar och atomvapen fick det ökade datoranvändandet en ny generation författare att skriva om ett nytt högteknologiskt samhälle där information är A och O. Till skillnad från tidigare science fiction som gärna förlagt handlingen långt fram i tiden rör vi oss här i en tid nära vår egen. Bland de främsta författarna finns William Gibson och Bruce Sterling. På 1990-talet märkets ett allt större intresse för nya teman som miljöfrågor, effekterna av internet och den ökade globaliseringen, frågor om bioteknikens möjligheter samt hur vi ska leva i den nya världsordning som följt på det kalla krigets slut.  I “The Diamond Age” Babylon 5behandlar Neal Stephenson dessa teman utförligt och Lois McMaster återinför karaktärsdrivna historier I sina Bujold's Vorkosigan-romaner. Med TV-serien “Star Trek: The Next Generation” inleddes en ström av nya sci-fi-serier av vilka "Babylon 5" var en av de mest uppskattade. Författare av spekulativ fiktion har den senaste tiden gärna velat stiga utanför genrebegränsningar och sudda ut gränser mellan fantasy, science fiction och skräck. Vanligt är också lek med genrernas konventioner och klichéer. Denna strömning brukar kallas ”New wierd”. Att ovanstående genrer inte setts som "riktig" litteratur ifrågasätts ofta. Kända författare som anses företräda New Weird är Neil Gaiman, M John Harrison, China Mieville och Alastair Reynolds.

 

Georges Méliès tar oss till månen

Georges MélièsHistorien om science fiction på film går ända tillbaka till filmindustrins tidigaste år. Sommaren 1902 bestämde sig den franske filmregissören Georges Méliès för att göra något verkligt våghalsigt. Han pumpade in den enorma summan av 30 000 franc (i nutida mynt omkring en halv miljon franc) i produktionen av en film som förhoppningsvis skulle få människorna att vallfärda till förevisningssalar och marknadstält. För att projektet skulle gå ihop krävdes att filmen såldes i minst ett fyrtiotal kopior, vid en tid då det inte existerade någon fungerande filmdistribution och biografer knappt var uppfunna. Men Méliès visste vad han gjorde. Han valde att spela med de säkraste tematiska kort han hade, att använda sig av ett motiv som helt enkelt inte kunde slå fel, något som människor drömt och fantiserat om i årtusenden. Han skulle ge publiken en rymdfärd. Inspirationskällorna var främst Jules Vernes "Från jorden till månen" och H. G. Wells "De första männen på månen", vilka båda beskrev resor från jordklotet till vår närmaste granne. Hos Verne hade rymdfararna till följd av en teknisk miss inte lyckats landstiga, men hos Wells hade de inte bara landstigit utan även funnit ett månsamhälle med inte alldeles ofarliga invånare. Georges Méliès utnyttjade båda verken och lade till åtskilligt. Resultatet var den första fantasy- och science fiction-filmen, ”Le voyage dans la lune / A Trip to the Moon” 1902. I en hårresande parodi på den vetenskapliga och imperialistiska framtidstron låter Méliès en grupp lärda stofiler ta plats i en Le voyage dans la lunemånraket som skjuts ut i rymden av balettflickor utklädda till matroser. Raketen träffar gubben i månen mitt i högra ögat, en oförglömlig och ofta reproducerad filmbild. Därefter börjar de utforska månlandskapet som om det varit en del av Afrika eller Asien, och mycket riktigt dyker det snart upp horder av vilda infödingar. De förfärliga seleniterna, beväpnade med stora spjut, går till angrepp och tvingar vetenskapsmännen att använda sina tekniskt överlägsna vapen: paraplyer! Ett slag med paraply får seleniterna att gå upp i rök! Till slut återvänder vetenskapsmännen till vår egen planet, där de hedras som hjältar och triumferande visar upp en tillfångatagen selenit. Sedan dess har det kommit ett väldigt stort antal produktioner inom denna genre. Det är dock bara ett begränsat urval som kan klassificeras som egentlig skräck.

 

"They're Coming to Take Me Away ..."

Mary ShellyTidiga exempel på sci-fi skräck är en rad monsterfilmer byggda på litterära förlagor, t ex J. Searle Dawleys ”Frankenstein” 1910, byggd på Mary Shelleys roman med samma namn från 1818. Romanen handlar den om den unge vetenskapsmannen Victor Frankenstein som bygger en kropp av likdelar, vilken han sedan på vetenskaplig väg lyckas väcka till liv. Han flyr från scenen, och lyckas nästan glömma monstret, tills det dyker upp i hans liv på nytt. Under tiden har hans skapelse försökt närma sig människor, men ständigt blivit bortjagad på grund av sitt skräckinjagande yttre. Varelsen tar en gruvlig hämnd på sin skapare genom att en efter en döda de människor denne älskar. Frankenstein blir slutligen besatt av att finna monstret, och det hela slutar med Frankensteins och monstrets död. Berättelser om Frankensteins monster har filmatiserats ett antal gånger, bl a Universal Pictures ”Frankenstein” 1931 och ”Bride of Frankenstein” 1935 regisserade av James Whale, Robert Gaffneys usla ”Frankenstein MFrankenstein 1931eets the Space Monster” 1965, Terence Fishers ”Frankenstein Must Be Destroyed” 1969, Jimmy Sangsters ”The Horror of Frankenstein” 1970, ”Flesh for Frankenstein” 1973 av Paul Morrissey / Antonio Margheriti, ”Frankenstein: The True Story” 1973 av Jack Smight, Kenneth Branaghs ”Mary Shelley's Frankenstein” 1994, ”Frankenstein Unbound” av Roger Corman 1990 och Leigh Scotts ”Frankenstein Reborn” 2005. En annan galen vetenskapsman möter vi i filmatiseringarna av Robert Louis Stevensons klassiska roman ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” 1886. Berättelsen handlar om den trevlige och skötsamme Dr Henry Jekyll som plötsligt väcker uppståndelse bland sina vänner när han börjar umgås med en konstig, ful, liten man som gjort sig skyldig till att ha slagit ner ett barn på gatan. Inte nog med att de båda är vänner, Jekyll har dessutom testamenterat allt i sin ägo till denne märklige Mr Edward Hyde. Det visar sig att Hyde är Dr Jekyll själv efter att han intagit ett egenhändigt uppfunnet elixir, som tycks släppa fram hans mest primitiva och brutala sidor. Dr. Jekyll tycks bli beroende av förvandlingens lockelse och kan inte sluta använda elixiret. Till slut börjar han förvandlas till Mr Hyde även utan hjälp av elixiret. En av de första gångerna historien filmades var redan 1912 av Lucius Henderson och sedan dess har det kommit filmer på temat i samma strida ström som de om Dr. Jekyll and Mr. Hyde 1931Frankenstein: Herbert Brenons  ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” 1913, John S. Robertsons ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” 1920, Rouben Mamoulians ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” 1931, William Vances ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” 1932, Victor Flemings ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” 1941,Terence Fishers ”The Two Faces of Dr. Jekyll” 1960, Charles Jarrotts ”The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde” 1968 och den indiska versionen ”Chehre Pe Chehra” av Raj Tilak 1981. En mindre känd roman som filmatiserats ett antal gånger är Hanns Heinz Ewers “Alraune” från 1911. Historien är inspirerad av en gammal tysk myt där temat uppdaterats. Vetenskapsmannen professor Jakob ten Brincken hyser ett specialintresse för genetic och arvsanlag och utför därför ett experiment på en prostituerad, vilken han inseminerar med sperman från en hängd mördare. Den prostituerade kvinna öder ett flickebarn som visar sig sakna känslor som empati och kärlek. Flickan, Alraune, kommer att lida av sexuell besatthet och dragning åt perverterade förhållanden, men får slutligen vetskap om sitt eget ursprung. Professorn får sedan smaka på Alraunes hämnd. ”Alraune” filmades första gången 1928 film av Henrik Galeen och följdes sen av en rad nyinspelningar, Michael Curtiz / Edmund Fritz ”Alraune” 1918, Richard Oswalds ”Alraune” 1930 samt Arthur Maria Rabenalt ”Alraune” 1952.

Island of Lost SoulsFilmer om galna vetenskapsmän kom således snabbt att bli ett vanligt tema inom sci-fi skräcken. 1933 filmatiserades ännu en klassisk roman för första gången, nämligen H. G. Wells ”The Island of Dr. Moreau” från 1895. Filmen, som regisserades av Erle C. Kenton, fick titeln ”Island of Lost Souls” och hade Charles Laughton och Bela Lugosi i huvudrollerna. Berättelsen följer romanens handling om vetenskapsmannen Dr. Moreau som är besatt av tanken på att förvandla djur till människoliknande varelser genom kirurgiska experiment. Resultatet blir en ras av haltv mänskliga, halvt djuriska varelser som lever i öns djungler och bara delvis kontrolleras av Moreau. Även denna film har det gjorts en rad remakes på, Don Taylors ”The Island of Dr. Moreau” 1977, Sergio Martinos ”L'Isola degli uomini pesce / Island of Mutations” 1979 och John Frankenheimers ”The Island of Dr. Moreau” 1996. Under 1940-talet fortsatte galna vetenskapsmän att skapa monster på filmduken, några exempel är Nick Grindes ”Before I hung” 1940, George Waggners ”Man made monster” 1941 och William Beaudines ”The Ape man” 1943. Man kan klart se hur dåtidens anda präglar dessa filmer, huvudpersonerna är skrattretande galningar, vilka visar på den moderna teknikens avigsidor. Världskrigen hade fört med sig industriell slakt av människor, under mellankrigstidens depression såg många hur deras arbete övertogs av maskiner och 1945 hade forskningen givit oss de första atombombningarna. Den konservativa motviljan mot vetenskapliga nytolkningar av tillvaron var också ganska påtaglig i USA under denna period och filmerna om de galna vetenskapsmännen är ett uttryck för detta. Både Frankenstein, The Island of Dr Moraeu och Dr Jekyll och Mr Hyde tar ju upp ämnen som berör evolutionsläran, en teori som ansågs förkastlig av många. Det finns också en koppling mellan vetenskap och magi som nog kan verka skrämmande. Flera galna vetenskapsmän baserar sin forskning på ockulta traditioner och de blir också ofta varnade att inte försöka skaffa sig kunskap om sådant vi inte var ämnade att veta något om. Vetenskapen kan ju också fylla samma syfte som religionen, en kraft man blint tror på och lutar sig mot. 

 

Vi går mot ... eh ... bättre tider...?

Precis som i samhället i stort är vetenskapen på film i högsta grad en manlig domän, kvinnorna är således oftast offer för olika typer av experiment eller allmänt frånvarande. Naturligtvis är den kosmetiska kirurgin här ett tacksamt ämne där den kvinnliga kroppen blir ett objekt att omforma till ett ofta mycket högt pris. Exempel på filmer som behandlar detta ämne är bl a Giorgio Ferronis ”Il Mulino delle donne di pietra / Mill Of The Stone Women” 1960, Georges Franjus ”Les Yeux sans visage / Eyes Without a Face” 1960 och Jesus Francos “Gritos en la noche  / The Awful Dr. Orloff” 1962. Seth Brundle I David Cronenbergs remake The Fly (remake)av “The Fly” 1986 drivs I slutändan också av begäret att kontrollera sin flickvän och deras ofödda barn i sin strävan efter att återvinna sin egen mänsklighet. En av få filmer som vänder på detta tema är Denis Saunders ”Invasion of the Bee Girls” 1973, som handlar om hur en kvinnlig forskare har lyckats skapa en armé av muterade kvinnor som har förmågan att förföra män med dödlig utgång. Men vetenskapsmännen har inte bara ägnat sig åt fysiska experiment, även människans psyke har det laborerats med. Här är Cronenberg en av de främsta företrädarna. I ”Shivers” 1975 utför en forskare experiment med små parasiter som ska användas vid transplantationer. Experimentet tar dock en farlig vändning då forskaren använder parasiterna till att försöka omvandla människans sinne, så vårt överrationella tänkande som ställt till så mycket elände i världen ska ersättas av ett primitivare mer jordnära förhållningssätt. Resultatet blir emellertid ett virus som gör att de David Cronenbergsmittade går bärsärkagång och visar tecken på abnormt sexuellt beteende. I Cronenbergs film ”The Brood” 1979 fortsätter han på den inslagna vägen genom att berätta historien om ett äkta par med stora problem i sitt äktenskap. Hustrun Nola har därför accepterat att få vård på heltid på en psykiatrisk klinik, men utsätts där för en unik och radikal s.k. "psykoplasma"-metod som är kontroversiell på många sätt. Men hur har metoden egentligen påverkat henne? När allt fler människor som är maken Frank närstående dör av märkliga orsaker fruktar han det värsta. I både Shivers och The Brood är det vetenskapen som ligger bakom de katastrofer som utgör filmernas premisser. Cronenberg stannar i bägge filmerna upp och redogör noggrant för vad det är som ligger bakom händelserna, till viss del försöker han även förklara vad vetenskapsmännens psykologiska motiv varit. Bägge filmerna slutar med en känsla av att hela samhället kan komma att stå inför stora omkastelser på grund av det som skett. Dessa tre områden - vetenskapen, psykologin och samhällsstrukturen - är ständigt återkommande samt väldigt centrala i hela hans filmkatalog. Dessa temat märks även i Cronenbergs stora genombrott ”Scanners” 1981. Filmen handlar om sk scanners, personer som pga att modern använt det lugnande medlet ephemerol under graviditeten fått  förmåga att med telepatisk kraft sprida död och förintelse. Myndigheterna inser snabbt att man kan utnyttja dessa scanners för egna syften. Det finns dock scanners som siktar på att utnyttja sina krafter till att själv ta över världen. Just ephemerol och dess verkningar är intressanta. Man kan se att en tydlig inspiration till filmen är neurosedyn-skandalen. Som bekant använde mödrar neurosedyn för att lunga nerverna under graviditeten, något som drabbade barnen när de föddes. De två uppföljarna är alla oerhört dåliga Videodromeproduktioner och en remake är dessutom på gång. I klassikern ”Videodrome” 1983 kommenterar Cronenberg underhållningsvåldet och frågan om vi är lättprogrammerade maskiner. Professor Brian O'Blivion har skapat snuff-programmet Videodrome och trots det sadistiska innehållet blir han ändå accepterad just för att han är doktor med ett mycket avancerat språkbruk. I vanlig ordning förekommer en del underliga mutationer och blodsprut i en pulserande science fiction-mardröm om en värld där videon kan kontrollera och förändra mänskligt liv. När filmen kom var VHS-formatet hyfsat nytt och modernt; naturligtvis även skrämmande och farligt. Ken Russel är en annan regissör som fördjupat sig I det mänskliga psyket och vad som kan ske när man experimenterar med det. I hans surrealistiska film ”Altered states” 1980 experimenterar en forskare med isoleringstanker och droger (samtidigt). Detta håller han på med för att utforska människans och universums inre och kanske för att hitta Gud. Efter hand tar experimenten en skrämmande vänding, Forskaren blir successivt mer och mer förvandlad till en blandning av apa och människa och har inte kontroll över förloppet. Finalen är en orgie i specialeffekter och symbolik. En mer traditionell skräckvariant av de galna vetenskapsmännen möter vi i en rad filmer som utspelar sig på mentalsjukhus, där läkare utsätter sina patienter för hemska övergrepp. Här kan bl a nämnas Roy Ward Bakers ”Asylum” 1972, Juan Lopez Moctezumas ”Mansión de la Locura / The Mansion of Madness” 1973, William Butlers ”Madhouse” 2004, Jeff Buhlers ”Insanitarium” 2008 samt ”Asylum” 2008 av David R. Ellis.

 

Det hot som den moderna vetenskapen kunde medföra med atombomber och kärnteknik kom också att ge upphov till en mängd katastroffilmer där bl a monster av olika slag hemsöker mänskligheten. Till skillnad från monstergenren ges varelserna inom sci-fi-skräcken således en rationell förklaring snarare än en övernaturlig eller magisk orsak. Ofta är det en galen vetenskapsman, en kärnkraftsolycka eller ett misslyckat vetenskapligt experiment som ligger bakom The Beast from 20,000 Fathomsmonstrets uppdykande. Emellertid har Merian C. Coopers / Ernest B. Schoedsacks ”klassiker ”King Kong 1933 varit en viktig inspirationskälla. Typiska exempel på sci-fi filmer om muterade monster är t ex dinosauriefilmerna, där Eugène Louriés ”The Beast from 20,000 Fathoms” 1953 är en milstolpe. Filmen handlar om hur ett atombombstest uppe vid polcirkeln väcker upp en dinosaurie som varit nedfrusen i miljontals år. Monstret sprider sedan död och förödelse kring sig i New York. Det var framför allt i japan som denna typ av filmer skulle bli enormt populära. Under 1950-talet skulle det här produceras ett flertal så kallade Kaiju-filmer, filmserier innehållandes jättelika muterade djur eller insekter som går till angrepp mot mänskligheten. Mest känd av dessa monsterfilmer är nog serien av Godzilla-filmer (för närvarande 28 stycken bara från filmstudion Toho) bl a GodzillaIshirô Hondas ”Godzilla” 1954, Ishirô Hondas / Terry O. Morses ”Godzilla, King of the Monsters!” 1956, Koji Hashimotos / R.J. Kizers ”Gojira” 1984 och Roland Emmerichs amerikanska Godzilla-remake 1998. Ursprungligen sägs Godzilla ha varit en dinosaurie av släktet godzillasaurus, som vilat på havsbottnen, men väckts vid atombombsprov. Den radioaktiva strålningen har gjort att Godzilla har muterats, och därmed blivit större, och fått egenskapen att kunna spruta en kraftig radioaktiv eldstråle ur munnen. Man kan märka en intressant förskjutning i porträtteringen av Godzilla genom åren. Från början var jätteödlan ett hot mot Japan och ställde till förödelse och kaos för landets invånare. Men successivt har Godzilla allt mer kommit att bli japans beskyddare mot andra yttre hot, oftast i form av jättelika monster. En del menar att man kan se förändringen i förhållandet mellan japanerna och Godzilla som en parallell till förhållandet mellan Japan och USA. Godzilla följdes snart av andra jättelika, muterade djur som väckts pga människans oaktsamhet.1957 kom Godzilla-regissören Ishirō Honda med ”Sora no Daikaijū Radon / Rodan”, här handlar det om en flygande jätteödla som väckts när ett gruvbolag grävt sig långt ner i Jordens innandöme. Rodan kommer sen att återkomma i ett tiotal filmer, flera gånger tillsammans med Godzilla. Även den malliknande jätteinsekten Mothra dyker upp i ett femtontal filmer, ofta tillsammans med Godzilla. Första gången vi mötte henne var i Hondas ”Mothra” 1961. Slutligen kan även nämnas jättesköldpaddan Gamera, som först dök upp i Noriaki Yuasas ”Daikaijū Gamera / Gammera, the Invincible” 1963 och sedan figurerat i mer än 10 filmer. Men även i USA började muterade djur dyka upp på vira duken under 1950-talet. Under denna period kom en lång rad b-rullar där främst väldiga insekter THEM!ställde till kaos. Stilbildande här kom Gordon Douglas ”Them!” 1954 att bli. Filmen handlar om myror som växt till enorma proportioner pga radioaktiv strålning och blev den största ekonomiska framgången för Warner det året. Vid sidan av Them är det väl främst jack Arnolds spindelsfilm "Tarantula” 1955 som förtjänar ett omnämnande. Jack Arnold kan väl närmast ses som 1950-talets Steven Spielberg. Han ligger bl a bakom klassiker som "Creature from the Black Lagoon" och "It came from Outer Space" 1953. Handlingen i Tarantula är väl inte speciellt orginell med en spindel som utsatts för radioaktivitet och därmed växer till väldiga proportioner i centrum. Arnold plockar fram sin allra bästa sida vad gäller att sätta samman en balanserad effektfilm som vare sig känns för pratig eller för enkelspårig, vilket en film med ständiga monsterattacker lätt kan bli. Specialeffekterna imponerar dessutom än idag. Spindeln är livs levande och inkopierad i bild, detta är så snyggt gjort att man även med en modern blick för sådana saker låter sig imponeras av effektmakeriet. Lite kuriosa, slutscenen när med jaktpiloterna som attackerar den ENORMA spindeln innehåller en ung Clint Eastwood i en liten biroll som pilot. Tarantula får ses som en av de mest lyckade filmerna från 50-talet vad gäller muterade jättedjur. Radioaktiv strålning var också orsaken till krabbmonstren i den okrönte b-filmskräckmästaren Roger Cormans ”Attack of the Crab Monsters” 1957. Här blir en grupp vetenskapsmän strandsatta på en isolerad ö fylld av muterade jättekrabbor. Sedan fortsatte det av bara farten med jättegräshoppor i Bert I. Gordons ”Beginning of the End” 1957, blodiglar i Bernard L. Kowalskis ”Attack of the Giant Leeches” 1959, ja även muterade människor i den sanslöst usla ”The Beast of Yucca Flats” av Coleman Francis 1961 och jättekaninier (!) i William F. Claxtons "Night of the Lepus" 1972, spindlar i John "Bud" Cardos ”Kingdom of the Spiders” 1977, genmanipulerade pirayor i Joe Dantes "Piranha" 1978 och en allsköns blandning av mutationer i David DeCoteaus pinsamma ”Creepozoids” 1987 etc,etc.

 

Det var emellertid inte bara muterade djur som vetenskapen lyckades väcka till liv, även andra märkliga livsformer kunde skapas. Ett exempel är Siodmaks / Herbert L. Strocks ”The Magnetic Monster” 1953, en film som handlar om hur en vetenskapsman lyckas framställa ett radioaktivt och magnetiskt ämne vilket ständigt kräver att matas med ström för att inte förstöra allt omkring sig. Ämnets massa, och dess aptit, växer dessutom exponentiellt när det absorberar ström. Ett annat alternativt monster dyker upp i Arthur Crabtrees ”Fiend Without a Face” 1958. Här handlar det om en forskare som stjäl kraft från en armébas kärnreaktor men därmed råkar skapa en armé av osynliga mördarhjärnor. Dessa suger sen, likt vampyrer, hjärnan ur sina stackars mänskliga offer. Ett av de Tetsuokonstigaste monster som genren har att erbjuda finns slutligen i den japanska filmen ”Tetsuo  / Tetso, the Iron Man av Shinya Tsukamoto 1989. Berättelsen handlar om löparen Tetsuo som, eventuellt i förhoppningen att han ska få starkare ben, genomför en implantation på sig själv och för in en bit armeringsjärn i ena låret. När han sedan tar bort bandaget har såret infekterats och kryllar av små vita larver. Skrämd av åsynen av såret börjar han springa och blir då påkörd av en bil. Därefter börjar metallen assimileras och integreras med Tetsuos kropp, vilket man kan anta var hans förhoppning från början. Men i den drömlika tillvaro som nu skildras börjar metallen allt mer ta överhanden och förvandlar successivt hans kropp till metall. I slutet blir Tetsuo ett muterande metallmonster som ger sig ut för att ta över världen och förvandla den till metall. Man kan se Tetsou som en psykologisk uppgörelse med den moderna teknologin, där teknofobi och rädslan för teknikens övertagande står i centrum. Det är människorna som ''drabbas'' av maskinerna i filmen, och det är människornas kamp mot maskinerna/metallen som gör detta till en sci-fi film trots allt. En av skräckfilmsgenrens mest nyskapande regissörer, Guillermo del Toro,är också känd för att kunna skapa skrämmande varelser. Han ligger t ex bakom den första ”Mimic-filmen” 1997, det skulle komma två uppföljare till. Handlingen kretsar kring en okänd dödlig epidemi, som bara drabbar barn. När den plötsligt börjar sprida sig på Manhattan kontaktar myndigheterna en insektsforskare som lyckas utrota de vanliga kackerlackor som är orsaken till smittan. Tyvärr är bekämpningsmedlet en ny genmanipulerad art som genom mutation efter en tid antar fasansfulla proportioner. Likt många insekter har den nya arten också lärt sig att härma och avbilda sin värsta fiende. Och fienden den här gången är djurets egen skapare - människan. Tyvärr är handlingen fylld av logiska luckor och sidospår som aldrig utnyttjas. Del Toros visuella stil går att känna igen, och den lyfter Mimic från att vara en ren dussinrulle till att vara en dussinrulle med mycket snygg yta. Det finns således många märkliga monster inom sci-fi skräckfilmen, de allra flesta kommer dock naturligtvis från rymden.

 

Utomjordingarna

Det sista stora inslaget i denna skräckfilmsgenre är således utomjordningarna. Här pratar vi dock inte om några snälla varelser som Steven Spielbergs E.T, utan snarare livsformer som utgör allvarliga hot mot mänskligheten. Filmer om aliens fick sitt första stora uppsving under 1950-talet. Andra världskriget var sedan länge över, men kalla kriget och kärnvapenskräcken bredde ut sig samtidigt som människan förberedde sig för att ta steget ut i rymden. Naturligtvis kom det rådande världsklimatet att speglas även i filmens värld, och inom skräckgenren gäller det ju att ta till vara på vad som oroar folk för närvarande samt effektivt överföra det till vita duken. Frankenstein, Mr Hyde och de andra klassiska monstren, som skrämt livet ur folk på 30-talet och fortsatt försöka göra detsamma i några filmer för mycket under 40-talet, var nu delvis begravda. I stället var det rädslan för nya världskrig, för atombomben och även för vad som egentligen kunde dölja sig ute i världsrymden som nu blev de främsta inspirationskällorna. Science fiction-genren började nu så sakta ta de första trevande stegen upp ut b-filmsträsket med produktioner som ”Destination Moon” 1950, ”The Day the Earth Stood Still” 1951,War of the Worlds” 1953, ”This Island Earth” 1955 och ”Forbidden Planet” 1956. Fortfarande dominerades genren dock av typiska b-filmer där aggressiva aliens i många fall var det centrala temat. Nu fick vi filmer som Christian Nybys / Howard Hawks “The Thing from Another World” 1951, Jack Arnolds “It Came from Outer Space” 1953, W. Lee Wilders “Killers from Invasion Of The Body SnatchersSpace” 1954, David MacDonalds ”Devil Girl from Mars” 1954, David Kramarskys “The Beast with a Million Eyes” 1955, Val Guest “The Quatermass Xperiment” 1955, Don Siegels “Invasion of the Body Snatchers” 1956, Ronald V. Ashcrofts “The Astounding She-Monster “ 1957 och Irvin Yeaworths “The Blob” 1958 för att bara nämna några. Framför allt Hawks The Thing from Another World, Siegels Invasion of the Body Snatchers och Yeaworths The Blob förtjänar att nämnas extra eftersom de blivit stilbildande för genren och även levt vidare genom väldigt framgångsrika remakes, ”The Thing” av John Carpenter 1982, ”Invasion of the Body Snatchers” 1978 av Philip Kaufman och ”The Blob” 1988 av Chuck Russell. I exempelvis Invasion of the Body Snatchers och The Blob krävs det inte speciellt mycket för att läsa in en stor dos kommunistskräck i filmerna. Människor som blir utbytta mot identiska kloner med ett enda kollektivt medvetande eller en stor röd massa som växer i samma takt som den slukar nya offer, parallellerna känns inte speciellt långsökta. Inte om man tänker sig in i den då rådande uppfattningen i USA gällande Sovjetunionen. Under 1960-talet kom det ganska få sci-fi skräckfilmer. Ett par kända exempel på berättelser om främmande invasioner är Steve Sekelys ”The Day of the Triffids” 1962 som handlar om blodtörstiga växter från rymden och Mario Bavas ”Terrore nello spazio / Planet of the Vampires” 1966 med en historia om en planet bebodd av grottlevande vampyrer. Annars var det ganska taffliga b-filmer som fortfarande gällde, som t ex Roger cormans ”Queen of Blood” 1966, där skådespelare som John Saxon, Basil Rathbone och Dennis Hopper undsätter en rymdkvinna från en döende planet och för henne till jorden. Väl här tackar hon för hjälpen genom att suga livet ur alla som vågar komma i hennes närhet. Stanley Kubrick's ”2001: A Space Odyssey” 1968 innebar emellertid ett stort lyft för hela science fiction-genren med sina banbrytande visuella effekter och episka berättarstil om realistiska rymdfärder. Andra betydande sci-fi-filmer under detta decennium ”Planet of the Apes” 1968 och ”Fahrenheit 451” 1966 samt Jean-Luc Godards franska "nya vågen"-film ”Alphaville” 1965, vilka alla ställde en del frågor om det rådande samhället.

Ridley ScottUnder 1970-talet hade science fiction-filmen slutligen etablerat sig som en seriös genre. Serien av månfärder hade också återväkt ett nytt intresse för rymden. Men den största anledningen till genrens nyvunna popularitet av de enorma framgångarna George Lucas fick med ”Star Wars” och Steven Spelberg med ”Close Encounters of the Third Kind” 1977. Sci-fi-skräcken skulle samtidigt även den genomgå en förvandling, från ganska enkla b-filmer till mer påkostade produktioner där skräckelementen lyftes fram allt mer och rymdvarelserna blev mer trovärdiga. I de kommande sci-fi skräckfilmerna skulle Lucas fantastiska effekter från Star Wars nu komma att kombineras med de blodiga inslag som gjort Romeros “Night of the Living Dead” 1968, Hoopers “The Texas Chainsaw Massacre” 1974 and Carpenters “Haloween” 1978 kända. Ondskefulla utomjordingar kom nu i hög grad att få spela rollen om seriemördare. Det är framför allt två filmer som fungerat som föregångare i denna nya våg av rymdskräck, Ridley Scotts succéfilm ”Alien” 1979 och John Carpenters remake ”The Thing” 1982. Den förstnämnda utspelar sig i rymden medan den senare har en isolerad forskningsbas som skådeplats. Båda filmerna handlar dock om människans möte med en främmande farlig livsform. Dessa aliens är i huvudsak intresserade att ta över människans kropp eller använda dem som en födoplats för sin egen avkomma. Alien har visserligen en ganska enkel handling, ett rymdskepp vars besättning undersöker en mystisk signal får en Alienblodtörstig rymdvarelse på halsen, men kampen på liv och död mot ondskefulla rymdvarelser är ett tacksamt tema. Vi vill ju bli skrämda och vad kan då passa bättre än att ersätta de traditionella monstren med varelser designade av H .R. Giger. Alien fick både ett mycket bra kritiskt mottagande och stora försäljningsframgångar, vilket ledde till en av Hollywoods större media franchiser av litteratur, TV-spel, filmprodukter av olika slag samt tre officiella uppföljare, James Camerons ”Aliens” 1986, David Finchers ”Alien 3” 1992 och Jean-Pierre Jeunets ”Alien: Resurrection” 1997. Till detta kan även räknas de två trista crossover-filmerna "AVP: Alien vs Predator" 2004 och "AVPR: Aliens vs Predator - Requiem" 2007. Carpenters The Thing är för ovanlighetens skull en remake som slår originalet, "The Thing from Another World" från 1951 i regi av Christian Nyby och Howard Hawks. Carpenters film är en tidlös science fiction-skräckis med odödliga effekter av Rob Bottin. Hela filmen präglas av en krypande stämning som nog är oöverträffad till dags dato. John Carpenter gjorde den här nyinspelningen 1982, men tidens kritiker var inte nådiga utan sågade produktionen rakt av. Anledningen till att filmen inte gick hem var att den släpptes samtidigt som E.T. , en annan film med utomjordiskt innehåll. Medan E.T. var varm och mjuk och handlade om en rymdvarelse som ville alla väl, var The Thing raka motsatsen. Mest kritik fick de slaskiga specialeffekterna, som ansågs vara i värsta laget. John Carpenter tycker själv att The Thing är det bästa han gjort. Förstå därför hans maktlöshet när ingen i Hollywood ville ta i honom ens med tång efter filmens premiär. Som tur är har Carpenters mästerverk fått upprättelse i efterhand. I sin nyinspelning har The ThingCarpenter tagit till vara på den kommunistiska paranoian som låg bakom originalet från 1951 och tagit den till nya höjder. Filmen låg dessutom rätt i tiden eftersom Aids nu kom på tapeten och i efterhand känns det mest förvånande att inte dessa kopplingar kom fram i debatten. Filmen skildrar ett gäng forskare som sitter tämligen isolerade i en polarstation. Forskarna finner så småningom att några grannforskare från Norge upptäckt något i isen - något som tog livet av alla i den norska expeditionen. Så småningom befinner sig våra amerikanska forskare i den prekära situationen att man måste försöka bekämpa en rymdvarelse som besitter förmågan att ta över olika livsformer och givetvis även människan. Problemet blir i det läget att det inte finns något sätt att ta reda på vem som är infekterad av varelsen eller inte och detta leder till en extrem paranoia i lägret. Vem som helst kan vara fienden. Carpenters The Thing låg faktiskt till grund för en prequel som lite otippat dök upp nästan 30 år senare 2012. Matthijs van Heijningen Jr:s film fick ett hyfsat mottagande men kan naturligtvis inte mäta sig med förlagan på långa vägar. Samma år som Alien kom Don Coscarellis klassiska ”Phantasm”. Det kanske inte är helt korrekt att placera denna skräckfilm i science fiction facket, men det berör dock Phantasmändå varelser från andra dimensioner som använder främmande teknologiska vapen. Coscarelli kunde knappast ana vad han drog igång när han under ett par års tid, tillsammans med ett gäng kompisar, slet hårt för att spela in Phantasm. Filmen har inte bara genererat ett gäng uppföljare utan också förärats med några av filmvärldens mest hängivna fans (eller ”phans” som de själva föredrar att kalla sig). Phantasm handlar i korthet om kampen mellan  de föräldralösa bröderna Mike och Jody samt deras bästa polare glassförsäljaren Reggie och den ondskefulle The Tall Man och hans anhang. I Phantasm kan allt hända, mycket tack vare att gränsen mellan dröm och verklighet är så diffus. The Tall Man representerar ondskan, från en annan dimension som tömmer hela kyrkogårdar på döda kroppar för att skicka själarna till sin värld, medan kropparna förvandlas till soldater I hans armé av förvridna dvärgar. När en stad är tömd på resurser, det vill säga när alla är döda och förbrukade, drar han vidare till nästa. Filmen fick tre uppföljare, varav ”Phantasm II” 1989 och ”Pantasm III: Lord of the dead” 1994 är klart sevärda.

 

We´re the aliens

Uppsvinget för science fiction-filmen under 1970-talet avmattades märkbart under mitten av 80-talet. Dyrbara filmatiseringar av Alex Raymonds “Flash Gordon” 1980, Frank Herberts “Dune” 1984, och Arthur C. Clarkes uppföljare till 2001, “2010”, 1984 blev inga större framgångar, vilket fick filmbolagen att dra öronen åt sig när det kom till att satsa på dylika filmer framöver. Ett par skräckisar dök dock upp som Tobe Hoopers medelmåttiga rymdvampyrfilm ”Lifeforce” 1985, CrittersJames Camerons actionorienterade uppföljare ”Aliens” 1986 och Stephen Hereks första del i skräckkomedi-serien ”Critters” 1986. Critters handlar om några köttätande igelkottliknande hårbollar från rymden som kommer till en liten håla i Kansas. Dessa varelser, som växer när de rullar och skjuter pilar ur pälsen, skapar panik då de börjar äta allt i sin väg. Till undsättning kommer dock två utomjordiska critters-jägare vars mål är att fånga in de små förövarna. Och de tar till allt nödvändigt - och onödigt - våld? Den här filmen fick hela tre uppföljare av skiftande kvalitet. Mer komedi blev det i Peter jacksons lågbudgetfilm ”bad taste” 1987, en splatterfest om ett gäng utomjordingar som dyker upp i en liten håla i Nya Zeeland för att fånga in befolkningen och göra köttfärs av dem. En konkurrerande varelse till alienmonstren dök också upp i slutet av 80-talet, Predator, utomjordingar kända för sin troféjakt på andra farliga arter, aliens och människor inräknade. Liksom aliens har Predatormonstren fått stor genomslagskraft i populärkulturen vad gäller serier, böcker, filmer och spel. Den första filmen “Predator” kom 1987 och var regisserad av John McTiernan. Handlingen kretsar kring en grupp elitsoldater med uppdrag att frita gisslan som kidnappats av gerillan. Plötsligt är det Predatoremellertid soldaterna själva som jagas av en utomjordisk livsform. Filmen fick två uppföljare, ”Predator 2” av Stephen Hopkins 1990 och Nimród Antals "Predators" 2010. Till denna franchise kan man, som tidigare nämnts, även räkna in Paul W.S. Andersons ”Alien vs. Predator” 2004 och Colin Strauses uppföljare ”Aliens vs Predator: Requiem” 2007. Andra 80-talsfilmer som kan nämnas är Chuck Russells remake av ”The blob”, Stephen Chiodos komedi ” Killer Klowns from Outer Space” och Carpenters thrillerkomedi ” They Live”, alla från 1988. Året efter, 1989 kom "Leviathan", George P. Cosmatos undervattensskräckis med klara Alien- och The Thing-vibbar.

 

Under 1990-talet slog intenet igenom på bred front och en stor del av sci fi-filmen kom att inrikta sig på människans relation till datorerna, t ex ”Total Recall” 1990, ”The Lawnmower Man” 1992, ”eXistenZ” 1999 och ”The Matrix” 1999. Filmer om aggressiva utomjordingar var emellertid inte så vanligt förekommande, storfilmen ”Independence Day” 1996 är ett undantag. Med den nya kraftfulla datortekniken blev science fiction-filmen allt mer spektakulär men de renodlade skräckfilmerna i genren blev färre. Under 2000-talet har främst superhjältefilmer blivit populära, liksom filmer med ett politiskt budskap som ”A.I. Artificial Intelligence”2001, ”Minority Report” 2002, ”Children of Men” 2006 och ”Sunshine” 2007, men ett par skräckfilmer har vi ändå fått under de senaste tio åren. Roger Donaldsons inledde en ganska tramsig filmserie på fyra filmer med sin ”Species” 1995. En grupp vetenskapsmän får i uppdrag att spåra upp en kvinna som är hälften människa och hälften utomjording. Hennes uppgift på jorden är att para sig med en människa och skapa en ny ras, något som kan betyda slutet för mänskligheten. John Carpenter kom med ännu en remake, ”Village of the Damned”, 2005. En produktion som var baserad på Wolf Rillas film med samma namn från 1960. Alla invånare i en by förlorar plötsligt medvetandet av en oförklarlig anledning. Några månader senare föds ett antal barn i byn, som med sina intensiva ögon har makt över andra människor. Village of the damned är tyvärr inte lika spännande som Carpenters bästa filmer är. En riktigt bra film är däremot Paul W. S. Andersons ”Event Horizon" 1997. Event HorizonUtgångspunkten för handlingen är i grunden ett klassiskt tema om en hemsökt byggnad, fast i rymden. Handlingen utspelar sig på det övergivna rymdskeppet event Horizon, som upptäckts av en grupp rymdforskare. Vid ankomsten utsätts de dock för en oanad interplanetär terror och måste istället göra allt för att rädda sina egna liv då någon eller något på det spöklika rymdskeppet försöker snärja dem i en ny dimension av ofattbar terror och fruktan. Detta är helt klart en av de bästa skräckfilmer alla kategorier, synd att det verkar vara en engångsföreteelse vad gäller den gode Andersons filmskapande. Runt millennieskiftet kom ett par dussinfilmer i genren som Alex Proyas ”Dark City” 1998, Robert Rodriguez ”The Faculty” 1998, John Brunos ”Virus” 1999, David N. Twohys ”Pitch Black” 2000, John Carpenters ”Ghosts of Mars” 2000, M. Night Shyamalans ”Signs” 2000 och Andrzej Bartkowiaks dataspelsfilm ”Doom” 2005. Vill man se en riktigt märklig film från denna tid kan man alltid kolla in den japanska filmen ”Uzumaki” 2000 av Higuchinsky. Denna mangabasserade historia är ytterst svårbegriplig men handlar i stort om ondskefulla spiralmönster som börjar infektera en liten japansk stad. När spiralformade moln drar in över staden börjar allting förändras; skolelever byter skepnad, människor begår självmord och beter sig allmänt konstigt. Till slut verkar det som om bara två ungdomar och är normala, men istället för att fly fältet stannar de kvar. Spiralmysteriet sprider sig över hela byn och tycks för alla invånare ha någon form av oemotståndlig elektromagnetisk attraktionskraft, folk dör på smärtsamma och varierande sätt och det verkar inte finnas något som kan förlänga de besattas tidsbegränsade livstid. Tyvärr får man intrycket av att det inte finns någon djupare mening bakom de surrealistiska scenerna. Några storproduktioner innefattande rymdmonster verkar för tillfället inte riktigt ligga i tiden. Vi får hålla till godo med lite enklare produktioner och det behöver inte vara negativt. En liten trevlig lågbudget film är ”Alien Raiders” av Ben Rock 2008. En grupp maskerade män invaderar ett varuhus och börjar omedelbart mörda flera anställda och besökare, resten som gisslan. Gisslantagarna visar sig vara en grupp vetenskapsmän som har hittat och spårat ett utomjordiskt angrepp till affären är fast beslutna att lista ut vilka av överlevarna som är utomjordingar och stoppa deras planer till varje pris. Just nu verkar det dock som det är mer jordnära skräck som ligger i tiden. Vampyrerna har åter börjat ruska dammet av sig och zombierna har rest sig ur sina gravar. Och man behöver ju inte vara vetenskapsman för att skapa ett monster, de poppar upp av sig själv lite varstans och de är oftast väldigt lika oss själva.

 

Filmer i genren Sci-Fi