Under de senaste åren har vi i och för sig fått se fina filmer som David Slades ”30 days of night” 2007, den svenskproducerade ”Låt den rätte komma in” 2008, Tomas Alfredssons filmatisering av John Ajvide Lindqvists eminenta debutroman (läs den gärna), Park Chan-wooks "Thirst" 2009 och Michael Spierigs / Peter Spierigs "Daybreakers" 2009. Även ”I am Legend” 2007, regisserad av Francis Lawrence, har en koppling till vampyrtemat eftersom den bygger på Richard Mathesons roman från 1954 med samma namn, där vampyrer tagit över Los Angeles. Tyvärr har ju denna positiva trend övsrskuggats en del av fjanterier som exempelvis den fem filmer långa "The Twilihgt Saga" 2008-2012, bygd på Stephenie Meyers romantiska ungdomsböcker eller Kevin Williamsons och Julie Plecs ungdomsserie "The Vampire Diaries" 2009 - . Idag har det blivit så att vampyrer således ofta omger oss i vår vardag, de kan nämligen dyka upp på de mest skilda ställen. Det kan röra sig om allt från barnprogram som Greve Duckula till reklam för munvatten och kattmat. Vampyren har faktiskt blivit en högst gångbar kulturikon i vårt moderna samhälle. Inte minst märks detta i den stora genomslagskraft som HBO:s vampyrserie "True Blood" 2008 - 2014 har fått. Serien bygger på författaren Charlaine Harris romanserie "Southern vampire Mysteries" och utspelar sig i den fiktiva småstaden Bon Temps i Lousiana. Här lever vampyrer sida vid sida med människor efter att en japansk forskare lyckats framställa ett syntetiskt blodalternativ som säljs under varumärket "Tru Blood".

Ett gammalt släkte

Naturligtvis är våra odöda vänner vanligast förekommande i filmens värld, vem har inte stiftat bekantskap med greve Dracula själv i någon av alla de förekommande gestaltningarna? Visste ni förresten att Bram Stokers gamla roman från 1800-talet har filmatiserats fler gånger än något annat litterärt verk, det är faktiskt bara Sherlock Holmes som har dykt upp i fler filmer än vår gamle greve.  Överhuvudtaget förekommer vampyrer långt mer oftaän andra skräckfigurer i filmens värld. Ordet vampyr kommer från tyskans ”vampyr” och ungerskans ”vampir” men legender som innehåller liknande varelser förekommer över hela världen. Här kan t ex nämnas grekernas ”bourkabalos” och mayaindianernas ”hantu penyardin”. De klassiska vampyrattributen är således allmänt förekommande i människans sägner och dyker upp lite varstans. Det handlar om döda personer som återvänder från graven för att livnära sig på blod från de levande. De äldsta vampyrlegenderna har sina rötter i forntida myter, den kvinnliga demonen Lilith – bl a skildrad som Adams första hustru i judarnas heliga skrift Talmud - har t ex fått stå som modell för 1800-talets viktorianska vampyrkvinnor. Lilith vägrade underordna sig Adam i deras sexuella relationoch blev därför dömd att för evigt vandra på jorden i jakt på mänskligt blod

Vlad Tepez och kompani

Andra vampyrlegender är baserade på historiska karaktärer, oftast tyranniska härskare kända för sin blodtörst. I detta sammanhang kan nämnas Elizabeth Báthory, som ska ha badat i unga flickors blod för att behålla sin ungdom, och den transylvaniske 1500-talsfursten Vlad III ”Tepez”, ökänd för sin vana att tortera sina offer för nöjes skull. Just Vlad Tepez, som enligt legenden ska ha låtit döda över 10 000 människor genom att spetsa dem på pålar, har fått stå som modell för Dracula. Redan under Vlads livstid spreds rysliga berättelser om hans illdåd i både muntlig och tryckt form. I slutet av 1400-talet lär dessa historierna ha kommit ut i större upplagor än Bibeln, oftast illustrerade med gruvligt åskådliga träsnitt. Men det skulle dröja åtskilliga hundra år innan vampyren Dracula föddes. Man kan onekligen fråga sig hur det kom sig att en hårdhänt krigsherre från Balkan kunde transformeras till en elegant blodsugande gentleman i slängkappa?Dagens västerländska vampyrkultur har nämligen inte så mycket med forntida myter eller galna härskare att göra utan bygger i stället på östeuropeisk folklore. På 1700-talet var många landsbygdssamhällen i öst fyllda av historier om hårda lantarbetare dömda till en evig tillvaro som vampyrer efter ett liv i synd. En sådan legend är den om den rumänske Nosferatu, ett levande lik vars offer själva blev vampyrer efter det att deras blod sugits ut. Nosferatu kunde bara elimineras genom en helig blandning av kristna och hedniska attribut, många fortfarande förekommande i dagens vampyrkult.

Aristokraterna

De första västerländska romanerna baserade på vampyrtemat dök upp under 1800-talets romantiska period. Skräcklitteraturen hade nämligen nu fått ett rejält uppsving, folk hade börjat tröttna på det nyktra, upplysta 1700-talet och tiden var mogen för hemska berättelser med övernaturliga teman. Redan 1797 hade den brittiske poeten Samuel Taylor Coleridge publicerat den första delen av sitt långa diktverk "Christabel", i vilket huvudpersonen möter den mystiska och övergivna Geraldine under ett besök i skogen. Cristabell tar med Geraldine hem, men det visar sig snart att inte allt står rätt till med henne. Hur det hela slutar får vi tyvärr aldig veta eftersom verket inte fullbordades. En mer betydande händelse för vampyrgenrens utveckling ägde rum under en beryktad helg i Lord Byrons sommarställe Villa Diodati i Schweiziska Cologny år 1816, då ett par författarvänner om kvällarna roade sig med att berätta uppdiktade spökhistorier för varandra. Här föddes inte bara Mary Shellys Frankensteins monster, Byron själv skapade en mörk tvillingfigur till denne i sin historia om den blodtörstige aristokraten Darwell. Byrons karaktär kom att i en något omarbetad gestaltning bli huvudperson i John Polidoris roman ”The Vampire” från 1819. The Vampire kom att bli en stor inspirationskälla för efterkommande författare inom skräckgenren, framför allt Sheridan Le Fanu, Edgar Allan Poe och Bram Stoker. I Polidoris verk har Byrons Darwell omformats till Lord Ruthven, en aristokrat som reser från Turkiet till London för att där avnjuta stadens överklass. Så mycket blodsugande blir det kanske inte, men desto mer sex, något som ju kom att bli ett typiskt inslag för kommande vampyrberättelser. Det är också här vampyren får sin moderna gestaltning, en stilig, belevad och sexuellt lockande förnäm person klädd i svart. Med sin hypnotiska blick och oemotståndliga viljestyrka är han en förförare i mästarklass. Efter denna publikation kom vampyren snabbt att bli en del av populärkulturen. Arvet från Byron och Polidori levde vidare i romaner som James Malcolm Rymers ”Varny the Vamire” från 1841 och framför allt Bram Stokers ”Dracula” från 1897. Ingen annan vampyrgestalt kan naturligtvis mäta sig med Stokers skapelse, antagligen på grund av att han försett sin vampyr med en suggestiv och faktabaserad koppling till verklighetens Vlad III. Detta kan nog ses som en ren lyckoträff från författarens sida. Stoker hade nämligen råkat träffa den ungerske professorn Vambery, som berättat historier om pålspetsaren. Historier som gav Stoker mardrömmar, men som till slut resulterade i att han döpte om huvudpersonen i sin bok. Från början skulle han ha hetat ”Count Vampire”, men det blev ”Count Dracula” i stället. Och resten är historia… Att Dracula verkligen gick hem som en populär skräck- och äventyrsberättelse i det senviktorianska England är inte så konstigt, karaktären förkroppsligade nämligen allt det som skrämde dåtidens läsare men också i hemlighet fascinerade dem - våld, mystik och otukt. När boken släpptes stod det brittiska imperiet inför nya prövningar med en rusande kolonialmakt och en aristokrati i upplösningstillstånd. För britterna representerade Dracula kaoset som hotade deras ordning, mystiken som ifrågasatte deras vetenskap och synden som förvanskade deras dygder. Samtidigt som boken gavs ut började även föreställningen om en ny kvinnobild växa fram, en politiskt, intelektuellt och sexuellt frigjord kvinna utmanade den moral som utgjorde grunden för 1800-talets patriarkala samhälle. Stoker kastade ljus på det rådande maktförhållandet utan att nödvändigtvis kritisera det. I romanen får vi följa hur männen jagar den österländska ondskan som tömmer deras kroppar på blod och deras samhälle på moral. För när vampyren fyller de oskuldsfulla kvinnorna Lucy och Mina med lust så hotar han indirekt männens styre. Stokers roman är på så vis ett verk präglat av en nedvärderande syn på kvinnor sprungen ur en tid som såg en rådande könsmaktsordning hotad. Ironiskt nog blir Dracula i all sin sakliga framställning av samtida normer en ofrivillig satir i sig, något Stoker knappast tänkt sig. Intressant är också att det samtidigt framför allt i Frankrike utvecklades en något annorlunda tradition byggd just kring kvinnliga vampyrer, vilka framställdes både som förföriska, tragiska och monstruösa. Ofta innehåller historierna en homoerotisk relation mellan vampyrkvinnan och den kvinnliga huvudpersonen. Ett bra exempel är Sheridan Le Fanus roman “Camilla” från 1871. Helt klart är att vampyrtraditionen under den viktorianska eran helt genomsyras av besattheten av den inneboende ”ondska” den kvinnliga sexualiteten stod för. Eftersom den utgjorde ett hot mot den konventionella patriarkala samhällsstrukturen måste den hela tiden kontrolleras av mannen. Denna blandning av begär och avsky blev ett karaktäristiskt inslag i vampyrlegenden liksom motsättningen mellan element som: sol/måne, dag/natt, rationalitet/vidskepelse, intellekt/intuition

Trots den enorma framgången Dracula fick resulterade detta inte i särskilt många samtida litterära efterföljare. det skulle dröja fram till slutet av 1900-talet innan vampyrgenren fick ett riktigt stort uppsving. Idag växer vampyrlitteraturen och frodas. Nya blodsugare ser ständigt dagens ljus – eller kanske snarare nattens mörker. Framför allt är det tre amerikanska författare som kan sägas ha lagt grunden till dagens moderna vampyrlitteratur: Marilyn Ross (pseudonym för Dan Ross), Anne Rice och Chelsea Quinn Yarbro. Ross etablerade vampyren som den tragiske hjälten snarare än ondskan förkroppsligad i sina 33 "Dark Shadows"-böcker, Rice var den som började smälta samman traditionella gotiska uttryck med den moderna goth-kulturen i sin tio romaner långa svit "The Vampire Chronicles" medan Quinn Yarbro fördjupade vampyrernas historiska traditioner i sin 30 volymer långa "The Saint-Germain Cycle". Några andra som tagit sig an vampyrmyten är t ex Stephem King ("Salem´s Lot"), Laurell K. Hamilton ("Anita Blake: Vampire Hunter"- serien), Elizabeth Kostova ("The Historian"), Guillermo del Toro och Chuck Hogan.("The Strain, "The Fall" och "The Night Eternal"), Peter Watts (Blindsight) samt inte att föglömma John Ajvide Lindqvist (Låt den rätte komma in). Ja, och sen dräller det naturligtvis av en massa romantiska vampyrskildringar som Lynsay Sands "Argeneau family" - serie, Charlaine Harris "The Southern Vampire Mysteries" - serie, Christine Feehans "Carpathian" - serie, Stephenie Meyers "Twiligt"-serie samt L. J. Smiths "The Vampire Diaries" - serie.

Nosferatu ser dagens ljus

Men det är kanske i biosalongens mörker som vampyren kommer bäst till sin rätt. Redan för hundra år sedan gjordes en rulle med titeln "Legend of a Ghost", där det lär sugas blod – men ingen vet säkert eftersom filmen är försvunnen. Den första bevarade filmvampyren dök upp redan 1922 i den tyske regissören F W Mumaus stumfilm ”Nosferatu”. Här möter vi en figur med kalt huvud, spetsiga öron och långa kloförsedda fingrar men hans namn är inte Dracula utan Count Orlok. Nosferatu bygger visserligen löst på Stokers roman, men en hel del detaljer var tvungna att ändras eftersom författarens änka vägrade att släppa rättigheterna. Under 1930-talet såg ett flertal vampyrfilmer dagens ljus, bl a den sällsynt vackra filmen "Vampyr", regisserad av dansken Carl Theodor Dreyer 1932. Den klassiska Dracula-gestalten skulle dock först komma att födas i Universals filmstudio 1931 och personifieras helt och hållet av en ungersk skådespelare vid namn Bela Lugosi. Regissören hette Tod Browning och filmen, som hade premiär 1931, hette Dracula, rätt och slätt. När Dracula hade premiär var ljudfilmen ett faktum och Lugosis kraftiga östeuropeiska brytning hade kunnat ställa till problem för honom – men inte i den här rollen. När han på tröskeln till sitt slott uttalade en av sina få repliker ”I… am… Dracula. I bid you… welcome” visade han en gång för alla var skåpet skulle stå. Lugosis Dracula blev modell för mängder av efterföljare. trots att Lugosi tidigare spelat en mängd olika roller fastnade han nu i sin Dracula-roll och fick framöver i stort sett hålla till godo med att spela skurkroller i diverse skräckfilmer. Bela Lugosi dog 1956, efter ett långvarigt morfinberoende, och begravdes i grevens slitna slängkappa. Dracula fick ett par efterföljare, bl a Lambert Hillyers Draculas Daughter” 1936 men det första riktigt stora uppsvinget för vampyrfilmen skedde emellertid under 1950-talet.

Premiären för Hammer Studios ”Dracula” 1958, i regi av Terence Fisher och med Christoffer Lee som greven, gav genren nytt blod i och med användandet av färgfilm samt betoningen av de sexuella undertonerna i legenden. Lees Dracula var en sensuell och charmerande gentlemannavampyr och filmen blev så populär att den fick hela sju uppföljare, varav Lee kom att upprepa sin roll i sex av dessa. Hammers filmer har ofta anklagats för att vara sexuellt reaktionära, vamprens kvinnliga offer elimineras ofta på groteskt brutala sätt som i de våldtäktsliknande pålningarna i ”Dracula, Prince of darkness” 1966. Visserligen faller även män offer för vampyrerna men detta skildras inte alls i samma detaljrikedom och saknar sexuella undertoner. Att förkasta filmerna utifrån detta perspektiv är emellertid inte helt rättvist, de skildrar vampyrism som något negativt men är däremot inte sexualfientliga till sin natur, snarare tvärtom. Hammers Dracula kan faktiskt till viss del ses som en kritisk film vad gäller traditionellt sexuellt förtryck, den belyser manlig svaghet och fruktan för en stark kvinnlig sexualitet lika mycket som försvarandet av den patriarkala ordningen. Just det patriarkala systemets förtryckande grundprinciper är också temat för Kaneto Shindôs mästerliga "Yabu no naka no kuroneko / The Black cat", en lyckad balndning av vampyr- och spökfilm. Två japanska kvinnor blir brutalt våldtagna och mördade av ett gäng samurajer i det medeltida Japan. De återvänder dock från grvaen som blodsugande vampyrspöken för att hämnas. Sonen/maken till de båda kvinnorna beordras då av sin länsherre att eliminera dem. Även senare Hammerfilmer, som t ex ”Taste of the blood of Dracula” 1970 och ”Twins of evil” 1971, visar också upp en klar misstro vad gäller patriarkala traditioner.

Blod oxh sex

Sex har både varit en tillgång och en förbannelse för vampyrfilmen. Den mildare censurlagstiftning som slog igenom under 1960-talet gav skräckfilmsgenren en större frihet att fördjupa sig i sexuella teman – särskilt sexuell sadism. Detta resulterade emellertid i att det vid mitten av 1970-talet hade smugit sig in en hel del mjuk- och hårdporrselement i vampyrfilmen, vilket ledde till en kommersiell tillbakagång. Framför allt ett lesbiskt tema, inspirerat av Le Fanus roman Camilla, är märkbart. Exempel på denna typ av filmer är Hammers “The Vampire lovers” 1970, “Lust for a vampire” 1971 och Twins of evil samt José Ramón Larraz “Vampyres” 1974 och Jean Michel Rollins “Shiver of the Vampires” 1970, “Requiem for a Vampire” 1971 samt “Lips of Blood” 1974. Blandningen av nakenhet, sex och våld gjorde många av dessa filmer ökända men föll knappast mainstreampubliken I smaken.

Trots den undergroundscen som vamprerna ofta fick hålla till godo med under stora delar av 1970-talet överlevde ändå gestalten som filmkaraktär, framförallt pga figurens förmåga att anpassas till nya ämnen. Vampyrer kom nämligen också efterhand att etablera sig som symboler för ett flertal av det moderna samhällets negativa aspekter, t ex invasioner, sjukdomar, kolonialism, tonårsångest, drogmissbruk, girighet och ekonomisk överexploatering. Ett flertal vampyrfilmer har hittat nya infallsvinklar utifrån dessa ämnesområden som Boris Sagals sci-fi inspirerade produktion ”The Omega man” 1971, virussmittan i David Cronenbergs ”Rabid” 1976 och David Blyths ”Redblooded american girl” 1990, Wiliam Cranes blaxploitationfilm ”Blackula” 1972 samt Guillermo del Toros amerikakritiska film ”Cronos” 1993. Även vampyrkomedier har blivit ett tämligen vanligt fenomen, det känns som om det är en genre man ganska lätt kan parodiera. Roman Polanski var tidigt ute med sin ”The Fearless Vampire Killers” 1967 och sen dess har vi fått filmer som  Clive Donners ”Vampira” 1974, Stan Dragotis ”Love At First Bite” 1979, Mel Brooks ”Dracula: Dead And Loving It” 1995, Phil Claydons  "Lesbian Vampire Killers" 2009 samt Jason Friedbergs och Aaron Seltzers sanslöst usla  "Vampires Suck" 2010. En tradition som började växa fram i slutet av 70- och början av 80-talet var att lyfta fram de personliga dragen hos vampyren för att göra denne mer ”mänsklig”. Detta märks bl a i George A Romeros “Martin” 1977 och Tom Scotts “The Hunger” 1983. Denna trend kom att vidareutvecklas och få sitt fulla genomslag i och med att den förste riktigt moderne vampyren tog plats på scenen i Joel Schumachers stilistiska tonårsskräckis “The Lost Boys” 1987. Häre fick vi nu en film som medvetet riktade in sig mot en ny ung målgrupp genom att framställa vampyrer som snygga, street smarta och coola i största allmänhet. Samma år hade även Kathryn Bigelows mörka och brutala “Near Dark” premiär (totalförbjuden i Sverige när det begav sig) och med ens hade en ny typ av vampyrfilm sett dagns ljus. Under 90-talet skulle vi få se hur pendeln svängde fram och tillbaka mellan moderna och traditionella vampyrfilmer. Vampyrismens gotiska arv har alltid varit starkt närvarande och därför kommer nog alltid en del filmer att söka sig tillbaka till vampyrlegendernas rötter. Werner Herzog gjorde t ex en remake av ”Nosferatu” 1979 och med  Francis Ford Coppolas nyinspelning av ”Bram Stokers Dracula” från 1992 fick vi den mest inkomstbringande vampyrfilmen någonsin. Två år senare hade en annan storproduktion byggd på en vampyrroman premiär,  Neil Jordans "Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles". Filmbolagen hade nu förstått att här fanns pengar att tjäna och för första gången såg vi alltså vampyrfilmer med budgetar som låg på actionfilmsnivåer. Coppola's episka drama blev också den nionde mest inkomstbringande filmen 1992, med inkomst på över 215 miljoner dollar medan Jordans film drog in runt 223 miljoner dollar 1994. Här fanns alltså något som slog an hos publiken, kanske var det just det faktum att de var produkter av sin samtid samtidigt som de hade rötterna i klassisk vampyrtradition. För visst var dessa båda 90-talsfilmer traditionella till sin men man kan ändå se hur de faktiskt kombinerar 1800-talets elegante aristokratvampyr med sex-appeal och brutalitet som känns mer inspirerade av samtidens trender. Dessutom är Coppolas Dracula I Gary Oldmans tappning mer en tragisk figur än ett samvetslöst monster och Jordans film är fylld av katolsk skuld och förbjudna sexuella drifter. Dessa inslag var helt klart något nytt i genren. Men det var inte dessa traditionella vampyrfilmer som kom att staka ut den kommande vägen, även om vi fick se filmer som E. Elias Merhiges ”Shadow of theVampire” från 2000, där Willem Dafoe gestaltar en vampyrlik Max Schrek, skådespelaren I den första Nosferatufilmen från 1922. Nej det var de unga hippa vampyrjägarna som kom att visa vägen, först i Fran Rubel Kuzuis ”Buffy the Vampire Slayer” från 1992, men framför allt i Joss Whedons  populära TV-serie med samma namn som hade premiär 1997. Buffy blev ett populärkulturellt fenomen som banade väg för 00-talets vampyrtrend. Men det fanns även andra varianter av snygga och stilistiska vampyrproduktioner. En av de mer framgångsrika var ”Blade-trilogin” 1998-2002, där kampsportsexperten Wesley Snipes har ihjäl vampyrer med hjälp av allehanda tillhyggen. Här fick vi någon slags crossover mellan action och skräck som sen kom att resultera i allt mer urvattnade kopior där ytan var viktigare än innehållet, ta bara specialeffektsspektakel som “Van Helsing” 2004, vampyrer vs varulvsserien "Underworld” 2003-2012 eller "Abraham Lincoln: Vampire Hunter" 2012. Det är utan tvekan lätt att vampyrgenren lätt kan gå över gränsen till att bli löjlig, och så blev det ju också till viss del under 2000-talet.

Vampyrinflationen

Idag finns det inga andra övernaturliga väsen som kan matcha vampyren vad gäller subkulturell hängivenhet. Framför allt märks det i den gothkultur som växt fram sedan 1970-talet och var svartklädda anhängare gärna låter sig uppslukas av Anne Rices böcker om vampyren Lestat. Som odödliga, mäktiga varelser, vilka vågat avvisa Guds frälsning och i stället tar va de vill ha utan ånger är vampyrerna som varelser väldigt lockande. Lägg därtill en känsla av romantisk tragedi i dödens befrielse och en nostalgisk dragning till en gestalt från ett förindustriellt samhälle som lyckats överleva all modernisering och du har ett väldigt attraktivt koncept. Ett typexempel är NBC:s Nytolkning av Bram Stokers gamle blodsugare i TV-serien "Dracula" från 2013. I denna serie axlar dracula en falsk identitet som amerikansk industrimagnat för att kunna hämnas på den uråldriga drakordern som mördat hans fru och förbannat hans själ. I det dåtida senviktorianska London har denna drakorder omvandlats till ett stort oljeföretag med ekonomiskt och politiskt inflytande. Dracula har dock trumf på hand för att slå till mot oljeimperiet, han har uppfunnit gratis och trådlös elektricitet! Det är alltså inte fiendes blod greven är ute efter i första hand, utan deras pengar, han ska konkurrera ut dem och förpassa deras fossila bränsle till historieböckerna. Men TV-serien Dracula är kanske slutet på den vampyrvåg vi kunnat ta del av under hela 00-talet och som väl egentligen drog igång på allvar med Buffy. Det stora genombrottet kom sedan med emovampyrerna i "Twilight"-filmerna och med TV-serier som "True Blood" och "Vampire Diaries", vilka dragit in enorma intäkter tack vare trånande vampyrer i sunkiga småstadssyltor och nedklottrade high school-korridorer. När man betänker hur Twilight förvandlade en skrämande gotisk varelse till en blek hunk som glittrar i solljus och praktiserar avhållsamhet, ja då känns det lite som man nått vägs ände. Inte så konstigt då att vampyrtrenden verkar vara på nedgång igen. Samtidigt som TV-vampyrerna växlar ner (True Blood avslutas efter sju säsonger och Vampire Diaries tappar kontinuerligt tittare) har klassiska monstersagor i allmänhet fått ett uppsving. Visst kommer det faktiskt en del bra vampyrfilmer som Jim Mickles dystopiska ”Stake Land” från 2010. Neil Jordans "Byzantium" från 2012, vilken lyckas att blanda klassiska och moderna teman, eller Jim Jarmuschs romantiska drama ”Only Lovers Left Alive” från 2013. Ja, en del uppskattar säkert även Gary Shores historiska och bombastiska vampyractiondrama Dracula Untold 2014, som väl knappast dock gör någon mer historiskt bevandrad person särskilt glad, inte skräckdiggare överlag heller. Men just nu verkar det ändå vara annat som gäller i skräckbranchen. Netflix drog t ex igång varulvsserien "Hemlock Grove" och Fox "Sleepy Hollow, serier som både gått hem hos kritiker och publik. Och medan vampyrerna har det allt kärvare fortsätter zombierna att vara fortsatt livskraftiga, TV-serien The Walking Dead lockar t ex över 11 miljoner tittare att följa Rick och kompanis öden och äventyr i ett post-apokalyptiskt USA. Kanske är det här vi kan se ett av vampyrens största arv till dagens populärkultur. Vampyrfilmen har nämligen också haft en viss betydelse för utvecklingen av just skräckfilmsgenrer som zombie och splatter. I Bram Stokers Dracula förekommer bl a gestalten Renfield, en tjänare till greven, som har en del zombieliknande karaktärsdrag. Detta kanske inte är så konstigt, enligt den ursprungliga vamprmytologin är det nämligen bara oskulder som förvandlas till vamprer när de blir bitna. Alla andra får framleva resten av sitt liv som likätare (ghoul), kontrollerade av en den som utdelade bettet. Likätarna lever på köttet från levande och döda, men kan själva elimineras genom ett skott i hjärtat eller huvudet.Detta är ju väldigt likt den moderna porträtteringen av zombier. Så kanske de flesta av oss nu får ge upp våra romantiska drömmar om vampyrlivet, en tillvaro som likätande zombie ligger kanske närmare till hands för de flesta av oss.