En av de mer omdiskuterade filmerna i denn franska skräckfilmvågen är Pascal Laugiers Martyrs från 2008, en film som fått många att haja till pga den osminkade brutalitet som uppvisas. Filmen fick från början en 18-årsgräns i Frankrike, vilket annars ofta bara brukar drabba porrfilmer. Hur vidrig är då Laugiers film egentligen?

Ja, det kan väl redan från början slås fast att Martyrs inte är någon popcornrulle precis. Förväntar man sig en stunds traditionell skräckfilmsunderhållning är detta kanske inte förstavalet precis. Filmen är nattsvart och dyster rakt igenom. Här finns ingen svart humor eller osannolika hjältar. Ondskan består inte av några karikerade seriemördare utan förkroppsligas istället av individer med total brist på empati eller humanistiska värderingar. Monstret finns i den tillsynes vardaglige mannen eller kvinnan på gatan. Här har Martyrs klara likheter med Eli Roths ”Hostel”. Men då den sistnämnda mest känns som spekulativ ”torture porn” vill Pascal Laugier gå djupare i sin beskrivning av ett förvridet mänskligt psyke. Det finns nämligen ett sjukt motiv bakom de bestialiska övergrepp som sker, sen kan man kanske tycka att detta är ganska kvasireligöst trams eller inte. Ser man Martyrs för första gången är emellertid själva slutpoängen väldigt oväntad, och det är ju alltid en bra sak i sådana här sammanhang.

Det annorlunda med Martyrs är att Laugier egentligen ger oss två filmer i en och samma produktion, båda delar har sina för- och nackdelar men utgör intressanta konstraster gentemot varandra. Martyrs inledning påminner om en blandning mellan en ganska traditionell psykologisk thriller och revenge-film. En ung flicka vid namn Lucie (Mylène Jampanoï) lyckas fly från en mörk källare där hon tydligen hållits fängslad och torterad under en tid. Efter att ha berättat sin historia för polisen, som aldrig lyckas gripa förövarna, placeras Lucie på ett sjukhem för rehabilitering. Väl där utvecklar hon en nära vänskap med en annan flicka Anna (Morjana Alaoui), som blir hennes stöd i tillvaron. Lucie kan emellertid inte riktigt återhämta sig från det trauma hon gått igenom, bl a drabbas hon av återkommande hallucinationer där en demonisk död flicka plågar henne. Lucie börjar trots allt successivt återvända till ett normalt liv men hon vägrar dock att berätta för Anna vad hon egentligen utsatts för under sin fångenskap.15 år senare tror sig Lucie äntligen ha spårat upp sina plågoandar. Hennes vän Anna är dock inte så säker, det enda Lucie har att gå på är en bild från en tidning samt gamla minnesfragment. Frågan är nu om Lucie på något sätt kan bli av med de demoner som plågar henne, och hur långt är Anna beredd att gå för att hjälpa sin väninna? Så här långt känns Martyrs som en typisk fransk modern skräckfilm. Upplägget är effektivt och fängslande, men kanske inte så unikt. Vi får en massa blodslafs, en terrorladdad historia fylld med skrik och plötsliga skrämseleffekter. Det som främst står ut är personskildringarna. Vi får en ovanligt nyanserad bild av de karaktärer som utgör huvudpersonerna i filmens första del och detta gör att upplevelsen blir så pass mycket starkare när det hela börjar gå rakt åt helvete.

Men Laugier nöjer sin inte med att följa på den inslagna väg man förväntat sig. Plötsligt byter filmen fokus och tar en annan vändning. Hämndtemat ersätts av en djupare betraktelse av mänskligt lidande, smärta och gränserna för hur mycket man kan utstå när Lucie och Anna plötsligt ställs ansikte mot ansikte med ondskan igen. Denna andra del tar upp en oväntat lång del av filmen och är helt klart den obehagligaste att se. Och det är just denna del av filmen som skapat debatt. En del kritiker har berömt Laugier för hans nyskapande grepp vad gäller att ta skräckfilmsgenren vidare bortom de vanliga konventionerna, andra har däremot kritiserat hans produktion för att vara sjuk och perverterad. Som åskådare bjuds du hur som helst på en plågsam åktur, flera scener kan nog vara mer än vad vissa tål. Konceptet är inte helt nytt, vi har sett tortyrscener i många andra samtida filmer, men Martyrs har en finess i sitt dramaturgiska upplägg som gör filmen speciell. Att ge existentiella och filosofiska förklaringar till varför unga människor långsamt och brutalt torteras till döds är inte precis vardagsmat inom skräckfilmsgenren om man säger så. Och frågan som följer en genom denna olustiga färd är, kommer Laugier att återknyta till det inledande hämndtemat när han knyter ihop säcken (som i Hostel) eller väntar oss något annat runt det sista hörnet?

Stämningen I Martyrs förstärks ytterligare genom det tillbakahållna soundtracket och den lyckade castingen av skådespelare. Morjana Alaoui som Anna gör en riktigt stark insats I den bärande huvudrollen.Martyrs är i mångt och mycket hennes show. Varje självande snyftning och plågad flämtning är fylld med inlevelse, vilket gör hennes karaktär ytterst levande. Även övriga skådisar gör ett mycket bra arbete, allt från de onda förövarna till de högsta ansvariga för de hemskheter som utspelar sig.

Med tanke på det grafiska våld som uppvisas i Martyrs kanske en del förväntar sig en film a la Saw eller Hostel, men om man vill ha en film som dessa lär man nog bli besviken här. Martyrs är så mycket mer än en enkel “torture porn”-rulle. Visst, vi får en intressant historia fylld av skottlossning och blodstänk, men berättelsen får efterhand allt fler absurda inslag. De våldsamma blodbestänkta uppgörelserna ersätts av en krypande obehaglig betraktelse över mänskliga monster. Plötsligt är det inte överdrivet serietidningsvåld längre, plötsligt är det ett svart drama som utspelar sig. En uppvisning i utdragen förnedring, vilket knappast skapar någon pirrande hoppa till-entusiasm hos publiken. Att en del har klagat på upplösningen av denna del är förståeligt, de hade antagligen förväntat sig något helt annat. Vad man kan invända mot är att den sista delen av filmen drar ut en del på tiden och blir ganska repetitiv. Trovärdigheten är väl också något tveksam när det hela uppdagas vad det handlar om, och i en film som denna är dtta något som förtar lite av helhetsintrycket.

Martyrs är som sagt inte en film som kommer att falla alla i smaken. Men vill man se något annorlunda inom skräckfilmsgenren, något mer extremt bortom den vanliga mainstream-fåran, då bör man ge Laugiers film en chans. Visserligen kanske den inte är fullt så chockerande som hypen vill göra gällande, À l’intérieur (Inside) är i så fall värre, men ingen lär sitta igenom den oberörd.