Upplevelsen skapade helt klart en önskan om mer. Inte så mycket folk, väldigt sköna och rymliga stolar, inga störningsmoment, kristallklar bild och ett imponerande ljud. Dyrt javisst, men ibland får man ju unna sig lite extra vardagslyx. Och så filmen då, Robert Eggers hyllade remake av “Nosferatu” 2024. Som säkert alla vet var F.W. Murnaus stumfilm ”Nosferatu, Eine Symphonie des Grauens” från 1922 en icke auktoriserad adaption av Bram Stokers vampyrroman ”Dracula” från 1887 vilken kom att bli en stilbildande klassiker från den tyska expressionistfilmscenen. Den ses som ett mästerverk som inspirerat ett otal filmer sedan dess, produktioner inom skräckfilmsgenren i synnerhet. Flera remakes har också gjorts, inte minst Werner Herzogs “Nosferatu - Phantom der Nacht” från 1979, Herzog såg även Murnaus förlaga som den främsta film någonsin som producerats av den tyska filmindustrin. Men det är ändå Eggers version som skapat mest rubriker, inte så konstigt med tanke på att denne regissör är en av de mest hyllade inom skräckfilmsgenren under de senaste 10 åren. Inte så konstigt, då två av hans tidigare historiska skräckproduktioner, ”The Witch” 2017 och ”The Lighthouse” 2019 överlag fått väldigt bra kritik. Om någon skulle vara kvalificerad för att leverera en riktigt bra nytolkning av Nosferatu så är det väl ändå Robert Eggers, eller hur. Så gör han då det, levererar en riktigt bra skräckis?

Eggers Nosferatu följer i stort sett samma upplägg som förlagan från 1922 och således då även Stokers Dracula med ett par ändringar. Men Eggers film är emellertid långt ifrån en kopia, utan denna tolkning innehåller även betydande skiljelinjer och vändningar i jämförelse med originalet vilket adderar nya lager och teman till historien. Detta g'r att den också då får en helt egen särprägel. Eggers ger oss en klassiskt gotisk skräckupplevelse som både är kuslig och obehaglig men även utgör en unik kärlekshistoria om ensamhet, skildrat på ett sådant vis att den kan tolkas på flera olika sätt. När historien tar sin början i den tyska staden Wisborg 1838 introduceras vi för den unga kvinnan Ellen Hutter (Lily-Rose Depp) som lever där tillsammans med sin man Thomas (Nicholas Hoult). Det visar sig snart att Ellen lider av drömmar där hon hemsöks av en slags skrämmande men samtidigt lockande gestalt. Är det Döden själv hon drömmer om att ha en erotisk relation med. Förutom dessa drömmar har Ellen också en ovana av at emellanåt gå i sömnen. I denna tid, som präglas av rigida victorianska patriarkala normer och regler, utsätts Ellen i och med detta för ett hårt socialt tryck att uppföra sig som det anstår en kvinna och inte uppvisa dessa tecken på opassande beteende. Hennes far har tidigare också till och med hitat att låta sätta henne på institution om hennes tillstånd inte förbättrades. Utsatt för denna press och alienation har Ellen allt mer sökt en undanflykt och bekräftelse i just sina drömmar om Döden men på så vis då oavsiktligt frammanat och etablerat ett band med den demoniske gestalt som i där utnyttjar hennes undantryckta begär för egen sexuell tillfredsställelse. Detta band bryts dock när Ellen väl gifter sig med Thomas Hutter, en man som själv tyngs av de krav som ställs på honom som familjeförsörjare. För att säkra parets ekonomiska trygghet genom löften om ekonomisk premie och befordran accepterar Thomas därför ett uppdrag från sin chef Herr Knock (Simon McBurney) att bege sig till Karpaterna i Transsylvanien för att där genomföra en fastighetsaffär med den ensligt boende … adelsmannen greve Orlok (Bill Skarsgård). Ellen ber sin man att inte åka, hon har onda föraningar, men Thomas känner det sociala trycket att lyckas och bestämmer sig likväl för att bege sig av. Han försäkrar henne att allt kommer att gå bra och att hans välbeställde vän Friedrich Harding (Aaron Taylor-Johnson) med familj ska se till henne under tiden han är bortrest. Gissa om det är någon mer som återigen kommer att passa på att återse henne under denna tid. Väl framme i Transsylvanien får Thomas stifta bekantskap med lokal vidskepelse och föreställningen om vampyrer. Att han är där för att träffa greve Orlok uppskattas inte eftersom det cirkulerar skrämmande rykten om denne mystiske man i sitt ensligt belägna slott. Mötet mellan Thomas och greven blir också en skrämmande upplevelse och efter att affären avklarats flyr Thomas hem till Wisborg igen. Dit beger sig dock även Orlok tillsammans med en massa medhavda råttor bärande på pestsmitta. Hans ondskefulla plan är att åter få Ellen i sitt våld, nu även utanför drömmarnas värld. Med hot att förgöra hela staden om inte Ellen fogar sig efter hans vilja inom tre dagar sätter Orlok ytterligare press på henne, samtidigt som han visar prov på sin grymhet genom att börja ha ihjäl folk i hennes närhet. Kan Thomas rädda sin fru från detta öde och kommer Wisborgs invånare att övervinna det hot som Orlok utgör för deras liv och hälsa?

Att få bevittna denna historia på iMax var som sagt en riktigt angenäm upplevelse rent visuellt. Det är verkligen en biofilm, men kanske ingen popcorn-rulle direkt. Vi som kan vår Eggers vet att han bjuder på historier som fårta sin tid att berättas och där tempot är något långsamt. Men vi vet också att det hela kommer att leda fram till en upplösning väl värd att färdas mot. Även under sekvenser utan dialog tappar man ändå inte fokus i och med att vi förs framåt i historien genom de fängslande visuella bilderna. Filmskaparna lyckas verkligen bringa denna gotiska värld till liv. Eggers produktion präglas, som alltid, av ett mästerligt foto som med ljussättning och nyttjande av slående landskapsbilder verkligen lyckas fånga den mörka folkloristiska mystik som utgör filmens bärande tema. Teamet bakom filmen har verkligen lyckats återskapa miljöer från det tyska 1800-talet genom spektakulära scener som ger oss allt från otämjd vildmark till interiörer från Orloks gotiska slott och Wisborgs hektiska gatuliv. Bara att få se hur Eggers lyckas skildra Wisborgs förvandling från småstadsidyll till den pestdrabbade plats den blir när Orlok, både bildligt och bokstavligt, kastar sin skugga över staden är anslående. Nosferatu är en film där de praktiska effekterna verkligen är dominerande i filmskapandet, CGI-effekter används här väldigt sparsamt vilket är till produktionens fördel. CGI kan verkligen vara stämningsdödande. Som många nämnt är till exempel Bill Skarsgårds makeup väldigt skickligt utförd och han är i princip oigenkännlig i sin Orlok-look. OK, den snorre-protes som han visar upp i en nakenscen kanske oavsiktligt råkar göra just den lite minder skrämmande, bara en mindre anmärkning dock hehe. Rent visuellt finns det även som förväntat ett par blinkningar till originalet från 1922 så klart. Men det är filmens egna bildlösningar som gör den minnesvärd med vissa scener som stannar kvar i medvetandet, antingen pga hur vackra de är eller den brutalitet de uppvisar. Här överträffar nyinspelningen av naturliga skäl förlagan. Ett hedersomnämnande även till Robin Carolan som komponerat filmens soundtrack, musiken förstärker ytterligare den suggestiva atmosfären.  

En film som Nosferatu är även helt beroende av vad skådespelarensemblen levererar och här vet vi ju att Eggers hittills alltid lyckats anlita personer som är perfekta för sina roller. Den som framför allt kommer få en boost i karriären genom sin medverkan här är självklart Lily-Rose Depp genom sin insats som den hemsökta Ellen Hutter. Efter hennes insats här kan ingen klassa henne som en nepo baby utan en skådespelare som med bravur kan stå på sina egna ben. Lily-Rose gjuter verkligen liv I sin karaktär och vi känner med henne i den svåra situation hon befinner sig i. Desperationen och ångesten som Ellen känner går verkligen att utläsa i Lily-Roses ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det var väl ett självklart men väldigt lyckat drag av Eggers att uppdatera Greta Schröders betydligt mindre Ellen-roll från originalet till denna tolkning som är mer i linje med vår samtid. Om Lily-Rose Depp fick sitt stora genombrott här så är kanske Bill Skarsgårds insats som greve Orlok den mest överraskande. Vad skulle han göra av denna roll, porträttera en ganska stereotyp vampyrschablon eller försöka imitera Max Schreck från förlagan? Inget dera faktiskt, Skarsgård gör Orlok till sin egen karaktär i en insats som är den mest minnesvärda sedan han spelade Pennywise i ”IT”. Även innan vi faktiskt får se Orloks uppenbarelse skapas en spänningsfylld förväntan blott genom Skarsgårds helt oigenkännliga röst. Och när vi väl får möta Orlok så är som sagt makeupen otroligt anslående. Orlok presenteras här som en obehagligt frånstötande rumänsk adelsman, komplett med stor mustasch och överklassutstyrsel. Skillnaden mellan denna framtoning och den mer omänskliga porträtteringen av vampyren från 1922 och 1979 års filmatiseringar är slående. Men att koppla Orlok mer till en traditionell östeuropeisk adelsmiljö ger denna historia en extra dimension. I Orloks första möte med Thomas Hutter gör greven redan från början klart att han står över besökaren i status och rang och ska därför respekteras som överhet, detta får aldrig ifrågasättas. Detta förhållande lägger till ett lager av klassdynamik till historien, vilken kompletterar den skildring av sociala patriarkala strukturer vars bojor fjättrar Ellen på ett annat sätt. För Orlok är världen hans att manipulera efter eget behag, eftersom det är hans rätt utifrån klass och börd. För Orlok är det inte det minsta problematiskt att släppa lös pest i Wisborg, behandla sin handgångne man Herr Knock som en hund eller använda sin förmögenhet till att förmå Thomas att upphäva sitt äktenskap med Ellen mot en ersättning i guld. Orlok använder således sin överklasstatus till att utöva makt över andra utan några som helst moraliska skrupler eller reflektioner över konsekvenserna. Detta gör honom också till ett monster i sig, vampyrismen är bara ett av hans maktmedel, ett annat sätt att bokstavligen suga ut människor på. Skarsgårds Orlok skiljer sig på så sätt betydligt från den inte fullt så osympatiske och mer melankoliske Dracula Klaus Kinski gestaltar i Herzogs version. Bill Skarsgård lyckas väldigt bra att axla denna nytolkning genom att ta en klassisk vampyrroll och göra den till något annat och eget. Skarsgårds Orlok är en av de bästa vampyrgestaktningar vi sett på mycket länge och kan säkert bli lika ikonisk som den där clownen. Lily-Rose Depp och Bill Skarsgård lyser helt klart klarast i Nosferatu, men resten av skådespelarna levererar också på en hög nivå. Nicholas Hoult är verkligen helt rätt i sin roll som Thomas Hutter och lyckas verkligen framhäva dennes vilja att göra rätt för sig och skapa förutsättningar för ett lyckligt liv med sin fru. Det är en man vi känner för och lider med efter det att han sakta bryts ner i och med det traumatiska mötet med Orlok. Aaron Taylor-Johnson och Emma Corrin ger även de oss starka karaktärsporträtt av Friedrich Harding och dennes fru Anna, två godhjärtade människor som pga av tragiska omständigheter dras in i den skräckfyllda tillvaro som drabbar dem. Ännu ett exempel på hur någons liv plötsligt kan förgiftas av ren ondska.Och så har vi två skådisar som brukar dyka upp i Eggers produktioner, Willem Dafoe spelar professor Albin Eberhart Von Franz, en kontroversiell vetenskapsman med expertis inom det ockulta, och Ralph Ineson i rollen som doktor Wilhelm Sievers, läkaren som försöker behandla Ellens åkommor med för tiden konventionella och ”moderna” metoder. Dafoe och Ineson fungerar utmärkt för att visa på den dynamik som råder när två olika förhållningssätt ställs mot varandra för att lösa ett svårt problem, dåtid mot samtid, tro mot rationellt tänkande.

Alla är inte eniga med mig när jag menar på att Nosferatu är ännu en riktigt bra film levererad av Eggers. Den kommer helt klart att finnas på många topplistor över 2025 års bästa skräckfilmer, kanske rent av bästa filmer överlag. Kanske kan man även se filmen som en avspegling av vår egen tid med politisk oro i skuggan av en ny Trump-era, krig och lidande i Ukraina och Palestina och en värld där gränserna mellan sanning och fake news allt mer suddas ut. Vår världs Nosferatu kan komma i många skepnader. När de flesta remakes bara är skapade för att mjölka publiken på snabba pengar vill Eggers något annat, och är det en film att lägga sina surt förvärvade pengar på så är det en som denna, även på iMax.