Temat är något vi känner igen från otaliga föregångare, nämligen onda barn. Vi har sett detta tidigare i filmer som ”The Bad Seed”, ”The Omen”, ”The Good Son” samt ett gäng filmer med titlar som börjar på Children etc bara för att nämna ett par. Poängen med dessa filmer är att vi vet vad vi får; överdjävliga ungar. Själva huvudkonceptet bjuder således sällan på några större överraskningar. Därmed gäller det att storyn, stämningen och persongalleriet håller en så pass hög standard så det hela inte bara blir en klichéfylld kopia av sådant vi redan sett ett antal gånger tidigare. Klarar då Orphan av att hålla en så pass hög standard att filmen förtjänar att bli ihågkommen, ja det är frågan? Med tanke på att Collet-Serra mest är känd för att ha regisserat den usla remaken av ”House of Wax” kan man ju ha sina tvivel.

I handlingens centrum hittar vi det äkta paret Kate (Vera Farmiga) och John Coleman (Peter Sarsgaard) samt deras två barn Daniel (Jimmy Bennett) och Mac (Aryana Engineer). På ytan är allting bra men två år tidigare drabbades familjen av en tragedi när Kate fick en dödfödd dotter. Detta ledde till en familjekris då Kate tog till flaskan som tröst, vilket resulterade i att hon förlorade sitt dåvarande jobb och dessutom var nära att bli ansvarig för en olycka nere vid dammen bakom familjens hus. Nu har Kate varit nykter i ett år och arbetar på att läka den ansträngda relationen med maken John. När han därför föreslår att ett bra sätt är att gå vidare vore att adoptera ett tredje barn går hon därför med på detta, trots sin egen tveksamhet. Man kan ju undra varför John ansåg att familjen behövde ett barn till istället för att föräldrarna istället ägnade extra mycket tid åt de två de redan hade. Dessutom är det inget nyfött barn de beslutar sig för att adoptera, nej istället ska de ta sig an något föräldralöst barn i tioårsåldern. Kan man se detta som en rent självisk handling och att konsekvenserna blir straffet för detta? Antagligen en alltför djup tolkning, men kanske just en dimension som denna skulle kunna ha fördjupats och gett filmen en något mer speciell särprägel. Nåväl, under ett besök på ett katolskt barnhem möter Kate och John den personliga och avväpnande Esther (Isabelle Fuhrman). Esther är allt föräldrar kan önska sig, artig, väluppfostrad, verbal och konstnärlig. Syster Abigail (CCH Pounder) beskriver Esther som en väldigt begåvad nioåring vars ryska föräldrar omkommit vid en husbrand dottern nätt och jämt överlevde. Efter tre veckors betänketid beslutar sig John och Kate att ta med sig Esther hem och där få träffa sina nya syskon, den avvisande Daniel och hans mer positiva lillasyster Max, som tillika råkar vara döv. Familjelyckan verkar i stort ha fått nytt liv med den positiva energi Esther har fört med sig till en familj som genomlidit en del tuffa tider. Det enda som verkar lite underligt är Esthers sätt att klä sig. Hon föredrar att gå omkring i klänningar som för tankarna till 1800-talet och med svarta sammetsband knutna runt hals och handleder. Denna udda stil gör henne naturligtvis till ett lätt mobbingoffer i skolan men Esther ska man inte bråka med ska det visa sig. Efter att en av hennes plågoandar drabbats av en olycka på skolans lekplats faller misstankarna naturligtvis på Esther, men John och Kate slår ifrån sig, deras fina lilla flicka skulle aldrig göra något dylikt. Men nu vet vi ju alla vad som komma skall. Kate känner att hon håller på att läka sina känslomässiga sår och en kväll kan hon till och med tillåta sig att lite erotiska lekar med John i köket. Pinsamt nog råkar Esther bevittna detta och här någonstans tar saker och ting en ny vändning. Esther visar prov på insikter som nioåringar knappast borde känna till, hur kommer sig detta? Just mysteriet med den lilla flickan är det som kommer att driva filmen framåt mot ett väntande klimax.

Redan från början kan man här slå fast att Orphan är milsvida bättre än House of wax. Collet-Serra lyckas nu etablera ett helt annat djup i det familjedrama som ligger till grund för själva upplägget. Framför allt vågar han nu ta tid på sig att etablera filmens huvudpersoner och stämning och just i detta ligger mycket av Orphans styrka. Det dröjer ett tag innan den klassiska känslan av paranoia som är så typisk för denna typ av filmer sakta börjar krypa fram. Fram till dess möter vi en familj som befinner sig ute på tunn is. Kate kan inte komma över sorgen efter sin döda dotter och kämpar med det dåliga samvete den påföljande alkoholismen har skapat. John å andra sidan är urtypen för den perfekte fadern, men stämmer det verkligen? Den första delen av filmen är ganska dialogdriven och detta på ett oväntat välskrivet sätt för att vara en skräckfilm. Här gör huvudrollsinnehavarna Vera Farmiga och Peter Sarsgaard ett utmärkt jobb, deras karaktärer fylls ut väldigt bra och förminskas inte, som så ofta händer, till stereotyper. Framför allt Farmiga gör ett utmärkt porträtt av den sköra och sårbara Kate. Den unga Isabelle Fuhrman lyckas också ge Esther en klart obehaglig framtoning. Det är mer hennes uppenbarelse än hennes handlingar som sätter färg på produktionen och det är ju inte så många barnskådisar som mäktar med det. Greppet att lägga så mycket tid på att belysa familjen Colemans familjesituation innan adoptionen av Esther är också väldigt lyckat eftersom publiken då ges möjlighet att etablera sympati med huvudpersonerna i dramat. Mysteriet med Esther gör sedan att intresset för filmens upplösning hålls vid liv även om själva grundhistorien inte är originell på något vis. Är det övernaturliga krafter inblandade eller är Esther bara ond av naturen? För alla som gillar blod finns det även en del scener som nog kommer att tillfredsställa den ådran hos publiken, även om skrämseleffekterna främst byggs upp genom en tät atomsfär.

Om Collet-Serra hade lyckats hålla en egen prägel på sin film rakt igenom hade Orphan kunnat bli riktigt bra, men någonstans under vägen irrar han bort sig bland gamla rutinmässiga skräckfilmsgrepp. Under filmens andra del får man lite av en deja vu-känsla, har jag inte sett detta förut, och det är ju aldrig bra. Man sitter och hoppas att vissa scener inte ska ta den sedvanliga vägen, men det gör de såklart. Du så väletablerade personerna börjar även bete sig allt mer ologiskt allteftersom filmen fortskrider och man retar sig verkligen på hur lättlurade och lättmanipulerade en del visar sig vara, de gamla stereotyperna börjar skina igenom. Filmens sista 20 minuter känns också väldigt genomhastade och inte så väl sammanhängande. En del logiska luckor dyker även upp här vilket tyvärr tar ner en del av slutintrycket. Dessutom verkar inte Collet-Serra tro helt ut på sina tidigare mer subtila grepp utan tar till enkla hoppa till-effekter och standardiserade mordscener som känns ganska torftiga i sammanhanget. En del scener blir till och med lite ofrivilligt komiska i sin absurditet. Soundtracket blir också väldigt standardiserat och vi behöver bara lyssna till musiken för att förstå vad som kommer att hända, tråkigt!

Om du vet med dig att du gillar filmer om otäcka barn kommer du säkert att uppskatta Orphan. Du kommer kanske inte att få en upplevelse som sätter några djupare spår men väl två timmars god underhållning. Filmen är klart bättre än sitt rykte även om den dras med en del skönhetsfläckar, framför allt mot slutet. Bra skådespelarpresentationer över lag och ett genomarbetat anslag gör att de flesta säkert kan uppskatta Jaume Collet-Serras film, även om du råkat genomlida House of wax.