Broken ( 2006 )

Tiden efter Saw har onekligen satt sina spår. Sedan James Wans film gick upp på biograferna 2004 har vi sett ett otal produktioner där offer plågats ihjäl på de mest utstuderade sätt. Mycket av detta har väl knappast hållit någon större kvalitet, så när filmer med sk ”torture-porn”-inslag dyker upp gör man väl rätt i att förhålla sig någorlunda avvaktande.

När det gäller filmer av det mer brutala slaget har vi ett par guldkorn som dykt upp under senare år, som de franska Inside och Martyrs, naturligtvis blir man ju då lite intresserad av filmer som kan klassas i samma genre. Så är fallet med Adam Masons och Simon Boyes ”Broken” från 2006. Frågan är då, orkar vi med ännu en film om offer som får kämpa för sina liv på en isolerad plats mot en fullblodspsykopat?

Filmen öppnar med att den ensamstående mamman Hope (Nadja Brand) precis har genomlidit ännu en misslyckad date på krogen. Väl hemma igen småpratar hon lite med barnvakten som passat hennes lilla dotter Holly (Abbey Stirling) innan de säger tack och hej och Hope kryper till kojs. Och sen – BANG! Hope vaknar plötsligt upp levande begravd i en kista. Hur detta gått till får vi inte veta, men här befinner hon sig nu hjälplös utan chans att ta sig därifrån. Efter ett ångestladdat dygn i denna grav grävs hon dock upp, men inte till befrielse. Hope och hennes dotter har nu hamnat i en skogstokig galnings våld, en man vars namn vi aldrig får veta (Eric Colvin). Denne skogslevande vildmarksmänniska är på jakt efter en ultimat partner, någon som kan överleva de mest vidriga situationer och acceptera rollen som hans lydiga tjänarinna. Hope är nu en av de potentiella kvinnor vår labile skogsmulle har utsett till sin nästa kandidat. Det första testet för henne blir att befria sig från det träd hon är fjättrad vid med hjälp av ett rakblad mannen från vidderna stoppat in i hennes mage bland övriga inälvor. Vi vet vid det här laget att fler kvinnor tidigare utsatts för detta test, men misslyckats. Hope överlever emellertid denna första prövning, men lidandet är långt ifrån över. Hennes kidnappare fortsätter att utsätta henne för en serie plågsamma test med målet att slutligen knäcka hennes vilja och göra henne till en lojal familjemedlem. Hope har bara en sak att hålla fast vid och det är just hoppet (hon heter ju passande Hope), hoppet om befrielse och att återse sin dotter i livet. För att uppnå detta är hon beredd att göra i stort sett vad som helst, men kommer hon att lyckas undkomma sin plågoande och hitta sin dotter levande mitt ute i en främmande och mörk skog?

Konceptet låter väl inte så märkvärdigt, men filmen lyfts verkligen ett par snäpp genom den riktigt bra insats Nadja Brand levererar i sin roll som den plågade Hope. Hon porträtterar en riktigt stark kvinna som vägrar att låta sig knäckas oavsett vad hon utsätts för. Hon är verkligen inte perfekt eller någon supermänniska i något avseende, men trots alla sina svagheter framhärdar hon och ger den mystiske skogsmannen en match, om än inte fysiskt så psykiskt. Det finns en utveckling i Brands karaktär som inte blott reducerar henne till en traditionell scream-queen. Eric Colvin gör också sitt till för att ge den iskalle psykopaten en riktigt obehaglig personlighet. Hans karaktär är i stort sett tyst filmen igenom, han yttrar väl som mest ett tjugutal ord. Vi får alltså i princip aldrig veta något om honom eller hans motiv. Det kanske är just detta som gör honom så pass skrämmande, vi förstår helt enkelt inte orsakerna till den ondska han representerar. Det är en ytterst kryptisk karaktär som är väldigt svår att få grepp om. Han är ingen våldsam bärsärk, utan verkar snarare reflekterande i sin galenskap, därtill även sårbar i vissa lägen. Vad blir hans nästa steg är frågan man hela tiden ställer sig. Förutom de två huvudpersonerna måste man även lyfta fram den mörka och hopplösa stämning som Mason och Boyes låter genomsyra hela filmen. Här finns egentligen inga klassiska hjältar, ingen svart humor, inget egentligt framtidshopp. Greps ni av stämningen i Michael Hanekes Funny Games eller Pascal Laugiers Martyrs förstår ni vad det handlar om. Hope är inte den första som drabbats av det hemska öde hon nu genomlider, och definitivt inte den sista. Och för alla som väntar sig ett klassiskt hollywoodslut, ni lär nog bli störda. Till Brokens fördelar hör också ett vackert foto, några riktigt blodiga scener och ett stämningsfyllt soundtrack bjuds vi också på.

Är då Broken en perfekt film? Nja, det finns tyvärr en del saker som drar ner helhetsintrycket. För det första är konceptet inte nytt. Att se en person tvingas utstå en rad olika övergrepp under en och en halv timme kan kännas något fantasilöst. Vi har sett det så många gånger nu att chockeffekten inte blir tillräcklig för att hålla oss på helspänn hela tiden. Visserligen har vi en riktigt osympatisk skurk och ett offer vi känner för, men det har ju en mängd andra filmer också. Det är nog så att Broken saknar det där unika inslaget som gör att berättelsen verkligen står ut från mängden. Om man förväntar sig en mängd splatterscener efter den ganska obehagliga inledningen lär man också bli besviken, detta är egentligen ingen gore-film, utan bygger mer på psykologisk terror, något som inledningen kanske inte ger sken av. Dessutom har vi det här gamla klassiska skräckfilmssyndromet där offret ALDRIG har ihjäl monstret när dom har chansen. Är vi inte trötta på detta nu? Ärligt talat, hur korkade får människor bli i en situation på liv och död? FRUSTRATION!!!!!

För en lågbudgetfilm lite i skymundan är ändå Broken en klart sevärd film. Mason och Boyes ger oss en produktion som är klart bättre än medparten av de filmer av denna typ som kommit ut de senaste åren. Det imponerade skådespeleriet, den mörka stämningen och kompromisslösheten i berättelsen gör detta till en upplevelse som, trots ett par skönhetsfel, fastnar i minnet.

 

Videoklipp

Broken

Fler recensioner

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.