En positiv utveckling helt klart, men hur ser det egentligen ut på hemmaplan då? Svensk skräck har ju alltid varit ett sorgligt kapitel och vi ligger klart efter våra nordiska grannländer i väst. Mer om detta går att läsa i artikeln ”Så in i Norden skrämmande”. Men är framtiden alltjämt lika mörk som en kuslig källare? Och hur är det att vara verksam inom en genre som är så styvmoderligt behandlad som svensk skräckfilm är? Ja, för att möjligen få svar på detta bestämde ToB möte med filmskaparen Jonas Wolcher från Göteborg. Jonas har varit verksam i branschen som regissör, producent, manusförfattare mm sedan början av 2000-talet med filmer som ”Die Zombiejäger” 2005, ”Dragonetti the Ruthless Contract Killer” 2010 och ”Cannibal Fog” 2014 på sitt samvete. En grå septemberkväll möts vi upp i Bio Roys foajé för ett litet snack om statusen på svensk genrefilm och vad det är som kan få någon att lägga tid och energi på denna typ av filmskapande.

Om att halka in i skräcksvängen

Ja, hur kommer man egentligen på idén att börja syssla med skräckfilm i Sverige? Det är naturligtvis här vi bör börja. Med tanke på det rådande filmklimatet är et ju inte för att tjäna pengar och bli berömd precis. Så hur halkade då Jonas in på denna bana? Det visar sig som så ofta att det handlar om tillfälligheter, där det ena leder till det andra. I det här fallet var det en man vid namn Jonas Myrstrand, lärare på den medieutbildning Jonas gick på TBV i början av 1990-talet, som skulle bli boven i dramat. Vad som hände var att Jonas W som slutprojekt skulle göra en reklamfilm för strykstärkelse, ett arbete i vilket han bl a tänkt använda sig av låten Are You Satisfied av bandet Love Kings. Oturligt nog blev han sjuk under den veckan ljudet skulle läggas in och när han väl var tillbaka hade Jonas M lagt in skräckfilmsmusik till bilderna istället. Jonas fick här plötsligt upp ögonen vad man faktiskt enkelt och effektivt faktiskt kunde skapa genom att kombinera olika ljud- och bildmaterial. Emellertid skulle det dröja ett par år innan han på allvar själv gav sig i kast med att själv försöka skapa film, detta var nämligen tiden innan digitalkamerornas genombrott och det var inte det enklaste att tekniskt bemästra den utrustning som då fanns tillgänglig. Istället för filmproduktion ägnade sig Jonas i stället åt ett annat stort intresse, rollspel, något han med liv och lust sysslade med fram till 1999. Vid denna tid hade dock möjligheterna rent praktiskt förbättrats för att kunna realisera filmidéer och det var detta år Jonas spelade in sin första kortfilm ”Yvonne” eller om den möjligtvis hette ”Anna”. Manuset gick i alla fall ut på att ett antal människor skulle filmas när de på olika sätt beskrev kännetecknen för ett fiktivt mordoffer, detta skulle i slutändan leda till att tittaren själv gavs möjlighet att bilda sig en uppfattning om hur den avlidna personen sett ut. Som experimentfilm var det ett spännande projekt, allt material försvann dock när han som hade hand om utrustningen flyttade till England. Men slutresultatet kan ändå omöjligt ha varit så bra, konstaterar Jonas, det var dock ett första steg.

Om intresset för skräck samnt betydelsefulla influenser

Varför var det då genrefilm med fokus på skräck som skulle bli Jonas melodi framöver? Intresset gå långt tillbaka i tiden och framför är det sin morfar Jonas tackar för det. Uppvuxen i Skåne som han är blev det en hel del dansk TV och där fanns ett helt annat utbud än i Sverige. Bland annat visades en mängd klassisk skräck som ”Dracula” och ”The Wolf Man”, vilka morfadern lät Jonas kolla på. Intresset för skräck har alltså funnits med sen barndomen men det var 2000 som det på allvar skulle ta sig uttryck i ett eget projekt. Detta år gick Jonas ännu en medieutbildning där han skulle göra en trailer för en webbsida som hette Maskeradsidan, vilken sålde smink. Slutresultatet blev en slags zombiefilm under namnet ”Evil Zombie” och som uppmuntrade tittaren att våga spöka ut sig. Varför det just blev zombies berodde på att Jonas alltid varit rädd för dessa varelser. Ändå var det tämligen sent han kom i kontakt med just zombier. Först 1992 såg Jonas sin första zombiefilm på ett flimrig VHS-kassett, Fulcis ”Zombi 2”, även om han då inte fattade att det just rörde sig om en zombiefilm. Onekligen satte den dock sitt avtryck. Jonas menar också att det är något visst att se filmer som ”A Nightmare on Elm Street” på en sunkig VHS-kopia visad på en hederlig gammal tjock-TV med grillchips och cola som tillbehör. Det ger en känsla som dagens moderna medier i HD inte alltid kan motsvara eftersom uppmärksamheten då ofta fastnar vid ytan snarare än innehållet. Sen är ju en hederlig nostalgikick inte heller helt fel, framför allt när det kommer till skräckfilm. Men visst, idag väljer även han så klart DVD före VHS i de allra flesta fall. Den ultimata zombiefilmen för Jonas är annars Romeros ”Day of the Dead”, det var den första i Living Dead-serien han såg någon gång på 90-talet och således är den därför speciell. Lite oväntat är det dock varken Fulci eller Romero som inspirerat Jonas mest som filmskapare, nej det är holländaren Paul Verhoeven och dennes mångårige samarbetspartner, filmfotografen Jost Vacano. Det är heller inte den mest väntade film av denne regissör Jonas framhåller som särskilt betydande, nej här snackar vi ”Basic Instinct” från 1992. Denna film var Jonas tidigt ute med att se och han införskaffade även Jerry Goldsmiths soundtrack i samma veva. Musiken kontra bilderna var så pass imponerande att de blivit ett föredöme när det gäller filmproduktion för honom. Han jämför till och med produktionen med Fulci och Argento, vilka alla i sin tur bygger vidare på arvet från Hitchcock. Förutom Verhoeven framhåller Jonas john Carpenter som en viktig regissör för honom, någon som verkligen lyckats med att skrämma honom rejält. Han minns fortfarande när folk i Stenungsund i samma veva som ”Halloween” kom ut jagade en man som på skoj sprang omkring i skogarna iförd vit Michael Myers-mask någon gång runt 1978-79. Det gick runt en hel del skrämmande historier bland barnen i samband med detta. Just känslan av skräckupplevelse är något Jonas betonar som betydande drivkraft för hans skapande. Clive barkers ”Hellraiser” är ytterligare ett exempel på en film som verkligen lyckades med att skrämma honom på ett sätt som han verkligen älskade och det bästa betyg denna typ av film kan få är ju att man faktiskt blir rädd påpekar han.

Om karriärsstarten

Jonas har till dags dato legat bakom tre egna fullängdsfilmer där han både stått som regissör, producent och manusförfattare samt för klippningen. Inriktningen har hela tiden varit mot skräck, även när det inte var tänkt så från början. Dragonettis manus skrevs  av Aldo Cunei och Ola Paulakoski men när Jonas upptäckte att han skulle få regissera en film som drog väl mycket åt Johan Falk-hållet såg han till att det blev ändring på det, han ville ju göra Hellraiser. Men varifrån kommer då uppslagen till filmerna? Ja, historier man vill berätta kan komma till en lite när som helst. Jonas ger ett exempel på detta, idén till hans första film ”Zombienoid” 2002 fick han genom en dröm. Denna var så pass fängslande att han var tvungen att ringa upp kompisen Jonas Lübeck halv fyra på morgonen för att berätta hela historien för denne och därefter ge honom huvudrollen som den sunkige snubben som spelar TV-spel 24 timmar om dygnet. Zombienoid skulle få en del medial uppmärksamhet och filmteamet fick möjlighet att åka runt på en liten visningsturné i Sverige och Norge. Därefter var det bara att köra på. Nästa projekt blev en TV-serie vid namn ”Mutant” vilket skulle visa sig svälla ut till ett monsterprojekt. Serien skulle innehålla sex avsnitt på vardera 1,5 timmar och varje avsnitt hade en budget på två miljoner kronor. Inspelningarna drog i alla fall igång och resulterade i ca 20 timmars material. Sen tog det stopp och idag ligger allt material nerpackat i en väska. Endast tre trailers blev det av det hela sen rann det ut i sanden. Möjligtvis skulle det gå att ta tillvara på en del idéerna inför framtiden. Enligt Jonas var t ex manuset till den första delen så pass bra att med en budget skulle det gå att omvandla till en slags svensk variant av Andrzej Bartkowiaks TV-spelsfilm ”Doom”. Själva filmmaterialet lär dock inte gå att återanvända, vad sägs om scener innehållandes en bordell med strippor utklädda till grisar och kaniner inspelad på Haket? Mycket blev väl ganska undermåligt erkänner Jonas, men möjligen skulle materialet kunna ingå i en dokumentär om TV-serien som aldrig blev av.

Motgångarna med Mutant stoppade emellertid inte Jonas från att fortsätta. Nästa projekt skulle visa sig bli fullängdsdebuten Die Zombiejäger. Det hela började dock som något helt annat. 2002 var Jonas med och spelade in en musikvideo till ett band som hette A/d. Inspelningarna skulle ske på Avenyn men när det väl var dags och skådespelare samt ljudtekniker var på plats dök bara en av bandmedlemmarna upp för att meddela att bandet ändrat sig. Vad göra då, ja det fanns ju i alla fall ett manus som handlade om ofrivilliga zombiejägare så det blev att försöka omvandla det hela till en ordinär film istället. Inspelningar inleddes således utanför Park Lane med häpna hotellgäster på första parkett varpå filmteamet därefter begav sig till en filmfestival i Varberg för att filma kompletterande zombiescener. Idén om att utifrån detta gå vidare med att skapa en riktig fullängdsfilm på samma tema väcktes snart och med ett modifierat manus inleddes nya inspelningar januari 2004. Inspelningarna kom att pågå i två års tid, då filmteamet sprang runt på Avenyn med sina låtsasvapen bland alla människor, vilket krävde en hel del av fotograferna. Några effekter i efterhand användes aldrig här. Många hade känt sig kallade att vara med och spela zombier, det var en skapligt stor skara som slöt upp men att vara statist och utstå långa väntetider visade sig inte riktigt vad folk förväntat sig. Jonas påpekar att många inte inser hur jobbigt det kan vara att medverka i en filminspelning med all dötid mellan tagningar och en oftast obekväm miljö. Vintertid var det ju rejält kallt och filmen skulle dessutom ge sken av att utspelas under sommaren. Die Zombiejäger kom i första hand att fungera som en lärandeprocess, ett experiment som handlade om att få grepp om filmproduktion. Här plockades det friskt in olika delar man själv gillade, allt från zombier typiska för Romero och Fulci till senare varianter från Resident Evil. Det är bara att kolla tacklistan säger Jonas, där ses namnen på en uppsjö regissörer och kompositörer som säger det mesta.

Om make up-effekter och soundtracks

Att få till den rätta zombielooken kräver ju också ett bra handlag och just makeup-teknik är något Jonas har blivit skicklig på genom åren, vilket ju visat sig komma väl till pass. Att han överhuvudtaget kom att tillskansa sig denna kunskap hänger ihop med han runt 1997-98 jobbade på Buttericks där han bl a skulle sälja just smink. På den tiden fanns det i huvudsak där då tre varianter att välja på om man ville sminka sig inför Halloween, ett vitsminkat spöke med svart runt ögonen, en vitsminkad vampyr med svart runt ögonen och blod runt munnen eller helt enkelt inget smink alls utan alternativet ghostface-mask från Scream. Jonas insåg här att han måste lära sig att sminka för att erbjuda fler och bättre alternativ. Snart skulle han få möjlighet att praktisera sin förmåga när den dåvarande VD:n för Santa Maria kom förbi med en förfrågan om att sminka sig till Che Guevara inför ett maskeradparty. Jonas erbjöd sig att fixa detta men resultatet blev mer likt Fidel Castro, det gjorde dock ingenting eftersom det ändå blev ett vinnande koncept i den tävling som hölls. Efter denna lyckosamma historia blev det en del sminkningsuppdrag på olika konvent runt om i landet och även under Fantastisk Filmfestival i Lund. Det är just i sammanhang som dessa man också får möjlighet att träffa folk i branschen och skaffa sig nya kontakter, vilket ju är ovärderligt när man arbetar med olika kulturformer i allmänhet och kanske genrefilm i synnerhet. Jonas ansvarar till största del själv för make up-effekterna i sina filmer och håller även kurser i sminkning. Även ljud och soundtrack är något Jonas lägger väldigt mycket tid på. Redan när han arbetar med klippningen så har han klart för sig vilken musik som han tycker passar ihop med bilderna. När han väl bestämt sig för vad som ska finnas på ljudspåret kontaktar han dom han vill ha med. Framför allt försöker han hitta svenska artister och band som känns intressanta. Att få musik som är specialskriven är visserligen få förunnat men Jonas säger att han mycket väl skulle kunna kontakta exmpelvis Roger Pontare och fråga om han vill vara med i en filmproduktion. Budget saknas, men det kanske är OK ändå. Zombiejäger-låten kom till på ett sådant sätt. Han hade hört EBM-bandet Sturm Café från Gävle och tog kontakt med dem för att höra sig för om de var intresserade att spela in en låt för hans film Die Zombiejäger. De tackade ja och resultatet blev låten ”Zombiejäger”, vilken tydligen blev en hit på de tyska klubbarnas dansgolv. Låten kom att bli lite av bandets signum.

Om att vara verksam i det rådande svenska filmklimatet

Jonas andra film blev som sagt Dragonetti the Ruthless Contract Killer, en slags prequel till Die Zombiejäger. Att det inte blev en regelrätt uppföljare berodde på att varken Christian van Caine, Nick Holmquist eller Martin Brisshäll som spelat de tre zombiejägarna var tillgängliga, men Jonas ville inte släppa sin favoritkaraktär Claudio Dragonetti bara för det. Istället frågade han Aldo Cunei, som spelade rollen i den tidigare filmen, om han var intresserad av att medverka i en ny historia med Dragonetti i centrum. De beslutade sig för att köra, Aldo stod för manuset och Jonas för regin. På vägen hoppade Ola Paulakoski på tåget och bidrog med en del av historien. Filmen skulle ta tre år att färdigställa med en hel del justeringar under vägen. När det äntligen var dags för release 2010 höll Jonas emellertid på att gå in i väggen totalt. Parallellt med färdigställandet av filmen hade han även arbetat med DVD-produktionerna för Dragonetti, Anders Jacobssons och Tomas Sandquists ”Insane” samt Björne Hellquists och Robert Pukitis ”Sektor 236”. In i det sista fick Jonas arbeta för att få Dragonetti klar och den fick slutligen premiär, en timme försenad pga slutarbetet. Ansträngningarna kostade dock på och någon riktig lansering blev aldrig av vilket innebar att filmen i stort sett helt kom bort. Detta är något Jonas verkligen tycker är tråkigt eftersom han tror att folk verkligen hade kunnat uppskatta Dragonetti om de känt till dess existens. Filmen kom bara att visas två gånger i Sverige, en gång i Limhamn och en gång under Fantastisk Filmfestival i Lund. Trots denna motgång skulle Jonas återigen vara tillbaka med en ny film fyra år senare, men då hade han valt att satsa på en helt ny stil. Cannibal Fog från 2014 är också hans hittills mest väl mottagna produktion. Filmen är i mångt och mycket ett resultat av Jonas ilska över det rådande klimatet inom svensk film där vissa åtnjuter en mängd fördelar trots att de inte verkar vara nämnvärt intresserade av vad som händer med deras verk. Den tändande gnistan var den arroganta attityd han tycke sig märka av bland vissa filmskapare under Göteborgs Filmfestival, bl a hos gänget bakom kortfilmen ”Det Knullande Paret” 2013. Filmen hade fått en budget på 1,5 miljoner och ändå var slutprodukten inte av något större intresse för någon, allra minst filmteamet som fått det kapital som gjort det möjligt att spela in den. För dylika pengar skulle man ju t ex kunna göra grym Hongkong-action, menar Jonas, speciellt om man har det bra kontaktnät. När han väl skulle ta sig hem från Filmfestivalen kvällen då Det Knullande Paret visats råkade han missa den sista bussen och fick gå hem. Det var under denna nattvandring i snöstorm som Cannibal Fog föddes som ett resultat av irritationen över det rådande läget och som ett sätt att överkomma den tuffa sträcka som skulle avverkas. Historien, som då hette ”Defleshed” läste Jonas in där han gick längs de mörka gatorna på väg mot Hisingen. Historien handlar om sexmissbrukaren Michael, en man med narcissistiska drag som plötsligt skaffar sig ett nytt beroende som får honom att gå ännu mer upp i sig själv. Väl hemma började Jonas skriva på ett manus vilket han senare vidareutvecklade tillsammans med Brian Bell som han träffat på ToB.s femårsfest. Det var brian som kom på namnet Cannibal Fog. Manuset var slutligen färdigt i januari 2014, varpå filminspelningarna satte igång. Denna gång gick det betydligt snabbare än tidigare, eftersom filmen skulle visas under Weekend of Horror som gick av stapeln i tyska Bottrop i början av november. Premiären gick av stapeln på Hallowen i Borås, denna gång två timmar försenad eftersom Jonas höll på att rendera ut filmen i sista minuten. Några större pengar ligger det naturligtvis inte i att spela in denna typ av genrefilm, de går på sin höjd runt. Det man främst kan tjäna pengar på är merchandise, något som tyvärr inte var framtaget i någon större utsträckning vad gällde Cannibal Fog. Filmen var också något mer svårsmält än Jonas tidigare filmer, han påpekar att en del upplevde ett riktigt obehag när de såg den. Filmen har blivit lite som Jörg Buttgereits ”Nekromantik”, menar han. Folk ska även ha svårt att se tailern, de klarar inte av att det är människor man äter.

Om mottagande och framtidsplaner

Jonas filmer har väl inte fått de bästa omdömen genom åren. Cannibal Fog ligger som sagt bäst till, men även där har åsikterna skiftat drastiskt. Den danska tidskriften Kulturkapellet sågade t ex filmen totalt medan den amerikanska filmvetaren Karen Oughton gav den nio av tio i brittiska Starburst Magazine. Onekligen en älska eller hata-film. Jonas vet ju av erfarenhet hur det är att få dåliga recensioner och i början tog han åt sig av detta väldigt mycket. Besvikelsen efter det att Die zombiejäger getts ut t ex var stor. Men mitt i bedrövelsen påpekade hans fru det uppenbara, hur många har överhuvudtaget fått möjlighet att spela in en egen film. Här satt han med lådor fyllda av kopior på en film han själv skapat, något inte många får chansen att uppleva. Det är ju en dröm som förverkligats, något man kan vara både glad och stolt över i slutändan. Sen finns ju vetskapen också att han knappast är ensam om att ha fått dåliga omdömen, det är snarare regel än undantag när det gäller skräck och drabbar även stora etablerade namn. Om man gör en film som folk kommer ihåg har man ju lyckats, även om den av många betraktas som skitdålig.

Vad har Jonas då på gång framöver, och vad händer inom svensk skräck rent allmänt? Jo, ”Dragonetti 2: An Eye for an Eye” har det så smått arbetats med sen 2012 och tanken var först att den skulle filmas i Seoul i Sydkorea. Planerna har dock ändrats och nu är det tänkt att filmen istället ska spelas in i Mexiko eftersom kontakter finns där och soundtracket kommer att vara just mexikanskt. Men det är ett väldigt projekt att förlägga en filminspelning där, med att lokalisera rätt platser och fixa tillstånd, påpekar Jonas, så framtiden får utvisa hur det blir. Manuset är dock påbörjat och Aldo Cunei är beredd att återupprepa sin yrkesmördarroll. Blir det inte Mexiko kanske det blir Los angeles istället. Där håller Jonas på att bygga upp ett kontaktnät med regissörer, producenter, manusförfattare och filmbolag, vilka han håller kontakt med via Twitter. Han har också gått med i ISA (The International Screenwriters' Association) som är lokaliserad där. Det känns i alla fall som det är dags att ta nästa steg. Vad som dock ligger närmast tidsmässigt är premiären av Ola Paulakoskis ”Den Gamle och Monstret”, där han medverkar som producent. Filmen beräknas ha premiär på en filmfestivalen i franska Agincourt i maj 2016. Därefter lär det vara dags för att ta tag i ”Cannibal Fog 3” (som egentligen är del två). Dessutom är Jonas även med i produktionsgänget bakom Gustav Ljungdahls ”Roten Till Allt Ont” (”Root of Darkness”), en film där Ingmar bergmans ”Vargtimmen” möter Ramis ”Evil Dead”. Onekligen ett udda koncept där regissören Gustav Ljungdahl plöjt igenom Bergmans filmproduktion i jakt på de bästa replikerna, vilka han sedan återanvänt i olika Evil Dead-liknande scenarion. Denna produktion är också tänkt att premiärvisas i Agincourt. Det blir således en satsning på Europa snarare än Sverige för ny svensk skräck eftersom det, enligt Jonas, inte funkar längre här hemma. Möjligtvis kan Den Gamle och Monstret vara något som den svenska publiken kan ta till sig, den drar ju lite åt Ulf Malmros ”Smala Sussie” 2003 så det borde ju funka. Så vad framtiden har i beredskap när det gäller svensk skräckfilm är fortfarande oklart, vad som dock verkar otvetydigt att entusiaster som Jonas Wolcher och hans kolleger inte kommer att ge upp i första taget utan vi lär få se mer av svensk independentskräck framöver. Och med denna förvissning tackar ToB för denna lilla pratstund och vi lämnar Bio Roy med en förhoppning om att svensk genrefilm faktiskt ska svinga sig upp mot de höjder danskar och norrmän visat prov på att det faktiskt går att skapa här uppe i Norden.