Självklart var det ett val som kändes helt rätt, särskilt som filmen visades på ett slags Halloween-event på Bio Roy där både originalrullen och nyinspelningen fanns på menyn. Möjligheten att slippa störiga kids som kunde sabba upplevelsen och istället få en trivsam stund med likasinnade var naturligtvis även ett avgörande skäl till att just denna visning valdes, salongen var också lagom halvfull så förutsättningarna kändes bra. Dock fanns det en viss oro med tanke på att en remake oftast innebär en besvikelse och när det gäller just Halloween har vi ett par hemska exempel på detta i och med Rob Zombies fruktansvärt usla bidrag till franchisen. De gamla uppföljarna, Rick Rosenthals ”Halloween II” från 1981 undantagen, lämnar också en hel del att önska. Skulle då den nya Halloween leverera, de omdömen jag hört hade överlag varit positiva så oddsen verkade skapligt goda. 

Greens Halloween är en direkt uppföljare till Carpenters Halloween från 1978 och ignorerar alla övriga uppföljare som producerats sedan dess. I denna nya Halloween-version möter vi således den nu närmast pensionsmässiga Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) som fortfarande lider av posttraumatisk stress pga av sina levande minnen från mötet med den maskerade mördaren Michael Myers (Nick Castle) under Halloweenfirandet i hemstaden Haddonfield 40 år tidigare. Laurie har under hela sitt vuxna liv varit besatt av tanken på att en dag åter stå ansikte mot ansikte med Michael, som suttit inspärrad på en anstalt för psykiskt sjuka sedan han greps efter sin mördarstråt (detta gripande visades dock aldrig i Carpenters film). Likt en knäpp prepper har Laurie isolerat sig i en specialutrustad stuga i skogen utanför hemstaden där hon förberett sig på vad hon är säker på ska stunda. Hennes excentriska beteende har inneburit en katastrof för privatlivet, med två skilsmässor och ansträngda relationer till den en gång tvångsomhändertagna dottern Karen (Judy Greer) och dotterdottern Allyson (Andi Matichak) som följd. Naturligtvis visar det sig att Laurie i slutändan hade rätt, Michel Myers kan aldrig räknas ut så länge han lever. Vår galne mördare lyckas således natten till Halloween slutligen rymma under en fångtransport till Glass Hill, en ny förvaringsplats där han skulle framleva resten av sitt liv bortglömd av alla. Snabbt styr Michael åter kosan mot Haddonfield för att där ägna sig åt sitt enda intresse i livet, att mörda alla han känner för. Snart finns det inga som längre står emellan Michael och hans våta dröm, att ta alla ur familjen Strode av daga. 

Har då Green lyckats i sin förutsättning att skapa en värdig uppföljare till Halloween 1978? Ja det tycker jag, även om filmtiteln är tråkigt fantasilös (nu har vi tre filmer i franchisen som heter just Halloween). Vad som gör denna Halloween så pass lyckad är att det märks att filmskaparna inte bara älskar originalet utan även skräckfilm i allmänhet. Känslan för genrens klassiska inslag genomsyrar hela produktionen och att Green kan hantverket, trots att han främst tidigare regisserat filmer och TV-serier av komisk art, är tydligt. Som skräckentusiast känner man igen sättet att bygga upp stämningar med stegrad spänning där utfallet kommer att bli ond bråd död. Även om dessa typiska anslag här emellanåt tar sig uttryck i viss lättsam självmedvetenhet blir Halloween aldrig en metaparodi a la ”Scream”, även om ett par händelser tar sig en utveckling som är något för förutsägbara. Hur står sig då Greens film rent grafiskt i förhållande till Carpenters vad gäller de mer explicita våldsscenerna? Faktum är att den ursprungliga Halloween inte var så brutal, morden var inte särskilt blodiga egentligen. I detta fall går Halloween 2018 helt klart längre. Att endast höja den grafiska våldsfaktorn hade i sig emellertid inte gjort Greens film till en bra skräckis, men de tekniska greppen överlag är också synnerligen lyckade vad gäller etablerandet av spänningsmoment.  Filmteamet har här helt klart lyckats återskapa mycket av estetiken från originalet, vi har de olycksbådande bildsekvenserna och det kusliga elektroniska soundtracket samt ett foto som ger en passande lågbudgetkänsla. Green tar visserligen en risk när han använder en del av persongalleriet som komiska inslag, vilket ibland kan förstöra mycket av stämningen i en seriöst menad skräckproduktion. Här lyckas han dock tillsammans med de övriga manusförfattarna Danny McBride och Jeff Fradley hitta rätt balans där annars tämligen umbärliga karaktärer ges en viss nyans av personlighet och några minnesvärda scener i stället för att endast fungera som blott och bart rena offerlamm. Helt plötsligt får vi möjlighet att faktiskt bry oss om en rollkaraktär som egentligen främst är ämnad att slaktas. Naturligtvis finns det även en del mindre skönhetsfläckar I denna produktion, exempelvis bihistorien med ungdomarna som driver en kriminal-podd som väl mest rinner ut i sanden (fast podd-gänget såg i alla fall till att Michaels obehagliga William Shatner-mask dyker upp igen). Detta är ett typexempel på det till viss del ofokuserade perspektivet, med ett par transportsträckor som följd. I en stor del av filmen drar Michael också bara runt och slumpmässigt har ihjäl lite folk här och var vilket inte direkt tar historien framåt. Den slutliga uppgörelsen dröjer och även den är något utdragen med ett kanske inte helt tillfredsställande slut.  

En hel del av hypen kring Halloween byggde naturligtvis på att vi återigen skulle få se Jamie Lee Curtis i den roll som banade väg för hennes kommande karriär. Och här blir man inte besviken. Den åldrade Laurie är inte att leka med när hon med vapen i hand och med hjälp av teknisk försvarsutrustning är beredd att ta upp kampen med sin nemesis. Inget offer är för stort här, även om hennes familj hatar henne är det ett pris värt att betala för att hålla dem vid liv. På sätt och vis har Laurie blivit en mördarmaskin själv, någon som inte passivt kommer att invänta att bli attackerad utan själv är beredd att ta saken i egna händer oavsett konsekvenserna. Curtis porträtterar skickligt en kvinna på gränsen till galenskap, både ståndaktig och sårbar, någon som en gång knäckts av ett trauma och som inte kan bli hel igen förrän hon en gång för alla dödat monstret i garderoben. Hon är filmens själ och hjärta och det är inte konstigt att Jamie Lee Curtis fått en mängd positiva omdömen på diverse skräckfilmsfestivaler världen runt. Greer och Matichak som de yngre kvinnorna i Strode-familjen hamnar naturligtvis i skuggan av Curtis och deras roller är tyvärr mer endimensionella till sin natur. Judy Greers Karen är en medelålders kvinna vars mål är att skapa ett normalt liv åt sig och dottern medan Andi Matichaks Allyson är den som försöker återetablera en fungerande relation med mormodern. Här finns ett intressant tema om kvinnor som tvingas konfrontera den destruktive och våldsamme mannen i deras liv men tyvärr blir Karen och Allyson inte mer än något färglösa bifigurer. Kanske det beror på att någon motsvarighet till Debra Hill, som var med och skrev manuset till den första Halloween, här saknas. Troligtvis hade Greens film tjänat på att också den haft en kvinnlig manusförfattare med ombord för att utveckla dessa rollkaraktärer. Michael Myers själv skildras utifrån den gestaltning han gavs av Carpenter från början, dvs just en slags opersonlig och ostoppbar urkrafts utan någon tillstymmelse till känslor, förutom driften att döda. Ett tomt skal fyllt av mörker, därav benämningen "The Shape". Alla försök som görs för att förstå Michael, att få honom att uttrycka sig eller reagera, misslyckas. Han är lika uttrycksfull som hajen i ”Jaws” eller xenomorphen I ”Alien” och det är just det som gör honom skrämmande. Det hade varit ett misstag att avmytologisera eller förklara hans existens, vad det ledde till har vi sett i de tidigare uppföljarna. Vetskapen om att det är den nu 70-årige Nick Castle som emellanåt åter gömmer sig bakom masken gör också det hela lite extra speciellt. Av de övriga karaktärerna kan väl också Will Pattons polis Frank Hawkins och Haluk Bilginers Dr. Ranbir Sartain (den nye Dr. Loomis som Laurie uttrycker det) nämnas. De gör helt OK insatser men spelar ändå andrafiolen här. 

Sammanfattningsvis kan man säga att även om ingen av uppföljarna till John Carpenters mästerverk från 1978 kommit upp i samma klass tillhör David Gordon Greens version en av de bästa och kan nästan mäta sig med Rick Rosenthals Halloween II. Det är en riktigt underhållande skräckis som tar franchisen tillbaka till sina rötter men likväl lär fungera utmärkt även för de som annars inte är bekanta med serien som sådan. Vi som ser oss som gamla fans kommer säkert att uppskatta filmteamets varsamma hyllningar till originalet (och en del av de tidiga uppföljarna) vad gäller bildlösningar och metareferenser, vilka ger blinkningar åt några av franchisens här bortrensade mytologi. Halloween anno 2018 är en respektfull och självmedveten uppföljare till originalet med en färgstark Jamie Lee Curtis i en uppdaterad roll som extra krydda. Stämningen är fin, morden brutala och de komiska inslagen underhållande. David Gordon Green har alltså faktiskt gett oss just den film som fans av serien har väntat på i 40 år, en genuint välgjord, spännande och respektfull uppföljare till originalet. Inte ett mästerverk eller en film som kommer att skriva in sig i skräckfilmshistorien, men sett ur ett remake- eller reboot-perspektiv slutade ju det här ändå lyckligt trots alla farhågor. Väl så.