Jag antar att det är en hel del av oss som minns Sam Raimis gamla Evil Dead-filmer med värme. Bruce Campell slåss mot elaka döingar med sin motorsåg och sin boom-stick. Det var tider det! Så det var nog inte bara jag som blev mycket förväntansfull när det stod klart att Raimi skulle återvända till sina skräckfilmsrötter efter ett antal år med produktioner som ett gäng Spider man-filmer. Skräckfilmsgenren är ju inte den mest välkrediterade nischen inom filmindustrin och många regissörer har ju valt att överge den när de nått ära och berömmelse, David Cronenberg och Peter Jackson, är ju kända exempel på detta. Raimi bryter tack och lov från detta mönster, visserligen är det ingen Evil Dead IV, men igenkänningsfaktorn finns där för alla oss som växt upp med hans tidigare kultklassiker.

Handlingen är inte så märkvärdig, men den passar Raimis filmskapande utmärkt. Christine Brown (Alison Lohman), inflyttad bondflicka från landsbygden arbetar hårt för att tvätta bort sitt lantliga ursprung och i stället vinna respekt som framgångsrik karriärkvinna på en mindre bank där hon arbetar som långivare. Christine känner att hon har mycket att leva upp till både gentemot sin chef, sin framgångsrike pojkvän Clay samt dennes krävande föräldrar. En dag kommer den gamla zigenarkvinnan Silvia Ganush (Lorna Raver) in på bankkontoret för att åter be om förlängning av ett lån, i annat fall kommer hon att bli vräkt från sitt hus och allmänt förnedrad. Eftersom Christine misstänker att hennes chef ser henne som lite för givmild och mesig och därmed kanske inte så lämplig för en kommande befordran måste Christine nu börja tänka mer på banken än på dess kunder. Christine godkänner därför inte en förlängning av lånet och fru Ganush blir helt tokig. Allt slutar med ett tumultartat slagsmål där den gamla kvinnan lägger en förbannelse över Christine som går ut på att en demon, Lamia, ska ta hennes själ ner till helvetet där den ska brinna i all evighet. Christine måste nu desperat hitta ett sätt att undslippa förbannelsen medan klockan sakta tickar ner mot hennes dom.

Hela historien får en att tänka på något gammalt Twiligt zone-avsnitt, men det är inte i någon djuplodande psykologisk studie Raimis film har sin styrka. Filmen är helt enkelt bara en enkel liten skräckfilm vars syfte är att ge oss en häftig bergochdalbanefärd, och här levererar den verkligen. Visst är det mycket hoppa-till-effekter som slängs i ansiktet på dig, men även om du vet vad som komma skall kan du ofta inte låta bli att gå på effekterna gång efter annan.

Raimi förlitar sig emellertid inte bara på enkla skrämseleffekter. I flera scener byggs en påtaglig spänning långsamt upp genom skickligt utnyttjande av olika kameravinklar, föremål och ljudeffekter. Raimi vet hur man manipulerar en publik, ett typexempel är t ex i scenen där den gamla häxan lägger sin förbannelse på Christine. Här kastas man verkligen från nervositet för vad som kan hända till en stund av andhämtning för att sedan få en rejäl dos skrämseleffekt. Raimi i sitt esse.

Om du gillade Evil dead kommer du få ut en hel del av Drag me to hell. Den typiska humorn som t ex fanns i dessa filmer märks även tydligt här. Bl a kan en dråplig scen nämnas där assistenten till ett medium blir besatt av demonen Lamia. Många av skrämseleffekterna är också kopplade till något skämt, inte sällan av en något slafsig karaktär.

Vad gäller skådespelarinsatsen så bygger mycket av filmens framgång på Alison Lohmans starka rollporträttering av Christine. Hon ger oss en trovärdig bild av en kvinna som kämpar med sig själv, både för att frigöra sig från sitt lantliga arv, för att tillmötesgå de krav hon måste leva upp till och slutligen med sitt eget samvete. Lohman förmedlar just den desperation och inre styrka som gör det hela ”trovärdigt”.

Drag Me to Hell är dock inte utan brister. Framför allt handlar det lite oväntat nog om alla återkommande äckelscener. Eftersom dessa i många fall är så överdrivna tar de bort en del av den kusliga stämningen från filmen. Under första halvan känns Drag me to hell som en riktig skräckis. Det är en hel del effektiva skrämseleffekter och den kuslig känslan är påtaglig. Tyvärr kantrar det över till något av en äckelorgie i filmens andra halva . Det går från kusligheter till överdrivna grafiska scener där målet är att Christine ska få så mycket äckligt i sin mun som möjligt (saliv, slem, maskar, blod, etcetera). Det läskiga byts ut mot komik och allt slutar med en scen som förstärker den mer komiska dimensionen och kunde vara hämtad från “Final Destination”.

Slutomdömet måste ändå bli att Drag me to hell, trots sina brister i dramaturgin, levererar vad den ska och gör det bra. Sam Raimi har inte övergett sina rötter, han har återvänt till dem lika inspirerad som förr. Om några något äldre dammiga gamla skräckfilmshatande damer lämnar salongen med kommentarerna att ”detta var det äckligaste jag sett” och ”detta är en film jag ska glömma bort direkt, sämsta smörja jag sett”, ja då kan inte betyget bli annat än högt!