Tema – Det som väntar längs genvägen

“What's up little critter, I'm your Uncle DICK!”

Richard Harrington:

I princip fullt hus och en stämning på topp. ToB:s egen alternativa julfest där det bjöds på hårda klappar men varma leenden. Och bland alla kluriga julklappsrim så valdes det paket ut som innehöll den lilla mysrysliga amerikanska pärlan ”Dead End” 2003, regisserad av de två fransmännen Jean-Baptiste Andrea och Fabrice Canepa. Tyvärr blev det inte mycket mer, men vi är glada att denna fina rulle ändå blev inspelad. En än mer anmärkningsvärt imponerande debutfilm med tanke på den låga budgeten på strax under en miljon dollar som trots i stort sett obefintlig marknadsföring likväl drog in runt 75 miljoner dollar endast på försäljning av fysisk media. Inte illa. I Dead End för vi följa familjen Harrington bestående av pappa Frank (Ray Wise), hans fru Laura (Lin Shaye), dottern Marion (Alexandra Holden), sonen Richard (Mick Cain) samt Marions pojkvän Brad (William Rosenfield). Detta sällskap är på väg hem till Lauras mamma för det årliga julfirandet, något som Frank alltid har ogillat. Stämningen i bilen är således inte direkt på topp och det blir inte bättre när Frank detta år beslutar sig för att ta en genväg för att lättare hålla sig vaken. Det skulle han så klart inte gjort, för ganska snart efter det han lämnat motorvägen fören mindre landsväg håller han likväl på att somna bakom ratten. Med nöd och näppe undviks en krasch men efter en kort paus för att hämta andan så visar sig den fortsatta resan längs en synes oändlig vägsträcka genom en allt mörkare skog att bli allt mer underlig och skrämmande. Det framgår sakta men säkert att längs denna väg och i denna skog är det något märkligt och ofattbart i görningen.  Underliga och surrealistiska händelser sätter allt mer sällskapets förnuft och familjeband på prov och tvetydigheten i det som sker får även oss som åskådare att ifrågasätta vad som egentligen sker. Allt eftersom skräcken och paranoian växter börjar också denna ödsliga resväg skörda sina offer. Kommer de överhuvudtaget att någonsin nå sitt resmål?

Andrea och Canepa ger oss en något minimalistisk psykologisk skräckfilm med fokus på den kusliga resan genom en ändlös natt. Regissörerna gör ett imponerande jobb med att skapa en klaustrofobisk och drömlik känsla där själva landsvägen framstår som en slags metafor för limbo eller en väg mot döden. Den blir här både ett konkret hot och en symbolisk spelplats för familjens inre konflikter. Filmens lågbudgetkaraktär fungerar faktiskt också här till produktionens fördel, då den tvingar filmskaparna att fokusera på stämning och karaktärer snarare än spektakulära effekter. Rent visuellt och stilmässigt stå väl Dead End direkt ut i mängden, Andrea och Canepa har ingen specifik regissörsstil och Alexander Buonos kameraarbete är väl tämligen ordinärt. Men i detta fall har det mindre betydelse. Dead End levererar ändå vad gäller atmosfär. De dunkla skogarna och den ständiga känslan av att vara fångad förstärks av en enkel men effektiv användning av ljud och ljus. Manusets drömska karaktär, med inslag av mystik och tvetydighet, gör också filmen minnesvärd och diskussionsvärd. Här finns även flera stråk av svart humor som filmskaparna lyckas balansera väl med ren och skär skräck, vilket gör upplevelsen både underhållande och obehaglig. En annan av filmens styrkor ligger i dess ensemble, särskilt Ray Wise och Lin Shaye som spelar föräldrarna Frank och Laura Harrington. Wise levererar en övertygande prestation som den stressade och pragmatiske familjefadern, medan Shaye briljerar med sin förmåga att växla mellan moderlig värme och galenskap. Resten av familjen, inklusive Alexandra Holden och Mick Cain som barnen Marion och Richard, bidrar även de väl till dynamiken och visar hur stress och skräck kan dra fram det värsta i människor. Dead End är helt klart en underskattad liten pärla inom skräckgenren som bevisar att enkelhet kan vara lika kraftfull som storskaliga produktioner. Genom att använda subtila skräckelement, engagerande karaktärsutveckling och en surrealistisk premiss lyckas Andrea och Canepa skapa en film som både kryper under huden och biter sig fast i minnet. Vad mer kan man önska sig i en tidig julklapp?