Under de senaste åren har Hollywood tyvärr stått för en stor del av utbudet vad gäller den sistnämnda kategorin, inte minst i form av alla förbannade remakes. En remake behöver i sig inte av naturen vara dålig, men ofta tar regissörer och produktionsbolag den enkla vägen och ger oss en usel karbonkopia på originalet för att casha in snabba pengar. Man borde ju ha lärt sig detta vid det här laget, men hoppet om att hitta ett undantag gör ändå att man trots allt ger filmer av detta slag en chans. Och så står man då här med ännu en Carpenter-remake. Vi vet ju redan hur Rob Zombie massakrerat Halloween och Rupert Wainwright fullständigt förstört The Fog, så varningsklockorna borde ju ljuda högt när man hörde att en debutregissör vid namn Matthijs van Heijningen Jr. Skulle ta sig an mästerverket The Thing. Men när det stod klart att det inte skulle vara en ren remake utan en prequel till Carpenters film från 1982 blev det hela lite mer intressant. Så varför inte ge grabben en chans?

Som ni ju nog säkert vet är John Carpenters film inte en originalproduktion i egentlig bemärkelse. Historien skrevs redan ner 1938 av John W. Campbell i romanen ”Who Goes There?". 1951 fick vi se den första filmatiseringen i och med Howard Hawks ”The Thing from Another World” med allas vår James ”Zeb" Macahan” Arness som The Thing. Hawks film var riktigt bra men skulle faktiskt övertrumfas av Carpenters remake ca 30 år senare. Tragiskt nog gick The Thing ett bittert öde till mötes när den gick upp på biograferna, elaka utomjordingar hade inte en chans på denna tid mot små gulliga Extra-Terrestrials som ville ringa hem. Recensenterna var inte direkt nådiga heller om man säger så. Men nu var det ju som så att 80-talet var videons förlovade årtionde och The Thing kom härigenom att nå ut till en publik som annars kanske hade missat den. Detta faktum, tillsammans med att filmen visades flitigt på HBO hjälpte till att etablera The Thing som en av alla tiders mest hyllade skräckfilmer, så kan det gå. Inte så konstigt då att Hollywood såg möjligheten att tälja ytterligare lite guld genom att renovera denna gamla kultklassiker.

Som sagt så visade det sig snart att den film Matthijs van Heijningen Jr. Jobbade med inte skulle bli en ren remake, nej här skulle vi få en backstory till den närmare 30 år äldre filmen, vilken skulle fördjupa och förklara The Thing-mytologin.  Idén är ju bättre än att bara apa efter den tidigare historien, men hur funkar det då i praktiken? Med tanke på Carpenters ställning som en av ikonerna inom skräckfilmsvärlden och The Things position som klassiker är det inte allt för lätt att gå in med ett helt öppet sinne, men man kan ju försöka. The Thing anno 2011 tar sin början bara en kort tid före Carpenters film, då en grupp norska forskare på en liten station i Antarktis gör en häpnadsväckande upptäckt. Mitt ute i det antarktiska islandskapet råkar de nämligen snubbla över en rymdfarkost som verkar ha kraschlandat på jorden för länge sedan och sen dess legat begravd under ismassorna. Intill rymdskeppet hittas även en märklig varelse infryst i ett isblock. I detta historiska läge ber normännen om amerikansk assistans och Dr. Sander Halvorson (Ulrich Thomsen) beslutar sig för att rycka in och hjälpa sina kollegor. Han lyckas även värva den motvilliga paleontologen Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead) till uppdraget att identifiera och analysera de revolutionerande fynden. Men när forskarna väl fört den mystiska livsformen tillbaka till forskningsstationen och sätter igång att ta prover väcker de upp något som borde ha förblivit i dvala. Snart inser den lilla gruppen att de har fått ett monster på halsen, som har förmågan att absorbera och överta alla livsformer det kommer i kontakt med. Nu inleds en kamp på liv och död, då the Thing sätter igång en katt-och-råtta-lek med det norsk-amerikanska forskarteamet.

Känns handlingen igen? Ja, det kanske inte är så konstigt om man har Carpenters förlaga I hyfsat färskt mine. Själv tycker jag att 1982 års version av The Thing är ett litet mästerverk inom sci-fi-skräckens vildvuxna territorium. Den är spännande med en kuslig underton och lyckas med ganska subtila medel skapa en genuin känsla av paranoia och klaustrofobi. Carpenter låter historien få ta sin tid varför accelerationen fram mot det tvetydiga slutet blir mer effektiv.  Faktum är att van Heijningen Jr till en början faktiskt insett att detta är rätt väg att gå. The Thing anno 2011 börjar således lovande med en satsning på att bygga upp rätt atmosfär och känsla. En del kanske tycker att denna del av filmen är för långsam och händelselös, men då har man kanske missat poängen med just filmer som The Thing. Scenen med upptäckten av rymdskeppet i inledningen fungerar fint, särskilt som dialogen är helt på norska som sig bör. Men naturligtvis skulle detta språkbruk inte fungera en längre stund i en amerikansk Hollywoodproduktion varför man plockar in ett gäng amerikanare i historien, varav några är den norska stationens helikopterpiloter märkligt nog.  Och hastigt och lustigt så blir engelskan så det talade språket bland medlemmarna. Trots en godkänd start dröjer det dock inte länge förrän man kommer på sig med att fundera hur onödig hela denna produktion egentligen är. Naturligtvis skulle det varit annorlunda om man aldrig sett Carpenters film, men nu handlar det ju egentligen bara om en repetition av saker vi redan vet har hänt. Visst, vi får en hel del detaljer förevisade oss, men inget nytt tillförs själva historien som sådan. Det hela liknar mest en checklista som prickas av utifrån vad som tagits upp i Carpenters film. De givna pusselbitarna ska helt enkelt bara fogas samman med hjälp av ett facit i hand. Regissör van Heijningen Jr. och manusförfattaren Eric Heisserer (Final Destination 5, remaken av A Nightmare on Elm Street) verkar inte ha lagt mycket krut på att bidra med något eget nyskapande utan helhetsintrycket är att de av brist på fantasi eller av ren lathet gett oss en film som är föga originell och emellanåt rentav dum. Visst är det en prequel på pappret, men med tanke på hur många scener som apas efter från originalet känns det mer som en identitetslös remake i alla fall.

Det märkliga är att trots alla ansträngningar att knyta an till originalet har man inte alls lyckats fånga själva atmosfären som den föregående filmen hade. Carpenter var noga med att satsa på psykologisk spänning, men detta verkar den gode van Heijningen Jr. helt ha missat. Nej här fläskar man på med typiska monster/slasher-ingredienser från och med det ögonblick utomjordingen kommer på fri fot. I stället för att skapa skräck genom en krypande obehagskänsla satsar man på billiga hoppa-till-effekter. Förutom detta brott mot originalet bryter den nya The Thing även mot ett par givna regler som föregångaren etablerade.  I filmen från 1982 vaknade varelsen långsamt upp ur sin dvala och var tvungen att genom temperaturanpassning och rörelse få upp tillräckligt med värme för att bli aktiv. Så är dock inte fallet nu, då monstret får full fart direkt när det spränger sig ur isblocket. Inte nog med det, förr tog det väl uppemot tio till tjugo minuter för the Thing att absorbera något medan det nu endast tar cirka en minut. Om det nu var så viktigt att noga redovisa hela förhistorien till Carpenters film, varför skapar man då en varelse som verkar gå på speed i förhållande till sin råmodell? Vågade regissören inte lita på att publiken skulle orka med ett långsammare tempo eller …?  Och apropå trovärdigheten vad gäller kontinuiten i berättelsen mellan de båda filmerna, allt går upp i rök vad gäller trovärdighet pga billigt effektsökeri, märk t ex hur rymdskeppet mot tidigare skildring lyfts till ytan av egen kraft i slutet av van Heijningen Jr:s film. Hur tänkte han här? Sen har vi det här med brist på egna visioner. Visst kan man låta sig inspireras av en förlaga, men att i stort sett skapa sämre versioner av tidigare scener känns ju bara meningslöst. Ta t ex en scen där forskarlaget ska försöka identifiera vem av dem som faktiskt är The Thing. I Carpenters film gjordes detta genom att alla samlades i rekreationsrummet för ett blodtest. MacReady (Kurt Russell) stod då med ett blodprov från var och en redo att undersöka dessa med hjälp av en uppvärmd metallspole. Detta är ett utdraget och spänt ögonblick som avslutas med att MacReady själv kör ner spolen i sitt prov vilket visar att han är mänsklig. Man vet under denna scen inte vad som ska hända och dramatiken hänger tung. Heijningen Jr, nöjer sig med att ge oss en tämligen blodfattig (haha) version av detta förlopp. Här har Winsteads karaktär Kate insett att the Thing inte kan kopiera oorganisk materia och därför inte kan uppvisa tandlagningar i mänsklig gestalt. Testet blir således att hon kör in en ficklampa i käften på sina kollegor. Var detta tama upplägg det bästa man kunde komma på? Skillnaden i kvalitet mellan dessa två scener visar med en klar tydlighet värdet på de båda produktionerna. Ja, och så har vi det eviga problemet med monsterfilm och effekter. Har vi inte lärt oss att man bör hålla igen med tafflig CGI så långt det bara går? Jaså inte. Den ansvarige för effektproduktionen, Michael Broom, gillar helt klart tentakler och assymetriska kroppsformer av allehanda slag och vill gärna visa upp detta i tid och otid. Att det ser helt fel ut och att hans skapelser inte alls verkar passa in i sammanhanget verkar ha gått honom helt förbi. Rob Bottin, som skapade effekterna i 1982 års film gjorde i jämförelse ett helt fantastiskt arbete.

En film som i hög grad ska bygga på paranoia och desperation är i väldigt stort behov av en bra rollbesättning och intressanta karaktärer. Tyvärr lyckas inte The Thing att ge oss någon karaktär att överhuvudtaget bry sig om. I Carpenters film fungerade känslan av paranoia väldigt bra just pga att man lagt ner tid på att skapa en identitet åt varje individ på forskarstationen. I och med att vi gavs möjlighet att lära känna de inblandade var det därmed mycket enklare att greppa känslan av rädsla för att inte längre kunna veta säkert att någon verkligen var den person denne utgav sig för att vara. Van Heijningen jr. Ger oss istället ett gäng profillösa personer där majoriteten utgörs av skäggiga norrmän som är ytterst svåra att skilja åt. Mary Elizabeth Winsteads Kate Lloyd står i detta sammanhang ut en del, dock mest pga att hon själv är hyfsat känd. Tyvärr är det emellertid bara att konstatera att Winstead här är felcastad och hon lyckas långt ifrån fylla sin karaktär med blod. Detsamma gäller väl i princip för Joel Edgertons stereotypa hjälte Sam Carter, Eric Christian Olsens Adam Finch och Adewale Akinnuoye-Agbajes Jameson. Karaktärerna är således ytligt skissade och flyter dessutom ihop, i slutändan är vi lämnade med några skäggiga och icke skäggiga norrmän plus ett gäng snorkiga amerikaner, vilka antagligen kommer att överleva längre eftersom de pratar engelska. Men regissören verkar i och för sig inte bry sig så mycket om paranoia som ett bärande inslag i berättelsen. Halva filmen litar i stället på snabba klipp, ”coola” actionscener och en massa oljud som tränger in i varje scen för att hålla publikens intresse vid liv.

Det känns lite tråkigt att saga “vad var det ja sa”, men den debuterande van Heijningen Jr. har än en gång bevisat att ”remakes” allt som oftast tyvärr inte håller måttet. Jämfört med Carpenters The Thing är 2011 års version inte en speciellt bra film, även om man lyckas att inte använda just Carpenter som måttstock. Visst ska producenterna ha cred för att de inte bara beslutade sig för att göra en kopia på originalet utan ville göra något mer intressant med sin prequel, men bristen på rutin och egna visioner lyser igenom. Man tar den enkla vägen ut och försöker bara fylla ut det spår Bill Lancasters smarta manus från 1982 drog upp. Van Heijningen Jr. ger oss i stort sett en dyr fan-film, en produktion som lånar friskt från originalet men saknar känsla för detta innehåll. Isoleringen, paranoian, spänningen, klaustrofobin, alla de element som löpte amok i Carpenters film, är här utbytt mot ett gäng skäggiga snubbar som vandrar upp och ner längs mörka korridorer med sina ficklampor och plötsligt utsätts för allt från falska till riktiga påhopp mixat med en massa CGI-sörja. Men om man då bortser från en jämförelse med Carpenters film vad får man då? Jo, man kan väl säga att 2011 års The Thing då i grunden kan ses som en högst ordinär monsterrulle. Har du således inte sett originalet eller inte reflekterar över prequelens koppling till detta så kan du kanske ändå få ut en del nöje genom att kolla in denna rulle, Som helhet ser produktionen snygg ut, innehåller ett par fräcka mord, slemmiga effekter och enkla skrämseleffekter. En färgglad marshmallow man kan stoppa i sig om man känner för det, men syntetiskt lär det ju smaka och innehållet är väl mest luft.