Del 1 hittar du här.

Kulserier delux

I början av 90-talet, när skräckgenren rent allmänt befann sig nere i en djup vågdal, var det lite oväntat TV-serierna som stod för nytänkandet. Det var här viljan fanns att testa på nya sätt att skapa intressanta historier byggda i första hand på stämning, atmosfär och smarta historier. Det är nu vi får se genombrottet för de första stora inflytelserika serial-serierna med sina mångfacetterade manus, vilka kräver en del av tittarna. Epokgörande i detta sammanhang är förstås Mark Frosts och David Lynchs hyllade ABC-produktion Twin Peaks 1990-91 där vi får ta del av de mörka hemligheter som döljer sig i en liten ensligt belägen amerikansk småstad i norra Washington. Få TV-serier har väl blivit så uppmärksammade som just Twin Peaks och den håller fortfarande ställningarna som en av de mest legendariska. Det är inte svårt att se varifrån influenserna till Twin Peaks kommer, populära såpor, deckarserier och experimentella skapelser som ITV:s surrealistiska och sci fi-doftande The Prisoner 1967-68 har lämnat tydliga avtryck. Men vad Frost och Lynch lyckades åstadkomma med sin skapelse var att verkligen revolutionera TV-serieformatet. Nu blev plötsligt tidigare marginaliserade företeelser som det udda, våldsamt brutala, surrealistiska och svårgripbara mainstream. Historien om Agent Dale Cooper på jakt efter en möjligen övernaturlig mördare i en liten avlägsen småstad fylld av mörka hemligheter och märkliga original fick tittare att återkomma vecka efter vecka även om de inte hade en susning om vad de skulle bjudas på. Det spelade ingen roll om historien var snårig och utsvävningarna många, Twin Peaks blev en snackis som få ville missa. Många serieskapare har sedan dess plockat upp element från Twin Peaks in sina egnaproduktioner, vi ser det bl a i drömsekvenserna i HBO:s ”The Sopranos” 1999-2007, i pusselbitsmysteriet som sträcker ut sig över säsongerna i CBS:s ”How I Met Your Mother” 2005-2014 eller i de allt mer invecklade turerna i ABC:s Lost 2004-2010. Vi fick även en ungdomsorienterad version med NBC:s "Eerie, Indiana" 1991-92 med uppföljaren ”Eerie, Indiana: The Other Dimension” 1998. Ungdomstrenden var som sagt stark inom TV-serieskräcken detta årtionde och detta blev än tydligare i kölvattnet av framgångarna för filmen ”Scream” 1996. En följdverkning blev nämligen att en ny typ av genreserier med självmedvetna tonåringar i centrum började produceras. 1997 hade således The WB:s stilbildande "Buffy the Vampire Slayer" premiär med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen. Under de år, 1997-2003, som serien pågick kom den att bli ett populärkulturellt fenomen med enorm genomslagskraft. Någon renodlad skräckserie är Joss Whedons skapelse förvisso inte, Buffy drar mer åt skräckkomedi- eller actiondrama-hållet. Men utgångskonceptet har ändå sina rötter i skräck, hur skulle det vara om en ung vanlig tjej råkar stöta på ett monster i en mörk gränd men då vänder på steken och slår tillbaka? Detta upplägg har sedan kompletterats med såpaingredienser, där romantiska förvecklingar och intriger får en hel del utrymme. Kärlek mellan människa och vampyr kunde vi således ta del av långt innan Stephenie Meyers ”Twilight” lade sig som ett smetigt täcke över vampyrgenren. I serien får vi följa den unga vampyrjägaren Buffy Summers som, efter det att hon relegerats från sin skola pga all tid som försummats på vampyrjakt, flyttar till den lilla staden Sunnydale. Väl där uppttäcker hon dock att hennes nya skola; Sunnydale High, är byggt på en port till andra dimensioner med ej så trevliga invånare. I varje avsnitt får vi sedan ta del av hur Buffy bekämpar olika övernatuliga varelser (mestadels vampyrer) tillsammans med sina vänner, samtidigt som hon försöker leva ett någotsånär vanligt liv. En stor del av den unga publiken lockades nog helt klart mer av relationerna och actionsekvenserna än av eventuella skräckinslag när de bänkade sig framför Buffy, men serien hade dock sina mörka stunder med obehagligt ondsinta varelser och småkusliga scener. Whedon hade också en vision att ta sin serie mot ett större seriall-format genom att skapa en slags övergripande mytologi, något han lyckades väl med. Buffy fick bl a en populär spin-off, ”Angel” 1999–2004, där David Boreanaz spelar vampyr. En annan TV-serie som gör något eget av vampyrgenren CBS:s "Forever Night" 1992-96, här står ofta existentiella reflektioner i centrum när den 800 år gamle vampyren Nick Knight söker efter försoning och ett botemedel mot sin vampyrism i rollen som polis i Toronto. Serien är egentligen en utlöpare till en TV-film Vid namn "Nick Knight" som CBS sände 1989 och där den då populäre rockstjärnan Rick Springfield hade huvudrollen. Forever Night fick ett bra mottagande bland publiken, men CBS ville ändå lägga ner den mitt under säsong tre. Fansens arga protester ledde dock till att det ändå spelades in ett ordentligt slut. Även häxor skulle dyka upp i TV-rutan i och med premiären av The WB:s "Charmed" 1998–2006, en serie som blandar skräck, fantasy romantik drama och komedi kryddad med en smått gotisk atmosfär. Historierna kretsar kring tre systrar som använder sina övernaturliga krafter för att slåss mot ondskans makter i form av diverse monster, demoner och onda trollkarlar. Detta är en tillvaro som naturligtvis ställer till det i deras vardagliga liv och relationer. Bra make up och specialeffekter överlag ser vi faktiskt här. I rollistan finns bl a ett par av den tidens populära skådespelerskor som Alyssa Milano, Shannon Doherty, och Rose McGowan. Skräckorienterade serier riktad mot en tonårspublik har fortsatt att dyka upp med jämna mellanrum under 2000-talet, vi har t ex CW:s ”The Vampire Diaries” 2009- och dess spinn-off “The Originals” 2013- samt ”The Secret Circle” 2011-2012, ITV:s ”Demons” 2009, MTV:s ”valemont” 2009 samt ABC Familys ”Ravenswood” 2013-14. 

Konsten att finna en publik

Twin Peaks hade tydligt visat att det faktiskt gick att nå framgångar med annorlunda och utmanande produktioner. Flera kände sig manade att följa i samma spår med blandat resultat. En annan mer mörk och allvarsam serie var den något pretentiösa och arthousedoftande brittisk-kanadensiska antologin ”The Hunger” som bl a gick på Sci Fi Channel 1997-2000. Här rör det sig om en erotiskt orienterad produktion presenterad av Terence Stamp och.David Bowie faktiskt och där avsnitten är fyllda av allt från svart humor till gotisk skräck och ren sleaze. Med tanke på att det förekommer en hel del sex och grafiskt våld så dras The Hunger inte direkt med det bästa av rykten. CBS försökte sig också på att ge publiken en mörk historia med ”American Gothic” 1995-96, en serie skapad av Shaun Cassidy och som utspelar sig i den lilla staden Trinity i South Carolina. Här lever en liten pojke vid namn Caleb Temple (Lucas Black) som bär på en mörk hemlighet. Han är nämligen den biologiske sonen till stadens korrupte och våldsamme sheriff Lucas Buck (Gary Cole, här långt ifrån den sympatiske Jack 'Nighthawk' Killian  vi minns från "En Röst i Natten") som en gång våldfört sig på hans mamma. Buck styr den lilla staden med järnhand, uppbackad av diverse mörka övernaturliga krafter och har efterhand lyckats bli av med resten av Calebs familj. Nu är det upp till den nyanlände läkaren Dr. Crower (Jake Weber) och Calebs kusin Gail Emory (Paige Turco) att rädda pojken från sheriff Bucks onda inflytande och samtidigt avslöja illdåden denne ligger bakom. Cassidy ville onekligen erbjuda tittarna något mer obehagligt och hotfullt än vad som var brukligt och han tvekade därför inte att behandla ämnen som sexuella övergrepp och barns utsatthet. Här gick det dock inte alls och American Gothic lades ner efter bara en säsong. Andra serier som försökte tänja på gränserna för den konventionella men floppade var Fox ”Brimstone” 1998-99, där en polis återvänder till jorden från sin vistelse i helvetet för att här fånga in 113 förrymda själar, och Channel 4:s hypade ”Ultraviolet” 1998 med sin moderna tolkning av vampyrmyten. Den sistnämnda resulterade emellertid faktiskt i en tämligen trist biofilm i regi av Kurt Wimmer 2006. Att vara nyskapande och framgångsrik på samma gång visade alltså sig vara svårt, men en visionär serieskapare vid namn Chris Carter skulle ändå visa att det gick. 90-talet var ett decennium då serier om det övernaturliga i vår vardag började bli allt mer populärt. En mängd produktioner på detta tema och av högst skiftande kvalité såg nu dagens ljus. I Showtimes ”Poltergeist: The Legacy” 1996-99 har följaktligen ett hemligt sällskap tagit på sig uppgiften att studera de övernaturliga krafterna för att härigenom kunna skydda världen från ondska. Liknande samtida serier är ”PSI Factor: Chronicles of the Paranormal” (som en del uppfattade som autentisk) 1996-2000, ”Sleepwalkers” 1997, ”G vs E” 1999-2000, "The Others" 2000, ”FreakyLinks” 2000-01, ”The Chronicle” 2001-02 och ”Special Unit 2” 2001-02. Men den mest kända serie av detta slag är självklart. Carters omåttligt populära Fox-produktion The X Files 1993-2002, där FBI-agenterna Fox Mulder (David Duchovny) och Dana Scully (Gillian Anderson) ställs inför ett antal märkliga fall. Seriens popularitet har också resulterat i två biofilmer, “Arkiv X: Fight the Future” 1998 I regi av Rob Bowman och Chris Carters egna ”The X Files: I Want to Believe” 2008, samt en serietidningsadaption och ett par dataspel. 2016 skakade Chris Carter åter liv i serien i en tionde säsong på sex avsnitt, både David Duchovny och Gillian Anderson dyker åter upp i sina karaktäristiska roller trots att de inte står på så vänskaplig fot med varandra längre. Vad som görThe X-Files så speciell är att Carter, liksom Whedon, har haft ambitionen att skapa något mer än en traditionell procedural-serie med övernaturliga inslag. Visst, vi får ett nytt fall för Mulder och Scully varje vecka men efterhand var det andra saker som fick publiken att ständigt återkomma till serien. Dels fanns frågan om vad personkemin mellan Mulder och Scully skulle utvecklas till och dels började bilden av en större och övergripande mytologi sakta framträda. Det verkade existera ett övergripande mysterium vilket succesivt blev allt mer skrämmande än vad veckans antagonist var. Problemet med The X-Files blev dock att den allt mer komplexa bakgrundshistorien och det förvirrande övergripande huvudtemat till sist fick hela konceptet att kantra. I stället för att skapa en historia med ett slut där saker och ting förklaras på ett tillfredställande sätt fortsatte Carter bara att bygga vidare på sin mytologi. Serien rullade på utan mål och tappade längs vägen både Duchovny, Anderson och sina tittare. Många efterföljande serier har försökt undvika detta misstag med tveksamt resultat, Lost och Fringe 2008-13 är ju exempel på detta. Men helt klart är i alla fall att de första två tredjedelarna av The X-Files är TV-historia.  Förutom The X Files har Carter rönt framgång med den snarlika serien ”Millennium” 1996-99.

Med tanke på den skuggtillvaro TV-skräck befunnit sig sen genren började dyka upp i mediet i slutet av 1940-talet och framåt är det kanske lite överraskande att den plötsligt kom att blomma ut så pass mycket under 2000-talet. Hur kommer det sig att det blivit så? I huvudsak kan vi nog se tre förklaringar vilka förrändrat den rådande situationen på TV-marknaden. För det första har vi sedan 80-talet sett ett stort uppsving för nya kabalstationer framför allt i USA, vilka ´kunnat ta ut svängarna mer vad gäller utbudet än de stora etablerade bolagen. 1980 fanns det t ex 28 storre kabelkanaler i USA anslutna till The National Cable Telecommunications Association (NCTA), 1990 var antalet uppe i 79 och 1998 var siffran 171. Flera av dessa TV-stationer (ESPN, History, TNT, TBS, A&E, FX, AMC, SyFy, Chiller, Horror Channel m fl) har helt enkelt satsat på att i allt större utsträckning sända program riktade mot en mer nischad publik, vilken visserligen storleksmässigt är mindre än mainstreammassan men dock mer lojal. Lägg härtill webbaserade digitala kanaler med alternativt utbud som exempelvis Hulu, Fearnet och Netflix och vi ser en utveckling som helt klart gynnat skräckorienterade produktioner. ett friare artistiskt uttryck öppnar naturligtvs för möjligheter att krydda produktionerna med mer nakenhet, sex, grafiskt våld, blod och fult språkbruk.  För det andra är dagens publik mer öppen för produktioner som vågar vara okonventionella, vi förväntar oss snarare det oförutsägbara. Att manusförfattare t ex vågar ta död på ledande karaktärer i sina serier är idag något vi som publik inte avskräcks av. För det tredje har skräck överlag blivit mer mainstream och i och med att TV gjort genren mer lättåtkomlig för stora grupper blir den än mer ett normalt underhållningsinslag bland andra, på gott och ont. The Walking Dead har ju t ex etablerat sig som en av världens mest populära TV-serier och når en publik som annars inte alls har någon relation till skräck. Under de senaste 15 åren har således utbudet vad gäller snabbproducerad TV-skräck skjutit i höjden och kampen om publiken hårdnat. Det nya seklet inleddes dock inte så övertygande rent kvalitetsmässigt. Samtidigt som skräckfilmen äntligen började få luft under vingarna igen efter ett dystert 90-tal sinade kreativiteten och nytänkandet inom TV-branschen. I Storbritannien gavs det ut ett antal lågbudgetantologier som Channel 5:s ”Urban Gothic” 2000, BBC:s ”Dr. Terrible's House of Horrible” 2001, ”The Fear” 2001, ”Spine Chillers” 2003 och ”Twisted Tales” 2005 samt Channel 4:s ”Garth Marenghi's Darkplace” 2004, men ingen av dessa lyckades emellertid få fart på tittarsiffrorna. Då ska man ändå komma ihåg att i alla fall Garth Marenghi's Darkplace är brutalt underhållande i all sin härliga lågbudgetanda. Även mer ambitiösa produktioner som BBC:s underskattade ”Strange” 2003, där en före detta präst ställs mot demoner och mörka krafter inom den egna kyrkan, fick tummen ner av publiken. "Sea of Souls" 2004, där man fick följa en forskargrupp som undersökte övernaturliga fenomen, var en ännu en BBC-produktion som inte blev så långlivad. Kanske var det mer lättsamma saker som behövdes för att locka tittare, Sky One:s allt mer utflippade ”Hex” 2004-05 med sina fallna änglar, lesbiska spöken och sexiga demonjägare var emellertid inte heller någon vidare succé. I USA såg det inte bättre ut vid denna tid, Fox sevärda ”Night Visions” 2001, ännu en kortlivad Twilight Zone-liknande antologiserie med en del riktigt fängslande episoder som ”Bitter Harvest” och ”The Maze”, är ett typiskt exempel på att kvalitet och framgång inte alltid har med varandra att göra. En säsong blev det, trots att bl a Tobe Hooper och Joe Dante anlitats som regissörer och skådisar som Brian Dennehy, Lou Diamond Phillips Bridget Fonda, Pam Grier och Bill Pullman m fl fanns med i rollistan. Härmed gick det lika dåligt som för den betydligt sämre ”Dark Realm” från samma år, en lågbudgetproduktion med kasst manus och tvivelaktigt skådespeleri. Fox försökte även testa nya grepp med dramaserien ”FreakyLinks” 2000-01, en produktion som kombinerade X-Files med ”The Blair Witch Project” i ett försök att hänga på den nya internettrenden. Idag har många upptäckt och hyllat denna kortlivade serie om ett gäng i tjugoårsåldern som via webben kommer i kontakt med en mängd mystiska fenomen. Kanske var serieskaparna här för tidigt ute. UPN försökte hänga på framgångarna för Shyamalans ”The Sixth Sense” 1999 med sin ”Haunted” 2002, där en polis efter en nära-döden-upplevelse kan se spöken av avlidna personer. Bara ett par avsnitt hann visas innan det hela lades ner. Mer traditionella monster dök också upp med mindre lyckat resultat, detektiverna i UPN:s ”Special Unit 2” fick jaga mytologiska varelser i en säsong 2001 och ungefär samtidigt gick CBS:s varulvshistoria ”Wolf Lake” 2001-02 mot ett snabbt slut efter bara åtta avsnitt. Lika abrupt slutade ett par andra serier med övernaturliga teman som NBC:s ”The Others” 2000, ABC:s ”Miracles” 2003, HBO:s rosade ”Carnivàle” 2003-05 och kanadensiska Citytv:s ”The Collector” 2004-06. Inte heller ett namn som Stephen King kunde garantera framgång, Hans ”Kingdom Hospital” 2004, en remake av Lars von Triers "Riget" från 1994, blev ännu en flopp för ABC. Hur många TV-serier finns det egentligen som bär Stephen Kings namn, och hur många av dessa är egentligen bra. Serial-produktioner som CBS:s ”Golden Years” 1991 var ju en ganska seg historia medan SyFy lyckades något bättre med sin ”Haven” 2010-2015 och vem minns idag miniserier som CBS:s ”Salem's Lot” 1979, ABC:s ”The Stand” 1994, ”The Shining” 1997 och ” Storm of the Century” 1999 eller A&E:s ”Bag of Bones” 2011? 

Bland spökjägare, vampyrer och zombier

Men när det såg tämligen mörkt för TV-serieskräcken så dök alltså plötsligt ett antal spökjägare, några blodsugande vampyrer, ett gäng vandrande lik, några seriemördare samt ett par ambitiösa antologiprojekt av olika format upp och vände på steken. Om vi börjar med antologierna så kom det amerikanska bolaget Showtimes ambitiösa satsning på ”Masters of Horror” 2005 att utgöra en välbehövlig vitamininjektion. Under överinseende av Mick Garris levererade ett par av de största namnen inom skräckgenren bidrag till serien i timslånga specialskrivna historier. Regissörer som Dario Argento, John Carpenter, Joe Dante, Stuart Gordon Tobe Hooper, John Landis och Takashi Miike visade på att det gick att göra seriösa och påkostade satsningar på skräck som tänjde på gränserna för det som vanligtvis visades på TV. Under de två säsonger som serien gick fick slocknade förmågor som Argento och Carpenter skina en sista gång med sina avsnitt ”Jenifer” och ”Pelts” respektive "Cigarette Burns" och "Pro-Life". Visst är Masters of Horror en högst ojämn produktion, men den har klart sina stunder, Stuart Gordons ”Dreams in the Witch House” och ”The Black Cat”, Don Coscarellis “Incident on and Off a Mountain Road”, William Malones “The Fair Haired Child” och Lucky McKees “Sick Girl” är exempel på riktigt bra skräckproduktioner. 2008 sändes en inofficiell uppföljare, ”Fear Itself”, vilken tyvärr dock inte nådde upp till föregångarna standard. Procedural-serien fick också ett välbehövligt uppsving tack vare The WB:s populära "Supernatural", vilken hade premiär 2005. Med en komplex syskonrelation och genomtänkta episoder lyckades Supernatural skapa en stor fanbase som älskade att följa de två bröderna Sam och Dean Winchester i deras kamp mot demoner, spöken, monster och andra allehanda övernaturliga manifestationer. Serien rullar på och har hittills gått i hela elva säsonger. Naturligtvis har denna framgång medfört att flera serier av liknande karaktär också dykt upp som exempelvis NBC:s ”Medium” 2005-11, ITV:s ”Afterlife” , CBS:s ”Ghost Whisperer” 2005-10 och WE tv:s "South of Hell" 2015 Ja till och med en filippinsk version dök upp, GMA Networks ”E.S.P. ”2008. Men det är framgångarna för de stora serial-serierna som idag satt standarden för skräck på TV. Ett par av dessa serier tillhör de mest populära i världen och några höjs också till skyarna av kritikerna. Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan 2000-talets stora vampyr- och zombietrend även skulle sätta sina avtryck i TV-utbudet, och som de gjorde det sen. Vi talar här så klart om HBO:s True Blood och AMC:s The Walking Dead. Alan Balls vampyrserie True Blood skulle bli den första stora skräckorienterade TV-succén detta sekel trots att innehållet var långt ifrån familjeanpassat. Under sju säsonger, 2008-2014, var True Blood likväl en av HBO:s stora flaggskepp. Som väl alla vet vid det här laget baseras historien på romansviten ”The Southern Vampire Mysteries” författad av Charlaine Harris, både serien och böckerna utspelar sig i en värld där vampyrer lever sida vid sida med människor i och med att blodsugarna nu kan livnära sig på syntetiskt framställt blod vilket säljs under varumärket "Tru Blood". Samexistensen är dock inte smärtfri, vilket vi blir varse under den tid vi får följa ett gäng invånare i den lilla amerikanska staden Bon Temps i Louisiana. HBO visade här att man inte tvekade att fylla en produktion riktad mot en mainstreampublik med en mängd sex och blod där tru Blood-preparatet t ex kan fungera som ett slags afrodisiakum för vanliga människor. Serien blir förvisso mer utflippad allteftersom säsongerna går men håller ändå en skaplig standard hela vägen, dessutom berör den samtida samhällsfrågor som annars inte är så vanligt förekommande i dessa sammanhang; kampen för lika rättigheter, diskriminering och våld mot minoriteter och homosexuella, drogproblematiken, religionens makt över människor, medias inflytande, identitetssökande och förhållandet till traditionella familjevärderingar. The Walking Dead, baserad på Robert Kirkmans tecknade serieförlaga, tvekar inte heller att ta ut svängarna vad gäller blodiga inslag. Trots detta är denna inte bara den mest framgångsrika skräckserien någonsin, det är även den mest framgångsrika kabel TV-serie överhuvudtaget. AMC hade nog inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa att en serie med zombietema skulle få ett sådant genomslag, zombier har ju alltid varit förknippade med lågbudgetskräck relevant främst för en nischad skräckfilmspublik. Till sin form kan The Walking Dead för visso på ytan ses som en äkta skräckserie, vi har det klassiska upplägget med ett gäng överlevare som försöker bygga upp en ny tillvaro efter zombieapokalypsen i kamp med de odöda och andra mer mänskliga monster. Men för alla som följt serien är det dock uppenbart att zombieproblematiken bara är en kuliss, egentligen är The Walking Dead en betraktelse över människans natur och våra förutsättningar att samexistera. Det obehagliga är egentligen inte allt blodslafs vi får ta del av utan snarare den nattsvarta undergångsstämning som hela tiden är närvarande. I The Walking Dead kan livet för de inblandade bokstavligen ta slut när som helst och på brutalast möjliga vis. Det är kampen mot denna hopplöshet som verkligen gör serien minnesvärd, även om den har sin beskärda del av svackor. Sen gör ju så klart den legendariske Greg Nicotero dessutom underverk med sina specialeffekter, vilket förhöjer stämningen. 2015 hade en spinn-off vid namn “Fear the Walking Dead” också premiär, en serie som fokuserar än mer på dramaaspekten i en apokalyptisk tillvaro. Att både True Blood och The Walking Dead trots sitt innehåll fått så stor genomslagskraft således egentligen inte så konstigt. Serieskaparna har på ett lyckat sätt kombinerat traditionella dramaorienterade historier med en hel del skräckelement. Men varken vampyrerna eller zombierna är egentligen de dominerande inslagen, det är istället relationerna mellan karaktärerna och de frågor som ställs om människans natur och den tillvaro och de livsbetingelser vi skapar för oss utifrån moraliska ställningstaganden. Just denna typ av upplägg är ju något som en publik som vanligtvis inte har någon relation till skräck kan ta till sig. 

Uppstickarna i frontlinjen

Mycket av den positiva utvecklingen har vi som sagt kabelkanaler som HBO och AMC att tacka för, men en hel del spännande och alternativa saker hittar vi också hos de rent webbaserade kanalerna. En av de främsta företrädarna för den skräckorienterade marknaden var amerikanska Fearnet som drog igång verksamheten 2006 och visade både sådant som producerats specifikt för kanalen och sådant som köpts in. 2012 hade Fearnets första egenbeställda TV-serieproduktion premiär, Adam Greens sitcom ”Holiston” där han själv medverkar som en av två filmstudenter som drömmer om att slå igenom som skräckfilmsregissör. Som mest hade Fearnet 270 000 registrerade användare och en väldigt livskraftig community. 2014 avslutade dock företaget sin verksamhet. En hel del alternativa skräckserier hann dock passera revy under åren kanalen var verksam, bl aminiserier som ”Devil's Trade” 2007, ”30 Days of Night: Blood Trails” 2007 och ”30 Days of Night: Dust to Dust” 2008 (baserade på David Slades biofilm ”30 Days of Night” 2007), ”Stream” 2009 samt ” Zombie Roadkill” 2010 eller realityserien ” Route 666: America's Scariest Home Haunts” 2007 och den komiska serial-produktionen “Todd & The Book of Pure Evil” 2010-2012. Sen har vi ju webbkanaler som Netflix och Hulu, vilka också sänder en del skräck. Netflix producerar ju även egna originalserier som ”House of Cards”, ”Orange is the New Black” “Marco Polo, “Marvel´s Daredevil” m fl. Ett bidrag till skräckgenren har det också blivit med varulvsserien ”Hemlock Grove” 2013-15. I en liten fiktiv stad i Pennsylvania inträffar plötsligt en rad bestialiska mord, vad kan ligga bakom? Misstankarna riktas snart mot den romske killen Peter Rumancek och ryktena börjar gå om att han är en varulv. Tillsammans med godsägarsonen Roman Godfrey (spelad av Bill Skarsgård) tvingas han själv ta itu med mysteriet för att rentvå sig själv.Hulu började 2016 sända den specialproducerade miniserien ”11.22.63” baserad på ännu en Stephen King-roman. Även skräckkanalen Chiller, som tidigare framförallt visat material producerat av filmstudior som Lionsgate, Sony, Warner Bros. och 20th Century Fox, lanserade sin egenproducerade serie "Slasher" 2016.  Här ser vi Katie McGrath i rollen som Sarah Bennet, den enda överlevande efter det att hennes familj brutalt mördats. Tillsammans med sin man Dylan (Brandon Jay McLaren) har hon i vuxen ålder beslutat sig för att återvända till sitt barndomshem för att en gång för alla lägga sitt mörka förflutna bakom sig. naturligtvis dyker det upp gå en maskerad mördare som börjar härja i bygden, men vem kan det egentligen vara? Serien drar kanske mer åt drama- än slasherhållet, med sin något såpaaktiga karaktär. Förutom traditionella TV-stationer hittar vi på webben även ett antal filmproducenter som specialiserat sig på att skapa material anpassade för olika sociala medier som Youtube, Twitter, Facebook och för mobilbaserade operativsystem. Machinima Inc.är väl ett av de mer kända exemplen. Här streamas en del del spel- och filmrelaterat material, men kanalen har även producerat uppskattade skräckserier som ”Bite Me” 2010-2012. Vi lär se mycket mer produktioner som skapats just för webbaserade kanaler framöver. Webben kommer säkert också i allt större utsträckning öppna för en mer utvecklad interaktion mellan programmakare och publik. Den kanadensiska serien ”Darknet” som visats på Super Channel sedan 2013 är ett typiskt exempel. Serien är en slags remake av den japanska förlagan, dokudramat Torihada 2011-, där tittarna får ta del av till synes vardagliga episoder ur människors liv vilka plötsligt avbryts av våldsamma eller chockerande händelser. Varje avsnitt består av flera sammanflätade historier och tittarna kan själva bidra till seriens utveckling genom att skicka in manusidéer eller videoklipp som kan användas framöver. Youtube är naturligtvis en tacksam plattform för många amatörfilmare att få ut sina produktioner. Vissa lågbudgetserier har här lyckats röna stor framgång, som exempelvis Joseph DeLages och Troy Wagners "Marble Hornets". Denna  serie som kretsar kring mytoligin kring creepy pasta-fenomenet Slender Man har löpt i tre säsonger sen 2009 och innefattar hittills hela 92 episoder vilka setts av en stor internationell publik. En annan Youtube-serie som låtit tala om sig är KindaTV:s kortfilmsserie "Inhuman Condition" 2016, med Torri Higginson från "Stargate: Atlantis" i huvudrollen som terapeuten Michelle Kessler, vilken tar sig an patienter som tvingats genomlida tillvaron som zombier, varulvar och andra jobbiga tillstånd. Varje avsnitt baseras på en specifik patients historia och sammanlagt är det tänkt att 33 delar ska visas på KindaTV:s Youtube-kanal. Det hela är gratis och väl värt att kolla in. 

Vad vi idag kan se är alltså att utbudet blivit allt större vad gäller TV-producerad skräck i serieform och det finns en rad olika typer av program att välja mellan. Vi har fortfarande några serier i antologiform, en del procedurals av drama-, sitcom-, såpa eller realitykaraktär, samt ett antal serials byggda kring olika teman. Vad gäller antologierna så är formatet inte så vanligt förekommande längre, det finns inte så många minnesvärda serier efter Masters of Horror. Ett par brittiska produktioner kan i alla fall förtjäna att nämnas. BBC:s ”Croocked House” 2008 är en trio historier inspirerade av bl a den klassiska spökhistorieförfattaren M. R. James och gamla Amicus-produktioner. En serie av mer modernt snitt är Channel 4:s Black Mirror 2011-. Man kan se denna kritikerrosade produktion som en slags Twiligt Zone för vår egen tid. Här används sci fi- och skräckteman som en slags avspegling av den oro som genomsyrar dagens samhälle, fokus ligger på tekniken och hur den avhumanisering och alienation som kan följa i dess spår. Episoder som ”The Entire History of You” och “The National Anthem” ger oss verkligen en bild av hur selfies och sociala nätverk har blivit nya destruktiva redskap i händerna på illvilliga individer. Från USA kommer ännu en Stephen King-relaterad produktion, TNT:s ” Nightmares and Dreamscapes” 2007. Detta är som förväntat en tämligen ojämn historia, men ”Battleground” och ”The End of the Whole Mess” är två väl fungerande adaptioner av novellförlagorna. Vad gäller procedural-serierna har det under senare tid funnits en hel del olika saker att välja på. Den tydligaste trenden har varit alla reality-serier med övernaturliga teman som följt på framgångarna för Supernatural. Visserligen hade Discovery Channel redan 1997-98 sänt sin ”Ghost Hunters” i Storbritannien” där allehanda övernaturliga fenomen avhandlades, men det var på 2000-talet det skulle bli en riktig boom för dylika program. 2004 började SyFy köra “Ghost Hunters” I USA, en reality-serie där vi kunde se Jason Hawes och Grant Wilson undersöka olika platser som ryktades vara hemsökta. Samma upplägg har Travel Channels / Reallys “Ghost Adventures” 2008-, här är det spökjägarna Zak Bagans, Nick Groff och Aaron Goodwin som är på jakt efter övernaturliga fenomen. Denna serie har dessutom resulterat i två spinn-offs, ”Paranormal Challenge” 2011 och ”Ghost Adventures: Aftershocks” 2014. Mer spökjägare hittar vi även i A&E Networks "Paranormal State" 2007-11 samt Destination Americas / TLC:s "Paranormal Lockdown" 2016-, den sistnämnda en slags vidareutveckling av Ghost Adventures och Paranormal State med Nick Groff från den förra och Katrina Weidman från den senare i huvudrollerna. Är verkligheten för tråkig finns också dramadokumentärserien ”A Haunting” att tillgå, vilken visades på Discovery Channel 2005-07 sedermera på Destination America 2012-16. och TLC 2016- .  A Haunting är i grunden en antologiserie där olika "ögonvittnesskildringar" av övernaturliga fenomen i bl a USA och Kanada ligger till grund för fiktiva dramadokumentärer om hemsökta platser. Flera av de övernaturligheter som skildras sägs naturligtvis ha inträffat på riktigt. Vill man se något mer barnsligt finns MTV:s Room 401 2007 att skratta åt. Upplägget är lite åt dolda kameran-hållet och bygger på att försätta helt ovetandes personer i en situation liknande en skräckfilm. Är det mer dramakomedi man är ute efter så är den främsta nutida serien i detta fack brittiska BBC:s ”Being Human” 2008-2013. I denna produktion är humor och relationer viktiga inslag i skildringen av de vardagliga bestyren för vampyren John Mitchell, varulven George Sands och spöket Anna "Annie" Clare Sawyer. Dessa tre vänner som delar lägenhet gör sitt bästa för att på ett naturligt sätt smälta in bland vanliga människor Gestalterna framställs som i grunden som vanliga personer vilka drabbas av allehanda svårigheter med emellanåt resulterar i ganska obehagliga dödsfall. Seriens popularitet ledde till att en spinn-off, ”Becoming Human” spelades in 2011, dessutom finns en amerikansk remake som sändes på SyFy 2011-14. 

Långfilmer i TV-serietappning

Låt oss då avsluta med att ta en titt på hur situationen rent allmänt ser ut på serial-fronten, det är ju här de intressanta sakerna sker idag. Ett sätt att locka publik har varit att satsa på koncept som slagit väl ut i långfilmsformat. Dessa serier blir alltså på sätt och vis en slags spinn-offs på filmförlagorna och på så vis är manegen redan krattad, en stor del av publiken har ju redan en relation till den kommande produktionen. Att filmteman omstöpts till ett serieformat har vi sett åtskilliga exempel på genom årens lopp, CBS:s ”Beyond Westworld” 1980, Fox ”Alien Nation” 1990, ABC:s “The Young Indiana Jones Chronicles” 1992-93, Spikes ”Blade: The Series” 2006, Fox ”Terminator: The Sarah Connor Chronicles” 2008, FX:s ”Fargo” 2014-, Fox ”Minority Report” 2015- eller varför inte alla “Stargate”-serier är typiska exempel på detta. Skräckgenren har definitivt varit överrepresenterad i detta sammanhang, det räcker bara att rabbla upp ett gäng, USA Networks ”The Dead Zone” 2002-07, Sci Fi Channels ”Tremors” 2003, NBC:s ”Hannibal” 2013-15, El Reys From Dusk Till Dawn: The Series 2014- eller MTV:s Scream 2015- för att bara nämna några. De flesta av dessa serier har blivit kortlivade, det är antagligen inte så många som orkat stanna kvar för att fortsätta kolla på en produktion som egentligen var skapad för ett biografsammanhang med begränsad speltid. Men likväl hittar vi ett par av de mer hyllade serierna under senare tid. Framför allt psykopatiska seriemördare verkar ha gått hem hos de breda massorna likväl som hos kritikerna, lite oväntat har exempelvis djärva satsningar på att bygga vidare på klassiker som Alfred Hitchcocks ”Psycho” 1960 och Jonathan Demmes ”The Silence of the Lambs” 1991 faktiskt fungerat utmärkt i TV-sammanhang. Med A&E:s ”Bates Motel” 2013- och NBC:s Hannibal 2013-15 fick vi två prequels med två av de mest ikoniska seriemördarna inom populärkulturen i centrum. Mot vad man kanske trott lyckas dessa produktioner gjuta nytt liv i de gamla historierna och dess karaktärer, Vera Farmigas känsliga gestaltning av Norma Bates och Mads Mikkelsens oväntat empatiska Hannibal visar på hur TV-mediet faktiskt ger utmärkta förutsättningar för att skapa nyanserade och mångfacetterade porträtt av dessa ursprungligen känslokalla karaktärer. Genom att Bates Motel fördjupar sig i den komplexa relationen mellan Norma och hennes son Norman samtidigt som perspektivet även vidgas till att omfatta de mörka sidorna av det lilla samhälle de bor lyckas serien bli en slags andlig arvtagare till Twin Peaks i positiv bemärkelse. Hannibal är än mer fascinerande, en visuell mardrömsskildring som för tankarna inte bara till tidigare filmer utan även till stämningar från fransk Grand Guignol-teater eller utmanande surrealistisk 1900-talskonst signerad Francis Bacon eller Salvador Dalí. Serieskaparen Bryan Fuller har också väl lyckats fånga svärtan och dramatiken i Thomas Harris romanförlagor samtidigt som han låter sin historia gå sin egen väg. En annan lyckad TV-serie i detta fack är Fox Sleepy Hollow 2013-, Här bjuds tittarna på en visuellt anslående historia fylld av konspirationer och hemliga sällskap. I serien möter vi den återuppväckte soldaten Ichabod Crane (Tom Mison) som slår sina påsar ihop med småstadspolisen Abbie Mills (Nicole Beharie) för att bekämpa the Headless Horseman, ett förebud för den kommande apokalypsen. Serien känns som en naturlig arvtagare till Tim Burtons biofilm från 1999 och är fylld av samma svarta humor och snygga actionsekvenser. Dessutom fungerar personkemin mellan Mison och Beharie perfekt, Crane och Mills framstår närmast som en slags nutida variant av Mulder och Scully. I detta sammanhang måste ett hedersomnämnande också gå till Starz ”Ash vs Evil Dead” 2015, att denna underhållande produktion fungerar så pass väl beror i hög grad på att den utvecklats av skaparen till originalet, Sam Raimi. Lägg därtill att stjärnan från ”The Evil Dead”-serien, Bruce Campbell, återvänder i sin roll som den ikoniska antihjälten Ash. Serien är dessutom fast förankrad i det universum som etablerats av de föregående filmerna, vad kan man mer begära?  En serie som bygger på samma upplägg som Ash vs. Evil Dead men som lyckas sämre är El Reys From Dusk Till Dawn: The Series 2015-. Seriens första säsong är i stort sett en adaption av den första "From Dusk till Dawn"-filmen 1996 med en del utvikningar och en avslutning som tar historien åt ett något annat håll. Tyvärr känns det hela en aning segdraget med en historia som inte känns så intressant i längden. MTV har skakat liv i Rod Daniels gamla tonårskomedi ”Teen Wolf” 1985 och Wes Cravens ”Scream” 1996. Serierna ”Teen Wolf” 2011- och Scream 2015- anknyter båda till ton och tema till sina respektive förlagor men utgår inte från filmernas persongalleri, Scott McCall är således inte Scott Howard, och Emma Duvall är definitivt inte Sidney Prescott. Scream-serien har i alla fall sina stunder. Om inte en filmförlaga håller för ett längre serieformat så kanske det i alla fall går att få ihop en miniserie på ett par avsnitt. NBC:s ”Rosemary's Baby” 2014 är ett exempel som väl inte gjorde så många glada. Bättre är då Lifetimes miniserie "The Lizzie Borden Chronicles" som först visades våren 2015. Serien är en vidareutveckling av historien i Nick Gomez TV- film "Lizzie Borden Took an Ax" 2014, en slags fiktiv biografi om den unga amerikanskan Lizzie Borden som anklagades men frikändes för de brutala yxmorden på sin pappa och styvmor i Fall River, Massachusetts,1892. TV-serien utspelas fyra månader efter morden och vi får följa Lizzie Borden och hennes syster Emmas försök att starta ett nytt liv i en uppdiktad berättelse. Framöver lär det säkert produceras fler serier baserade på filmförlagor, på gång är redan A&E:s ”Damien” (bygger på ”The Omen”-filmerna), CBS:s ”Rush Hour”, HBO:s “Shutter Island” och "West World", NBC:s ”Taken”, Stans "Wolf Creek", Fox "Lethal Weapon" och "The Exorcist", TNT:s "Let the Right One In" etc, etc. Ja, det ryktas till och med om "Killer Klowns from Outer Space"!

A blast from the past

Förutom influenser från biofilm ser vi även en hel del moderniserade varianter av gamla TV-serieteman. En av de mer nyskapande produktionerna är Ryan Murphys uppmärksammade FX-serie ”American Horror Story” 2011-, på sätt och vis en slags sentida ättling till Dark Shadows. Vad Murphy här gett sig i kast med är att försöka korsbefrukta två i sig väldigt bra koncept, antologiformatet och serial-upplägget. Således utgörs varje säsong av American Horror Story av ett fristående tema vilket löper över ett tiotal avsnitt. Det enda som sammanlänkar säsongerna är att stora delar av skådespelarensemblen återkommer i nya och ibland liknande roller (Jessica Lange var länge seriens centralgestalt med sina gestaltningar av obehaglig granne, barsk nunna, tidlös häxa och åldrande cabaretprimadonna) samt att det finns ett par mindre kopplingar mellan de olika historierna. Det känns lite som om Murphy försöker göra som Chris Carter, skapa en slags efterkonstruerad sammanhållande mytologi som känns ganska konstlad. Det restes från början en del tvivel om publiken verkligen skulle falla för ett upplägg som detta och hänga med från säsong till säsong när förutsättningarna hela tiden ändrades, men det hela har visat sig falla väl ut. Trots alla galna infall och utflippade vändningar har serien fortsatt att locka tittare även om vissa säsonger haft sina rejäla dippar. ”Murder House” och ”Asylum” visar prov på riktigt bra skräck-TV, liksom slutet på ”Freak Show” och första delen av ”Hotel”. Vi får se ifall den kommande sjätte säsongen, "American Horror Story: Roanoke",  som åter bygger på häxkraft och ockult mörker kan höja ribban ytterligare. Utan tvekan har serien med alla sina vålds- och sexinslag hur som helst verkligen varit med och tänjt på gränserna vad gäller TV-anpassade produktioner. Häxor i historisk miljö möter vi också i WGN:s "Salem" 2014- , stationens första egna serieproduktion. Detta är väl främst ett mörkt drama, men en del toner av skräck finns också med med tanke på ämnets karaktär. Salem tar nämligen avstamp i häxprocesserna som ägde rum i denna amerikanska stad 1692–93 och vilka ledde till att mer än 150 människor anklagades för häxeri. I slutänden var det dock bara 19 som hamnade inför rätta. De förklarades alla för skyldiga och hängdes. Serien, som är på väg att få en tredje säsong, är dock ingen dramadokumentär utan berättar sin egna fiktiva historia även om både handling, platser och karaktärer har hämtat inspiration från de verkliga händelserna som faktiskt ägde rum. På tal om Ryan Murphy så ligger han också bakom Fox ganska utflippade och emellanåt roliga och blodiga ”Scream Queens” 2015-, en serie som faktiskt känns mer i anda med Wes Cravens Scream-filmer än vad serien med samma namn gör. Dark Shadows spökar också I bakgrunden vad gäller Showtimes ”Penntý Dreadful”, vilken följer ett mer traditionellt serial-upplägg än American Horror Story. Serien har närmast formen av ett snyggt kostymdrama men där huvudingredienserna är mordmysterier och övernaturliga krafter i kiosklitteraturanda (titeln Penny Dreadful anspelar just på de billiga och snabbproducerade novellhäften som såldes till arbetarklassen i Storbritannien i slutet av 1800-talet). Historien följer ett löst sammansatt gäng av monsterjägare som bl a Timothy Daltons upptäcksresande Sir Malcolm Murray, Eva Greena något störda mystiker Vanessa och Josh Hartnetts charmige revolverman Ethan Chandler. Flera kända fiktiva gestalter dyker också upp som Reeve Carneys Dorian Gray, Harry Treadaway som Dr. Victor Frankenstein, Rory Kinnear som Frankensteins Monster, Billie Piper som Lily Frankenstein och Olivia Llewellyn som Mina Harker. Varje säsong har en viss huvudskurk i centrum men det finns också ett övergripande tema om Djävulen och Jorden framtida öde, något som möjligen ligger i händerna på Greens karaktär Vanessa Ives. Vill man ha en serie som urartade till värsta sortens såpa så kan man ta sig igenom CBS:s ”Under the Dome” 2013-15, ännu en av dessa otaliga Stephen King-adaptioner. Romanförlagan tillhör inte någon av Kings bättre men den är ändå hästlängder före denna produktion som snabbt avlägsnar sig från originalhistorien för att glida över till en slags pekoralratad melodram. Vill man istället ha en serie mer i Twin Peaks-anda där en liten småstad, udda personer och mörka mysterier är givna ingredienser, då är Fox ”Wayward Pines” 2015- ett bättre val. Pilotavsnittet regisserades av M. Night Shyamalan, vilket ju gör att associationerna osökt går till dennes ”The Village” 2004, men denna serie om staden man inte lämnar ostraffat har mer att erbjuda. Förlagan är en romansvit författad av Blake Crouch.

Att vi som tittare inte verkar tröttna på TV-skräck vittnar den strida ström av produktioner som fortsätter att pumpas ut. Nya varianter på klassiska teman dyker ständigt upp i program av skiftande kvalitet. Ta t ex Dracula, han verkar aldrig gå ur tiden. Men NBC:s och Sky Livings brittisk-amerikanska samproduktion ”Dracula” 2013-14 har inte så mycket gemensamt med Bram Stokers romanförlaga. Vad serien framför allt vinner på är dock just överraskningsmomentet, producenterna bakom bl a ”Rome”, Carnivàle, och Twin Peaks ger oss nämligen här en slags steampunk-doftande reboot av Dracula-mytologin. Jonathan Rhys Meyers, en man van att spela dekadenta antihjältar, gestaltar här den amerikanske industrimannen Alexander Grayson vars verkliga identitet är Vlad Tepes eller Dracula. Med målet att hämnas på ättlingarna till dem som ställt till det för honom århundraden tidigare anländer han till London under förvändning att han ska sprida modern teknik till det victorianska England. Komplikationer tillstöter dock när Dracula blir kär i medicinstudenten Ilona, möjligen en reinkarnation av hans döda hustru Mina Murray, och dessutom samtidigt tvingas ta upp kampen mot det hemliga sällskapet the Order of the Dragon. Serien känns lite som en blandning av ”The Godfather”, 60-tals Hammerfilm och Francis Ford Coppolas ”Dracula” 1992, ett koncept som uppenbarligen inte gick hem eftersom serien lades ner efter en säsong trots goda recensioner. Kanske var förändringarna för stora, varken Rhys Meyers Dracula, Jessica De Gouws Mina Murray, Oliver Jackson-Cohens Jonathan Harker eller Thomas Kretschmanns Abraham Van Helsing står ju att känna igen. Men vill man ha andra typer av vampyrer så kanske The CW:s mer ungdomsinriktade ”The Vampire Diaries” 2009- faller mer i smaken. Här står vampyrromantiken i centrum i en såpaliknande produktion som lyckats fånga upp en stor del av Twilight-publiken. Eller varför inte kolla FX actiondrivna ”The Strain” 2014-, vilken bygger på Guillermo del Toros och Chuck Hogans populära romantrilogi med samma namn. Om man gillar varulvar bättre så finns Spaces ”Bitten” 2014- att tillgå, även denna serie baserad på en romanserie vid namn ”Women of the Otherworld” skriven av Kelley Armstrong. The Walking dead har naturligtvis inte monopol på zombier, vill man ha något liknande så kanske SyFy:s ”Z Nation” 2014- kan falla i smaken. The CW:s iZombie 2015- är en serie som mer drar åt kriminalhållet. Mannen bakom ”Veronica Mars”,  Rob Thomas, har här tolkat DC Comics serie med samma namn i vilken vi får följa medicinstuderanden Olivia ”Liv” Moore som efter det att hon förvandlats till zombie upptäcker att det kan ha sina fördelar. Storbritannien har bidragit med den oväntat blodiga miniserien ”Dead Set” som först visades på E4 2008, en historia som glatt driver med dokusåpafenomenet. Mer allvarlig i tonen är diskbänksrealismen i BBC:s ”In the Flesh” 2013-14. Vi har faktiskt fått se en svensk zombieserie också, TV6:s bagatell ”Den Sista Dokusåpan” 2012, Andra varelser som har dykt upp är häxorna i Lifetimes ”Witches of East End” 2013-14 och WGN Americas ”Salem” WGN 2014-, spöken i BBC:s fina ”The Fades” 2011, Sky Livings ”Bedlam” 2011-2012 och ABC:s ”666 Park Avenue” 2012-2013 och allehanda mytologiska uppenbarelser i NBC:s ”Grimm” 2011-. Och så har vi seriemörade så klart. En av de främsta är så klart Dexter Morgan (Michael C. Hall), en blodanalytiker som arbetar för the Miami Metro Police Department men som parallellt har ihjäl de han anser har undsluppit det straff de förtjänar. Showtimes ”Dexter” 2006-13 tog avstamp i Jeff Lindsays första roman om seriemördaren, ”Darkly Dreaming Dexter”, men har sedan utvecklats åt ett eget håll. De första säsongerna har med all rätt hyllats av publik och kritiker, tyvärr mattades serien avsevärt efter säsong fyra. Emellertid är Dexter Showtimes största tittarframgång någonsin där mer än 2,8 miljoner såg den sista säsongsfinalen 2013. I Fox ”The Following” 2013-15  kan vi se James Purefoy spela seriemördaren Joe Carroll vilken jagas av Kevin Bacons fd FBI-agent Ryan Hardy. Som synes är välkända teman väldigt slitsamma.

Det kommer mera ...

Det är emellertid svårt att sia om vilka serier som kommer att gå bra eller dåligt, helt klart har det inte alltid med kvalité och göra. Vissa serier har t ex helt enkelt drabbats av omständigheter som inte kunde ha förutsetts. Shaun Cassidy, som tidigare fått se sin American Gothic floppa, skulle inte bli mer lyckosam med sin ABC-produktion ”Invasion” 2005-2006. Här rör det sig om en intressant variant av ”Invasion of the Body Snatchers”, när invånarna i en liten småstad i Florida drabbas av utomjordiska parasiter i samband att en orkan sveper in över samhället med förödande konsekvenser. Men bara en månad innan premiären blev emellertid fiktionen till viss del verklighet, då New Orleans utsattes för orkanen Katrina. ABC hade därför svårt att marknadsföra sin nya produktion och därav blev den aldrig någon tittarframgång trots ett ambitiöst manus. Ett mer förväntat bakslag råkade CBS:s sevärda ”Harpers Island” 2009 ut för. Här blir det tydligt hur illa det kan gå när bolagen är tvingade att ta hänsyn till en mainstreampublik som inte riktigt är beredda att ta till sig denna typ av genreproduktioner. Under seriens första och ända säsong befann sig tittarsiffrorna i botten trots en stark skådespelarensemble och ett intressant och smart skrivet manus. Här erbjuds dock den lilla publik som tog till sig serien en mix av mordmysterium i Agatha Christie-anda och ett klassiskt slasher-upplägg. Historien utspelar sig just på den lilla ön Harper´s Island dit en grupp inbjudna gäster anlänt för att närvara på ett bröllop. Naturligtvis har ön ett mörkt förflutet som nu blodiga konsekvenser. Med sina överlag sympatiska karaktärer och kluriga vändningar spetsas med rejäla doser blod är det synd att inte fler gav serien en chans. Däremot har en ganska allvarstyngd och mörk serie som Canal+ franska ”Les Revenants” (The Returned”) 2012- lyckats oväntat bra. Publiken uppskattade uppenbarligen denna stämningsfulla och väl genomarbetade historia som vågar bryta mot det gängse TV-seriemönstret med snabba klipp påträngande soundtracks. Här hämtas stämningarna i stället från gammal klassisk skräckfilm där tystnad och ett avvaktande tempo skapar ett effektivt lugn före stormen. Serien bygger på Robin Campillos film “Les Revenants” (”They Came Back”) 2004 och handlar om hur avlidna personer plötsligt börjar dyka upp igen i en liten fransk bergsby. Samtidigt som de försöker återgå till sina tidigare liv börjar en mängd underliga saker inträffa. En amerikansk remake av har också visats av A&E 2015, flopp naturligtvis. Det kan alltså vara värt att satsa på originella manus och en seriös karaktärsutveckling, vilket många serieskapare också insett. Tack vare detta finns det idag ett utbud där i stort sett alla kan hitta något som passar just dem. Den senaste tidens utveckling har också visat att skräck på TV fungerar alldeles utmärkt om det hela görs rätt. Här finns förutsättningar för att satsa på oförutsägbara historier vilka kan få tid på sig att utvecklas. En biofilm har en alltid en given speltid och inom ramen för denna måste vissa element kunna tryckas in. Ofta har detta lett till likformighet, där den ena rullen är närmast en karbonkopia på den andra. Här erbjuder TV-mediet en större flexibilitet. En annan fördel TV-serier har är att de också har tid att verkligen etablera olika karaktärer. Det behövs inte ett gäng stereotyper vi sett ett otal gånger och inte bryr oss nämnvärt om, nej här kan vi som tittare verkligen få chansen att etablera en relation med roller vi succesivt lär oss älska eller hata, eller kanske hata för att därefter sen ändå gilla. Och vem vet, nästa succé kanske bara ligger och väntar bakom hörnet, CBS "Zoo", The CW:s ”Friday the 13th" eller ”Containment”, AMC:s ”Preacher”, Cinemax ”Outcast”, BBC:s ”The Living and the Dead”, Netflix ”Montauk” eller ”Stranger Things”, Freeforms "Dead of Summer" , Syfy:s "Van Helsing"  och "Channel Zero", IFC:s "Stan Against Evil" eller TV3:s samnordiska satsning "Svartsjön" är bara några exempel på vad som komma skall. Så ladda om med popcorn och filtar, snart kanske en ny härlig hemsökelse drabbar just ditt vardagsrum.