Ett uppdukat smörgåsbord

För ingen har väl kunnat undgå att alla snackar TV-serier idag, nästan mer än film faktiskt. Så självklart måste ju detta fenomen skärskådas mer ingående, naturligtvis utifrån ett skräckperspektiv. Just TV-skräck är ju dessutom för många av oss en första kontakt med genren som sådan och därför så klart värd att uppmärksammas. Vem har inte som barn någon gång smygtittat bakom soffan eller gömt sig under en filt när det som utspelats på TV-skärmen upplevts som alltför hemskt? Hur barn av idag upplever skräck på TV kan man ju undra, utbudet är i alla fall enormt i jämförelse med hur det såg ut för typ 30 år sen. ”The Walking Dead”, ”Supernatural”, ”Grimm”, ”Teen Wolf”, ”True Blood”, ”American Horror Story”, ”Scream Queens”, ”Ash vs Evil Dead”, ”The Strain”, ”Sleepy Hollow”, ”From Dusk Till Dawn”, ”Bates Motel”, ”Hannibal”, ”iZombie” … , ja det är bara att välja och vraka. Men så här har det naturligtvis inte alltid varit. Uppsvinget för skräck på TV är en ganska sentida företeelse, vilket väl hänger ihop med den allmänt explosiva utvecklingen för TV-serier överlag de nya streamingtjänsterna fört med sig. I och med detta har målgruppen för TV-produktioner också successivt förändrats och därmed såklart även utbudets karaktär. Nu kan man ju ta del av en hel säsong när man själv känner för det och därmed kan serieskaparna också satsa på att bygga upp mer komplexa historier av en typ som kanske inte var fullt så vanlig tidigare. Under 1900-talet var det dock överlag familjeanpassade program som efterfrågades av TV-bolagen i jakten på tittare och reklamintäkter, detta eftersom familjer var den primära målgruppen då. Man samlades i TV-soffan vid bestämda klockslag för att avnjuta veckans höjdpunkt. Visst har det då och då dykt upp TV-serier som har haft en dragning åt skräckhållet, men ärligt talat, hur skrämmande har dessa varit? Antagligen har väl den där irriterande amerikanska PG-13-ratingen satt sitt avtryck även när det kommer till serier på dumburken. Inte konstigt då att vi länge fått hålla till godo med relativt harmlösa serier av familjekaraktär som ”The Adams Family” eller senare ”Buffy The Vampre Slayer” och ”Charmed”. Ni kan ju tänka er vilket hallabaloo det skulle blivit om exempelvis en serie som ”Game of Thrones” visats på TV under 80-talet. På 2000-talet däremot har allt förändras tack vare att de alternativa TV-kanalerna i USA insett att det finns en nationell och internationell publik för mer barnförbjudna serier, det tackar vi för.
 

Men hur uppstod egentligen skräck på TV och hur har utvecklingen sett ut genom åren? Låt oss först titta lite närmare på själva formen för dessa produktioner. Och då gäller det denna gång TV-serier av västerländskt snitt i första hand, framför allt sådant som spelats in i USA och England. Naturligtvis har det även producerats en mängd asiatisk TV-skräck, främst japansk anime, men det får vi spara till en annan gång. För att underlätta för alla intresserade kommer en rad tips också att ges på särskilt intressanta serier och episoder som kan vara värda att kika på, kanske har ni missat något spännande. Låt oss dock börja med att titta lite närmare på hur TV-serier kan kantigoriseras rent dramaturgiskt. När det gäller berättargreppet inom den västerländska TV-seriegenren i allmänhet och spänningsserier i synnerhet finns det i huvudsak tre typiska upplägg som använts genom åren, antologi-, procedural- och serial-konceptet. Utöver dessa kan man också lägga till de kortare miniserierna. Under lång tid var det inom TV-skräcksvärlden i stort sett bara antologiserier som gällde. Det rör sig alltså här om en TV-produktion bestående av ett antal fristående episoder vilka sänds inom en given programram, ibland även med en återkommande presentatör. Berättelserna har ingen koppling till varandra ock skådespelaruppsättningarna skiljer sig åt, även om några kan dyka upp i flera avsnitt. Denna typ av TV-program hade framför allt sin storhetstid under 1950- och 60-talet, då tittarna i USA t ex bänkade sig framför sådant som NBC:s ”The Philco Television Playhouse” 1948-55, ABC:s / CBS:s ”The United States Steel Hour” 1953-63 och kanske framför allt CBS:s ”Four Star Playhouse” 1952-56. Men det är nog inom mysterie-, sci-fi- och skräckgenren TV-antologierna främst gjort sig ett namn. Det mest klassiska exemplet på en antologiserie är kanske kultfavoriten ”The Twilight Zone” som CBS började sända 1959, men även under senare tid skapas det ibland en och annan produktion av denna typ, som exempelvis Showtimes ”Masters of Horror” som sändes 2005-07 och Channel 4:s ”Black Mirror som visats från och till sen 2011. Men denna typ av serier är idag ändå snarare undantag i TV-utbudet. Vanligare är då de sk procedural-serierna. Här rör det sig om historier som utspelar sig i samma miljö och med en rad återkommande rollkaraktärer som fortlöpande dyker upp under säsongens gång. Episoderna är oftast fristående från varandra, med olika huvudteman som både påbörjas och avslutas under programmets förlopp. Ibland kan man se en viss karaktärsutveckling över tid och det kan även förekomma referenser till vad som skett tidigare. På detta vis har vissa procedural-serier efterhand dragit en aning åt serial-hållet. Exempel på denna typ av serier är t ex CBS:s ”CSI”, NBC:s ”Law & Order” eller Fox ”House”. Några skräckorienterade serier av detta slag är ABC:s ”Kolchak: The Night Stalker”, The WB:s ”Buffy The Vampire Slayer” eller Fox ”The X-Files”. Att prucedural-serier varit så vanligt förekommande är inte så konstigt, här finns sällan några långdragna historier med komplicerade intriger man som tittare lätt kan villa bort sig i. Det är lätt att bara hoppa in i serien och se ett avsnitt då och då utan att behöva sätta sig in i ett invecklat sammanhang där känslan av att man missat något av större betydelse är överhängande. Den tredje formen av dramaturgiskt upplägg kallas oftast serial och här handlar det om sammanhängande historier som sträcker sig över en eller flera säsonger, inte sällan förekommer dessutom parallellhandlingar och mysterier i flera lager som successivt avslöjas. Denna typ av TV-serie har visserligen existerat sen årtionden tillbaka men blivit allt mer vanligt förekommande under 2000-talet som ett sätt för TV-bolagen att hålla kvar en publikgrupp, en fanbase. En tidig men enkel variant av denna serietyp var ju gamla såpor som ”Dallas” och Falcon Crest”, men den övergripande historien där var föga komplicerad, utan energin lades på mer eller mindre dramatiska cliffhangers. Faktum är dock att den första riktiga serial-baserade mysterieserien faktiskt dök upp redan på 60-talet. Mellan 1967-98 sände BBC nämligen den 17 avsnitt långa ”The Prisoner”, en märklig historia som bl a kom att bli en stor inspirationskälla för exempelvis en filmskapare som JJ Abrams och hans serier ”Alias”, ”Lost” och ”Fringe”. En annan klassisk serieal spm fått stor betydelse för utvecklingen av detta format är naturligtvis Mark Frosts och David Lynchs ”Twin Peaks". Flera av serial-serierna har ofta blivit kortlivade eftersom de haft svårt att locka till sig nya tittare när historien väl dragit igång. Missar man ett avsnitt är det lätt att släppa serien i fråga eftersom man inte längre hänger med. Detta är ett dilemma för bolagen, ska de producera en välgjord och detaljerad historia med nya ledtrådar och sub-plottar i varje avsnitt, eller ska de istället hålla tillbaka på mysteriedelen för att vara snälla mot de tittare som kanske inte ser precis vartenda avsnitt? Det är i vilket fall väldigt svårt att på förhand förutspå hur det ska gå för en serial, Abrams-doftande produktioner som NBC:s ”The Event” och ABC:s "The River" lades t ex ned efter en enda säsong och då låg ändå serier som dessa i tiden. I och med genombrottet för DVD:n öppnades emellertid möjligheterna för att sälja in serier säsongvisa till dem som tidigare inte hängt på tåget från början, vilket har inneburit ett uppsving för TV-serien som sådan i största allmänhet. Intresset har sedan bara växt med tillgång till nedladdning och streaming-tjänster. Serial-serier har dessutom hittat flera olika lösningar på hur de ska fortsätta berätta sin historia även om de inte längre får plats i någon kanals TV-tablå. Serier som ABC:s ”Pushing Daisies” har till exempel fortsatt som serietidning och Fox ”Firefly” utvecklades till långfilmsformat efter det att DVD-försäljningen gått bättre än tv-kanalen väntat sig. Andra lösningar är att serien tas över av en ny nischad tv-kanal som Syfy (tidigare Sci-Fi Channel) eller att den rent av fortsätter på webben. Överlag har det tagit lång tid etablera skräck som ett naturligt inslag i TV-serievärlden. Anpassningen till mediet har ofta medfört att skräckproduktioner tvingats anamma redan gångbara genreuttryck för att få en plats i programutbudet. Därför har vi så ofta sett olika hybridskapelser där skräck smälts samman med sitcoms, dramer, polisserier, såpoperor, realityserier, ja till och med barnprogram. Kanske är det detta som gjort att vi idag kan ta del av så många bra produktioner eftersom varje konstform i stor utsträckning lyckas just pga sina begränsningar. Det krävs nämligen nya tankesätt för att omforma ett uttryck så att det passar i ett nytt sammanhang. Och det är just detta som varit grunden för utveklingen av de olika skräckvarianter vi kunnat ta del av på TV genom åren. 

Stjärnnskott i blygsamma sammanhang

Men hur började det hela då? Jo, efter andra världskriget kom TV:n så sakteliga att ersätta biograferna som visuellt underhållningsmedium för den stora allmänheten. Men när nu de utsända produktionerna nådde publiken direkt i dess hem insåg bolagen att det naturligtvis inte alltid gick att sända samma typ av material som visades på vita duken. Framför allt skräck var ju en genre som inte var direkt familjevänlig och här måste man alltså hålla igen när det kom till vad som kunde visas. Skulle man överhuvudtaget visa denna typ av produktioner fick det allt bli en mer tillrättalagd variant, annars skulle det bli ett jävla liv. Ett säkert kort var därför att återanvända gamla klassiska historier som tidigare dramatiserats i radio, dessa borde ju fungera även i det nya TV-mediet eftersom de redan var välkända och uppskattade av allmänheten generellt. Men hur skulle då skräck fås att fungera i TV-sammanhang, framför allt i länder där sändningarna präglas av ideliga reklamavbrott? Under sådana omständigheter blir det ju svårt att etablera en kuslig atmosfär av spänning och obehag. Skräck behöver tid på sig att suga in oss tittare i den skrämmande värld som presenteras och därefter se till att vi fortsätter fängslas av det hela. I biomörkret är detta enklare medan TV bättre lämpat sig för sitcoms och såpoperor, program som inte håller inte tittaren på halster direkt och där avbrott inte blir lika förödande för upplevelsen. För att komma runt de begränsningar TV-sändningarna satt har skräckproducenter tvingats angripa problemet på olika sätt, framför allt har det gällt att försöka utarbeta upplägg i mindre format. Det blev således ganska naturligt att antologikonceptet blev gängse standard under lång tid. Det amerikanska TV-bolaget NBC var här tidigt ute och med att visa sin ”Lights Out” 1946–1952, en antologi baserad på en radioförlaga bestående av fristående episoder inspelade live framför målade kulisser och med konstgjord dimma samt innovativa kameravinklar, vilka skulle dölja begränsningarna den låga budgeten satte. Den tidens TV-tittare fick se historier som ”Dark Image”, The Meddlers”, ”And Adam Begot” och ”Dead Man´s Coat” och denna mix av tidigare radiosända berättelser i kombination med visuella intryck visade sig bli väldigt populärt. TV-serieskräck skulle faktiskt fortsätta att regelbundet sändas live i USA ändra fram till 1961 års NBC-producerade ”Great Ghost Tales”. NBC skulle följa upp sina tidiga framgångar med antologin ”Inner Sanctum” 1954, där en knarrande dörr fungerade som effektiv vinjett. Konkurrenten CBS ville inte vara sämre utan lanserade en egen variant vid namn ”Suspense” 1949–1954 med episoder som "Suspicion", "The Doors on the Thirteenth Floor", "Collector's Item" och "Cask of Amontillado", den sistnämnda måste ju vara en Edgar Allan Poe-adaption. Psykologiska thrillers och mordmysterier kunde även avnjutas i CBS:s ”Danger” 1950-55, en av de första serierna i sitt slag som använde sig av stämningsförstärkande bakgrundsmusik. Ett antal av de medverkande skådespelarna som James Dean, Jack Lemmon, Rod Steiger, Paul Newman, Lee Grant, Grace Kelly, Charlton Heston, Leslie Nielsen, John Cassavetes och Anne Bancroft skulle senare bli kända i andra sammanhang Tyvärr har flera av de äldre skräckserierna från 1940- och 50-talet idag gått förlorade, så är till exempel fallet med DuMonts ”Hands of Murder” (även känd som ”Hands of Mystery” eller ”Hands of Destiny”) 1949-52. 

De tidiga TV-antologierna fokuserade mest på skräck och spänning av psykologisk art med karaktärsdrivna historier, några dyra specialeffekter eller påkostad produktion fanns det inte ekonomiskt utrymme för. Programmen var väl också ganska okända för den stora massan, det skulle dröja fram till början av 50-talet innan skräck på TV skulle få ett större genomslag i USA, det skedde då med ABC:s ”Tales of Tomorrow” 1951-1953, en antologiproduktion bestående av fristående halvtimmeslånga live-inspelade avsnitt. En kul grej är att i en ryktbar episod från 1952 spelas Frankensteins monster av en till synes full Lon Chaney Jr. som klampar omkring inspelningen igenom i tron att det hela rör sig om en repetition. Ett par intressanta avsnitt som dock förtjänar att nämnas är "The Window", ”The Invader” och ”Plague from Space”, mörka och atmosfäriska historier. Apropå Chaney Jr. Så dök han faktiskt också upp som presentatör för en bortglömd TV-serie med koppling till Sverige. Mellan åren 1959–60 sändes nämligen den kortlivade ”13 Demon Street”, en 13 episoder lång antologi skapad av Curt Siodmak som oftast också själv stod för regin. Serien spelades in i Stockholm, men slog aldrig i USA och försvann snabbt in i glömskans dimmor. Förutom Channey Jr så skulle snart fler gamla skräckfilmsikoner dyka upp i TV, Boris Karloff är väl den som mest frekvent kunde ses i dessa sammanhang. Redan 1949 hade hans ”Mystery Playhouse Starring Boris Karloff” premiär för ABC, vilken löpte parallellt med ett radioprgram med samma titel, och 1958 presenterade han själv Hal Roach Studios skräckantologi ”The Veil”. Den sistnämnda var en miniserie i tio delar med historier som "Destination Nightmare" “Girl On The Road” och “Genesis” inspelade i dokumentärstil. Mockumentary-upplägget gick tydligen hem redan på den tiden eftersom temat plockades upp av ABC året efter i ”One Step Beyond” 1959-61 med John Newland som presentatör av de påstått sanna berättelserna. Faktum är att denna serie kort återupplivades mellan åren 1978-79, då under namnet ”The Next Stop Beyond”. När det gäller Boris Karloff är han, vad gäller TV-sammanhang, så klart främst ihågkommen för NBC:s ”Thriller” 1960-1962.  Med glimten i ögat presenterade han här de 67 avsnitt som sändes och hoppade också in som huvudrollsinnehavare i fem av episoderna. Serien rönte från början ingen större framgång och NBC hotade att lägga ner det hela efter bara sex avsnitt, men i och med att serien snart skiftade fokus något från kriminalfall till mer gotisk skräck av klassiskt snitt ökade tittarsiffrorna. Tyvärr har denna serie blivit något bortglömd, men helt klart är detta nog en av de bästa renodlade antologiskräckserierna som gjorts för TV, i alla fall tycker Stephen King det. Flera avsnitt bygger på historier hämtade från Weird Tales Magazine och skrivna av några av skräcklitteraturens främsta författare och historierna lyfts dessutom av efektfulla scenbyggen, snygg make up och stämningsfulla ljudspår. Det är bara att spana in episoder som "Yours Truly, "Jack the Ripper", "Pigeons From Hell", ”La Strega” “The Cheaters”, “A Wig For Miss Devore” eller framför allt ”Hungry Glass” och njuta. En annan mer bortglömd NBC-serie är annars ”Panic!” / ”No Warening” från 1957 som innehåller ett par klart nervkittlande historier. Mystiska mordmysterier fanns det också en hel del av i NBC:s tredje TV-serie från denna period, ”Suspicion” 1957-58.

i Hitchcocks och Serlings sällsamma värld 

För oss här i Sverige är nog den gamle skräckmästaren Alfred Hitchcocks TV-serier några av de mest kända. Dessa har ju visats på svensk television och många kommer säkert ihåg någon av dem från sin uppväxt, det fanns ju inte så mycket annan skräck att se på TV direkt under monopolets era.  Vem minns inte den klassiska vinjetten med Hitchcocks siluett, tecknad av honom själv, och signaturen hämtad från Charles Gounods "Funeral March of a marionette"? Först ut var CBS:s och senare NBC:s ”Alfred Hitchcock Presents” 1955-1962, en 268 avsnitt lång antologiserie med introduktioner och avslutande kommentarer i smått skämtsam anda av Hitchcock själv. Framför allt älskade han att ge en känga åt reklamföretagen som syntes i samband med programmet. Avsnitten spelades in i samma studio som Thriller och konceptet gick hem så pass väl att detta i slutändan blev dödsstötetn för föregångaren, vilken lades ner. Alfred Hitchcock Presents ger oss också en hel del bra grejer, ofta med historier baserade på verk av författare som Eric Ambler, Robert Bloch, John Cheever, Roald Dahl och Ed McBain m fl.  Episoder som kan rekomenderas är t ex "The Man From the South" med Peter Lorre och Steve McQueen är ju en klassiker och andra sevärda avsnitt är t ex "The Strangler”, ”An Unlocked Window”, ”Final Escape”, ”The Case Of Mr. Pelham” och ”One More Mile”. Seriens popularitet innebar att CBS beslutade sig för att ta över projektet 1962 under namnet ”The Alfred Hitchcock Hour”, en serie nu bestående av timslånga avsnitt som sändes fram till 1965. Fem år efter mästerregissörens död dök han faktiskt upp igen i den datorkolorerade ”Alfred Hitchcock Presents” 1985–1989. En rad regissörer och skådespelare med framgångsrika karriärer framför sig syntes även i dessa sammanhang, Robert Altman, Sydney Pollack, Arthur Hiller, Stuart Rosenberg, Robert Redford, Walter Matthau, Katherine Ross, Charles Bronson, Robert Duvall och Joanne Woodward för att nämna några. En man som också kom att synas i rutan i samband med sin serie var Rod Serling, han kom här att inneha en liknande presentatörsroll som Hitchcock. CBS:s The Twilight Zone 1959–1964, skapad och delvis producerad av Serling själv, är utan tvekan en av de mest inflytelserika skräckorienterade TV-serier som spelats in. Med inspiration från Tales of Tomorrow lyckades The Twiligt Zone etablera ett eget säreget universum och även här har vi en en suggestiv vinjett som effektvt lyckas förmedla seriens stämning. Serling lade här ribban för efterkommande TV-skräck under lång tid, inte för att alla episoder var skrämmande utan för att hans sätt att lägga upp historierna rent dramaturgiskt innebar att denna typ av produktioner nu faktiskt skräddarsyddes för ett samtida TV-sammanhang. Vad Serling framför allt lyckades med var det svåra konststycket att bibehålla spänningen i sina historier över en reklampaus. Till skillnad från tidigare, då tittarna fick vänta till slutet av en berättelse för att få ta del av det chockerande avslöjandet, satsade Serling istället på att slänga in skrämseleffekter mitt i historien för att skaka om publiken så pass att reklamen mest kändes som en dramatisk paus. Mysteriet fortsatte därefter att växa för att ofta utmynna i en tvetydig slutscen som efterlämnade en känsla av osäkerhet.  Avsnittet “Nightmare At 20,000 Feet”, seriens kanske mest välkända, är ett typexempel på detta. Det var egentligen allt som behövdes, karaktärs- eller historieutveckling var ovidkommande efter det att monstret var upptäckt, mysteriet förklarat, eller twisten avslöjad. Serieskaparna kunde lugnt gå vidare till nästa episod.  I stort sett alla efterföljande skräckantologier har i princip följt ett liknande koncept. En annan intressant aspekt av Serlings serie är att i de fantastiska sci fi- och fantasypräglade historierna fanns ofta en form av socialt budskap som en avspeglig av den rådande tidsandan. The Twiligt Zone bjuder följaktligen på en hel del godbitar förutom Nightmare at 30,000 Feet, episoder som ”Examination Day”, “Something In The Walls”, "Time Enough at Last", "A Kind of a Stopwatch", "Where is Everybody”, “To Serve Man”, ”Living Doll”, ”Nightcrawlers”, “The Masks” och ”The Shelter" för att bara nämna några. Parallellt med The Twilight Zone gick en liknande serie, ABC:s ”The Outer Limits” 1963-65, denna fokuserade emellertid mer på sci fi än det bisarra och övernaturliga, men ett avsnitt som ”Demon With A Glass Hand”, "O.B.I.T". "The Invisibles", "Corpus Earthling" och ”The Zanti Misfits” är exempel på att även här fanns en del kusliga avsnitt. Serling kom ett par årtionden senare att följa upp sin succé med en moderniserad version, ”The Twilight Zone" (1985–1989) som har ett par bra avsnitt, kolla t ex in ”Kentucky Rye”, ”A Little Peace and Quiet”, ”Gramma”, eller ”The Shadow Man”. Vill man ha än mer av Twilight Zone finns även en version från 2002–2003, även den skapad av Serling och med Forrest Whitaker som presentatör, inte alls lika bra som tidigare versioner men episoder som ”Hunted” och ”Evergreen” kan ju möjligtvis funka. Ja, och så finns det naturligtvis en film på temat, "Twilight Zone: The Movie" från 1983. Även The Outer Limits fick en modern makeover och visades på Showtime mellan åren 1995-2002. Överlag verkar tiden runt decennieskiftet 1950- 60 vara en storhetstid för antologiserier av skräck-, thriller- eller sci fi-karaktär, En mängd kortlivade produktioner såg plötsligt dagens ljus, idag bortglömda produktioner som ”Panic!” / ”No Warning!” 1957-58, ”13 Demon Street” 1959, ”Moment of Fear” 1960, ”The Chevy Mystery Show” 1960, ”Dow Hour of Great Mysteries” 1960, ”Great Ghost Tales” 1961 och ”Tales of Mystery” 1961.

Från Sci Fi till såpa

Under 1960-talet skulle det så bli dags för skräckorienterade serials att introduceras. Vi hade redan sett andra varianter av detta upplägg i Storbritannien under 50-talet som visat att konceptet kunde vara gångbart. 1953 hade manusförfattaren Nigel Kneales BBC-produktion ”The Quatermass Experiment” premiär. Denna skulle sedermera följas av ”Quatermass II” 1955 och ”Quatermass and the Pit” 1958-59, samt den modernare miniserien ”Quatermass” 1979, produktioner som blandade sci fi, skräck och politisk satir. Huvudpersonen Bernard Quatermass kom också att bli Storbritanniens förste TV-hjälte och serierna framgång öppnade dessutom för ett par långfilmatiseringar, "The Quatermass Xperiment" kom redan 1955 och följdes av två uppföljare 1957 och 1967. Med framgångarna följde naturligtvis fler brittiska serier på samma tema, som ATV:s ”The Strange World of Planet X” 1956 och ”The Trollenberg Terror” 1956-57. Men det var inte bara sci fi och samhällssatir som gällde, skräck kom på ett oväntat framgångsrikt sätt också stöpas i såpoperaform. Stilbildande här var så klart ABC:s evighetslånga såpa ”Dark Shadows” 1966–1971. Serien kretsade från början kring den unga Victoria Winters (Alexandra Moltke) som anländer till en stor herrgård i Maine för att där ta anställning som guvernant åt den välbärgade Elizabeth Collins Stoddards (Joan Bennett) son David Collins (David Henesy). Winters fungerade också som seriens introducerande berättarröst i de tidigare episoderna men efterhand gick denna uppgift till olika personer i skådespelarensemblen. Dark Shadows kom nämligen att utveckla sig i en riktning det först inte var tänkt. Såpan var i grunden från början ett slags romantiskt mysteriedrama, men producenten Dan Curtis ville efter ett tag få upp tittarsiffrorna och introducerade därför vampyren Barnabas Collins (Jonathan Frid) i historien. Publiken gick i spinn över denna utveckling och kom slaviskt att följa den bittra fejden mellan Barnabas och den svartsjuka häxan Angelique (Lara Parker). Eftersom greppet med att integrera övernaturliga väsen visade sig bli så lyckat kom allt fler märkliga gestalter att dyka upp under seriens gång. Dark Shadows lånade friskt från filmklassiker som “Dracula”, “Frankenstein”, “The Wolf Man”, “Dr. Jekyll and Mr. Hyde”, “The Picture of Dorian Gray” m fl och såg därmed till att även locka en yngre publik som hjälpte till att ge serien en enorm fanbase. 1225 avsnitt hann det bli, tydligen var detta emellertid inte nog eftersom man försökte återuppväcka serien 1991 med Ben Cross som Barnabas. Det gick inte så bra om man säger så, serien lades ner efter 12 avsnitt. Dark Shadows baserades på en i grunden väldigt simpel idé, hur skulle det vara om diverse monster hamnade i samma vardagliga situationer som personerna i en ordinär såpa? Att låta vampyrer och diverse andra varelser plågas av trassliga relationer och stormiga romanser skulle visa sig vara ett riktigt lyckokast. Genom att ta ett välkänt och uttjatat koncept och krydda det med helt främmande inslag blev det hela så absurt att det blev kul att se på. Uttjatade teman om moral, mänskligt tillkortakommande och livets mening fick här en ton av svärta vilket var en vital injektion. Hade vi fått möjlighet att skratta åt Jemaine Clements och Taika Waititis ”What We Do in the Shadows” 2014 om inte Dark Shadows sett dagens ljus? Dark Shadown började faktiskt också sända avsnitt inspelade I färg från och med episod 295, vilket sändes 1967.  Vad som gjorde Dark Shadows lite speciell i detta sammanhang är att serien var en av de första TV-produktioner som visade rödfärgat blod. I Kanada försökte sig CBC också på att rida på framgångarna för Dark Shadows med den egna varianten ”Strange Paradise”, en serie som sändes i 195 avsnitt under perioden 1969-70 innan den skrotades. Fortfarande finns det folk som tydligen fascineras av Dark Shadows-fenomenet, 2012 kände sig t ex Tim Burton tvungen att spela in en långfilmsversion med Johnny Depp i huvudrollen. Kan man korsa skräck med såpopera så är steget inte långt till än mer barnvänliga hybrider. 60-talet kom således att bjuda på ett par skräckdoftande barnvänliga familjeproduktioner. Först ut var CBS:s sitcom ”The Munsters” 1964-1966. The Munsters hämtade sin inspiration från Universals klastiska filmmonster, vilka här fick gestalta de olika personerna i en ”ordinär” amerikansk arbetarfamilj. Episoderna följer i övrigt det klassiska sitcom-upplägget där familjemedlemmarna ställs inför vardagslivets alla små problem och förtretligheter. ABC svarade direkt på detta med sin serie om den gotiska överklassfamiljen ”The Addams Family” 1964-66, vilken inspirerats av Charles Addams tecknade seriestrippar. Bägge serier följdes av filmatiseringar, tecknade serier och nyinspelningar av de gamla TV-serierna. Mer barnvänlig skräck blev det med CBS:s tecknade Hanna-Barbera-produktion ”Scooby Doo. Where are You!” 1969-72. När man växte upp var denna serie helt klart en av veckans höjdpunkter. Sen dess har vi fått se en mängd spin-offs, tecknade långfilmer, spelfilmer och moderna varianter med den hungrige jycken i huvudrollen. I sanning ett hållbart koncept tydligen. 60-talets familjevänliga TV-serier följdes av bl a 70-talets”The Ghost Busters” 1975, där man kan se Forrest Tucker och Larry Storch slå sig ihop med Bob Burns utklädd till Tracy the Gorilla. Tillsammans jagar de spöken som fördrivs med någon slags mystisk kameramojäng. Känner ni igen konceptet, just precis 1984 skulle Ivan Reitman ge oss sitt eget upplägg av detta tema i filmen "Ghost Busters". En annan film som bygger på en gammal TV-serie för barn är Fred Dekkers ”The Monster Squad" från 1987. Redan 1976 kunde man nämligen se de klassiska Universalmontren i en alternativ TV-serietappning, här som ett slags superhjältar.

Antologiserierna skulle fortfarande dominera skräckutbudet vad gäller TV-serier under slutet av 60-talet och de följande två decennierna. Fortfarande förlitade sig serieskaparna i mångt och mycket på gamla traditioner och således levde exempelvis de gamla Universalmonstren vidare i nya historier, Hammer hade ju fortsatt att hålla liv i dessa i en rad filmproduktioner. I ITV:s brittiska antologi ”Mystery and Imagination” 1966–70, kunde man därför 1968 se timslånga berättelser om Dracula och Frankensteins monster. Hammer såg naturligtvis möjligheterna att även själv slå sig in på TV-marknaden, redan 1958 försökte bolaget därför sälja in en serie kallad ”Tales of Frankenstein” med hjälp av ett pilotavsnitt skrivet av Curt Siodmak. Det gick inget vidare. Men skam den som ger sig, tio år senare 1968 var man tillbaka med ”Journey to the Unknown” 1968-69, en antologi bestående av 17 entimmesavsnitt. Sen dröjde det åter cirka 10 år innan Hammer lanserade TV-antologin ”Hammer House of Horror” 1980, en underhållande serie i 13 avsnitt innehållande allt från häxor, varulvar, spöken, djävulsdyrkare och voodoo till kannibaler och seriemördare. Episoder som ”The House That Bled To Death”, “The Two Faces Of Evil” och “The Thirteenth Reunion” är I grunden 50 minuter långa Hammer-filmer där allt går åt helvete I slutändan. Publiken lockades emellertid inte i nämnvärd utsträckning av detta och när även bolagets satsning på ”Hammer House of Mystery and Suspense” 1984 floppade innebar det i stort sett dödsstöten för vidare verksamhet. 1977 gjorde BBC:s ”Supernatural” (nej, inte den Supernatural) en kort vända i brittisk TV, en antologi som byggde på historier berättade av medlemmar i en klubb kallad "Club of the Damned”. Det blev bara åtta avsnitt dock. Bättre gick det då för ”Tales of the Unexpected” 1979-86, en ITV-serie vars episoder oftast byggde på historier av Roald Dahl, som även var presentatör de första säsongerna. Här får vi stifta bekantskap med ett antal av förfatatrens mindre barnvänliga historier som ”The Landlady", “Georgy Porgy” och “Never Speak Ill Of The Dead”. Dahl hade faktiskt redan haft denna roll i den bortglömda TV-serien ” 'Way Out” från 1961. Bortglömd är väl också BBC:s ”Dead of Night” från 1972 där de flesta episoder dessutom lär ha gott förlorade. I USA fortsatte Rod Serling att skapa hyfsat intressanta serier.  NBC:s ”Night Gallery” 1969-73 var mer renodlat skräckorienterad än Twiligt Zove men klarade kanske inte att leva upp till föregångarens höjder. Serling hade här heller inte den kreativa frihet han haft tidigare och bidrog heller inte i lika hög grad med originalmanus. I stället fick vi mörka adaptioner av författare som H. P. Lovecraft, Fritz Leiber, Algernon Blackwood, Conrad Aiken och Richard Matheson, vilka presenterades av Serling under det han reflekterar över ett antal målningar i ett konstgalleri.  Serien har helt klart sina stunder. Avsnitt som ”The Waiting Room”, "They're Tearing Down Tim Riley's Bar", ”The Doll”, ”The Caterpillar”, "The Tune in Dan's Cafe" och "Green Fingers" gör att detta är en produktion värd att ge en chans. Inte lika intressanta var serier som KHJ-TV:s / WOR-TV:s ”Fright Night” 1970-81, ”The Sixth Sense” 1972, ”Ghost Story” / "Circle of Fear" 1972-73, eller Orson Welles ”Great Mysteries” 1973. Vill man dock se något riktigt skruvat från denna tid kan ett tips vara att leta upp Nine Networks australiensiska antologiserie ”The Evil Touch” 1973-74, där en hel del märkliga ting utspelar sig i episoder som ”They” och ”The Trial”. 

Klassisk skräck i ny tappning

Förutom alla traditionella antologier, sitcoms, såpor och barnserier skulle 70-talet också ge TV-publiken mer seriöst dramatiserad skräck. Det var vid mitten av detta årtionde som ABC:s kortlivade men banbrytande procedural-serie "Kolchak: The Night Stalker” 1974-75 första gången visades. Med utgångspunkt från de överraskande framgångsrika TV-filmerna ”The Night Stalker” 1972 och ”The Night Strangler” 1973 får vi i Kolchak under 20 avsnitt stifta bekantskap med den tuffe Chicago-reportern Carl Kolchak spelad av Darren McGavin som blir varse att det verkligen existerar monster på riktigt. I sitt arbete för den oberoende nyhetskanalen Chicago independent News Service (INS) råkar Kolchak ofta komma övernaturliga mördare som vampyrer, varulvar och zombier på spåren. Hans kusliga ögonvittnesskildringar är så klart emellertid allt för otroliga för att kunna publiceras. I det första avsnittet undersöker t ex Kolchak ett fall som har en hel del likheter med det legendariska Jack the Ripper- mysteriet i 1800-talets London. Serien hämtade inspiration både från tidigare skräckserier och samtida polisserier och genom att under avsnittets gång med egen berättarröst kommentera olika ledtrådar och slutsatserna han drar från dessa får tittarna en djupare inblick i de mysterier som utspelar sig.  För en yngre publik har väl serien just blivit känd mycket tack vare att Chris Carter nämnt den som en inspirationskälla till ”The X-Files” men Kolchak har faktiskt även på egen hand överlevt i TV-tablåerna under årens lopp genom att repriseras om och om igen på olika kanaler. ABC låg även bakom en nyinspelning, ”Night Stalker” 2005, som lades ner efter en säsong. Fortfarande dröms det dock om att skaka liv i den gamle Chicago-murveln, så sent som 2014 gick det rykten om att regissören Edgar Wright skulle ta sig an att spela in en reboot av serien med Johnny Depp i huvudrollen. Frågan är om detta någonsin blir av dock.  En liknande serie liknande Kolchak fick vi se när NBC återupplivade Dracula i trilogikombon ”Cliffhangers” 1979, i 10 episoder kunde vi följa den gamle greven i ett samtida San Fransisco förklädd till collegelärare. Mer lättsam var CBS:s Frankensteins monster-variant i sitcomen ”Struck by Lightning” från samma år, men serien slutade sändas bara efter det att tre av de 11 inspelade avsnitten visats

Om det gick trögt att etablera skräck på TV under 70-talet blev situationen mer gynnsam påföljande årtionde. Det uppsving skräckfilmen fick under 80-talet, mycket tack vare alla nya slasherfilmer samt videons genombrott, resulterade nämligen också i att ett antal nya TV-serier dök upp i kölvattnet. Det var serier som i flera fall verkligen ville vara skrämmande, även om vi idag kanske inte direkt ryser av fasa när vi kollar på dem. Mestadels rörde det sig fortfarande om antologier men även mer dramaorienterade prodedural-produktioner som ABC:s ganska fåniga ”Shadow Chasers” från 1985 spelades in. Här kunde vi följa en sliskig kvällstidningsreporter samt en professor i antropologi när de undersökte märkliga fenomen som UFO:s, vampyrer, tidsresenärer, spöken och andra paranormala fenomen. Det hela lades förståeligt ner efter 13 avsnitt. En av de mer minnesvärda dramaserierna från denna tid är dock en BBC-serieal från 1981, den fina ”The Day of the Triffids”. Vem minns inte denna adaption av Douglas Livingstons roman där den största delen av mänskligheten blivit blind efter att ha betraktat ett våldsamt meteoritregn. Till råga på allt måste invånarna i London tampas med rörliga köttätande jätteväxter på rymmen. Historien hade redan filmatiserats 1963 och 2009 kom även en ny TV-inspelning av serien. Annars dominerades de skräckbaserade TV-produktionerna som sagt fortfarande av antologier vid denna tid. En av de tidigaste var ABC:s ”Darkroom” 1981-82, där James Coburn bokstavligen presenterade varje episod från ett mörkerrum. Den cyniska tonen i de ofta mörka historierna gick dock inte hem och serien blev kortvarig. Avsnitt som ”Needlepoint” och ”Siege of 31 August” visar ändå på att här fanns saker att hämta. Bättre gick det då för liftarens sällsamma berättelser i HBO:s ”The Hitchhiker” 1983–1991, en serie där arvet från Serling tydligt märks av. Här avverkas allt från kriminaldraman till övernaturliga historier, allt presenteras på ett tämligen distansert sätt av Page Fletcher i rollen som The Hitchhiker. Serien har fått en hel del beröm och är också en av de bättre skräckantologierna med sevärda avsnitt som "The, Legendary Billy B", "Killer", "Homebodies”, "Why Are You Here?", "One Last Prayer”, "Last Scene" och ”W.G.O.D". The Hitchhiker var helt klart en av de serier som gick längst vad gäller blod och naket, ta bara avsnitt som “Man's Best Friend” eller ”Cruelest Cut”. Även en del kändisar dök upp i serien som Gary Busey, Harry Hamlin, Kirstie Alley, Willem Dafoe, ja även Gene Simmons från KISS. En kritikerhyllad antologiserie från denna tid var annars NBC:s ”Amazing Stories” 1885-87 (serien nominerades till 12 Emmy Award-priser) skapad av Steven Spielberg. Här bjöds det på en blandning av mestadels fantasy och science fiction från en rad kända regissörer och skådespelare som Spielberg själv, Clint Eastwood, Bob Clark, Joe Dante, Mick Garris, Robert Zemeckis och Martin Scorsese samt Kevin Costner, Kiefer Sutherland, Harvey Keitel, Beau Bridges, Charlie Sheen, Forrest Whitaker, Tim Robbins, John Lithgow, Rhea Perlman, Danny Devito, Patrick Swayze, Christopher Lloyd, June Lockhart och Kathy Baker. Tyvärr är många episoder tämligen dåliga och det gäller att leta om man ska hitta intressanta skräckorienterade avsnitt, men kolla gärna in ”Mirror Mirror” och ”Go to the Head of the Class” eller den utflippade ”Mummy Daddy”. Serien blev dock ingen tittarsuccé och lades ner efter två säsonger. Mer sevärd är väl då HBO:s ”The Ray Bradbury Theater” även om den, precis som Amazing Storys, inte framför allt är en skräckserie. Författaren själv presenterar här ett antal filmadaptioner av de egna berättelserna och söker man mer skrämmande upplägg så är det i första hand ”Playground”, ”The Crowd” och ”Banshee” som bör kollas in.

Men snackar vi 80-talsskräck i TV-format är det väl främst två serier som står ut, "Tales From the Darkside" och "Tales from The Crypt".  Tales From the Darkside 1983-88, är en skapelse av zombiefilmens Grand Old Man, regissören George A. Romero. Inspirationskällan verkar ha varit produktioner som Twilight Zone och The Outer Limits i kombination med Romeros egna antologifilm ”Creepshow” 1982. Skräckteman blandades med sci fi och fantasy ofta baserade på berättelser av kända författare som Stephen King, Harlan Ellison och Clive Barker och med en twist på slutet. Här finns ett gäng fina avsnitt som ”Halloween Candy”, ”The Cutty Black Sow”,  ”Trick or Treat”, ”Inside the Closet”, “Levitation”, ”The Circus”, ”The Last Car”, ”Season of Belief” och ”Family Reunion”. En liknande antologiserie var ”Monsters” som gick mellan 1988-90 och hade samma producent, Richard P. Rubinstein, som Tales from the Darkside. Monsters kan ses som en slags uppföljare till denna men fokuserade dock mer på ren skräck och varje episod hade oftast just ett monster i handlingen. Tyvärr fick serien inte det genomslag den förtjänade, kolla in avsnitt som dessa och se själva; ”Glim Glim”, ”Rain Dance”, ”The Waiting Game”, ”A Bond of Silk”, ”Portrait Of The Artist” eller ”The Farmer's Daughter”. Mycket mer känd är naturligtvis HBO:s klassiker Tales From the Crypt 1989-96, byggd på 50-talets ökända EC Comics-tidningar. Upplägget är närmast identiskt med de klassiska föregångarna Alfred Hitchcock Presents: och The Twilight Zone, här med  den välkände dockan Crypt Keeper som ordvitsande presentatör (rösten tillhör John Kassir). Tales From the Crypt blev väldigt populär men tyvärr stagnerade serien efter säsong fyra och tappade helt i kvalité efter det att inspelningarna flyttats till England. Här finns dock en hel del fina avsnitt att avnjuta som ”Yellow”, ”Cutting Cards”, ”People Who Live in Brass Hearses”, "What's Cookin´ ”, ”Television Terror” och ”And All Through the House" för att nämna några. Kul att dessutom få se prov på vad en del kända regissörre och skådisar kunde åstadkomma I detta sammanhang, bakom kameran återfanns t ex Walter Hill, Robert Zemeckis och John Frankenheimer och framför kunde vi bl a se Kirk Douglas, Demi Moore, Bill Paxton och Martin Sheen. Tonen är här klart mer lättsam och präglad av svart humor än vad exempelvis en serie som The Hitchhiker är. Inte så konstigt då att Tales From the Crypt fick en tecknad spin-off, Tales From the Cryptkeeper”1993-95, riktad mot barn i första hand. En mer vuxenorienteras spinn-off blev det också med ”Perversions of Science” 1997, baserad på EC:s tecknade ”Weird Science”-serie.  Till allas glädje, eller fasa, är allas vår Crypt Keeper på väg tillbaka i och med TNT:s planerade reboot av Tales From the Crypt, allt under överinseende av ingen mindre än M. Night Shyamalan. Vill man leta upp något mer obskyrt så finns jden mexikanska serien ”Hora Marcada” som visades på Televisa S.A. de C.V 1986-90, en sci fi- och skräckproduktion helt okänd utanför landets gränser men med bl a Guillermo del Toro som medverkande. En annan idag tämligen okänd antologiserie som kanske kan vara värd att leta upp är Fox ”Ghost Stories” 1997-98. Naturligtvis dök det också upp TV-serier som ville hänga på slashervågen och den franchise som växt fram kring ett par av de klassiska filmerna här. 1987 hade ”Friday the 13th: The Series” premiär och skulle fortgå i tre säsonger fram till 1990. Den har emellertid ingenting med Jason att göra utan handlar i stället om ett par antikhandlare på jakt efter ett antal föremål över vilka det sägs vila en förbannelse. Avsnitt som ”Scarlett Cinema” kan vara värt att kolla in så länge man inte förväntar sig någon mördare i hockeymask. En skräckfilmsgestalt som faktiskt dök upp på TV var Freddy Kreuger, som brukligt spelad av Robert Englund. Emellertid fungerar han mest som presentatör för historierna i ”Freddy's Nightmares” 1988-90 och serien är inte något speciellt. Men vill man se Freddy in action i TV-seriesammanhang kan man alltid kolla in "Sister's Keeper", ”Safe Sex” eller ”Photo Finish” som är ett par av de bättre avsnitten. Robert Englund dök även upp i den kortlivade NBC-serien ”Nightmare Cafe” 1992 som floppade. Sverige fick vid den här tiden faktiskt också sin egen variant av Tales From the Crypt, SVT:s kortlivade serie ”Chock” regisserad av bl a Mikael Håfström, Daniel Bergman och Ulf Malmros. Som presentatör ser vi ingen mindre än Ernst-Hugo Järegård. Ingen höjdare sammantaget kanske men ”Dödsängeln” och ”Helljus” är väl skapliga.

Barn av sin tid

Just ungdomspubliken skulle i större utsträckning bli en intressant målgrupp vad gäller mer skräckorienterade TV-produktioner under slutet av 1980- och 90-talet igenom. En liknande utveckling såg vi ju på biograferna. Ett typexempel är Fox:s ”Werewolf” 1987-88, i vilken John J. York spelar en collegestudent som bitits av en varulv och därför tvingats ut i en jakt på förövaren för att bli fri från förbannelsen. Mer varulvar blev det i”She-Wolf of London” 1990-91, där Kate Hodge spelar en ung amerikansk student som även hon blir biten av just en varulv. Andra säsongen utspelades i USA och serien gick då under namnet ”Love and Curses”. Ännu mer ungdomsskräck där klassiska gestalter användes kunde man få i den luxemburgproducerade ”Dracula: The Series” från 1990, där två tonåringar och deras morbror kämpar mot en modern Dracula i storföretagartappning. Men framför allt var det ett par skräckantologier, ofta med episoder baserade på berättelser från populära ungdomsbokserier, som gick hem hos kidsen”.  På barn- och ungdomskanalen Nickelodeon sändes t ex den väldigt uppskattade serien ”Are You Afraid of the Dark?” mellan åren 1991–2000. Publiken får här ta del av det klassiska upplägg med ett hemligt sällskap, här the Midnight Society, som träffas för att berätta spökhistorier för varandra. Berättelser som ”The Tale Of Old Man Corcoran”, “The Tale Of The Midnight Madness”, “The Tale of the Lonely Ghost”, “The Tale of Dead Man’s Float”, “The Tale of Laughing In The Dark” och “The Tale of the Ghastly Grinner” är så klart en bra inkörsport till skräckens fascinerande värld. Ett par år senare hade ”Goosebumps” 1995-98, premiär. En antologi byggd på den amerikanske författaren R. L. Stines ungdomsböcker om barn som hamnar i olika kusliga situationer. Episoder som “Night Of The Living Dummy” eller “Say Cheese And Die” ger väl en hint om vilken nivå serien vill hålla, men visa gärna ”Welcome To Dead House” för ungarna så blir de säkert nöjda. 2015 spelades det dessutom in en filmversion i regi av Rob Letterman. Ett något annorlunda upplägg hade ABC:s ”Bone Chillers” 1996, här fick eleverna på den något udda skolan Edgar Allen Poe High School tampas med diverse monster varje vecka. Det har fortsatt att produceras ungdomsinriktad TV-skräck i antologiform även under 2000-talet, en av de mer framgångsrika serierna är t ex Hub Networks ”R. L. Stine's The Haunting Hour” 2010-14, skapad av författaren till Goosebumps-böckerna. Man kan väl säga att det för de yngre generationerna har det funnits mer än Scooby Doo att välja på.

Häng med genom 1990- och 2000-talet fram till idag och upplev de skräckorienterade TV-seriernas pånyttfödelse och explotionsartade utveckling under denna period.  Del 2 hittar du här.