Eco-horror

Kommer ni ihåg när ni var små, då den där mörka skogen kunde dölja allehanda skrämmande varelser. Eller den där djupa svarta sjön, vad fanns det egentligen dolt under ytan?

 

Idag är väl det inte i första hand tankar som dessa som drabbar oss när vi betraktar naturen omkring oss, snarare är det väl oron för vad vi håller på att ställa till med på vår lilla planet. Hur långt kan vi gå i överexploateringen av jordens resurser innan detta slår tillbaka mot oss själva. Miljöfrågan är ju ett av de största problem vi har att tampas med idag och en hel del dokumentärfilmer och nyhetsinslag har ju också visat på konsekvenserna om vi inte tar detta på allvar. Men naturens hämnd på den parasiterande arten Homo Sapiens kan ju också skildras på andra sätt. Plötsligt kan vi själva stå där som offer för livsfarliga hot som när som helst kan ta livet av oss. Tankarna på den där mörka skogen eller skrämmande sjön kanske då åter kryper fram i en något modifierad tappning. Kvällens tema är således eco-horror – naturen slår tillbaka!

 

Naturen slår tillbaka

Människans ständiga försök att omforma sin omgivning efter de egna behoven har inte bara resulterat i positiva framsteg, avsaknaden av insikt i de negativa följdverkningar som kan ske har ofta negligerats. Detta faktum har varit ett tacksamt ämne för många författare och filmskapare genom årens lopp. När den välordnade tillvaron där ordning och reda härskar plötsligt slås sönder av kaotiska, okontrollerbara krafter skapas förutsättningar för riktigt skrämmande scenarion. Eco-horrorgenren utnyttjar detta tacksamma tema, som ju även är en viktig ingrediens i näraliggande genrer som monsterfilm, sci-fi-horror, katastroffilm och i viss mån zombiefilm. Gränsdragningen mellan dessa genrer är oftast hårfin, Enkelt kan man väl säga att eco-horror handlar om djur och ibland växter i vår omgivning som plötsligt angriper oss. Det kan handla om allt från blodtörstiga hajar till köttätande plantor. Monsterfilmen däremot (The Host, Cloverfield, The Mist) släpper fram onaturliga varelser som inte existerar på riktigt, katastroffilmerna (Dante´s peak, The Perfect storm, The Day after tomorrow) handlar om elementens farliga krafter, sci-fi-genren tar fasta på resultaten av vetenskapliga framsteg eller utomjordiska fenomen (Frankenstein, Day of the trifids, Mimic) och zombiefilmen slutligen handlar ju i grunden om levande döda eller mutationer (Dawn of the dead, Return of the living dead, 28 days later). Många filmer i nämnda genrer kan således också ses som eco-horror eftersom det människan orsakat slår tillbaka. Men här kommer vi emellertid att hålla oss till den snävare definitionen där de faror som hotar faktiskt skulle kunna finnas på riktigt.

 

Bland pestråttor och förvuxna krabater

Att fånga det kusliga elementet i naturen är ett tacksamt inslag att använda i en skräckhistoria. Det finns en nedärvd rädsla för det okända hos de flesta människor, ett arv från den tid då livet var en kamp för överlevnad bland hotfulla vilddjur. Det behövs inte några djupare studier i kvasivetenskapliga ämnen som evolutionspsykologi för att se hur berättelser genom historien har utnyttjat det obehag som en ödslig plats bortom civilisationens trygghet kan skapa. Bara en så enkel sak som ljudet av rasslande löv en mörk höstkväll kan effektivt bygga upp en obehaglig stämning. De hotfulla och okontrollerbara naturkrafterna är bland de äldsta ingredienserna i de berättelser vi uppdiktat. Här kommer bara ett fåtal exempel att ges, ett flertal av dessa har dessutom filmatiserats. Vi kan börja med att gå ända tillbaka till de bibliska skrifterna. Där kan vi snacka vredgade naturkrafter, visserligen framkallade av en övernaturlig och hämndlysten gudomlig kraft, men ändå I Gamla testamentet 2:a Mosebok låter Gud hemsöka egyptierna med 10 farsoter för att farao ska släppa israelerna fria. Till exempel förvandlades allt vatten till blod, landet invaderas av grodor och därefter enorma flugsvärmar, boskapen drabbades av pest, hagelstormar skövlade marken, gräshoppor åt upp det lilla som fanns kvar av grödorna, ett tredygns nattmörker utestängde solen och allt förstfött dog. Ja. Det var tider det. Under senmedeltiden drabbades Europa av den stora pestepidemi vi känner som digerdöden. Denna enorma katastrof har naturligtvis satt spår i berättartraditionerna. Ett samtida verk är Giovanni Boccaccios ”Decamerone” från mitten av 1300-talet, en novellsamling där tio unga människor som flytt pestens Florens står i centrum. Boken ger en inblick i hur sjukdomen slog mot dåtidens samhälle. Om pesten får oss att associera till råttor finns det även betydligt större djur fått stå för naturens okontrollerbara hot. Hoppar vi fram en bit i historien hittar vi ett av de mest klassiska verken som berör  människans kamp mot djur och natur, nämligen “Moby Dick”, skriven av den amerikanske 1800-talsförfattaren Herman Melville 1851. Även om romanen från början inte blev någon framgång har den i efterhand ansetts vara en av 1800-talets mest klassiska verk. Boken handlar om kapten Ahab som blivit besatt av tanken på att hämnas på den jättelika kaskelotval som en gång tagit hans ena ben. Fler jättelika djur möter vi i den brittske science fictionförfattaren H.G. Wells roman “The Food of the Gods and How It Came to Earth” 1904, vilken kom att utgöra inspirationskälla till Bert i Gordons film ” The Food of the Gods” 1976. Romanen handlar om två forskare som lyckas framställa ett tillväxtämne som för djur (och senare även människor) att anta gigantisk storlek. Djuren löper sen amok och måste oskadliggöras. Inom den rena skräcklitteraturen hittar vi runt det förra sekelskiftet också en av de tidiga mästarna på att använda naturen som ett skrämmande inslag i sina kusliga historier, den engelske författaren Algernon Blackwood. Han skrev ett flertal noveller med övernaturliga teman där inte bara spöken står för skrämseleffekterna, utan naturen själv. Blackwood hade ett brinnande naturintresse och älskade utomhuslivet, vilket återspeglas i flera av hans historier. Till skillnad från Blakwoods spökhushistorier, där de övernaturliga fenomenen aldrig skadar människorna, ger novellerna som präglas av eco-horrorinslag sällan de drabbade någon möjlighet att undkomma elementens växande urkraft. Den kanske mest kända av Blackwoods noveller är ”The Willows” 1907. en berättelse inspirerad av författarens egen resa längs floden Donau. Historien handlar om två campare som råkar välja fel övernattningsplats och sen drabbas av naturen bl a i form av skrämmande pilträd. I “Ancient Lights” 1914 går en man vilse i en mystisk skog som vägrar släppa ut honom igen. Historierna präglas av en slags smygande skräck och passar utmärkt som stämningshöjare runt brasan en mörk natt ute i det fria.

 

Kaos i näringskedjan

Mer ”normala” varelser stöter vi på i den uppsjö av skräcklitteratur som uppstod under 1900-talet. Ett tacksamt tema har rädslan för småkryp varit. Spindlar väcker t ex obehagskänslor hos många.  En av de klassiska berättelserna om just spindlar är H G Wells ”The valley of the spiders” 1909. Wells är väl annars mest känd för romaner som ”The Island of Dr Moreau” och ”Världarnas krig”. Historien handlar om tre män som i jakten på tre förrymda fångar hamnar i en mystisk dal där de plötsligt drabbas av en vind som sveper med sig enorma maskrosbollar fulla med spindlar, Tusentals, miljontals, stora som halva handen på en fullvuxen man. Richard Mathesons ”The Shrinking Man” 1956 innehåller också ett spindeltema. Berättelsen handlar om en man som till följd av radioaktiv strålning krymper exakt 3,6 millimeter om dagen,. I takt med att han blir allt mindre förvandlas företeelser som förr syntes så vardagliga till dödliga hot. Innan romanen är slut har han tvingats fly från familjens katt, en sparv och inte minst en spindel.  Förutom spindlar är väl råttor de djur som brukar väcka motvilja hos många. Dessa gnagare har således förekommit i en rad skräcksammanhang, bl a i den amerikanske skräck- och science fictionförfattaren Henry Kuttners lilla berättelse ”The Graveyard Rats” 1936, vilken var hans debutnovell. Den råttlike kyrkogårdsvaktmästaren Masson har den fula ovanan att som fritidsnöje plundra de gravar han är satt att vårda. Men så plötsligt får han konkurrens att en flock jättelika råttor. En kamp på liv och död nere i råttornas underjordiska gångar blir följden. En bok som betytt mycket för hela skräcklitteraturens utveckling är James Herberts ”The rats” 1974. Här införs för första gången ett element av riktigt grafiska splatterscener vilket kommit att inspirera många efterkommande författare. Historien kretsar kring en ung konstlärare och hur han involveras i kampen mot jättelika råttor som angriper och dödar människor i London. När vi nu ändå talar om råttor kan här också nämnas Stephen Kings novellsamling ”Nightshift” 1978. Här förekommer bl a en berättelse, ”Graveyard shift” där arbetarna i en fabrik konfronteras med en koloni råttor i alla former och storlekar nere i ett mörkt källarutrymme. Andra skadedjur som är tacksamma att använda i skräcksammanhang är kackerlackor. Dessa småkryp möter vi i Thomas M Dischs novell ”The Roaches” 1965. Här lider en ung kvinna av extrem insektsfobi, framför allt för kackerlackor. Hennes fobi hindrar henne i hennes vanliga liv, och påverkar vilka jobb hon kan ha och var hon kan bo. Men på något sätt förföljer kackerlackorna henne. Plötsligt en dag upptäcker hon emellertid att hon kan kommunicera med de små krypen och all tar en plötslig vändning.

 

Hajen kommer!

1970-talet var helt klart en period då djuren på allvar gjorde intåg i skräckgenren. Vi kan ta Wahlströms klassiska skräckserie ”Kalla kårar”, vars storhetstid inföll under detta årtionde, som exempel. I ”Kalla kårar”-serien publicerades romaner och noveller av klassiska uttolkare av det övernaturliga och det groteska, som Lovecraft, Edgar Allan Poe, Ambrose Bierce, Robert E Heinlein, Charles Dickens, Ray Bradbury och Algernon Blackwood, sida vid sida med förnyare och förvaltare som John Wyndham, Jack Finney, Robert Bloch, James Herbert och Richard Matheson. Men i serien återfanns också lite mer oväntade namn som Guy de Maupassant, Nikolaj Gogol, L Ron Hubbard och Franz Kafka. Just historier om maskar, galna hundar, myror, spindlar, råttor, katter, bläckfiskar, skorpioner, ja de flesta djurarter tycks representerade, är inte helt ovanliga teman här. Men den kanske mest välkända av alla skräckinjagande djur som dyker upp under 1970-talet är kanske den väldiga vita haj som tuggar i sig människor på löpande band i Peter Benchleys ”Jaws” 1974.  Jaws var Benchleys debutroman och låg på topplistorna i 44 veckor. Senare i livet insåg han att romanen, och framför allt Steven Spielbergs filmatisering, gett hajar dåligt rykte och Benchley kom därför att arbeta för att bevara dem. Benchley återvände 1991 till temat gigantiska havsdjur med romanen ”The Beast”, som handlar om en enorm jättebläckfisk som terroriserar sjöfarare i Bermuda. Intressant är att även trevliga husdjur helt plötsligt kunde utgöra en livsfara. Katter är ju trevliga djur, inte sant? Men dessa små varelser har också förekommit i en del skräckhistorier. Katternas historia är egendomlig - genom århundradena har de varit vilda djur, husdjur, dyrkade som gudar, avskydda och brända på bål. I novellantologin ”Twists of the Tale: An Anthology of Cat Horror” 1996 tar redaktören Ellen Datlow fasta på kattens mystiska natur i sin sammanställning av en rad skräckberättelser om katter, skrivna av så vitt skilda författare som Stephen King, Joyce Carol Oates och William S Burroughs. Oates bidrar t ex med berättelsen ”Nobody knows my name”. Grundhistorien bygger på den gamla folktron om att katter stjäl barns och gamla människors andedräkt i sömnen. Den ”illvilliga” katten ger aldrig mer än ett kurrande ifrån sig, smyger bara ljudlöst fram över sidorna, runt huset, bland buskarna. Som ett kusligt spöke. Stephen King använder sig av en hämndlysten katt i sitt bidrag, berättelse i kattantologin heter ”The cat from hell” och är en raffinerad historia om en gammal man, som lejer en yrkesmördare för att röja undan en mordisk katt. King utnämner för övrigt i sin ”Dance macabre ” 1981 just katten till det mest skrämmande däggdjuret av alla. Men ”människans bäste vän”, hunden, kan också ställa till det. I Stephen Kings roman ”Cujo” 1981 möter vi den storvuxne och snälle sanktbernhardshunden med samma namn. En dag blir emellertid Cujo biten av rabiessmittade fladdermöss och förvandlas sakta till en mordisk mördarmaskin. Under de senaste 20 åren har naturen då och då fortsatt att sätta skräck i människan, även om temat kanske inte tillhör de vanligaste inom skräcklitteraturen nuförtiden. En sentida bestseller har vi dock i Scott Smiths ”The Ruins” 2006. Romanen handlar om sex resenärer som tvingas kämpa mot köttätande växter i den mexikanska djungeln.

 

Darwins hämnd

Eco-horror på filmduken är naturligtvis ingen ny företeelse. Skräckfilmer som kretsar kring en natur som löper amok i form av muterade bestar, köttätande växter och insekter samt normalt sett beskedliga djur som plötsligt förvandlas till blodtörstiga mördare har förekommit en längre tid. Orsaken till förekomsten av dessa hot är oftast människans brist på försiktighet eller miljömedvetenhet vid vetenskapliga experiment. Eftersom det är vetenskapen och dess konsekvenser som egentligen är själva huvudtemat i många av dessa filmer kanske man emellertid mer bör räkna ett flertal av dem till sci-fi-genren. Dessutom kan ett flertal mutationer nog knappast ses som varken djuriska eller mänskliga längre utan snarare som monster, vilka ju har en egen genre de med. Kärnavfall, giftiga kemikalier eller otestade preparat skapar således ofta mutationer eller monster som inte känns särskilt verklighetstrogna. Men filmer kan också präglas av naturens ursinne, riktat mot just människan. Ibland kan det vara just denna ilska över människans intrång som framkallar aggressivitet (The Frogs, The Birds, Orca), ibland kanske det bara handlar om ett ilsket temperament (Grizzly, Razorback).

 

Det är först under det sena 1960-talet som vi kan börja tala om riktiga eco-horrorfilmer. Tidigare har vi sett väldiga och våldsamma varelser i monsterfilmer som King Kong 1933 eller märkliga vetenskapliga skapelser som fladdermössen i The Devil Bat 1940. Hela 50-talet kom sedan att präglas av sci-fi-filmer innehållandes jättestora muterade varelser som hemsökte mänskligheten, alltifrån jätteödlor som Godzilla till de enorma myrorna i THEM! Detta är en tid präglad av rädslan för atomkraften och vad den kan orsaka. Ett par filmer under detta årtionde skulle dock ge en signal om att mer ”realistiska” skräckfilmer med naturen som tema var i antågande. 1954 kom t ex Byron Haskins drama ”The Naked Jungle”, en film där en plantageägare i Sydamerikas djungler tvingas kämpa tillsammans med sin fru mot en enorm armé mördarmyror som förstör allt i sin väg. Filmen, med Charlton Heston i huvudrollen, räknas som en klassiker av många. Men vi får hoppa fram ända till 1963 för att hitta den första milstolpen inom eco-horrorgenren, då hade nämligen Alfred Hitchcocks ”The Birds” premiär. Filmen handlar om en överklasskvinna som av en slump hamnar i en liten fiskeby där invånarna plötsligt börjar attackeras av aggressiva fåglar. Filmen blev en stor succé och många scener kom att bli klassiska, som t ex när huvudrollsinnehavaren Tippi hedren sitter utanför en skola helt ovetandes om att allt fler fåglar samlas på en klätterställning bakom henne, eller när en man dödas av fåglar i en telefonkiosk och kanske nest typiskt när de båda huvudpersonerna i slutet smyger ut till en bil förbi genom ett hav av fåglar och sen försiktigt kör iväg. Till skillnad från tidgare monster- och sci fi-filmer försöker Hitchcock aldrig förklara fåglarnas beteende. The Birds visar bara på hur djuren kunde utgöra ett hot mot oss människor. Framgångarna öppnade nu för en mängd andra filmer med ilskna djur som en av huvudingredienserna. Redan ett årtionde innan filmvärden skulle översvämmas av mordiska insekter gav det brittiska skräckfilmsbolaget Amicus ut The Deadly Bees 1967, regisserad av den legendariske kameramannen Freddie Francis och med ett manus skrivet av Robert Bloch, som också legat bakom Psycho. Resultatet gav tyvärr redan här signaler om vad som komma skulle de kommande åren. The Deadly bees är nämligen en ganska usel film i de flesta bemärkelser, något som kännetecknar de flesta filmer innehållande mordiska djur. Vi har en simpel historia om en popsångerska som efter en kollaps av sin läkare rekommenderas att vila upp sig hos en biodlare på en liten avlägsen ort. Väl där drabbas hon dock av en svärm mördarbin som plötsligt angriper allt och alla. Manuset är fullt av helt orimliga karaktärer och händelser kombinerat med en usel dialog och taffliga specialeffekter. Något man bör vänja sig vid om man vill botanisera bland filmer på temat djurskräck.

 

70-talets miljökriser speglar av sig

Det stora uppsvinget för eco-horror kom på 1970-talet. Detta är inte så konstigt. Under 70-talets oljerkriser och debatter om alternativa energikällor påverkades naturligtvis också filmskaparna. Biobesökare kunde nu plötsligt bli underhållna med ett antal katastroffilmer och creature features som Earthquake och The Frogs. Vad som gjorde den nya vågen av eco-horror annorlunda var att hela planeten allt oftare skildrades som hämndlysten och illvillig gentemot mänskligheten. Man kan göra en jämförelse med gamla spökhusfilmer, i dessa är själva huset en ”huvudkaraktär” i eco-horrorfilmerna har Jorden fått samma roll. Ekosystemet är nu den kraft som hemsöker oss, vi är inte längre välkomna. I George McCowans ”Frogs” 1972 reser sig t ex djuren tillsammans mot sina mänskliga plågoandar. Ormar, fåglar, ödlor, grodor – ja till och med fjärilar, gör gemensam sak mot en amerikansk överklassfamilj som begått övergrepp på naturen i sin omgivning. En strid stmö av djurskräckisar kom under denna period att gå upp på biograferna, t ex, Richard T. Heffrons ”Locusts” 1974, Curtis Harringtons “Killer Bees” 1974 samt Russ Mayberrys ormflim ”Fer-De-Lance” 1974. De flesta av dessa producerade för TV. Ett positivt undantag till alla B-filmer var Daniel Manns råttfilm ”Willard” 1971. Detta är en intressant och lite annorlunda film om en hunsad ung man som i avsaknad av mänskliga vänner blir kompis med ett gäng råttor. Dessa använder han sedan för att ta hämnd på sina plågoandar. I slutändan ställs han ändå i valet att ty sig till råttor eller människor, vilket leder till ödesdigra konsekvenser. Willard fick faktiskt en uppföljare i Phil Karlsons ”Ben” 1972, en betydligt mer familjevänlig film om ledarråttan i den första filmen. Ben är väl mest känd för att en ung Michael Jackson skrev ledmotivet till filmen. En remake av Willard regisserades av Glen Morgan 2003 med en riktigt bra Crispin Glover i huvudrollen. Remaken är nog faktiskt bättre än originalet i det här fallet.

 

Just när eco-horrorgenren verkade ha fastnat i ett träsk av taffliga lågbudgetproduktioner kom nästa milstolpe. 1975 hade Steven Spielbergs filmatisering av Peter Benchleys ”Jaws” premiär. Jaws är kanske den mest klassiska av alla eco-horrorfilmer och kom att ingjuta en skräck för havet hos miljontals människor världen runt. Historien handlar om hur en polischef, spelad av Roy Scheider, tillsammans med en marinbiolog (Richard Dreyfuss) och en gammal fiskare (Robert Shaw) tvingas ta upp kampen mot en gigantisk vit haj som terroriserar vattnen utanför den lilla sommarorten Amity. Benchley skrev filmmanuset utifrån sin egen roman tillsammans med Carl Gottlieb. Ett anmärkningsvärt faktum var att filmen gick upp på biograferna mitt i sommaren, en tid som brukade ses som dödsäsong vad gäller biobesök. Jaws skulle emellertid ändra på denna föreställning, filmen slog alla tidigare rekord och drog in hela 450 millioner dollar världen över. 1977 försökte sig George Lucas på samma strategi när han lät Star wars ha premiär under sommaren och det var denna film som slutligen också lyckades övertrumfa Jaws vad gäller intäkter. Det intressanta med jaws är att filmen kom att skapa en viss förskjutning av perspektivet inom eco-horrorfilmen. Djuren blir plötsligt de aktiva jägarna och människan bytet. Om man t ex jämför med Hitchcocks The Birds så utvecklades här aldrig tanken på att göra människan själv till ett byte. Fåglarna visar inte de döda människorna något större intresse förutom att de möjligtvis plockar åt sig lite ögongodis. Jaws fick även till viss del samma betydelse för skräckfilmen som James Herberts roman The Rats fick för skräcklitteraturen, dvs eco-horrorfilmen blev nu mer grafisk vad gäller våldsscenerna. Spielbergs framgångar med jaws resulterade I tre uppföljare, Jeannot Szwarcs ”Jaws 2” 1978, Joe Alves. ”Jaws 3-D” 1983 och Joseph Sargents ”Jaws: The revenge” 1987. Som väntat blev varje uppföljare bara mer usel än den föregående. Men man nöjde sig inte bara med filmer, vi fick också två dataspel: "Jaws" 1987 and "Jaws Unleashed" 2006, båda fick ett dåligt mottagande. Filmen har även givit inspiration till två temaparker i Orlando, Florida och Hollywood, California, samt två musikaler: "JAWS The Musical!" 2004 och "Giant Killer Shark: The Musical" 2006. Framgångarna med Jaws banade även väg för en stor våg av annan eco-horrorfilm. Filmen blev snabbt en trendsättare med ett flertal kloner med vattenlevande rovdjur i huvudrollen, Michael Andersons späckhuggarfilm ”Orca” 1977, René Cardona Jr:s mjukporriga tigerhajsfilm ”Tintorera” 1977, Antonio Margheritis pirayafilm ”Killer Fish” 1978, den italienska hajfilmen ” L'ultimo squalo / Great White” från 1980 av Enzo G. Castellari, Jeff Bleckners bläckfiskrulle ”The Beast från 1996” och Stephen Sommers havsmaskar i ”Deep rising” 1998 för att bara nämna några.

 

Filmstudiorna började nu försöka övertrumfa varandra i produktionen av filmer där naturen hämnas på mänskligheten. Människoätande varelser i alla dess former dök snart även upp på landbacken. Samtidigt som den stora vita hajen skapade kaos i vattnen utanför semesterorten Amity Island kunde vi också stifta bekantskap med en rad andra otäckingar. 1976 kom Jeff Liebermans ”Squirm” . Mannen som ett par år senare skulle ge oss den klassiska slashern Just before dawn är väl inte riktigt på tårna här tyvärr. Här får vi en historia om en familj som hemsöks av tusentals små slemmiga maskar med vassa tänder. Tro det eller ej, men de imbecilla huvudpersonerna lyckas inte fly undan dessa småkryp. Filmen är dålig på ett ganska kul sätt emellanåt, med en speciell duschscen som höjdpunkt. Naturens vrede möter vi även i australiensaren Colin Egglestons sevärda “The Long weekend” 1978, där ett gift par beger sig ut på en helgutflykt för att lappa ihop sitt trasiga äktenskap. Väl ute i naturen beter de sig ytterst respektlöst gentemot flora och fauna, vilket kommer att straffa sig. En annan hyfsat känd film i detta sammanhang är William Girdlers ”Day of the Animals” 1977, där en grupp amerikanska turister ideligen attackeras av aggressiva djur under en vandring i vildmarken. Djuren har påverkats av de nya atmosfäriska förhållanden som ett uttunnat ozonlager medfört. I ”The Food of the Gods” 1976, löst baserad på en av H.G. Wells mindre kända romaner, ger regissören Bert I Gordon oss en historia om ett bondpar som hittar en mystisk substans, vilken får deras djur att växa snabbare när de använder den i fodret. Även andra djur äter av det mystiska preparatet, men effekten medför inte bara en kraftig storleksökning utan framkallar även en våldsam aggressivitet. Djuren börjar plötsligt attackera alla människor i området. Strömmen av aggressiva djurfilmer flöt på med bl a de eldfängda insekterna i Jeannot Szwarcs ”Bug” 1975, de jättelika björnarna i William Girdlers ”Grizzly” 1976 och Richard Bansbachs / R.E. Piersons ”Claws” 1977, mer bin i Alfredo Zacarias ”The Bees” 1978 samt framför allt Lewis Teagues  hyfsade ”Aligator” 1980. Gemensamt för alla dessa filmer var att de byggde på temat om en natur som förvandlats till ett kaotiskt helvete.

 

Djur är bäst på museum, eller ...?

Efter storhetstiden på 1970-talet har eco-horrorgenren tappat en hel del av sin attraktionskraft, men det har emellertid kommit ut ett par guldkorn bland all dynga. I början av 1980-talet fick vi bl a se Lewis Teagues filmatisering av Stephen Kings roman ”Cujo” 1983. Detta är faktiskt en riktigt anständig king-film om den snälla Sankt Bernadshunden Cujo som blir galen efter att ha bitits av en rabiessmittad fladdermus. Vi snackar Beethoven möter satan, typ. En klassisk scen är när en mamma och hennes son sitter instängda I sin bil och med den rasande hunden utanför som bara väntar på att få slita dem I stycken. Om vårt trygga hem plötsligt kan rämna pga galna husdjur så kan väl också oönskade gäster utifrån skapa samma effekt. I George P. Cosmatos “Of Unknown Origin” 1983 tvingas huvudrollsinnehavaren Peter Weller (mest känd som Robocop) slåss för sitt liv mot en förvuxen råtta som tagit sig in i hans bostad. Filmen är faktiskt helt ok med tanke på premisserna och slår samtida råttfilmskalkoner som  Robert Clouses ”Deadly Eyes” 1982 och Bruno Matteis ”Rats - Notte di terrore / Rats - Night of Terror” 1984 med hästlängder. I övrigt var det väl australiensarna som faktiskt lyckades producera ett par skapliga eco-horrorrullar under 80-talet, här talar vi då om Russell Mulcahys ”Razorback” 1984 och Arch Nicholsons ”Dark Age” 1987, båda klart inspirerade av Jaws även om det här rör sig om andra djur. Razorback handlar om en amerikan som under sökandet efter sin försvunna fru konfronteras av hårda och brutala män och ett enormt vildsvin ute i den australiensiska ödemarken. Även om storyn kanske inte är speciellt originell lyfter det suugestiva fotot och miljöerna filmen riktigt ordentligt. Dark Age handlar om jakten på en människoätande krokodil och hur en jägare hamar i en brydsam situation när urinvånarna vill skydda den dör dem heliga besten och myndigheterna oskadliggöra densamma. Filmen innehåller scener som känns som direkta plagiat från Jaws, men själva historien är emellertid ganska spännande där aboriginernas myter hjälper till att forma bilden av det väldiga monstret.

Om 80-talet var ganska sparsmakat vad gäller bra eco-horror var 90-talet än värre. Det märks att tidens anda knappast innehöll storsatsningar på kvalitativa produktioner av filmer inom denna genre. En av de få filmer man kan se med behållning är skräckkomedin ”Arachnophobia” av Frank Marshall 1990. I filmen spelar Jeff Daniels en storstadsläkare som slagit sig ner i en liten håla för att arbeta där. När staden plötsligt drabbas av en serie dödsfall misstänker läkaren snabbt att allt inte står rätt till. Och mycket riktigt, i en ensligt belägen lada har en ny spindelart etablerat sig och angriper nu människor i närheten. Filmen är klart underhållande och vi får bl a se john Goodman i en minnesvärd roll. I övrigt gav oss 90-talet inte så mycket mer. En del kanske kan uppskatta filmer som Ralph S. Singletons Stephen King-adaption ”Graveyard Shift” 1990 (jätteråttor), Rockne S. O'Bannons ”Deadly Invasion: The Killer Bee Nightmare” 1995 (gissa), Prem Lalwanis indiska hajfilm ”Aatank” 1996, Jeff Bleckners Peter Benchley-filmatisering ”The Beast” 1996 (jättebläckfisk), Luis Llosas ”Anaconda” 1997 (gummiorm), Louis Morneaus ”Bats” 1999 (det ska väl vara fladdermöss) och Steve Miners ”Lake Placid” 1999 (Gena utan Drutten). Häll i er ett antal öl först så kanske dessa filmer trots allt kan funka.

 

Thank God for the sharks

Har då 2000-talet inneburit ett trendbrott vad gäller eco-horror+ Nja, inte direkt, det är fortfarande billiga B-rullar som dominerar. Vad man kan lägga märke till är att antalet producerade filmer har ökat, kanske i takt med att CGI-effekter har blivit allt vanligare. Vi har dessutom fått filmer som resulterat i ett antal uppföljare och som trots allmän uselhet har en liten men hängiven fanskara. Vad sägs om Richard Clabaughs TV-produktion ”Python” 2000 som otroligt nog fick en uppföljare med L.A. McConnells ”Python 2” 2002. Om man var sugen på fler jätteormar dök även Wayne Crawfords ”Snake Island” upp 2002, David Flores ”Boa vs. Python” 2004 samt hela tre (!) uppföljare till Anaconda - Dwight H. Littles Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid 2004 samt Don E. FauntLeRoys ”Anaconda 3: Offspring 2008 och Anacondas: Trail of Blood 2009. Filmer som dessa, som väl mer kan ses som skräckkomedier än renodlad skräckfilm, har väl knappast hjälpt till att föra in ett mer seriöst element i nutida eco-horror. De har dock fått en liten men hängiven fanskara, en av dessa är ganska osannolikt Samuel L Jackson. Det blev en dröm som gick i uppfyllelse när han fick chansen att spela FBI-agent i David R. Ellis ”Snakes on a plane” 2006. Hela filmen är visserligen otroligt b-aktig och allmänt korkad, men ändå ganska kul att se på till skillnad från de nyss nämnda rullarna. Är man sugen på mer reptilfilmer finns det ett par stycken med krokodiler i centrum. Förvänta er inga höjdare dock. Vi ha r t ex Tobe Hoopers Crocodile 2000 och man kan knappast tro att det är samme man som gav oss klassikern Texas chainsaw massacre efter att ha sett denna (tja han ligger i och för sig även bakom ”höjdare” som Eaten Alive, Invaders from Mars, Spontaneous combustion, The Mangler och Lifeforce). I Crocodile har vi ett gäng otroligt irriterande collegeungdomar som jagas av en icke-skrämmande krokodil i en allmänt stämningsbefriad omgivning. I James D.R. Hickox “Krocodylus” 2000 blir de tom möjligt ännu värre när tre idioter, tillsammans med ett par storbröstade kvinnor i släptåg beslutat sig för att surfa bland blodtörstiga hajar men råkar stöta på en väldig monsterkrokodil. Sen har vi ju den människoätande krokodilen Gustave i Michael Katlemans ”Primeval” 2007, en film ”baserad på en sann historia” där ett amerikanskt film-team ska spåra upp den sluge besten i Burundi men där också får tampas med en hänsynslös krigsherre. Bättre än de föregående filmerna skådespelarmässigt och rent tekniskt och hyfsad enligt en del. Den bästa krokodilfilmen under senare år är dock den australiensiska ”Rogue” av Greg Mclean 2007. Här har vi återigen ett gäng turister på en båttur, denna gång längs en flod i den australiensiska vildmarken. När de försöker hjälpa en annan båt i nöd fastnar de själva ute i ödemarken mitt i ett område där en jättekrokodil härskar. Filmen är kanske lite väl händelsefattig under vissa perioder, men å andra sidan är fotot väldigt snyggt och dramaturgin väl genomtänkt vad gäller spänningsupplägget.

 

Sen har vi hajar så klart, och här är det väl väl mycket rutten fisk som gäller så klart. Störst på området måste nog det amerikanska filmproduktionsbolaget Nu Image Films vara. Bolaget har specialiserat sig på lågbudgetfilmer för DVD-marknaden och har gett oss ”klassiker” som Hammerhead: Shark Frenzy, Raging Sharks, Shark Zone, and Shark Attack trilogin (lägg där till andra djurskräckisar som Mega Snake, Octopus, Spider och Kraken: Tentacles of the Deep). Här räcker det att nämna ett par av regissören Danny Lermers filmer för att alla ska fatta vad det handlar om . I “Shark Zone” 2003 försöker säkerhetschefen för stranden i en liten kalifornisk kusstad göra myndigheterna uppmärksamma på det hot som ett gäng hajar utgör för människorna, han har själv en gång överlevt en hajattack som tog död på alla utom honom. Ingen lyssnar så klart och när hans son kidnappas av en fanatisk dykare tvingas han ta upp kampen med rovdjuren igen. Hmmm, ja just det. I samma fantastiska stil går Lermars ”Shark in Venice” 2008 med en Baldwin vid namn Stephen i huvudrollen. Baldwin är på skattjakt i Venedigs kanaler men upptäcker snart att skatten är bevakad av psykotiska hajar. Maffian tvingar honom emellertid att försöka få tag på skatten genom att kidnappa hans dotter. Får man inte nog av dessa filmer finns alltid Charles Robert Carners ”Red Water” 2003, Paul Shapiros ”Spring Break Shark Attack” 2005 och ännu en Lermerfilm, ”Raging Sharks” 2005 att tillgå. Ett positivt undantag bland denna sörja är Chris Kentis ”Open water” 2003. Historien är enkel men effektiv, Ett par åker på semester till Bahamas för att rädda ett äktenskap på tomgång. När de åker ut för att dyka tillsammans med en grupp turister blir de kvarglömda på havet när båten åker tillbaka. Ensamma flyter de plötsligt omkring mitt på öppet vatten och strömmarna drar dem allt längre ut, medan hajarna kommer närmare. En film med ett väldigt snarlikt tema, men faktiskt lika bra som Kentis film, är Andrew Trauckis "The Reef" från 2010. Alltså två riktigt bra sentida hajfilmer. Ett gäng andra djur hemsökte också oss på film de senaste åren, dock utan att sätta några djupare spår. Vi har spindlar i Jack Sholders “Arachnid” 2001, råttor i Jacques Holenders ”Rats” 2000, kackerlackor i Ellory Elkayems ”They nest” 2000, bin i Penelope Buitenhuis ”Killer Bees!” 2002 samt återigen våra vänner grizzlybjörnarna i David DeCoteaus ”Grizzly Rage” 2007 och Tom Skulls ”Grizzly Park” 2008. Överlag kan man säga att det inte vimlar av intressanta eco-horrorfilmer för tillfället. Desto bättre att då passa på att njuta av de som faktiskt finns.

 

Filmer i genren Eco-horror