Tema - Journalist utreder blodbrist

“Don't look now, baby, but Kolchak's coming back in style.”

Carl Kolchak
 

Whodunit-var frågan och svaret denna gång levererades med John Llewellyn Moxeys “The Night Stalker” från 1972. Moxey har främst regisserat TV-serier och TV-filmer och The Night Stalker är en av hans mest kända produktioner. Denna rulle var också den mest sedda TV-film i USA året den hade premiär på ABC. Filmen fick även en uppföljare, “The Night Strangler” 1973 och därefter följde också den kortlivade TV-serien ”Kolchak: The Night Stalker” som gick mellan åren 1974-1975. Ett reboot-försök gjordes även 2005 men denna serie lades ner efter endast 10 avsnitt. TV-serien från 70-talet har emellertid idag lite av kultstatys och utan den kanske vi aldrig fått Chris Carters ”The X-Files”. I The Night Stalker möter vi Carl Kolchak (Darren McGavin), en reporter som blivit sparkad från i stort sett alla tidningsredaktioner han jobbat för. Han är förvisso bra på sitt jobb men problemet är att han är lite för stor i käften, vilket ofta gör honom impopulär och inte sällan skapar problem. En allmänt jobbig jävel således, som dessutom ofta kommer dragandes med allehanda kontroversiella teorier. När historien drar igång arbetar Kolchak för en lokal liten blaska i Las Vegas där han fått tilldelat sig uppdraget att undersöka några aktuella mordfall längs Las Vegas Strip, där offrens kroppar på något märkligt vis tömts på blod. Det verkar som mordoffren också har några fler saker gemensamt, det rör sig om unga kvinnor varav merparten var nattklubbsdanserskor. Kropparna visar även skador i form av stora bitmärken. Sin vana trogen börjar Kolchak reta gallfeber på sin omgivning, i synnerhet sheriff Butcher (Claude Akins), polischef Masterson (Charles McGraw), och distriktsåklagare Paine (Kent Smith). Teorin Kolchak kommer dragandes med denna gång är nämligen att förövaren måste vara en vampyr, detta baserat på obduktionsrapporterna. Ingen tror honom så klart6 fast inga andra lösningar finns och hans redaktionschef Tony Vincenzo (Simon Oakland) vägrar att publicera Kolchaks vampyrartiklar eftersom detta material skulle kunna skapa panik och dessutom svärta ner tidningens rykte. Hans flickvän Gail Foster (Carol Lynley) uppmanar honom dock att fortsätta nysta i det hela utifrån vampyrspåret och snart riktas Kolchaks intresse mot en tämligen osannolik gärningsman, men kan detta verkligen stämma?

ToB har inte visat någon TV-film tidigare, men någon gång ska ju vara den första. Att det rörsig omen produktion märks tydligt i detta fall. Budgeten var tydligen väldigt begränsad vilket innebär en avsaknad av någon speciell scenografi att tala om. Kul ändå att få ta del av utomhusscener från Las Vegas i början av 1970-talet. Eftersom The Night Stalker är ämnad för en TV-publik innebär det också att det våld som sker sällan visas i bild. Vi får ett par slagsmål och poliser som skjuter lösa skott men inte så mycket mer, det är inte för blodslafs man kollar på denna film utan mer för den nostalgiska charmen hos gamla deckare. Historien håller också ett bra tempo, inte så konstigt dåhistorien ska berättas på lite mer än 70 minuter. Det blir således åka av direkt, den huvudmisstänke mördarens identitet avslöjas t ex redan efter ca 30minuter, så mycket Whodunit kanske det således inte blev ändå.  En tonskiftning kan märkas av under filmens sista tredjedel då själva uppgörelsen når sin kulmen. Regissör Moxey låter bildspråket sakta bli mörkare och Bob Coberts soundtrack ändrar stil, från poppig till en mer synthig och dov klang. Den annars mer deckarorienterade filmen får nu fler övernaturliga inslag även om skräckinslagen knappast är så skrämmande. Detta är ju i första hand en pilot till en TV-serie. Manusförfattare Richard Matheson (ja det är författaren bakom romaner som ”I Am Legend”, ”The Shrinking Man” och ”Hell House”) gör en berömvärd insats i sitt försök att omvandla The Night Stalker till mer av skräckfilm i slutet och även om han inte riktigt lyckas gå i land med detta såbidrar han ändå med att skapa en underhållande slutproduktion. Men det är likväl just Darren McGavins gestaltning av Kolchak som lyfter denna rulle. Han lyckas på ett väldigt bra sätt porträttera en journalist som i desperat övertygelse för en, i detta fall, rättfärdig kamp med målet att sanningen ska komma fram. McGavin levererar även ett antal ironiska humoristiska kommentarer med en uttryckslös min helt i linje med hans luttrade yrkesmannaroll. “I’m becoming extinct in my own lifetime. Homo Newshawkus: natural habitat, a pool of sour-mash bourbon.” Det är lätt att förstå varför The Night Stalker gick hem hos så många amerikaner vid denna tid. Filmen hade premiär när allmänhetens misstänksamhet mot auktoriteter växte snabbt.  Nixonadministrationen höll på att tappa greppet om en nation desillusionerad av politiska skandaler och Vietnamkriget. Och så kommer en TV-film om en motarbetad journalist som försöker offentliggöra sanningen för allmänheten, men bara får skit för det. På så vis är The Night Stalker tyvärr lika aktuell idag när vi har en maktgalen narcissist i Vita Huset med en ytterst skev världsbild. Trump har ju själv sagt att hans värsta inhemska fiende inte är demokraterna, utan de fria medierna som vågar granska och kritisera honom. Carl Kolchak kom tillbaka, allt är i princip förlåtet! Det finns så mycket värre monster i verkligheten än blodsugande vampyrer.