Chucky behöver väl ingen närmare presentation. Under 1980- och 90-talet etablerade sig den lilla onda dockan med sina skojiga one-liners som en slasher-ikon tillsammans med Freddy, Michael, Jason m fl. Precis som med en del övriga slasher- serier gick även Child´s play-filmerna från renodlad skräck mot mer skräckkomedi. Idag ses ju t ex både chucky och Freddie Kreuger som ganska komiska figurer. En typisk tendens är ju också att uppföljare oftast alltid blir sämre och sämre. Behöver jag nämna A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child, Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan eller Halloween: The Curse of Michael Myers?

Så vad ska man då saga om Seed of Chucky? Det första man kan konstatera är att detta inte är en film man blir direkt skrämd av, men det kanske finns andra värden som gör att respekten för allas vår favoritdocka kan bevaras. Ni känner säkert till bakgrundshistorien vid det här laget. 1988 skjuts den sk Lakeshore Strangler, dvs Charles Lee Ray, ner av en polis I en leksaksaffär i Chicago. Ray, som är kunnig i voodoo lyckas emellertid förflytta sin själ till en “Good Guy”-docka innan han dör. I skepnad av dockan Chucky beger sig Ray sen ut på en mordturné genom USA i jakten på en ny mänsklig kropp. I fyra efterföljande filmer får vi följa Chuckys öden och äventyr. Uppföljarna är av skiftande kvalitet: Child´s Play 2 1990 är ok, Child´s Play 3 1991 riktigt usel och Bride of Chucky 1998 kanske den bästa i serien. Detta ger oss ju visst hopp om Seed of Chucky, eller hur?

I Bride of Chucky får Ray (vars röst som vanligt görs av Brad Dourif) sällskap av sin f d flickvän Tiffany (Jennifer Tilly), som han i ett raseriutbrott har ihjäl och sen med hjälp av voodoo väcker till liv i form av en flickdocka (Tilly gör rösten). Tillsammans beger de sig ut på jakt efter nya mänskliga kroppar att ta över för att starta om sina liv. I ett passionerat ögonblick blir Tiffany dock gravid (ja faktiskt) och i slutet av filmen föder hon ett barn precis efter en slutuppgörelse med både sin svekfulle pojkvän Chucky och en polischef. Medan resterna av Tiffany och Chucky fraktas bort adopteras deras barn av en skum buktalare och ges det föga smickrande namnet Shitface (rösten görs av Billy boyd). Efter att på TV ha sett reklam för en filminspelning som baseras på vandringssägner om Chucky och Tiffany (Scream 3, någon?) inser Shitface att han är deras barn och rymmer därför till Hollywood för att återförenas med sin familj. Shitface lyckas återuppväcka sina föräldrar med en magisk amulett och lite voodoo och sen börjar återigen jakten på att hitta nya kroppar att ta över för alla tre. De utvalda är skådespelerskan Jennifer Tilly och rapparen Redman, båda spelar sig själva i filmen. Familjeidyllen störs dock av att den återfunne sonen inte alls är säker på sin identitet, Chucky ser honom om pojke och kallar honom Glen medan Tiffany anser att deras barn är en flicka och kallar henne Glenda. En anspelning på Ed Woods skrattretande transvestitdrama Glen or Glenda från 1963 kanske. Glen / Glenda är dessutom väldigt känslig och avskyr sina föräldrars mordiska sidor. Ska dockfamiljen slutligen lyckas att skapa den perfekta familjen i mänsklig form?

Seed of Chucky har helt klart potential. Filmen öppnar lovande med en travesti på inledningsscenen i Look who´s talking. Men efter en lovande öppning tappar filmen fart. Föregångaren Bride of Chucky drev med sig själv på ett genomtänkt och kul sätt samtidigt som den höll fast vid seriens rötter. Här är skämten ganska kul till en början, men ganska snart börjar de gå på tomgång. Jag menar, här ska vi skratta åt återkommande komik som Tillys överdrivna promiskuitet, hennes haltande karriär, och Glens föreställning om att han och hans föräldrar egentligen kommer från japan för att de är märkta ”made in japan”. Detta ältas åter och åter igen. Ett par lama filmreferenser hinns också med, förutom nämnda Glen or Glenda hittar vi skämtsamma referenser till Rebel without a cause och the Shining. En annan tråkig sak är att Seed of Chucky helt sabbar den någorlunda ”logiska” struktur som byggts upp under seriens gång. Don Macini har visserligen skrivit manus till de fyra föregående filmerna, men då har han haft bollplank i regissörer som Tom Holland och Ronny Yu. Nu regisserar han själv och missar tyvärr en stor del av poängen med Chuckys ursprung. I tidigare filmer har Chucky alltid återuppstått, vilket förklarats i början av varje film. Men här saknas all rim eller reson varför Chucky och Tiffany plötsligt har blivit filmrekvisita i Hollywood. Hur hamnade de där? Det får vi aldrig veta. Det saknas helt återkopplingar.

Det positiva är att denna del faktiskt vågar vara blodigare än sina föregångare, vi får se en hel del slafsiga mordscener med avhuggna huvuden, sönderfrätta ansikten och uppskurna magar där tarmarna ramlar ut. Även lite naket erbjuds för dem som anser att det är en given ingrediens i riktiga slashers. Skådespelarmässigt gör t ex Jennifet Tilly en ok insats som sig själv och några skämt om livet i Hollywood är väl ganska kul. "I should have played Erin Brockovich,. I could have done it without the Wonderbra", påpekar Tilly med en känga riktad mot hatobjektet Julia Roberts. En annan liten kul detalj är att vi får se John Waters I en liten roll som sliskig paparazzofotograf vars liv bokstavligen rinner iväg.

Tyvärr är Seed of Chucky ännu ett exempel på hur en klassisk filmserie körts i botten. Visst finns det ett par kul scener, det ska inte förnekas. Chucky är ändå Chucky och Jennifer Tillys Tiffany är ett perfekt komplement. Men dock så får vi knappt någon skräck och de upprepade skämten samt avsaknaden av känslan för grundkonceptet gör denna femte installation till något man kan stå över om man inte är ett inbitet Chucky-fan.