Som ni kanske märkt har Sverige under 2000-talet upplevt ett kraftigt uppsving för skräckgenren inom litteraturen, något som ju är ganska anmärkningsvärt med tanke på hur det sett ut tidigare. Svenska folket är ju mest känt för att älska sina deckare, för vad kan väl mäta sig med en socialrealistisk skildring av en nergången kommissarie som än en gång ska ta sig an något mord eller annan kriminell verksamhet? Sjöwall-Wahlöö, Stieg Trenter, Henning Mankell, Åsa Larsson, Håkan Nesser, Arne Dahl, Leif GW, Liza Marklund, Åke Edwardsson, Camilla Läckberg etc, etc, etc. ja listan tar ju aldrig slut (kvällens gäst hatar alla dessa deckare). Och så skulle det kanske ha fortsatt om det inte varit för den där Ajvide Lindqvist och hans vampyrroman. Efter det har ju slussarna verkligen öppnats vad gäller ny spännande svensk skräck, en del av vad som står till buds hittar ni i vår artikel ”Blågul skräck”. En i detta nya garde är som sagt dagens gäst Anders Fager, en författare som rönte en del uppmärksamhet med sin debut ”Svenska Kulter” 2008. Här etablerar han den värld som sedan återkommit i hans följande böcker, vi får möta ett Sverige där det bakom vardagliga fasader döljer sig ett ockult mörker fyllt av blodiga ritualer, hemliga sällskap, slemmiga monster och galenskap i största allmänhet. Eftersom H.P. Lovecrafts ande vilar över det hela är det således naturligt att Anders är en av de som bjudits in för att berätta om sitt förhållande till denne författare och till skräck överhuvudtaget. Under lite mer än en timme kommer han att dela med sig av sina tankar under ett samtal med bibliotekarien Johan (lite osäkert om han heter så, men vi kallar honom det), en av festivalens arrangörer. För första gången under dessa dagar för vi  också nu lyssna till någon som faktiskt inte är så värst imponerad av Lovecraft som person eller hans sätt att formulera sig utan främst ser den värld denne skapat som något man kan låta sig inspireras av, fast då utifrån ett eget modernt samtidsuttryck förstås.

Johan börjar med att presentera eftermiddagens upplägg, de tre huvudpunkterna som ska avhandlas är Anders Fager och hans verk, H.P. Lovecraft samt skräck i allmänhet. Det kommer inte direkt att vara någon rakt utstakad bana som vi färdas längs, utan samtalet kommer att hoppa lite fram och tillbaka. Således är det inte helt lätt att göra en strukturerad sammanfattning, men här följer ett försök. Först får Anders möjlighet att presentera sig själv och vad han har för bakgrund. Hans koppling till det han kallar ”nördkulturen” började tidigt, redan under 1980-talets första år blev han involverad i utvecklingen av rollspel för Target Games och var här med att skriva ett av de första svenska spel av denna typ som gavs ut, ”Spindelkonungens Pyramid” 1982. Anders lämnade dock snart spelbranschen för att arbeta som militär, plugga historia samt försörja sig genom en mängd konstiga jobb han i stort sett glömt bort. En avgörande händelse var dock återkomsten till populärkulturarenan i och med utgivningen av novellsamlingen Svenska Kulter 2008. Till en början rönte boken ingen som helst uppmärksamhet, men efter en positiv recension i DN ringde telefonen oupphörligt i tre dagar och Anders insåg att han nu hade ett nytt yrke som skräckförfattare.  Idag skriver han på heltid, det blir allt från det påbörjade projektet att bygga vidare på hans skräckvärld till barnböcker, rollspel, TV-, film- och serietidningsmanus ja till och med försök att skriva en teaterpjäs. Det som just nu är mest aktuellt för Anders är hans medverkan som textförfattare till en nyutgåva av det klassiska brädspelet ”Kampen Om Citadellet”, vilket han ser mycket fram emot.  

Hur är det då med kopplingen till Lovecraft vad gäller det Anders själv skriver. Ja, självklart kan man se debuten Svenska Kulter som en avknoppning av den sk lovecraftiana som existerar idag, säger han. Liksom Lovecraft arbetar nämligen Anders på att bygga upp och vidareutveckla ett eget mörkt mytologiskt universum som är tänkt att prägla den svit av texter han håller på att färdigställa och vilka idag förutom debuten består av delarna ”Artöverskridande Förbindelser” och ”Du Kan Inte Leva” (Vilka ingår i samlingsvolymen ”Samlade Svenska Kulter” från 2011) samt romanerna ”Jag Såg Henne Idag i Receptionen” 2012 och ”En Man av Stil och Smak” 2014. Serien kommer att avslutas 2016 med ”Krig! Barn!”, men det lär också dyka upp ännu en novellsamling som knyter ihop en del lösa trådar. Till detta universum kan även kopplas rollspelet ”Svenska Kulter”, det kommande seriealbumet ”Smutsig Svart Sommar” samt teaterföreställningen ”Drottningen i Gult”. Det kan säkert komma än mer, t-shirts finns ju t ex redan för de som är intresserade. Att hans värld skulle bli ett så enormt bygge som dessutom skulle ta sig uttryck i många olika former var något Anders aldrig kunde drömma om när han först började skriva, hade han vetat det så hade han antagligen försökt organisera upp det hela bättre med exempelvis ett kartotek över alla karaktärer. Men visst var hans målsättning att tidigt försöka etablera ett något större sammanhang vilket flera historier kunde knyta an till, ett upplägg som skulle stimulera upptäckarglädjen i att hitta olika kopplingar mellan personer och händelser i berättelserna. Här fungerade Neil Gaimans hyllade episka serie ”The Sandman” 1988-96 som ett föredöme, i denna berättelse anar man ju tidigt att här finns en planering bakom de vägar historien tar oss fram till de centrala händelserna. Om grundstrukturen nu var färdig redan när Gaiman började med att ge ut The Sandman är inte det viktigaste, även om han själv påstod att så var fallet, det som har betydelse är att det hela avslutas på ett bra sätt menar Anders. Detta gäller även för hans egen skapelse men Anders vet i alla fall hur det hela ska sluta, även om vägen dit kanske inte är kartlagd till hundra procent. Något som gjort det enklare att foga samman bitarna på ett bra sätt är att texterna i sviten också i stort sett är skrivna och publicerade i kronologisk ordning, även om flera historier i Samlade Svenska Kulter bygger på väldigt gamla idéer. ”Herr Görings artefakt” var exempelvis från början tänkt bli en egen bok och ”Leka med Liam”, historien om den sexårige pojken som offrar till ett monster nere i en kulvert, sköt Anders länge på framtiden eftersom han tyckte den var så svår att få till på rätt sätt.  Nu börjar han i alla fall se slutet på detta projekt, efter den kommande novellsamlingen är han nog klar med den här världen. I alla fall säger Anders att han måste ta semester från den och skriva något helt annat.

Johan för sedan in samtalet på ett annat typiskt drag i Anders texter, hur han exempelvis i sina Svenska Kulter-historier inte bara skildrar olika former av skräck utan också på ett färgstarkt sätt beskriver det nutida Sverige. Framför allt får vi flera detaljrika bilder från olika Stockholmsmiljöer. Anders håller med om att mycket inspiration hämtas från den vardag han lever i. Verkligheten överträffar som alla vet ofta dikten, förklarar han, och om man faktiskt tar reda på hur något verkligen förhåller sig i stället för att utgå från hur man tror det är kommer det antagligen nio gånger av tio att visa sig att saker och ting är mycket konstigare eller otäckare än vad man kunnat föreställa sig. Hur hittar man exempelvis efter en verklig olycka rätt lik i en liksäck bland 20 andra dödsoffer, jo man ringer till vederbörandes mobiltelefon och försöker lokalisera signalen. Sådant hittar man bara inte på, påpekar Anders. Samma sak gäller företeelser som personal shoppers på Östermalm, vill man veta mer om etta fenomen då tar man reda på det. Det finns alltid någon som sitter inne med kunskap om dessa människor som ägnar sig åt att bära hem matkassar till bättre bemedlade och dessutom även sägs kunna erbjuda både knark och sex. Det är kännedom om dylika ting som ofta får vissa historier att nästan skriva sig själva. Anders poängterar dock att han inte i första hand ser sig som en samhällsskildrare. Han anser sig inte behöva den ursäkten för att skriva om våld och död, den typen av motivering låter han gärna deckarförfattare som Henning Mankell ha för sig själva. Att folk lägger in vissa budskap i hans texter tycker Anders är komiskt, bara för att han refererar till en viss gata eller ett visst plagg är inte detta ett statement, det är främst en detalj för att förstärka känslan i berättelsen, utan egentligt symbolvärde i sig. Det han är mest stolt över i sina vardagsskildringar är annars när personskildringar blir så pass verklighetsnära att folk kommer fram till honom och påtalar igenkänningsgraden. Bl a berättar Anders att folk som har tonårsdöttrar förutsätter att han själv har uppåt fyra egna utifrån de verklighetstrogna skildringar han ger av unga flickors tillvaro. Nu råkar han inte ha några döttrar överhuvudtaget men tydligen besitter han ändå som 51-årig gubbe en god inlevelseförmåga i hur det är att vara en 16-årig tjej i dagens Sverige.

Att det under en längre tid nu blivit allt fler som faktiskt läser fantastik och böcker av den typ Anders skriver är något han så klart märkt av och tycker är jättekul. Det ger honom möjlighet att jobba med sitt stora intresse på heltid. Han tackar framför allt John Ajvide Lindqvist för att ha banat väg för denna utveckling och påpekar att ju fler svenska skräckförfattare som nu får positiva recensioner ju bättre blir förutsättningarna för alla som sysslar med genren. Uppmärksamhet smittar av sig och när ett namn kommer upp brukar fler följa när jämförelser och associationer görs. Själv menar Anders att i den nya svenska skräkvågen har han själv mutat in en slags ”Lovecrft- / Raymond Chandler- / splatter- / sex-hörna”. Här menar Anders att han sitter nästan ohotad, kanske för att ingen annan vill vara där med honom utom då Jenny Lundin, en kollega som han dessutom varmt rekommenderar oss att läsa. Varför har han då hamnat just här? Ja, en fascination för Lovecraft har alltid funnits och just känslan av att få vara en del av den kollektiva fantasivärld denne författare gett upphov till är riktigt spännande. Anders påpekar här att Lovecraft nog är den siste skaparen av ett stort fiktivt universum som faktiskt ingen äger. Anders kom i kontakt med Lovecraft för första gången tack vare ”Skräckens Labyrinter” från 1973, en samling med ett par av författarens klassiska noveller i översättning av Sam J Lundwall- Här passar han på att hylla nämnde Lundwall för dennes insatser för fantastisk litteratur i Sverige. Under Anders uppväxt fanns det på biblioteket, enligt honom själv, exempelvis max åtta decimeter svensk skönlitteratur som inte var av typen tradiga statarskildringar a la Moberg och Ivar Lo. Sam J Lundwall var tydligen inblandad i 80-90 % av detta alternativa lilla utbud, oftast i rollen som översättare eller utgivare. För Anders är han därför en superhjälte vad gäller svensk kultur. Vad gäller i Skräckens Labyrinter minns han framför allt sin första upplevelse av novellen ”Hunden” (”The Hound”) som kanske inte var den mest lämpade läsningen för en elvaåring. Han gillade i alla fall den korta och effektivt berättade historien som inte lider av Lovecrafts annars ibland saggiga språkbruk. Sen kom det legendariska rollspelet ”The Call of Cthulhu” från 1982, vars betydelse för Lovecrafts popularitet inte ska underskattas enligt Anders.  Här gavs det möjlighet att fördjupa sig i och vidareutveckla hans värld på ett sådant sätt att det väckte ett intresse för denna hos många som tidigare inte kommit i kontakt med den. Detta rollspel är också banbrytande för att det till skillnad från andra saknade karaktärsutveckling och således byggde på en helt ny dramaturgi, dessutom är spelet en otroligt skicklig adaption av en litterär värld. Tidigare hade rollspel mest handlat om något skittråkigt brödraskap som ska kånka iväg med en ring eller ett gäng gubbar i vita pyjamasar utan fickor som står på bryggan i ett rymdskepp och diskuterade svarta hål, otroligt tråkiga upplägg enligt Anders mening. Här kom The Call of Cthulhu in som en frisk fläkt, japp nu spelar vi ett spel fyllt av tentakelmonster och alla kommer att dö. Problemet var bara att ville man vid denna tid ta reda på vad Lovecraft eller The Call of Cthulhu egentligen var för något var det svårt att hitta information, detta var ju tiden innan internet. Så det enda alternativet var att pallra sig iväg till något bibliotek med sina frågor, fast där hade de ingen aning heller. Så för Anders och hans likasinnade blev det till att bege sig ut i Gamla Stan och besöka spelbutiken Tradition som låg där vid den tiden, där fanns det folk som hade koll som tur var. Just den mytomspunna rollspelskulturen var utan tvekan en ypperlig grogrund för Lovecraftintresset, i detta sammanhang passade hans mörka värld som hand i handske. Rollspelsvärlden är en subkultur som Anders helt klart känner starkt för och han har som sagt även varit med och utvecklat en del spel själv. Idag är ju genren accepterad till skillnad från hur det var under tiden för den moralpanik som rådde under 1980-talet och till jul kommer det till och med ut två soffbordsböcker på temat rollspel. Anders påpekar att han faktiskt kommer att förekomma i en av dessa. Enligt honom har han alltså gått och blivit en gammal relik från en gammal subkultur som nu passar väl in i sådana här sammanhang.  Att fortfarande fritt kunna verka inom Lovecrafts universum är något som Anders nu uppskattar även i sitt författarskap, här öppnas ju en mängd möjligheter att leka med olika populärkulturella referenser. Han ger exempel på sin novell ”Drottningen i Gult”, en blinkning till Robert W. Chambers ”The King in Yellow”, till vilken Lovecraft ju själv ofta refererat. Även i exempelvis novellen Herr Görings artefakt är det Lovecraft-referenserna som gör att folk ler igenkännande, exempelvis statyn av Dagon som en konsttjuv ska leverera till den tyske nazistledaren. Folk gillar ju att nörda ner sig i sånt här, säger Anders, kolla bara på framgångarna för TV-serien ”True Detective” där många som gillar Lovecraft tycker det är ballt med namedropping som just The King in Yellow och ”Carcosa”, medan de icke invigda frågande tittar på varandra. Anders använder sig även av en mängd andra populärkulturella referenser som inte har med Lovecraft att göra, med tanke på att han spelat rock en stor del av sitt liv är musikreferenser således ganska självklara. Fast det är sällan någon som hetsar upp sig över anspelningar på Iggy Pop-låtar i samma utsträckning som vad gäller de lovecraftianska kopplingarna. I de senare romanerna har dock Lovecraft fått stå tillbaka något för Anders färdigställande av berättelsen om sitt eget universum. Visst löper Nyarlathoteps eller Det Krälande Kaosets härjningar i Stockholm i jakten på reinkarnation som en röd tråd genom de senare böckerna, men fokus ligger annars mycket på sammanfogandet av den övergripande berättelsen med sin trehundraåriga huvudaxel där historiska gestalter och uråldrig ockult mystik ska flätas samman med de svenska kulterna av idag. Allt större utrymme ges också till figurer som Anders egen motsvarighet till Aleister Crowley, magikern Holger Bertholt. Just Bertholt är en av Anders favoritkaraktärer, en slags Karl Gerhard i ockultistskepnad, som han beskriver det, samtidigt som han avslöjar sin fascination för det homosexuella Stockholm på 1930-talet minsann. 

En del av Lovecraftfestivalen har ju fokuserat på Lovecraft som person och händelser i hans liv. Därför är det inte så konstigt att Johan kommer in på den personkult som finns runt Lovecraft, vilken förhållning har Anders till den? Jo, det visar sig att han inte alls har något direkt intresse av detta. Vad är det för spännande med en snubbe som i stor ytsträckning satt i sin mammas källare och skrev en otrolig mängd brev?  Det är Lovecrafts värld som är intressant men han som person är inte direkt spännande enligt Anders. Det är i detta perspektiv ganska talande att han också ville att detta event skulle gå under titetln ”Befria Lovecraft från Lovecraft”. En annan koppling till denna rubrik är Anders oförståelse för den fascination som finns för Lovecrafts litterära skrivstil. Han har själv fått uppleva denna sida väldigt konkret. Efter det att han uppmärksammats för Svenska Kulter och Lovecrafts namn allt oftare nämndes i detta sammanhang började brev från Lovecraft-fans trilla in där de skickade med exempel på egna berättelser inspirerade av denne författares verk. Anders häpnade då över att så många faktiskt satt och försökte skriva på ett sätt som efterliknade Lovecraft rent språkmässigt. Vad var meningen med det? Varför alla groteska mängder 1800-talsadjektiv eller återkommande uttryck som ”Oh Gud!”, ”Oh Ve!”, ”Oh Fasa!”? Och varför så ofta snöa in på stela 1800-talsgubbar som sitter och har långa utläggningar? Och upplägget med det ständiga återberättandet av ett händelseförlopp är heller inget Anders uppskattar. ”Du kan inte ana vad som hände sen, när jag följde efter den där fala kvinnan …” Det känns som berättelser framför brasan. Lovecraft skulle fokuserat på att skildra den fala kvinnan i stället. Nu blir istället hans karaktärer och den normala värld de lever i är ganska tråkig, varför vill man läsa om medelålders amerikanska professorer med alltför mycket fritid? En del av publiken håller dock inte med honom i allt detta kan ju här påpekas. Anders själv säger att han gav fan i den trista gubben i sina egna böcker, han ville hellre undersöka vad monstren hade för sig. Genom att utgå från det väsentliga direkt, som de skrämmande ockultisterna, slipper man också tråkiga transportsträckor där allt ska förklaras innan man kommer fram till det intressanta. Den klassiska skräckfilmsdramaturgin ger Anders exempelvis inte mycket för, typ ”Vad är det som händer?”, ”Hjälp, Hjälp, Hjälp!”, ”OK, vi förstår vad som händer, faster spökar!”, ”Nu ska vi stänga av faster!” 95% av alla skräckfilmer är uppbyggda på detta vis påstår han, i stället borde det vara i stil med ”Hjälp, vad händer!”, SLUT.  Och medan Lovecraft avslutar sina historier precis när katastrofen är på väg att inträffa och huvudkaraktären antingen begår själmord eller blir vansinnig tar Anders oss gärna med bortom katastrofen och in i vansinnet. Konstnären My Vitts väg in i sinnesjukdomen och vad som sker därefter, vilket skildrats i Samlade Svenska Kulter och Jag Såg Henne Idag i Receptionen är exempel på detta. Anders inflikar här att han inte riktigt är klar med My Vitt men problemet är verkligheten snart kanske kommer att överträffa dikten i och med att han ser paralleller mellan sin fiktiva karaktär och den omskrivna konstnären och filmregissören Anna Odell. Om man hört talas om Odells examensprojekt ”Okänd, kvinna 2009-349701” från 2009 så vet man att hon inte heller varit främmande för att gå över gränser i sin strävan att belysa olika maktstrukturer i samhället. En central episod i filmen spelades in på Liljeholmsbron i Stockholm, där Odell själv uppträder som psykiskt sjuk för att härigenom kunna dokumentera samhällets reaktion och konsekvenserna därav. För detta tilltag dömdes hon senare av Stockholms tingsrätt för oredligt förfarande till 50 dagsböter. Anders är inte säker på om My Vitt är en karaktär som inspirerats av Odell eller om det kanske rent av förhåller sig tvärtom, fast Odell har i och för sig inte gått så långt att hon mördat sitt ex och visat upp dennes huvud i TV och Vitt har än så länge inte trashat någon klassåterträff inspirerad av Odells guldbaggevinnande debutfilm ”Återträffen” från 2013. Men vem vet vad framtiden har att erbjuda.

Men vad är det då som förenar respektive skiljer Anders och Lovecraft rent tematiskt i deras skrivande. Ja, något som de båda gillar att ha med som viktiga inslag är så klart den ständigt hotande närvaron av väldiga oformliga och närmast obeskrivbara monster. Det vilar en konstant otrygghet över berättelserna och man är aldrig riktigt säker på när den verklighet vi känner kommer att rämna och släppa in kaoskrafterna. Ett annat genomgående drag hos de båda författarna är hänsynslösheten och den osentimentala hållningen vad gäller relationen till karaktärerna i berättelserna. Det finns inget givet hopp för dem och lyckliga slut är sällan att vänta. Till detta kan kopplas att det inte förekommer en traditionell kamp mellan ont och gott vilket ger utrymme för typiska hjältar man kan heja på. Istället bjuds vi på en resa där vi förutsättningslöst får följa karaktärerna mot okända, oftast mörka, öden. Vad som däremot är en slående skillnad är den totala frånvaron av sex i Lovecrafts berättelser medan detta är ett inslag som är tämligen frekvent förekommande i Anders skrivande. Varför sexinslag är något Anders så gärna använder sig av beror på att detta kan vara ett riktigt obehagselement och därför tacksamt att använda sig av i vissa sammanhang. För att förtydliga tankegången påpekar han att det ju är få saker det finns så mycket skruvade idéer kring som just sex. Lovecraft missar t ex möjligheten att fördjupa sig i den intrikata problematiken kring vem som har legat med vilken art? Anders har däremot ägnat en hel novell, ”Tre veckor av lycka”, åt Fisk-Malin Månsson, en kvinna som lägger rom. En annan påtaglig skillnad är att medan Anders förlägger sina historier i en vardaglig samtid vi alla kan känna igen oss i så är Lovecraft väldigt konservativ i sina miljöval och placerar sina historier till ett slags victorianskt 1800-tal. Skulle Anders ta efter detta särdrag hade motsvarigheten idag blivit att hans berättelser bara utspelade sig på 50-talet och vara fyllda av karaktärer som betedde och uttryckte sig som man gjorde på den tiden. Det skulle ju bli någon slags skräckvariant av Trenter-deckare där folk gick omkring och sa saker som ”tjenare grabben, har du sett några artefakter idag?”. Det hela skulle bli som en slags pilsnerfilm som spelats in precis innan vårt språk invaderades av engelskan. Sammanfattningsvis försöker Anders sig på att genom en musikanalogi enkelt framställa sitt förhållningssätt till Lovecrafts skrivande. Om Lovecraft är den gamle deltabluesgubben vilket det finns tre foton och åtta inspelningar av från hyddan i Mississippi 1922 så kan resultatet av hans litterära arv liknas vid det Led Zeppelin som med buller och brak gjorde sitt intåg på rockscenen 50 år senare. Det går knappast att fatta sambandet mellan dessa två företeelser, men skulle man frågat de som bildade Led Zeppelin så skulle de naturligtvis svarat ja på frågan om de hört de gamla bluesinspelningarna från 20-talet. Men bara för att någonting fungerar som influens betyder det inte att man kopierar förebilden rakt av, men att påverkas en del av andan därifrån kan däremot ge riktigt bra resultat.

I vilket format är då skräck mest effektivt att läsa, Lovecraft skrev t ex i stort sett bara noveller varav ett par möjligtvis skulle kunna klassas som kortromaner. Historierna blir härmed tillräckligt korta och koncisa för att lyckas behålla greppet om läsaren, hade de dragits ut längre hade de tappat sin slagkraft. Anders tillämpade till en början samma koncept, han skrev kortare berättelser som fick utgöra olika beståndsdelar i hans värld. De är ofta avslutade men kan ändå fogas ihop med andra större pågående teman. Under senare tid har han ju dock gått över till att skriva längre romaner men, som han påpekar, de kan egentligen formatmässigt ses som en slags bastarder i och med sin karaktär av artikelsamlingar där texterna inte riktigt fungerar var för sig utan utgör ganska lösa delar inom en ramberättelse. Vad som gör detta upplägg så bra är att de olika texterna på ett effektivt sätt kan belysa samma händelseförlopp fast utifrån olika synvinklar vilket är ett tilltalande berättarknep. Men oavsett format på berättelsen så gäller det att slå an och bevara just den speciella ton som krävs för en bra skräckhistoria. Detta är inget man skojar bort, det gäller att ta sitt verk på allvar och visa läsarna respekt. Tar man för lättvindigt på detta kan man ju knappast räkna med att vinna något större förtroende. Man ska inte vara rädd för att framstå som gravallvarlig säger Anders, här är Lovecraft ett föredöme. Komik kan ju uppstå ändå om det är eftersträvansvärt. Tänk bara scenariot Hilda 66 år som just slagit ihjäl sin make och står nu där med ett lik i badkaret och barnbarnen på ingång. Vad göra nu? Äntligen kanske hon kan få bruk för något av alla de redskap hennes man slösat bort deras pengar på. Visst blir det absurt roligt när Hilda efter att ha tagit till sticksågen upptäcker att det finns fem lite blod i en människa och hela badrummet plötsligt är helt nergrisat. Och att köra ner kroppsdelar i avfallskvarnen gick visst alltså inte alls heller så bra. Saker kan alltså ha en inneboende komik i sig, framför allt om man gillar karaktärerna som skildras och kan skratta med dem åt eländet.  

Med tanke på hur produktiv Anders är kan man ju undra hur mycket material som kasseras eller aldrig publiceras? Inte så mycket faktiskt. Det enda större bakslag Anders kan dra sig till minnes var ett TV-projekt han var med och utvecklade för produktionsbolaget Matador Film men vilket skrinlades trots all tid och pengar som plöjts ner i det. Att denna serie om troll i en liten bruksort i Norrland aldrig blev av tycker han är väldigt synd. Mycket var färdigställt, busstider, vårdcentral bandylag mm. Upplägget var skitbra och de lyckades också färdigställa ett grymt första avsnitt. Men just i den vevan, februari 2015, hade Henrik Björns dramathrillerserie ”Jordskott” premiär på SVT,en produktion inspelad i Sala och vilken marknadsfördes som en skrämmande historia med rötterna i den svenska urskogen. Denna ger Anders inte mycket för, en produktion på dagisnivå enligt honom, bara dimma och bilar och en massa trams. I och med detta beslutades det att lägga ner Troll-serien, det skulle inte gå att sälja in konceptet på flera år i och med att miljön precis förekommit i Jordskott. Så nu ligger manuset i en byrålåda och folk fick hålla till godo med något betydligt sämre, man kan inte ha reklamfilmsfolk som huvudansvariga för en TV-serie, avslutar en något uppbragt Anders. Själv tvekar han dock inte att ge sig i kast med alla möjliga projekt som har någon anknytning till skräck eller fantastik. Vad kanske inte så många vet är att han t ex gett ut en skräckbok för barn, ”Den Elaka Vikarien” 2014., knassplatter för dig som just lärt dig läsa. Konceptet arbetade Anders fram tillsammans med serietecknaren Kim W Andersson, som bl a gett ut den grafiska romanen ”Alena”, och den något udda idén om en splatterbarnbok på rim lyckades de faktiskt sedan sälja in till Bonnier Carlsen Förlag, mycket tack vare att de båda precis uppmärksammats i olika TV-sammanhang. Eftersom det sen visade sig att Kim inte skulle hinna medverka blev det Daniel Thollin som fick stå för bilderna, och det hela utvecklade sig till ett riktigt lyckosamt och trivsamt samarbete. Att få slutprodukten godkänd av förlaget skulle dock kräva sina möten, det var många som skulle tycka till vad som var OK och vad egentligen var lagom läskigt för sjuåringar. När boken slutligen kom ut var turen kommen till vissa bibliotekarier att få frispel, men inte över splatterscenerna som man kunde ha förväntat sig. Anders hade nämligen i en del av sin text även råkat nämna rökning, erfarenheten sa honom nämligen att det enklaste sättet att hitta någon lärare på en skola man ej besökt tidigare var att söka upp platsen där de brukar stå och röka, ett faktum som han också kort berör i berättelsen.

 ”Röker ni va, bravo tjejer!
  Cancer det är coola grejer.
  Det är tufft att va så dum.
  Var ligger erat lärarrum?”

För att förtydliga andemeningen av budskapet kompletterades textsentensen också av bilder på lungor i olika sjukdomsstadier. Men för en del bibliotekarier uppfattades detta alltså som någon form av positiv framställning av rökning. Det finns tydligen ett flertal trådar på olika forum där barnbibliotekarier i upprörd ton diskuterar det hela. Johan inflikar här att definitivt inte är en av dessa utan snarare applåderar bokens existens. Det hela var märkligt men ganska underhållande så här i efterhand, framför allt när man tänker på att de mer ”splattiga” styckena från exempelvis biologilektionen med alla sina gristarmar inte alls väckte någon liknande reaktion.

”Titta barn!
  Vad  man kan lära.
  Om man djupt med kniven skära.
  Levern den är brun och varm.
  Och titta, där är Nasses tarm.”

Hur som helst försäkrar Anders att sex-, sjuåringar älskar Den Elaka Vikarien. Jämför med vad vi äldre fick hålla tillgodo med i den åldern, säger han, ”Totte Badar” typ.  

Vi börjar nu närma oss slutet för eftermiddagens lilla pratstund och Johan undrar vad vi då kan förvänta oss av Anders framöver. Ja, förutom texterna till brädspelet kampen om Citadellet håller han på med den sista boken i romansviten om kulternas värld, Krig! Barn!, där Cornelia Karlsson slutligen ska försöka släppa lös det krälande kaoset Nyarlathotep i Stockholm. Det kommer också en serie som baserar sig på de svenska kulterna, Smutsig Svart Sommar med Daniel Thollin som tecknare, vilken kommer att bli skitbra enligt Anders. Hela Borås kommer att flyga ut i rymden i slutet och vem vill inte uppleva det?. Ett avsteg från kulttemat har han också hunnit med i form av en samling postapokalypsnoveller kallad ”Kaknäs Sista Band” vilken skildrar Stockholm efter den stora katastrofen. Det behövdes en paus från kultvärlden då man kunde hänge sig åt något annan säger Anders. Ett annat projekt som skiljer sig från det han tidigare skrivit är romanen ”Tvillingsjäl” en bok  han skriver tillsammans med den tidigare nämnda Jenny Lundin och där tentakelmonstren lyser med sin frånvaro. Men det är inte bara böcker som ska skrivas, exempelvis kommer det att produceras en audioinspelning för en rundvandring i Gamla Stan under vilken vi får höra historien om en älva som blivit mördad där. Sen kommer ju så klart teateruppsättningen av Drottningen i Gult, vilken ska gå upp på Uppsalas Stadsteater 2016. Till allt detta kan också läggas den TV-serie som är på gång men vilken Anders inte kan berätta så mycket om i nuläget, är det trollens revansch kanske? Som synes är det väldigt mycket nu och Anders kan knappt själv hålla ordning på allt.

Så var det dags för frågestund där det gavs tillfälle att få svar på eventuella funderingar som väckts under samtalet. Första frågan handlade om ifall Anders hade olika förhållningssätt i sitt skrivande beroende på vilken typ av media han arbetar med. Han säger här att han försöker skriva på samma sätt, oavsett om det rör sig om romaner, serier eller TV-produktioner. När det gäller teater har det dock varit en svår läroprocess. Audioinspelningen till rundvandringen i Gamla Stan kräver också ett något annat upplägg än brukligt. När det kommer till att skapa själva historien är processen i stort sett alltid densamma sen bestämmer mediets form naturligtvis hur den ska presenteras. Hur skulle hans historier t ex fungera i ett TV-spelssammanhang, det tycker han skulle vara intressant att få veta någon gång. Nästa fråeställare undrade hur möjligheten öppnades för Anders att bli författare. Det enkla svaret var att han har skrivit hela sitt liv och till sist hade han nått dit att han kunde producera tillräckligt bra historier, det sägs ju att det krävs ca 10 000 timmars nedlagt arbete för att nå dit. Sen kom det en fråga hur Anders upplever det när folk genom rollspelet ”Svenska Kulter” går in och använder hans karaktärer och modifierar den värld han skapat. Detta är något han har svårt att svara på, att någon leker med hans leksaker. Det är faktiskt inget han reflekterat över tidigare men visst är tanken jätterolig att någon annan försöker sätta sig in i att vara Malin Månsson, en 55-årig kvinna till hälften reptil.  Men i slutändan vet ju såklart Anders alltid bäst hur varje karaktär han skapat faktiskt skulle uppträda i olika situationer, oavsett vad andra tycker. Om jag funderar för länge på denna fråga kanske jag slutligen kommer fram till att alla som spelar rollspelet skändar mina figurer och inte får spela det mer, avslutar Anders med ett skratt. Nästkommande fråga besvarades snabbt och enkelt. Frågeställaren undrade om Anders hade något alter ego som förekom i hans historier likande Lovecrafts figur Randolph Carter. Svaret var här nej, inga karaktärer är tillräckligt snygga. Däremot får vi lite senare veta att hans pappa är med i en historia, han är kocken på den minsvepare som kör på en shoggoth ute i skärgården i ”Fragment II” från Samlade Svenska Kulter. ”Kocken stod på däck och rökte när trettio liter kokande köttsoppa åkte i däck. Den tursamme satan.” Sen följer en fråga som handlar om Anders romansvit om de svenska kulterna, om den verkligen kommer att vara avslutad med ”Krig! Barn!”? Och ja, det kommer den att vara. Får då har alla de tre huvudkaraktärerna avhandlats, Fredrik Hedlund, CeO Molin och Cornelia Karlsson samt Handens, Ögats och Hjärtats ritual. När väl Hjärtats ritual är avklarad blir det nämligen inga fler ritualer.  Det ska som sagt dock förhoppningsvis också dyka upp en novellsamling till om kulterna, liknande den som det hela började med, men denna har inget namn än. Nästa fråga handlar om det bemötande man kan få under sitt researcharbete, är det inte så att det är lättare att komma undan med konstiga frågor utan att bli betraktad som skum om man säger att man håller på med en bok? Jo, så är det så klart, håller Anders med om, speciellt om man poängterar att det går att googla på ens namn. Anders har naturligtvis googlat sig själv och kontrollerat det är just han som dyker upp först, först längre ner kan man råka stöta på någon politiker i Vansbro eller en gammal 800-meterslöpare som råkar ha samma namn. Om man ÄR ett namn så underlättar det alltid saker och ting, får man tag på rätt människa vid rätt tidpunkt så kommer de att berätta vad man vill veta. Någon undrar om Anders aldrig har haft tankar på att förlägga någon historia till Norrland, och det har han faktiskt. Ett drömprojekt är att skriva en berättelse i vilken ett flygande tefat plötsligt störtar vid Vuollerim mitt under andra världskriget. Detta kommer naturligtvis att väcka intresset hos många, tyskar, Röda Armén, CIA, norrmän, finnar, svenskar, och alla ger sig in i jakten på vraket efter den mystiska rymdfarkosten. Apropå olika orter som Anders gärna förlägger sina historier till så avslutas hela frågestunden med undringar över platser han varit på eller inte varit på och på vilket dessa har påverkat hans historier. Det hela blir lite lättsamma anekdoter och lite allmänt flummande som väl passar bra som avrundning till det hela. Vi tackar härmed Anders fager och Johan för ett riktigt trevligt samtal som nästan väcker lusten att fortsätta att följa Cornelia Karlsson i de kommande böckerna. För även om vi i ToB älskar Samlade Svenska Kulter så har väl inte Jag Såg Henne Idag i Receptionen gått hem likaväl. Men nu kanske det ändå är dags att ge denna boksvit en ny chans.