The Gravedancers ( 2006 )

Spökfilmer har alltid varit en favoritgenre, kanske just pga att de ger möjlighet till att bygga upp en atmosfärisk och krypande stämning av obehag med ganska subtila medel. Produktioner där man fläskar på med splattereffekter eller där väldiga monster går bärsärk är ju ofta egentligen inte så skrämmande när allt kommer omkring.

När det gäller filmer byggda på ett övernaturligt tema så kan de i och för sig lida av samma problem som många skräckfilmer, en ganska dum grundhistoria. Men är utförandet bara väl genomfört kans man ha överseende med detta faktum. Ett typexempel är Mike Mendez ”The Gravedancers” från 2006. Mendez gjorde sin regissörsdebut 2000 med den inte allt för lyckade skräckkomedin ”The Convent” men här har han spottat upp sig rejält. Temat för The Gravedancers är, som så ofta när det gäller skräckfilm, inspirerat av en gammal vandringssägen. Och vi vet ju hur det är med vandringssägner, de berättar för oss hur det kan gå om man beter sig obetänksamt, som att t ex dansa på avlidnas gravar. Konceptet kan ju låta löjligt och om inte Mendez faktiskt lyckats fylla sin produktion med spänning i kombination med någon dos svart humor hade detta kunnat bli hur patetiskt som helst, men istället får vi oss en riktigt bra film till livs.

Historien är som sagt ganska korkad i grunden, men det sväljer man efter hand. En gång i tiden var de gamla klasskamraterna Harris McKay (Dominic Purcell – jajamen, det är han vi känner som den lite mindre smarte brodern Lincoln Burrows i Prison break), Kira Hastings (Josie Maran), Sid Vance (Marcus Thomas) och Dev ett sammansvetsat gäng. Tråkigt nog gled de isär efter skoltiden trots att de bott i samma område. När Dev omkommer i en bilolycka så korsas de gamla vännernas vägar åter vid hans begravning. Efter mottagningen lyckas Sid övertala sina två vänner att återvända till kyrkogården för att ta ett privat avsked av Dev. Natten tillbringas vid gravstenen där en mängd alkohol förtärs och stämningen blir alltmer uppsluppen. Av en tillfällighet hittar Sid ett kondoleansbrev vid en av de näraliggande gravarna och när han läser detta får han uppmaningen att dansa på gravarna för de döda. Packade som de är följer de naturligtvis denna uppamning, vilket de naturligtvis inte skulle ha gjort. Efter att vännerna skiljts åt återvänder de till sina normala liv, tror de. Harris är numera gift med Allison Mitchell (Clare Kramer, känd från TV-serier som Buffy, Sabrina och House). Det är just Allison som efter ett par veckor börjar uppleva märkliga fenomen hemma i parets hus, bl a verkar dörrar öppnas och stängas av sig själv och ljudet av en stönande kvinna hörs ibland från deras sovrum. Harris är till en början skeptisk, men så en dag hör han hur Allison verkar ha lärt sig spela Chopin på pianot, saken är emellertid den att Allison just då inte är hemma. Det är dock inte bara Harris och Allison som drabbats av övernaturliga fenomen, värst ut råkar Kira som en natt verkar ha utsatts för ett sexuellt övergrepp av någon okänd kraft. Som tur är har Sid sett och svarat på en annons från Vincent Cochet (Tcheky Karyo), professor i paranormala studier, som utlovat en ekonomisk belöning till den som kan ge tips om just paranormala aktiviteter. Tillsammans med sin forskarassistent Frances Culpepper (Megahn Perry) beslutar sig Vincent för att ta sig an fallet. Snart kommer det fram att de tre vännerna alla är hemsökta av spöken av de avlidna vars gravar de dansat på. Det är som sagt inte vilka gravar som helst, utan de döda var i livet alla psykotiska mördare. Harris dansade t ex på graven till en pianolärarinna som yxmördade sin älskare och hans fru när hon blev avvisad, Sid svängde sina lurviga på graven till en liten pyroman som brände ner sitt eget hus därmed hade ihjäl både sig själv och sina föräldrar och Kira steppade loss på graven till en sadistisk våldtäktsman med egen privat tortyrkammare. Trevlig stad detta. Förbannelsen över Harris, Kira och Sid kommer att vara fram tills nästa fullmåne, chansen att de lyckas överleva spökenas allt aggressivare attack så länge är dock små. Nu gäller det att hitta en väg ut ur denna mardröm innan det är för sent.

Det är i huvudsak historien som håller filmen vid liv, trots de ganska udda premisserna, Berättelsen har ett bra driv och en hel del nervpirrande sekvenser. För alla skräckfilmsnördar där ute är det så klart kul att se Mendez blinkningar till filmer som ”Evil Dead”, ”The Haunting of Hill House” och ”The Frighteners”. Skådespeleriet är nämligen inte mycket att orda om. Men de inblandade ska ha cred för att de verkligen tar sina roller och historien på allvar. Huvudpersonerna lämnar dock inga större intryck och är väl i ärlighetens namn ganska opersonliga. Dominic Purcell går runt och ser lika bister och humorbefriad ut som man minns honom från Prison break och Clare Kramer gör en habil insats som hans förstående fru. Dock ska hon ha beröm för sitt nertonade spel och den värme hon lyckas fylla sin karaktär med. Allison är väldigt lång från gudinnan Glory i Buffy om man säger så. Josie Maran är väl mest känd som fotomodell och här kan man väl inte ha några högre förväntningar, dock gör hon det hon ska som Kira, vars känslor för Harris fortfarande finns kvar. Hennes största uppgift är annars att gå omkring ch se ut som ett misshandlat offer och skrika vid de rätta tillfällena. Marcus Thomas slacker Sid är väl den person som står ut mest i vänkretsen. Han står för de mer komiska inslagen och känns inte riktigt lika stereotyp som övriga. Thomas känns dock något tam i rollen. Huvudpersonerna är dock inte osympatiska och därav så finns åskådarens sympatier med dem, vilket är viktigt i filmer som dessa. Bäst är dock Vincent and Frances. De ser allt från sitt vetenskapliga perspektiv och de tre vännerna är snarast rena studieobjekt för dem. Tcheky Karyo är den typiskt torre vetenskapsmannen som slänger ur sig spetsfundiga kommentarer emellanåt medan Megahn Perry (även hon kanske mest känd från Buffy) verkar köra på en komiskt avslappnad stil, som om hon egentligen inte stod framför en filmkamera. Hennes vägran att låta sig överbevisas om att det faktiskt försiggår övernaturliga saker passar hennes framtoning alldeles utmärkt. Det är inte utan att tankarna går till Velma från Scooby Doo när man ser Megahn Perry här. Av alla inblandade skådisar är det lite oväntat Perry som överglänser sina mer glamorösa motspeleare.

Vad man kan anmärka på när det kommer till The Gravedancers och som drar ner helhetsintrycket en del är vissa av effekterna. Enligt regissör Mendez har bara ett fåtal rena digitala effekter använts i filmen, de flesta effekter har nämligen skapats genom att använda uppbyggda modeller. För det mesta har man modifierat modellerna med en del datoranimeringar. I vilket fall spelar detta ingen större roll, en del av spökeffekterna får tankarna att snarast gå till ett spöktåg på någon nöjespark än till en läskig skräckfilm. Det är väldiga och groteska skapelser men inte direkt skrämmande. Då fungerar som vanligt de mer subtila skrämseleffekterna bättre, även om kistor som sugs ner i marken och flygande föremål inte är fy skam i rätt sammanhang. Soundtracket fungerar också som rn bra stämningsskapare med Chopin som ett kusligt inslag.

Om man ger The Gravedacers en chans kommer man med stor säkerhet inte att bli besviken. Visst kan de något färglösa huvudkaraktärerna verka en aning avtändande i början men när väl de osaliga andarna börjar lura i vassen och det udda forskarteamet rycker in, ja då blir det en ordentlig snurr på karusellen. Förvänta er bara inte en massa blod och naket, detta är en spökfilm som vill skrämmas genom andra metoder.

Videoklipp

The Gravedancers

Fler recensioner

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.