Alien: Covenant ( 2017 )

Då var det äntligen dags att slå sig ner i biosalongen och avnjuta en av årets mest efterlängtade filmer, Ridley Scotts ”Alien: Covenant” 2017. 

Med tanke på att Scotts ”Alien” från 1979 är min favoritskräckis alla kategorier och att jag även gillade James Camerons ”Aliens” 1986 och till viss del David Finchers ”Alien³” 1992 fanns hoppet om att ännu en högklassig installation i serien var på väg. Visst, Scotts prequel ”Prometheus” 2012 var förvisso en besvikelse men med exempelvis ”The Martian” 2015 visade den gamle regissören ändå att han fortfarande kan skapa bra film och Alien: Covenant skulle ju vara mer back to basics än föregångaren. När recensionerna började dyka upp smög sig ändå en viss skepticism in, tydligen var Alien: Covenant en riktig vattendelare, totalsågningar blandades med om inte hyllningar så ändå uppskattning. Så vad skulle vi få, en härligt mörk och skitig sci-fi historia med en hel del Xenomorph-skräck eller ett pretentiöst ihåligt drama fyllt av kvasifilosofiskt svammel, tja kanske landar vi någonstans mitt emellan. Filmen börjar ganska symptomatiskt med att vi får återse Guy Pearce som Peter Weyland och Michael Fassbender som androiden David, vilka också var med i Prometheus. I en kort prolog som andas “2001: A Space Odyssey” förs en filosofisk konversation mellan “fader” och “son” om skapelsen, ett tema som genomsyrar båda de senaste delarna i Alien-serien. Människan är skapelsens krona och robotar ska veta sin plats, David verkar inte riktigt hålla med här verkar det som.

 

Efter denna inledande prolog skuttar vi så raskt fram I tiden till år 2104, ett decennium efter det att Elizabeth Shaw (Noomi Rapace), tillsammans med ovan nämnde David, lyckats fly från den avlägsna månen LV-223 i ett Engineer-rymdskepp med kosan ställd mot denna arts hemvist. The Engineers hade ju tydligen i sin tur skapat människan, men mycket mer av denna tråd spinns det inte vidare på i Alien: Covenant så det kan vi släppa här. I nutid befinner vi oss åter på ett fraktskepp, men till skillnad från Nostromo som en gång forslade malm fraktar Covenant (lägg märke till ännu en religiös allegori) bosättare, vilka ska lägga grunden till en ny mänsklig koloni på den gästvänliga planeten Origae-6. Det är en lång resa som skeppet färdas på och sju år återstår innan slutdestinationen är nådd så därför är den 15 man starka besättningen, tillsammans med de 2000 kolonisterna, nedsövda. För säkerhets skull finns även 1140 mänskliga embryon med I lasten. Under färdens gång övervakas allting av centraldatorn Mother och androiden Walter (Michael Fassbender igen), en slags uppgraderad variant av David-modellen vars förbättring bl a består i att den är mindre mänsklig till sin natur än föregångaren. Med tanke på prologen är manegen härmed krattad för en av de mer centrala delarna i handlingen. Resplanerna blir dock plötsligt abrupt avbrutna när Covenant hamnar mitt i en slags neutrin-storm som skadar skeppet och orsakar en del passagerares död, däribland kapten Branson (James Franco i en ytterst minimal roll, hur mycket fick han för den insatsen). Walter väcker raskt upp besättningen som tar sig an att reparera skadorna. Under detta arbete snappas en mystisk radiosignal upp som verkar komma från en okänd planet i närheten. Härifrån börjar déjà vu -upplevelserna stå som spö i backen för alla som är bekanta med tidigare Alien-filmer. Kring mötesbordet diskuterar besättningen fram och tillbaka huruvida man ska avvika från kursen och gå ner på den okända planeten. Kapten Bransons nyblivna änka Daniels "Dany" Branson (Katherine Waterston), en slags rymdmiljöexpert, är emot att avbryta den fastslagna rutten men den nye befälhavaren Oram (Billy Crudup) beslutar likväl att den nyfunna planeten ska inspekteras. När det visar sig att denna verkar vara en ännu bättre plats att bosätta sig på än på Origae-6 blir det inte så attraktivt att fortsätta utan nu ska bopålarna slås ner här istället. Därefter kommer besättningen lustigt nog att steg för steg kopiera vartenda misstag kapten Dallas mannar gjorde i den första Alien-filmen. En expedition skickas ner till planeten, av någon anledning utan skyddsdräkter, där signalen leder dem till ett kraschat Engineer-skepp. Allt för sent upptäcker de att planeten bebos av inte allt för vänliga varelser som har en tendens att föröka sig med hjälp av mänskliga värdar som boning. Naturligtvis får vi stifta bekantskap med Facehuggers igen men även med det nya tillskottet Neomorph, en slags primitivare variant av Xenomorphen. När det håller på att gå helt åt skogen för den lilla expeditionsgruppen dyker vår gamle vän David upp som från ingenstans och leder de överlevande till en stad fylld av Engineer-lik. Vad sjutton har hänt här kan man fråga sig, tja det kommer vi så småningom att få svar på. 

 

Alien: Covenant är en betydligt mer rakt berättad historia än Prometheus där blodet flödar i stridare strömmar och vi får betydligt mer av monster-action. De som inte var så förtjusta i den förra filmen gillar nog den här mer, det gäller i alla fall för undertecknad. Det är en underhållande rulle och man har inte tråkigt när man ser den. Riktigt snygg är det också som förväntat. Man märker vilket handlag Scott fortfarande har vad gäller att skapa visuellt anslående miljöer. MEN, nu råkar ju detta vara en Alien-film och inte vilken sci fi-produktion som helst, naturligtvis mäts den då med en annan måttstock. Och utifrån detta perspektiv är Alien: Covenant tyvärr en besvikelse, den tillför tyvärr inget nytt, historien utvecklas föga under filmens gång utan står mest och stampar samtidigt som det finns gott om logiska tveksamheter. Igenkänningsfaktorn är stor där välkända scener återupprepas och mycket som kommer att gå fel förannonseras långt i förväg. Det mesta är förutsägbart och upplösningen känns given på förhand. Snygga scenarion och explosiva actionscener räcker inte till att lyfta en film som i mångt och mycket känns tom som ett rymdvacuum. Utifrån ett flertal aspekter lider tyvärr produktionen också av samma problem som föregångaren. Hela utgångskonceptet känns pretentiöst och tungfotat. Detta ska vara en Alien-film, men vad ska vi skrämmas av i första hand, Michael Fassbenders hyperintelligenta android, för evigt fast i ett existentiellt dilemma, eller ett monster med en massa klor och tänder och grön syra i blodomloppet? Scott verkar inte riktigt själv veta vilket ben han ska stå på här, är det en creature feature i stil med originalfilmen eller ett intellektuellt sci fi-drama mer i sil med Prometheus han är ute efter? Antagligen en slags kombination av bådadera, då det är tänkt att Alien: Covenant ska ingå in en trilogi som ska leda fram till en slags djupare förklaring bakom xenomorph-monstrets existens. I Prometheus och Alien: Covenant får alla som längtat efter det en slags biologisk redogörelse för xenomorphens evolutionsfaser. Frågan är väl vem som efterfrågade det egentligen, framför allt när man får ta del av varelsens osannolika utvecklingsprocess vilken skildras på ett närmast parodiskt sätt här. Och i och med denna skildring berövas vi faktiskt en del av den mystik som tidigare omgav Alien-monstret, att göra det oförklarliga förklarligt och sätta strålkastarljuset på det som döljer sig i mörkret är ett utmärkt sätt att ta död på det skrämmande med en hotfull uppenbarelse. Vi har sett liknande exempel tidigare, 2007 lyckades ju Rob Zombie totalt skjuta mystiken kring Michael Myers i sank i sin usla remake av ”Halloween” där den maskerade ikonen reducerades till att bli ett resultat av en uppväxt i en destruktiv white trash-miljö. Just avsaknad av motiv och logisk tanke bakom ett beteende är ju mycket mer otäckt än när man ges en slags rationell förklaring. 

 

Så Alien: Covenant är mer en Michael Fassbender- än en Alien-show. Scott lägger väldigt mycket krut på att skildra konflikten mellan de båda på ytan identiskt lika androiderna David och Walter och den världsåskådning de representerar, vem av dem är egentligen ond och vem är god? Visst finns här en del intressanta tankar och några scener står ut i mängden när Fassbender agerar mot sig själv. Det kan dock faktiskt bli för mycket av det goda i längden, där fokuset på två gånger Fassbender får ta för mycket plats. Vissa scener blir så övertydliga att man inte vet om man ska skratta eller ta sig för pannan.  Vi har t ex det tillfälle då den löjligt kultiverade David lär den mer jordnära Walter att spela blockflöjt de sexuella undertonerna här är så övertydliga att det blir smått löjligt. Det är tämligen uppenbart att bara för att man pyntar ett välkänt dramaturgiskt upplägg vi sett förr med lite existentiella grubblerier så får man inte självklart en nyskapande intressant slutproduktion för det. Resten av persongalleriet är det inte mycket att orda om. Den första Alien-filmen hade sju besättningsmedlemmar, inte tillräckligt många för att bara använda som kanonmat. Istället fick vi lära känna deras personligheter vilket gjorde filmen mer levande. Varje strid blev dramatisk eftersom vi brydde oss om karaktärerna. Ombord på Covenant finns ett mindre kompani, ett gäng figurer som vi aldrig får veta så mycket om och vilka stryker med i rask takt. Katherine Waterstons Daniels ska väl vara filmens motsvarighet till Sigourney Weavers Ripley men är knappt en blek kopia. Hon ställs här mot Billy Crudups kapten Oram, vars religiösa tro får stå i kontrast till Daniels skepticism. Det hela känns emellertid mest som en krystad spegling av förhållandet mellan David och Walter och utvecklas aldrig vidare. I övrigt är det väl bara Danny McBrides cowboyhatt-försedde pilot Tennessee man kommer ihåg, dock en tämligen stereotyp karaktär. Alien-monstren ser emellertid överlag bra ut, trots några inte helt övertygande CGI-scener. Men man saknar verkligen Nostromos gamla besättning och den mer skitigt autentiska miljön där. Rymdskeppet var inte ett blänkande högteknologiskt underverk. Det var en arbetsplats, trångt, delvis tungarbetat, med besättning som gnällde om lönetillägg när kursen lades om. Sammanfattningsvis kan man väl säga att skruvar man inte upp förväntningarna för högt eller ställer Alien: Covenant mot de klassiska filmerna i serien kan man räkna med en skapligt underhållande upplevelse. Men den gode Ridley Scott bör kanske ta sig en extra funderare över vad han egentligen vill med sin Alien-serie. Existentiella grubblerier har han t ex avhandlat på ett mycket mer tillfredsställande sätt i ”Blade Runner” och helt klart är Michael Fassbender inte någon Rutger Hauer när det kommer till att spela urspårade robotar. 

Videoklipp

Alien: Covenant

Fler filmer

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.