Med mardrömmar som följd har nog många i unga år laddat videon med någon film ur Friday the 13th eller A Nightmare on Elm street-serierna och sen sett Jason eller Freddy skymta förbi ibland skuggorna eller i spegeln. Och slasherfilm är ju en så tacksam introduktion, konceptet är enkelt och lättförståeligt och ingen kan ha något större problem med att hänga med i historien, om den nu överhuvudtaget finns. Handlingen centreras helt enkelt runt någon slags psykopat, ofta med mask, som mördar ett antal människor på löpande band pga någon oförrätt han eller hon anser sig ha utsatts för eller bara driven av ren ondska. Andra typiska inslag är grafiska mord, stereotypa karaktärer, sekvenser filmade ur mördarens perspektiv och allt som oftast ”the final girl”, den kvinnliga hjältinnan som lyckas överleva.
 

Ett mordiskt arv

Slasherfilmens närmaste släktingar inom skräckfilmsgenren är inte så svåra att spåra. Man kan se denna gren som en avkomma av giallon, seriemördarfilmen och den psykologiska thrillern. Dessutom finns inslag från splatterfilmen och urbanoia-genren. Rent statusmässigt har väl slashern oftast betraktats som ett av de mer kvalitetsbefriade inslagen i skräckfilmsvärlden, det är väl bara kannibal-, mondo- och exploitationgenrerna som befinner sig längre ner på rangskalan. Även om slasherfilmen är en relativt modern företeelse inom skräckfilmsvärlden kan rötterna spåras ganska långt tillbaka i filmhistorien, ja även litteraturhistorien. De italienska giallo-romanerna är naturligtvis en inspirationskälla, men framför allt kan vi se en del av slasherdramartugin i deckardrottningen Agatha Christies "And Then There Were None" eller "Ten Little Niggers" som den hette från början när den gavs ut 1939. När det gäller film så kan man gå ytterligare ett par år bakåt i tiden för att spåra slasherns rötter. 1932 utkom George Archainbauds ”Thirteen Women”, en berättelse om en grupp gamla studentkamrater som hetsas att begå självnord eller döda varandra. Den som manipulerar dem till detta är en före detta skolkamrat som tidigare mobbats av dem under skoltiden.

Men vi får nog gå fram till 1960-talet för att börja skönja de mer tydliga kopplingarna mellan thriller och slasher. 1960 hade Michael Powells klassiker “Peeping Tom” premiär. Filmen handlar om en man som mördar kvinnor samtidigt som han fotograferar dåden för att fånga själva dödsögonblicket på bild. Filmen ansågs väldigt kontroversiell på sin tid och ansågs starkt kvinnoförnedrande. I dag har den däremot omvärderats. Tre månade efter det att Peeping Tom haft premiär gick en av filmhistoriens största klassiker upp på biograferna i USA, nämligen Alfred Hitchcocks ”Psycho”. Att de första slasherregissörerna låtit sig inspireras av Hitchcocks mästerverk är ju uppenbart för alla som sett filmen. Här har vi Anthony Perkins mentalt störde motellägare Norman Bates, som i en berömd mordscen hugger ihjäl Janet Leighs förmodade huvudkaraktär Marion Crane i duschen med en stor kniv. Vi har också den typiska twisten med den dominanta mamman och användandet av kameravinklar ur mördarens perspektiv. En film med liknande tema som Psycho var Francis Ford Coppolas egentliga regidebut ”Dementia 13” 1963. I filmen reser en girig ung änka, spelad av Luana Anders, till sin svärmors avlägsna slott för att försöka bli inskriven i hennes testamente utan att ha berättat om makens dödsfall. Hon faller dock efter ett tag offer för en galning med yxa, varpå sen övriga familjemedlemmar avverkas en efter en. Ska vi följa thrillergenren lite längre framåt har vi även ett par 70-talsfilmer som kan nämnas som något av proto-slashers. 1971 hade Peter Collinsons ”Fright” premiär. Handlingen känns igen, en barnvakt terroriseras av en förymd mentalpatient. Några år senare, 1976, kom Alfred Soles ”Alice, Sweet Alice” (även känd under namnet ”Communion”). Filmen handlar om en familj som drabbas av en tragedi då den yngsta dottern Karen mördas under sin första nattvard. Snart börjar ett signalement florera som pekar ut en suspekt liten person i gul regnrock iförd en kuslig mask. Offren blir efterhand allt fler och snart står Karens äldre syster Alice i centrum för misstankarna. Vi har alltså en maskerad mördare och en serie mord, men morden är inte särskilt grafiska och Alice sweet Alice har egentligen mer gemensamt med en thriller som Don´t look now (uppenbart för dem som sett båda filmerna) än med senare slashers.

Just grafiska mord är ju typiskt för slashers, inspirationen till blodkaskader och inälvsslafs kommer närmast från splattergenren. Splatter är väl egentligen ingen riktigt egen kategori eftersom den oftast har ett specifikt huvudtema som kan falla inom t ex vampyr- eller zombiefilmen. Men visst kan man sätta beteckningen splatter på en hel del skräckfilm beroende på förekomsten av blod, tarmar och hjärnsubstans. Splatterns intåg i skräckfilmsvärlden kan väl dateras till 1963, då Herschell Gordon Lewis " The guru of gore”, släppte ”Blood Feast”. Blood Feast var en snabbproducerad lågbudgetfilm som handlar om en galen egyptisk ockultist som mördar unga kvinnor, vilka han sen använder som basvaror i sin cateringverksamhet och som offer till sin gudinna. Här möter vi en typisk knivbeväpnad galning som nog fungerat som förebild för bl a Jason Vorhees och Michael Myers. Lewis fortsatte att använda detta framgångskoncept i sina två kommande filmer ”2000 Maniacs” 1864 och ”Color Me Blood Red” 1965. Dessa tre filmer brukar gå under namnet ”The blood trilogy”.

Maskerade mördare

Den kanske tydligaste inspirationskällan till slasherfilmen kommer nog från den italienska giallon. Regissörer inom denna genre som Mario Bava och Dario Argnto är ju kända för att ha med utdragna grafiska mordsekvenser och bisarra grundhistorier i sina filmer. Några av de mest inflytelserika giallo-filmerna blev Bavas ”Sei donne per l'assassino / Blood and Black Lace” 1963 samt ”Reazione a catena / Bay of Blood” 1971. Just Bay of Blood brukar faktiskt räknas som den första slashern, även om den även har klara insslag av giallo och psykologisk thriller.. Här har vi de klassiska mordscenerna, det utflippade persongalleriet, den smygande kameran och ett väldigt högt dödstal. Detta är också utan tvekan Mario Bavas blodigaste film och det tillhör faktiskt en av de mest grafiska italienska genrefilmerna från 1970-talet. Carlo Rambaldi har trollat med den lilla budgeten och fått till ett antal groteskt coola splattereffekter, från machete i ansiktet, halsavskärning, halshuggning, spetsningar och allmänna knivhugg. Bay of Blood är nog en av de mest imiterade filmerna inom skräckgenren, över 20 år senare skulle Bavas ande gå igen i filmer som ”I Know What You Did Last Summer”, ”Scream” och ”Urban Legend”.

En del slasherteman är även klart inspirerade av utbanoia-genren. Storstadsbor som hamnar ute i en fientlig ödemark som befolkas av mordiska galningar. Inflytandet från Tobe Hoopers “The Texas Chain Saw Massacre” 1974 är naturligtvis omöjligt att bortse från. Hooper presenterar i sin film några av de stapelvaror som sedermera blivit obligatoriska inom slashergenren. Vi har t ex ungdomarna som snokar runt på fel platser, den ensamma kvinnliga överlevaren och den tyste maskerade mördaren som inte verkar kunna dö. När vi väl är inne på Texas chain saw massacre är inte steget långt till att kasta ett öga mot den mer obskyra exploitationfilmen, vilken också hade en gyllene era under 70-talet. Exploitation kännetecknas ju av lågbudgetproduktioner fyllda av sex, överdrivet våld, drogmissbruk, nakenhet, allehanda freaks, blodslafs, galenskap och allmän förödelse. Alla knep var tillåtna för att locka publiken bort från TV:n. Slasherfilmen brukar ibland kopplas till just exploitation pga sitt innehåll.   

Men låt oss då nu koncentrera oss på de filmer som faktiskt är rena slashers, ska vi nämna en milstolpe i detta sammanhang får det bli Bob Clarks “Black Christmas” 1974 (naturligtvis utgiven I en kass remake av Glen Morgan 2006). Här är temat för första gången koncentrerat till en psykopat som terroriserar och mördar tonåringar under en högtid. Berättelsen är naturligtvis inte så märkvärdig, inför ett jullov har ett gäng studenter en avskedsfest på sitt studenthem men vad de inte vet är att en mystisk person har tagit sig in i huset. Och snart börjar en serie obehagliga telefonsamtal inklusive mordhot. Det kommer inte att dröja länge förrän hoten sätts i verket. Men vem ligger bakom och varför? Vad som gör Black christmas så bra är den stämningsfulla miljön samt skådespelare som Olivia Hussey från Franco Zeffirellis filmatisering av Romeo and Juliet från 1968 och Margot Kidder från Brian De Palmas Sisters 1973. 1978 kom att bli året då slasherfilmen fick sitt absoluta genombrott, detta med den främsta filmen inom genren – John Carpenters mästerliga ”Halloween”! Här möter vi en av skräckfilmens största ikoner, den maskerade mördaren Michael Myers. Handlingen kan enkelt sammanfattas med att Michael, som efter att i sin barndom dödat sin storasyster Judith och spärrats in på mentalsjukhus, rymmer och sprider skräck i sin hemstad under Halloween i jakten på sin andra syster Laurie. Filmens screamqueen var Tony Curtis då tämligen okända dotter Jamie Lee Curtis som spelade Laurie. Hon skulle senare även medverka i flera av filmens uppföljare och även andra slashers där hon befäste sin status i genren. Hon är också en av de få som lyckats ta sig ur detta fack. Det som framför allt är intressant med Halloween är att Carpenter ger oss ett porträtt av ren ondska, någon egentlig förklaring till Michaels handlande ges aldrig, Rob Zombie försökte väl i och för sig till viss del på detta i sin bleka remake från 2007 men Michael Myers förblir ändå ett mysterium. Han är inte en produkt av en traumatisk uppväxt som exempelvis Norman Bates i Psycho eller resultatet av ett samhälle som bara erbjuder utanförskap som för Leatherface och hans familj. Michael Myers är bara en ond och känslolös kraft och det är väl det som fascinerar och skrämmer. Tyvärr förskjuts fokuset vad gäller historien under de fyra originaluppföljarna (”Halloween III: Season of the witch” handlar inte om Michael Myers). En omstart med Steve Miners ”Halloween H20: 20 Years Later” 1998 hjälpte inte mycket. Kanske var det på grund av detta faktum som Rob Zombie fick den usla idén att försöka skapa om Halloween-universumet genom sin reboot av serien 2007. Varken hans version av den första Halloween-filmen eller uppföljaren "Halloween II" 2009 gjorde någon glad.

Skräckikoner i vardande

Framgångarna med Halloween fick samma effekt för slashergenren som Spielbergs Jaws fick för eco-horror-filmen och Scotts Alien för sci-fi-skräckisarna. Plötsligt drogs filmbolag och regissörer hit som flugor till ett kadaver. Det skulle inte dröja länge förrän ännu en film lyckades nå kultstatus. Två år efter det att Halloween haft premiär small det till igen. Den som lyckades med bedriften att skapa ännu en skräckfilmsklassiker inom slashergenren var Sean S. Cunningham med sin Friday the 13th. Här har vi sommarlägret vid Crystal lake, de tanklösa tonåringarna som ägnar sig åt sprit och sex samt den hämnande mördaren. Filmens manus är väl inte mycket att orda om men här föddes den störste slasher-ikonen av dem alla, Jason Vorhees. Ekonomiskt sett slog Cunninghams film Carpenters med hästlängder och det blev därför hela nio uppföljare plus en crossover med Elm street serien samt Marcus Nispels usla remake från 2009. Av uppföljarna kan främst nämnas Steve Miners ”Friday the 13th Part 2” 1981 samt Joseph Zitos “Friday the 13th: The Final Chapter” 1984, Intressant är att följa Jasons utveckling genom serien av uppföljare. I den första filmen är han knappt med men allteftersom går han från bakgrundfigur och stödkaraktär till filmernas huvudattraktion. Friday the 13th med sina uppföljare har Bavas Bay of Blood att tacka för en hel del och är tydligt inspirerad av den. Vissa scener är direkt stulna ur den italienska föregångaren. Man kommer emellertid inte ifrån att  Friday the 13th-serien faktiskt satte standarden för hur en slasher skulle se ut och det är också den som blivit referensmärket när man bedömer slashers numera.

Cunninghams framgång öppnade fördämningarna för en våg av slasherfilm under tidigt 80-tal. Plötsligt fylldes biografrepertoarerna med historier om maskerade mördare som hade ihjäl ungdomar. 1980-talets slashervåg kom att följa i Carpenters och Cunninghams fotspår. Halloween satte reglerna för hur en slashermördare skulle bete sig och Friday the 13th bidrog med de stereotypa karaktärerna och det grovt tillyxade upplägget, kryddat med grafiska mordscener. För att inte tala om den stockkonservativa sensmoralen. De som hade sex, drack sprit eller rökte på dog medan oskulden överlevde. Ironiskt nog sålde slasherfilmerna mycket just på sexanspelningar. Nakna bröst blev ett stående inslag och Ibland räckte det att kasta ett snabbt öga på filmomslaget eller postern för att få se lättklädda tjejer redo att mördas. Duschscener som inte tillförde något till handlingen skrevs in i manusen för att publiken skulle få sitt lystmäte tillfredställt och filmbolagen gnuggade sina händer och inkasserade vinsten. Det var mycket tack vare den snabba tillväxten av hemvideomarknaden under det tidiga 80-talet som kom att gynna slashergenren. Filmer som annars snabbt försvunnit på biorepertoaren eller aldrig fick chansen på vita duken kunde nu leva vidare på videohyllorna, där de snabbt fick en stor publik. Över hundra slasherfilmer kom att produceras under det de första åren av 80-talet, inklusive de förväntade uppföljarna på Halloween och Friday the 13th. Vi fick stifta bekantskap med allehanda psykopater I skolor och på studenthem, I skogen, på vindar, I källare ja faktiskt lite varstans. De flesta av dessa mördare hade sitt speciella signum: en typisk maskering eller ett särskilt vapen, eller så förknippades de med vissa speciella tidpunkter eller legender.

I´ll be back ... Not

En del slashers tog fasta på lägermiljön som t ex Tony Maylams ”The Burning” 1981, Joe Giannones ”Madman” 1982 och Robert Hiltziks ”Sleepaway Camp” 1983. I synnerhet The Burning räknas som en av de bästa filmerna i genren med den hämndlystne vaktmästaren Cropsy på mördarstråt efter ett misslyckat skämt han utsatts för. Framför allt bjuds vi på flera nyskapande effekter signerade makeup-geniet Tom Savini. Sleepaway Camp har främst gått till slasherhistorien pga sin omtalade sluttvist, något man inte är så bortskämd med inom denna genre. Filmen har blivit en kultklassiker och gav upphov till tre uppföljare plus en halvfärdig produktion. Och minsann, är inte en fjärde del på gång, ”Sleepaway Camp Reunion ”. Egentligen är det väl bara Michael A. Simpsons ”Sleepaway Camp II: Unhappy Campers” som är värd mödan att kolla in av uppföljarna. 

Andra slashers utspelade sig naturligtvis i skolmiljö med tanke på den publik de i första hand vände sig till. En av de mer kända filmerna i denna grupp är väl Paul Lynch ”Prom Night” 1980. Detta är en helt ok film om ett gäng tonåringar som bär på den mörka hemligheten om en lekkamrats död för flera år sen. När deras studentbal närmar sig blir de emellertid brutalt påminda om sitt förflutna. Filmen blev lite oväntat en hit, men Jamie Lee Curtis är ju med såklart. Prom night fick till och med tre ointressanta uppföljare samt en blodfattig remake 2008. Flera filmer i collegemiljö följde, de flesta ofattbart usla som Ken Hughes pinsamma ”Night School” 1981, Herb Freeds ”Graduation Day” 1981, Robert Deubels ”Girls Nite Out” 1984 eller George Dugdales / Mark Ezras /Peter Littens ”Slaughter High” 1986 för att nämna några. Ett positivt undantag till all dynga är Mark Rosmans ”The House on Sorority Row” 1983, vilken det tydligen till och med var värt att göra en remake på.

Ett ytterligare tema är stadsbor strandsatta på isolerade platser som öde hus eller öde landsbygd. Där har de oturen att springa på någon psykopat som inget hellre önskar än att ta livet av dem på de mest finurliga vis. Redan 1976 lär David Paulsens ha spelat in sin ”Savage Weekend”, vilken fick premiär först 1979. Handlingen kretsar kring ett gäng New York-bor som bereg sig ut på lansbygden för att kolla in ett båtbygge. Men väl där drabbas de av en maskerad mördare. Tyvärr håller väl filmen ingen högre klass. Efter det att Friday the 13th blivit en succé fick vi se en mängd mördare trava runt ute i skogarna och ha ihjäl folk, ofta helt poänglöst dock. Filmer som James Bryans helt obegripliga “Don't Go in the Woods “1980 Andrew Davis “The Final Terror” 1983 eller Edwin Browns “The Prey” 1984 kan inte ha gjort många nöjda. Bland denna grupp filmer hittar vi också emellertid Jeff Liebermans slasherklassiker ”Just Before Dawn” 1981. Historien om campare som slaktas av en galning med machete kanske inte är så originell, men historien tar en oväntad vändning. Isolerade gamla hus är också en tacksam kuliss att jobba med. Här finns ett par skapliga filmer att kolla in, som t ex Denny Harris ”The Silent Scream ”1980, Tom DeSimones ”Hell Night” (med Linda Blair) 1981, Don Gronquists något annorlunda ”Unhinged” 1982, Richard Ciupkas ” Curtains” 1983 samt Buddy Coopers ”The Mutilator” 1985

Med Halloween som förebild kom naturligtvis också olika högtider att få utgöra huvudtemat till flertalet slashers. Här har vi allt ifrån galningen som mördar blivande brudar inför deras giftermål i Armand Mastroiannis ”He knows you're alone” 1980. Danstillställningar verkar också locka fram en del suspekta figurer, som t ex militärsnubben i andra världskrigs-outfit i Joseph Zitos fina ”The Prowler” 1981 eller mördaren i gruvarbetarutstyrsel i George Mihalkas lilla pärla ”My Bloody Valentine” 1981. Sen har vi alla galningar med tomtar på loftet. Att jultomten inte alltid är ute efter att träffa snälla barn får vi bistert erfara i de något skrattretande ”Christmas Evil” (också känd som You Better Watch Out) av Lewis Jackson 1980 och”To All a Good Night” av David Hess 1980. En av de få julslashers som faktiskt håller måttet är Charles E. Sellier Jr:s ”Silent Night, Deadly Night” 1984 Överlever man ändå julen finns det alltid mördare som kan stå redo när det nya året ska ringas in, som i Emmett Alstons ”New Year's Evil” 1980. Thanks giving firar vi ju inte i Sverige och Nettie Penns slasher ”Home Sweet Home” 1981 som kretsar kring just denna högtid kan vi med gott samvete också stå över.Födelsedagar kan ju ibland innebära en del överraskningar, J. Lee Thompsons ” Happy Birthday to Me” 1981 är därför väl värd att kolla in. Första april kan ju också vara kul, och en liten skräckkomedi värd att kolla in är Fred Waltons ”April Fool's Day” 1986, remaken från 2008 kan man med gott samvete hoppa över.

Slasherfilmen var främst en amerikansk företeelse, men några europeiska varianter dök också upp. Främst kan väl nämnas Juan Piquer Simóns  överdrivna men underhållande ”Mil gritos tiene la noche / Pieces” och Michele Soavis mycket sevärda ”Deliria / Stage Fright” 1987. Vi har också Ruggero Deodatos, han med Cannibal Holocaust, kassa ”Camping del Terrore / Body Count” 1987.

Alla dessa uppföljare

Det är inte konstigt att slasherfilmerna snabbt kom att bli allt mer likriktade och nästan omöjliga att hålla isär. Man kan jämföra slashervågen med den ström av B-westernfilmer som hade sin kulmen under 1930- och 40-talet och som präglades av samma utveckling. Men just denna förutsägbarhet inom genren tycktes tilltala publiken, man visste vad man kunde förvänta sig. Det var liksom grejen med slasher, snygga mord och lite nakna bröst. Detta faktum var något som den amerikanska feministen Rita Mae Brown ville driva med när hon skrev manuset till en slasherparodi vid namn ” The Slumber Party Massacre” 1982. Ironiskt nog kom filmens producenter att behandla manuset utifrån ett ”seriöst” slasherperspektiv, vilket gjorde att filmen fick en något annorlunda upplägg än tänkt. Men tre uppföljare blev det i alla fall. För att bibehålla publikens intresse trots att de flesta filmer följde en standardmall försökte därför regissörerna att överträffa varandra i nya innovativa mordscener. Uppföljarna till Friday the 13th levde t ex högt på detta. Dessutom försökte man göra produktionerna allt mer grafiska med så realistiska specialeffekter som möjligt. Några av de mest typiska exemplen är The Burning, och The Prowler, Plötsligt blev effektspecialister som Tom Savini större dragplåster än regissörerna själva. Visst förekom det också försök till nytänkande vad gällde själva innehållet, men detta var mer i undantagsfall. Man kan i alla fall nämna David Schmoellers ”Tourist trap” 1978. Här har vi en film som influerats en del av urbanoia-genren. Ett gäng festglada ungdomar hamnar av en tillfällighet i en övergiven spökstad där de träffar på den ende kvarvarande invånaren Connors, som brukade driva en liten turistattraktion. Han varnar dem för sin galne Leatherface-liknande bror som tydligen lurar i faggorna och kan få skyltdockor och andra prylar att bli dödliga faror genom någon slags telekinesi. Ett annat exempel på nytänkande är Roger Spottiswoodes “Terror train” 1980 med allas vår Jamie Lee Curtis i huvudrollen. Här handlar det om ett gäng studenter på ett tåg där de håller en stor maskeradfest. Men minnet av en tidigare fest som spårat ur lever kvar och när en mördare plötsligt slår till dold bakom någon av förklädnaderna gäller det att försöka finna sanningen innan det är för sent.

Nytt blod tillfördes också 1984 då Wes Craven, inspirerad av filmer som Douglas Trumbulls "Brainstorm" 1983 och Joseph Rubens "Dreamscape" 1984 skapade en alldeles egen mytologi genom att introducera den tredje stora skräckfilmsikonen Freddy Kreuger i sin ”A nightmare on Elm street”. Nu tar det övernaturliga steget in i slashergenren tillsammans med Robert Englund i sitt livs roll som den brännskadade vålnaden Freddy, vilken mördar sina offer i deras egna drömmar. Framgångarna för A Nightmare on Elm street la grunden till ännu en långlivad slasherserie med sex uppföljare, vilka håller ytterst skiftande kvalitet. Sevärda är Chuck Russells ”A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors”, Renny Harlins “A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master” 1988, Wes Cravens “New Nightmare” 1994 samt crossovern “Freddy vs Jason” regisserad av Ronny Yu 2003. Naturligtvis är en remake också på väg, dock utan Robert Englund. Ett övernaturligt inslag finns också i Tom Hollands "Child's Play". Här är det en mördare vid namn Charls Lee Ray som genom voodoo lyckas överföra sin själ till en docka innan han dör av sina skottskador. Berättelsen om den mordiska dockan Chucky visar tydligt på hur man utnyttjade alla sätt att visualisera mördandets framfart hur orealistiskt och långsökt det än var, Eftersom det här var uppföljarnas guldålder resulterade även Child´s play i en franchiseserie och även i detta fall var det tyvärr få uppföljare som höll måttet. Här kan man nöja sig med John Lafias ”Child´s play 2” och framför allt Ronny Yus utmärkta ”Bride of Chucky” 1998. Gemensamt för de flesta serier av denna typ var att humorinslag blev allt vanligare ju fler uppföljare som kom. Man skulle nu börja skratta åt hur uppfinningsrik mördaren var eller hur finurligt han lyckades gömma sig i väntan på sitt offer. Det var kanske inte humor menad att gapskratta åt men någonstans i bakgrunden kan man ändå skönja en subtil komik, ofta gestaltad med hjälp av klichéfyllda sekvenser där "lagen om alltings jävlighet" är en viktig beståndsdel. Efterhand vävdes fler och fler komiska oneliners in i dialogen man frångick den lågmälda och återhållsamma komik som initialt infunnits sig.

Förfall och pånyttfödelse

Slasherfilmen nådde sin kulmen 1983 då uppåt 80 % av biointäkterna i USA kom från just dessa filmer. De kommande åren kunde man märka en tydlig nedgång vad gäller intresset för denna typ av film. A Nightmare on Elm street och Child´s play såg dock till att hålla hyfsat liv i genren. Inom popkulturen kom nu också Freddy och Chucky, tillsammans med Jason Michael, Leatherface och senare även Pinhead att etablera sig som stora ikoner, vilken genererade en stor marknad av diverse prylar. En rad kända skådespelare gjorde också sin debut i ett större sammanhang i någon slasherrulle. Förutom Jamie Lee Curtis i Halloween kan nämnas Kevin Bacon i Friday the 13th, Holly Hunter och Jason Alexander (George Costanza i Seinfeld) i The Burning, Johnny Depp I A nightmare on Elm street, Brad Pitt i Cutting Class. När 80-talet gick mot sitt slut hade slashern emellertid I stort sett spelat ut sin roll som filmfenomen. Genrens begränsningar gjorde att det på lång sikt inte gick att upprätthålla intresset och de ekonomiska vinsterna. En växande kritik mot innehållet i denna typ av produktioner gjorde också att flera filmstudior slutade att producera slashers. Visserligen fortsatte vissa serier att rulla på med allt tamare uppföljare under 1990-talets första år och en och annan nyproducerad film gavs också ut. Här kan t ex nämnas Williams Lustigs trilogi ”Maniac Cop ” 1988, ”Maniac Cop 2” 1990 och ”Maniac Cop III: Badge of Silence”1993. Tvåan är faktiskt en helt ok uppföljare. Scott Spiegels “Intruder” 1989 kan nog ses som den sista bra slashern från 80-talet men ingen av decenniets senare produktioner kom i närheten av de tidiga filmererna vad gäller popularitet.

Ingen hade väl förväntat sig att genren skulle väckas till liv igen, men lite mer än tio år efter att Wes Craven givit oss Freddy beslutade han sig för att åter ge sig i kast med maskerade mördare som slaktade blåsta tonåringar och Ghostface gjorde plötsligt entré i skräckkomedin ”Scream” 1986. Ironiskt nog så var det denna halvt om halvt parodiskt menade film som gav en pånyttfödelse åt slashern, Scream hade en befriande självdistans, en fyndig grundhistoria och karaktärer som kändes hyfsat utvecklade. Betoningen log dessutom mer på spänning än på blodflöde. Cravens film var en kärleksfull hyllning till genrens storhetstid samtidigt som den parodierade den. Alla klassiska klichéer fanns med och för att ytterligare förtydliga dessa, valda man att göra några av filmens huvudkaraktärer till riktiga skräckfilmsnördar som hela tiden jämförde det som hände med olika filmer och filmklichéer. Detta gör Scream tämligen unik, det ären av få skräckfilmer  som även, åtminstone delvis, fungerar som metafilm. Scream blev genast en stor succé både kommersiellt och kritikermässigt och fick en ny generation att dras till skräckfilmsvärlden. Naturligtvis gjordes två uppföljare som båda blev framgångsrika och där tvåan väl kunde mäta sig med ettan kvalitetsmässigt. Serien är den mest framgångsrika av alla slasherserier.  

Framgångarna för Scream innebar startskottet för en ny slashervåg. Denna följde fortfarande de ramar som etablerats under 80-talet men lyckades locka en större mainstream-publik än tidigare med hjälp av snygg och påkostad produktion, mindre blodslafs i bild, en större dos humor, mer genomarbetade karaktärsporträtt och fler kända skådisar (ofta plockade från olika TV-serier). Framför allt producerades nu en mängd filmer som kan beskrivas som ungdomsslashers. ”I know what you did last summer” 1997 och dess uppföljare ”I still know what you did last summer ”1998 utnyttjade ett antal unga skådisar som var på väg uppåt i sina karriärer, samt manusförfattaren Kevin Williamson från framgångarna med Scream för att göra succé. Flera liknande filmer följde som Jamie Blanks hyfsade “Urban Legend” 1998 och usla ”Valentine” 2001, Geoffrey Wrights ”Cherry Falls” 2000 och Kimble Rendalls ”Cut” 2000 är i samma anda och ganska menlösa överlag. Alla de nya teen-slasherna blev omåttligt populära och många ungdomar verkade tro att de här filmerna faktiskt var nyskapande och att de inte hade någon historisk förebild. Märkligt nog gjordes det också parodier på dessa redan parodiska filmer. De, i vissa kretsar, enormt populära ”Scary Movie”- filmerna, med början 2000, utnyttjade alla egenheterna i den nya tidens slashers och gjorde en komisk poäng av dem. Men det var inte bara slashers som fick stå ut med att bli häcklade i dessa manifestationer. Allt som visade sig vara populärt fick sig en känga. Om det sen råkade vara en klassiker som The Exorcist 1973 eller Ringu 1998 från den japanska skräckinvasionen spelade inte så stor roll.

En existens byggd på gamla meriter

Under 2000-talet har en del slashers fortsatt att produceras. Man har sett det som en väg till ganska lättförtjänta pengar genom att erbjuda ungdomar hyfsat billiga produktioner som gått snabbt att producera. Kvalitén har därmed kanske inte varit den bästa. Det finns inte många minnesvärda slashers från de senaste åren. Det är kanske inte så konstigt att de dominerande trenderna varit att hålla liv i gamla långkörare eller göra remakes på klassiker. I slutet av 90-talet indikerade ”Wes Craven´s New Nightmare” att Freddys härjningar hade nått sitt slut. Så blev det inte riktigt 2003 var han tillbaka i kamp med Jason i crossovern ”Freddy vs. Jason”. Jason själv hade förvisats till helvetet av Adam Marcus i ”Jason goes to hell: The Final Friday” redan 1993 men 2001 var han tillbaka i rymden i James Isaacs ”Jason X”. Även Chucky från Child's Play serien återvände till vita duken, först i Ronny Yus “Bride of Chucky” 1998, där han fick sällskap av Tiffany, och senare I ”Seed of Chucky” 2003. Att Hollywood snöat in på remakes i brist på fräscha idéer har vi även sett från andra skräckgenrer. Redan 1998 återupplivades Halloween-serien genom Steve Miners hyfsade reboot. “Halloween H20: 20 Years Later”, en direkt uppföljare till 1981 års Halloween II som ignorerade händelseutvecklingen i de tidigare uppföljarna. Det blev även en ytterligare del, Rick Rosenthals misslyckade “Halloween: Resurrection” 2002. Filmen visade med önskvärd tydlighet vad som oftast händer när man försöker mjölka ut ett koncept. Dock innebar framgången för en remake av en annan klassiker ett par år senare, Marcus Nispels ” The Texas Chainsaw Massacre” 2003 att en rad gamla filmer stöptes om i nya onödiga versioner. Vi fick remakes av “House Of Wax” (Jaume Collet-Serra 2005), ”Black Christmas (Glen Morgan 2006), Halloween och halloween II (Rob Zombie 2007 respektive 2009), “Prom Night” (Nelson McCormick 2008), “My Bloody Valentine 3D” (Patrick Lussier 2009), Friday the 13th (Marcus Nispel 2009) och “Sorority Row” (Stewart Hendler 2009) och A Nightmare on Elm Street (Samuel Bayer 2010).  

En annan sak som är typiskt för 2000-talets slashers är att mordsekvenserna blivit allt mer utstuderade. Det handlar inte längre om några få artistiska droppar blod utan om groteska kroppsöppningar som kryllar av tarmar. Gränsen mellan ren splatter och klassisk slasher är långsamt på väg att suddas ut och man kommer kanske snart inte längre att kunna skilja dem åt. Ta till exempel Jeremy Wallace ”The Christmas Season Massacre” 2001 som egentligen är en regelrätt slasher till sin historia och uppbyggnad men som på grund av sina effekter får ta på sig splatterstämpeln. Frågan är hur skadligt detta är för slashern som genre i längden. Kommer effekterna att utarma den spänning som från början infann sig hos de tidiga pionjärerna eller är vi på väg mot regelrätt slapstickhumor som komplement till överdrivna och därigenom komiska våldsorgier? Kommer hemmagjorda lågbudgetalster att översvämma våra DVD-spelare och bli senaste innegrejen hos unga entusiastiska filmare, liksom zombiefilmen tycks vara i skrivandets stund? Kommer vi rent av att få se andra hybridlösningar? Risken är stor att vi åter får uppleva en ström av talanglösa produktioner utan genrens speciella dramatik. Filmer som Tobe Hoopers remake av ”Toolbox Murders” 2004, Gregory Darks ”See No Evil” 2006, Jonathan Levines “All the Boys Love Mandy Lane” 2008 och Robert Halls “Laid to Rest” 2009 gör tappra försök men förmår ändå inte uppnå motsvarande kvalitéer som under guldåren. Slashern lever således, men det är med hjälp av konstgjord andning. En handfull sevärda filmer kan man väl gräva fram som t ex Marc Evans Big Brother-slasher ”My Little Eye” 2004, Scott Glossermans metafilm ”Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon” 2006, de norska vinterslasherna ”Fritt Vilt” 2006 av Roar Uthaug och ”Fritt Vilt II” 2008 av Mats Stenberg, Adam Greens slasherkomedi ”Hatchet” 2007 samt "Hatchet" II 2010 och Dave Parkers något annorlunda ” The Hills Run Red” 2009. Genren lever således i hög grad på gamla meriter och det är framför allt av nostalgiska skäl man dammar av någon gammal rulle för att minnas den där pirrande skräcken man en gång kände som liten.