The Woman In Black [Remake] ( 2012 )

Visst är det härligt att lägga ner en hel del av sin tid på skräckfilm? Det är ju i sig ett nöje och ibland kan det leda till att man får ta del av en del oplanerade upplevelser. Till min stora glädje blev jag t ex, tillsammans med ett par andra från ToB, inbjudna till premiärvisningen av James Watkins spökfilm ”The Woman In Black” från 2012, en film jag sett fram emot med ganska stora förväntningar.

Draken PremiärHemsökta hus tillhör absolut ett av mina favoritteman vad gäller skräck. Tillställningen var anordnad på Draken av Film i Väst och Filmgate, som varit med och samproducerat denna film. Manusförfattaren och regissören till The Woman In Black, James Watkins, var själv på plats, liksom manusförfattaren Jane Goldman. För en del av oss är Watkins sen tidigare bl a känd som manusförfattare till ”My Little Eye”, ”Gone” och ”The Descent: Part 2” samt som regissör till den ruggiga ”Eden Lake”.  Det var alltså upplagt för en spännande kväll och vi i toB tackar särskilt Håkan Blomdahl från Filmgate för inbjudan till denna visning.

The Woman In Black är baserad på Susan Hills hyllade roman med samma namn från 1983. Romanen filmades redan 1989 för TV, då i regi av Herbert Wise. Historien har även dramatiserats som pjäs på ett framgångsrikt vis. Det rör sig i grunden om en klassisk spökhistoria, en berättelse som skulle passa utmärkt att berätta runt lägerelden en mörk kväll. Filmen är den femte produktionen från klassiska Hammer Film Studios sen filmbolaget återupplivades. Konceptet känns även direkt hämtat från Hammers storhetstid på 1950- och 60-talet och målet verkar vara att åter etablera sig som en av de främsta skräckfilmsstudiorna i världen. Denna nya gotiska spökhistoria utspelar sig, som sig bör, i det viktorianska England. I centrum står den unge advokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe, japp allas vår Harry Potter) som förlorat sin fru Stella (Sophie Stuckey) när hon födde parets son Joseph (Misha Handley) för fyra år sen. Fortfarande mitt i sorgearbetet tvingas Kipps plötsligt lämna sitt hem och sin son i London eftersom hans arbetsgivare skickat iväg honom på ett uppdrag till den lilla engelska byn Nine Lives Causeway för att där ta hand om dödsboet efter klienten Alice Drablow. Kipps har inget val, han behöver jobbet eftersom han befinner sig i ekonomiskt trångomål. På tågresan dit möter Kipps byns rike landägare Sam Daily (Ciarán Hinds från bl a Tinker Tailor Soldier Spy) som ger honom lift till ortens lokala hotell. Väl där bemöts Kipps dock oväntat kyligt av hotellägaren (Shaun Dooley) när han förklarar att han ämnar besöka Alice Drablows herresäte Eel Marsh House. Hotellägaren visar klart att han anser att den unge advokaten genast bör återvända hem till London. Detta är naturligtvis inte att tänka på för den ekonomisk barskarpade Kipps, utan han lyckas istället få skjuts ut till det ensligt belägna Eel Marsh House, byggt på en ö ute i träskmarken. Men är verkligen huset helt övergivet? Kipps verkar skymta någon som står och betraktar honom utanför men när han går ut för att konfrontera vederbörande hör han plötsligt ljudet av en olycka någonstans ute i träskmarken. Trots att han inte finner något spår av en olycka beslutar sig emellertid Kipps för att rapportera det hela till den lokala polisen. Men just när han står i färd med att göra detta inne på stationen inträffar en fruktansvärd olycka, och det är bara början. Den lokala befolkningen börjar nu anklaga Kipps för att på något sätt ha ansvar för den mörka kraft som plötsligt åter verkar hemsöka byn. Vad är det egentligen för mysterium som ligger bakom att så många barn i Nine Lives Causeway dött på ytterst makabra sätt under de gångna åren? Kan det ha något att göra med Eel Marsh House och de som en gång bott där? För Arthur Kipps blir det plötsligt en nödvändighet att lösa gåtan, kosta vad det kosta vill.

På det hela taget är The Woman in Black en riktigt lyckad övernaturlig skräckhistoria som i stort sett lyckas med allt den försöker uppnå. Det rör sig om ett bra historieberättade som skickligt utnyttjar åskådarens fantasi och på så vis effektivt suger in denne i historien. James Watkins undviker dessutom att, likt många nutida regissörer, slänga in lite extra blodslafs bara för att försöka piffa upp anrättningen. I stället litar han fullt på att en atmosfärisk och krypande stämning ska räcka för att skapa den klassiskt gotiska skräckkänsla han är ute efter.  Vi slipper även den idag så sedvanliga sluttwisten, vilken känns befriande. Hur står sig då Hammers klassiska spökhistoria idag? Om filmen gått upp på biograferna, låt oss säga 1955, hade den säkerligen utnämnts till årets mest skrämande film. Men nu är vi ju inne på 2010-talet, en tid som sett allt från ”Cannibal Holocaust” till ”Audition” passera förbi, ja även numer klassiska spökfilmer som ”The Sixth Sense” och ”The Others”.  Helt klart kan vi se paralleller mellan The Woman In Black och en film som The Others vad gäller atmosfär och obehagsstämning. Men The Woman In Black är framförallt en retroupplevelse, en hyllning till svunna tiders filmskapare. Den teknik Watkins använder för att leverera sina skrämseleffekter genomsyras, även om den är skickligt utförd, av influenser från tidiga mästare såsom Michael Carreras och John Gilling. Scenografin går således inte att klaga på, det är bara att gotta sig åt det fina jobb som gjorts för att skapa en kuslig atmosfär genom allt från extrema närbilder till utmärkt användning av ljus, skuggor och … gammaldags dockor. Cred till regissör Watkins även för att han håller CGI-effekterna till ett minimum, det kunde slutat illa annars. Nu litar han istället fullt och fast på sin historia, den får ta sin tid att utvecklas. Den långsamma uppbyggnaden passar utmärkt i sammanhanget och vi slipper i mångt och mycket billigt effektsökeri. Visserligen är vissa scener byggda kring klassiska hoppa till-effekter vad gäller ljud och bildlösningar, men sådant hör ju genren till. Det viktigaste är att vi får ett antal spänningsladdade moment som lyckas hålla oss på helspänn i biofåtöljerna. Ett plus också till manusförfattaren Jane Goldman, hon lyckas verkligen skapa en intelligent historia som tillåter publiken själv att pussla ihop bitarna till mysteriet utan att avslöja allt genom en enda avgörande flashback eller högljudd slutkläm.

I denna film är det väl inte skådespelarna I sig som briljerar och gör det hela till en minnesvärd upplevelse. Daniel Radcliffe gör ett helt OK jobb även om hans karaktär inte direkt star ut utan snarare ger ett ganska blygt och försagt intryck. Den fd trollkarlsspolingen passar emellertid väl in i detta sammanhang och även om han agerar högst återhållsamt tänker man inte direkt på hans tidigare skådespelarhistoria, vilket annars är lätt när det gäller personer som är så strakt förknippade med en viss rollkaraktär. Historien hade dock funkat väl oavsett om Radcliffes karaktär varit grå och ointelligent. Det är ju själva mysteriet runt Eel Marsh House, ja huset känns nästan som själva huvudpersonen, som är det intressanta. Att sedan Kipps givits en tragisk bakgrundshistoria som påverkar hans handlande är egentligen bara en bonus. Möjligtvis kan han Radcliffe kännas något ung i sin advokatroll. Ciarán Hinds förtjänar också att lyftas fram i sin bärande roll som Sam Daily. Vanligtvis brukar ju Hinds vara hänvisad till att spela mindre karaktärsroller där hans skådespelartalanger inte riktigt kommer till sin fulla rätt (som i ”The Debt” från 2010), men här ges han möjlighet att ge sin karaktär ett levande och sympatisk uttryck. Men vad som framför allt skapar en sådan fantastisk atmosfär I The Woman In black är helt klart interiörerna och exteriörerna från Eel Marsh House. Byggnaden reser sig mörkt hotande i det ensliga träsklandskapet och känslan är att det lurpassar på förbipasserande redo att dra dem till sig och fånga dem. Barnens kvarlämnade leksaker i barnkammaren fungerar nästan som karaktärer I sig med eget liv och en egen agenda. Framför allt Gubben i lådan verkar ha en mänskligt vaxlik hy komplett med sår och blod. När man får följa Kipps vandring genom de mörka korridorerna och öde rummen är det ändå inte utan att man själv skulle vilja ta en rundtur i det gamla huset.

Vad som ändå känns något negativt vad gäller The Woman In Black är att filmen dras med ett par typiska skräckfilmsklichéer som hade kunnat undvikas. Visst, vi slipper de stereotypa dumma blondinerna som är typiska för 80-talsslashers men likväl får vi en huvudkaraktär som agerar typiskt skräckfilmsirrelevant och därmed inte särskilt trovärdigt i flera situationer. Den gode Arthurs reaction på de spöklika fenomenen I det öde Eel Marsh House är, hur ska man säga, ej föga övertygande. Jag menar, om någon av en viss orsak plötsligt hamnade ensam i ett öde ensligt beläget hus lika kusligt som Eel Marsh House och plötsligt hör konstiga ljud och ser märkliga syner, skulle man då inte sticka därifrån fortast möjligt och knappast återvända ensam? Eller skulle man verkligen anstränga sig för att ta sig in i en låst barnkammare vid ljudet av en våldsamt gungande gungstol? Ja, för advokat Kipps verkar detta vara den naturligaste sak i världen. Det verkar vara ett slags tvångsmässigt beteende hos många skräckfilmskaraktärer. Sen har vi ju det här med originaliteten. Watkins tillför ärligt talat inget nytt till spökfilmsgenren utan litar till traditionen. Detta verkar ha retat upp en del recensenter som tycker att filmen bara känns som en kopia på filmer om hemsökta hus i allmänhet och Hammers egna tidigare produktioner i synnerhet. Själv tycker jag att man kan nöja sig att se filmen för vad den är, en bra spökhistoria kort och gott. Visst är den dramaturgist och Scenografiskt lite väl lik The Others , men sämre förlagor kan man ju ha. En sak som jag emellertid kan reta mig på är det krystade slutet. Det känns föga tillfredsställande utan snarast pekoralartat påklistrat a la Gladiator. Detta kunde vi besparats.

Sammanfattningsvis är The Woman In Black en av de bättre spökfilmerna på länge. Visst, den kanske inte är så originell, men den lyckas verkligen skapa en riktigt kuslig atmosfär emellanåt och ser verkligen bra ut. Harry Potter gör också en bra insats och bara det är ju värt en applåd.  Det är på något vis så här man minns sin barndoms spökfilmer, klassiska rullar som ”The Haunting” och ”The Changeling” stannade kvar i minnet långt efter det man sett dem. Att få stifta bekantskap med en nutida arvtagare till dessa härliga rullar är det bara att tacka för.

Videoklipp

The Woman In Black [Remake]

Fler recensioner

Kommentarer

Kom på varför filmen kändes bekant. Det visade sig att ja sett en tidigare version av samma historia från 89 http://nyheter24.se/filmtipset/film/the-woman-in-black.html . Tror inte den va så fantastisk, men jag misstänker att de spelat in den på samma plats, eftersom tidvattenremsan är med i båda filmerna! (Om det inte finns mängder med den typen av öar)

Bild för Arif Tholander

Ja, det var ju den första versionen av The Woman in Black, en TV-film. Den hade jag hört talas om innan, men inte sett. Intressant att de valt samma plats att spela in remaken på i så fall.

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.