Roegs film har i efterhand rankats väldigt högt och ses av en del idag som en riktig kultklassiker. En hel del uppmärksamhet fick filmen väl också för en för denna tid ytterst vågad sexscen. Det har sedan dess diskuterats om den faktiskt var äkta. Har då filmen åldrats med värdighet, tja …

Filmen börjar med att John and Laura Baxter (Donald Sutherland och Julie Christie) sitter uppkrupna framför en brasa I sitt stuga på landet. Medan de arbetar leker deras barn utanför. Dottern Christine, klädd I en röd regnkappa, roar sig med en boll nära en damm. Plötsligt får John en känsla av att något fruktansvärt är på väg att hända, denna känsla ackompanjeras av att han råkar spilla ut vin ur sitt glas, vilket likt blod rinner över en diabild han just studerar. Han springer ut, men för sent. Christine har ramlat i dammen och drunknat. För att komma bort från hemmet och på så vis underlätta sorgearbetet åker John ocha Laura till venedig, där John helt går upp i sitt jobb med att restaurera en gammal kyrka. Men plötsligt börjar han se syner av en liten figur i en röd regnkappa som springer mellan de trånga gränderna. Är det ett spöke av sin döda dotter han ser eller finns det en annan förklaring? Förvirringen blir än större när Laura på en restaurang träffar systrarna Heather (Hilary Mason) och Wendy (Clelia Matania). Heather, som är blind, berättar för Laura att hon har en medial förmåga och att hon sett lilla Christine leendes sittandes vid sina föräldrars bord. Laura är först skeptisk men blir snart förvissad om att Heather har rätt. Medan hon uppfylls av glädje växer Johns tvivel. I sin iver att förtränga de budskap som på något vis allt oftare försöker tränga sig på försätter han sig en situation som kan komma att bli ytterst farlig.

Filmens huvudperson John  är en rationell man som inte har mycket till övers för folk som säger sig ha insikt i parapsykologiska fenomen, omen eller föreställningar om livet efter detta. Filmens tema är i huvudsak hur John Baxters skepticism sakta men säkert bryts ner. Den stora motsättningen finns mellan kvinnorna med sin intuitiva koppling till en övernaturlig värld och männen som fastnat i sin förnekelse av just denna värld. Arkitekten, biskopen och polismannen försöker alla hitta en rationell förklaring till vad som händer medan kvinnorna, hustrun och de båda systrarna, försöker varna dem utan framgång. Denna kontrast i synen på världen förtydligas genom en rad symboliska scener. Över huvud taget bygger Don´t look now mer på stämningsskapande känslor av sorg, obehag och desperation än rena skrämseleffekter. Detta har filmen t ex gemenamt med The Wicker Man. Vi får framför allt en bra inblick i medvetandet hos en man som förtvivlat försöker avvärja den skräck som sakta smyger sig på honom.

Venedig har nog aldrig framställts så deprimerande som i Don't Look Now med våta grå stenbyggnader och kanaler fyllda med råttor. Men det tekniska utförandet, där symbolik och visuella infall mer står i fokus än en rakt berättad historia drar i mitt tycke ner slutintrycket. Kameraarbetet känns ibland mer omständigt än intressant, med sina typiska inzoomningar och övertydliga symbolik. Soundtracket är inte heller någon höjdare. Här snackar vi verkligen 70-talskänsla, och då kanske inte i positiv bemärkelse. Det finns en bra och intressant historia i grunden, men tempot blir för segt emellanåt och man sitter mer och tittar på bildspråket än engagerar sig i själva intrigen, som kanske inte är den mest upphetsande egentligen. En ok film som jag tycker är klart övervärderad. Och då gillar jag ändå Argento, en annan filmskapare med ett liknande filmspråk.