Håller då Fessendens produktion måttet, är det en tänkvärd rysare som vill delge oss något mer än ren underhållningsskräck eller vill filmen bara åka snålskjuts på den miljödebattstrend vi sett en del av på sista tiden. Fiaskot för FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 har vi ju inte glömt än.

The Last winter utspelar sig i ett ödsligt och fruset vinterlandskap i Alaskas ödemarker. I ett orört naturreservat har oljebolaget North Corporation upptäckt rika oljefyndigheter de nu vill exploatera. Pga den rådande energibristen i USA har den amerikanska kongressen givit företaget sitt tillstånd att sätta igång borrningar i detta område, vilket för alltid skulle förändra det orörda landskapet. Emellertid råkar den första arbetsgruppen som skickas ut för att starta upp verksamheten ut för en olycka, De faktiska omständigheterna till vad som egentligen inträffade är något som North Corporation inte vill gå ut med offentligt. I stället skickas en ny grupp upp till en isolerad forskningsstation i det vintriga Alaska för att förbereda en nystart för verksamheten. Till denna grupp ansluter sig North Corporations representant Ed Pollack (Ron Perlman bl a känd från Hellboy) med uppgift att övervaka arbetet. Pollock är en handlingens man som snabbt vill ha saker och ting gjorda. Men snart börjar gruppen inse att allt inte står rätt till. Väderleken stämmer inte med miljön, temperaturen är osedvanligt hög för dessa trakter. Detta har bl a resulterat i att permafrosten börjat smälta, vilket gör det omöjligt att anlägga de isvägar som är en förutsättning för att kunna frakta borrutrustningen norrut till oljekällorna. Strandsatta ute i ingenmansland, utan att kunna börja utföra något arbete, sprider sig snart en sinnesstämning av irritation, stress och tristess i den lilla gruppen. En föga uppbygglig sinnesstämning som kan skapa problem. Svårast att klara av den rådande situationen har den unge gröngölingen Maxwell (Zach Gilford). Han blir alltmer rastlös och en dag försvinner han från stationen på en tur ut på tundran. Han återfinns emellertid slutligen, men på något sätt har han förändrats under sin bortovaro. Maxwell börjar bete sig allt mer underligt och kan tillbringa timmar med att bara stirra ut genom fönstret i sitt rum mumlandes om att de inte längre är ensamma. Miljöexperten James Hoffman (James LeGros), som är på plats för att övervaka att North Corporation inte bryter mot några bestämmelser, blir allt mer oroad av läget. Han börjar därför ifrågasätta hela projektet och Pollocks auktoritet, men blir ilsket tillrättavisad av gruppledaren som anklagar honom för paranoia Saker och ting tar dock en plötslig vändning när Maxwell åter försvinner och en inspelad videosekvens från en upphittad filmkamera därefter sprider oro i lägret. Den arktiska tundran har varit frusen i århundraden och så har även det varit som finns därunder.

Ja, som alla ser kan man ju knappast klaga på Fessendens timing vad gäller att släppa ifrån sig en film byggd på dessa premisser. Det är naturligtvis tacksamt att ta fasta på temat om den globala uppvärmningen och dess konsekvenser. Att vi slutligen kommer att få betala priset för hur vi våldför oss på moder jord. Politiker och storfinansen går hand i hand på den utstakade vägen mot vårt eget skapade armageddon. Detta är en sorts skräck vi alla nog kan relatera till, långt ifrån aliens och slemmiga monster. Och just detta är filmen styrka, vi är kanske redan ganska långt gångna på denna inslagna väg. Miljön i The Last winter är dessutom väldigt passande och skapar en utmärkt kuliss för berättelsen. Fotot är inspirerat och förmedlar en bra känsla för Alaskas vintriga och öde landskap. För filmer som denna är det A och O att fånga just den påträngande kylan och karga miljön på ett bra sätt.

En annan positiv aspekt är skådespelarnas insatser. Vi slipper de typiska stereotyperna och får istället och hyfsat intressant persongalleri. Fessenden presenterar oss för de inblandade parterna i lugn takt så vi får ett grepp om vem de är innan helvetet bryter ut. Framför allt Ron Perlman och James Le Gros är riktigt bra och skakar liv i sina ganska så typiska karaktärer. Perlman är perfekt som den bullrige och björnlike gruppledaren som är fast besluten att se till att företagets planer verkställs till vilket pris som helst - åt helvete med miljön. Le Gros är hans raka motpol som den grubblande vetenskapsmannen, företagets miljöalibi. Mellan dessa båda står tuffa Abby Sellers (Connie Britton), som känslomässigt har kopplingar till båda männen. Även den något förvirrade mekanikern Motor (Kevin Corrigan) och den indianska kocken Dawn Russell (Joanne Shenandoah) gör ett bra jobb. Kampen mellan Pollock och Hoffman driver filmen framåt. Spänningen och klaustrofobin som sakta smyger sin in i gruppen är också skildrad på ett bra sätt. Länge sitter man och funderar på vad som egentligen pågår. Man får klara ”The Thing”-vibbar, och det är ju inte så tokigt.

Om Fessenden varit konsekvent och byggt hela filmen kring det upplägg som präglade den första halvan hade detta kunnat bli riktigt bra. Men så plötsligt river han ner allt han lyckats skapa. För naturligtvis måste det lyftas in ytterligare element som ska fungera som svar på vad som egentligen händer. Vad detta element består i ska här inte avslöjas, men bra är det inte och hur det framställs är ändå värre. Taffliga CGI-effekter kan vara helt förödande. Visserligen är det hela öppet för tolkning, men det hjälper inte tyvärr. Filmen sjunker här som Titanic. Varför går så många regissörer i denna fälla, när den subtila tonen ersätts av ett effektfyrverkeri, ja då är det ofta kört. Och på tal om effekter, vi har även en annan scen som ser väldigt B ut och innefattar ett flygplanskrasch. Ärligt talat, inte ens en hyfsat smart klippning kunde rädda detta spektakel.

Så vad ska man summera det hela med. En lovande öppning som verkligen har sina stunder. Ett riktigt bra foto, suggestiv stämning och överlag bra skådespeleri. Men tyvärr sabbas det mesta av filmens slutskede. Det kunde blivit riktigt bra om Fessenden kunde hålla igen och lita på sin egen historias inre bärkraft