Filmen utspelar sig i Afghanistan där en grupp amerikanska soldater är posterade ute i öknen för att hålla vakt och spana efter talibaner. Bin Ladin och hans anhang lyser dock med sin frånvaro. Tristessen sprider sig efterhand inom gruppen och vid ett tillfälligt stopp vid ett mystiskt tempel förstör en av soldaterna en stenstaty genom att prickskjuta på den så den splittras. Det kanske inte var så klokt eftersom templet är helgat åt en djinn, en okroppslig demon inom den arabiska mytologin som kan hemsöka människor om den inte fängslas i något föremål.

Stationerade ute på en isolerad gård drabbas soldaterna plötsligt av en sandstorm och plötsligt dyker en afghansk kvinna upp för att söka skydd hos dem. Ingen förstår vad hon säger eller vad hon har där att göra, så de beslutar att hålla henne fängslad tills de fått kontakt med baslägret. Problemet är bara att det verkar omöjligt att etablera radiokontakt med någon allierad och ute i den afghanska vildmarken finns värre faror än talibaner. Under de kommande nätterna börjar ett par av soldaterna plötsligt plågas av hallucinationer från traumatiska krigsupplevelser och en känsla av paranoia börjar bryta ner gruppen inifrån. Och vem är den mystiska kvinnan de tillfångatagit?

Red sands är inget mästerverk, inte ens en film man kan kalla bra. Snarare en stunds enkel förströelse som hade sina stunder. Den var småspännande och hade en ganska schysst atmosfär. Filmat med skumma ljusfilter och ljuseffekter skapar Alex Turner en krypande småkuslig berättelse om de strandsatta soldaternas möte med spökerier ute i vildmarken. Efter en mycket lovande början infinner sig emellertid tyvärr snabbt en känsla av att man upplevt detta förut. Vi har sett liknande upplägg i filmer som Event Horizon t ex, fast så mycket bättre.

Det största problemet är dock att regissören inte litar på sin förmåga att skapa effektiv psykologisk skräck utan framåt slutet av filmen tar till det stora specialeffektskavalleriet. Det skulle han inte ha gjort, CGI-effekterna är några av de sämre jag sett på senare tid och sänker filmen rejält. Ska man anmärka på något mer är det det dramaturgiska upplägget, filmen förstörs redan till viss del under de fem första minuterna då vi inte bara får veta vilka hemskheter vi kommer att få stifta bekantskap med utan också ges upplysningen att Shane Wests karaktärJeff Keller är den enda som kommer att överleva. Det som gjorde Dead Birds intressant var att den filmen inte förklarade allt med en gång. Slutet på Red Sands däremot är ganska uppenbart tyvärr.

Red Sands är, som sagt, en stunds enkel underhållning. Man vet vad man får och speciellt skrämmande blir filmen därför inte. Men den är ganska snygg att se på, Sony har lagt ner förvånansvärt mycket energi på att få produktionen att se bra ut trots att det är en b-rulle. Skådespelarinsatserna är även de överlag ok, framför allt Aldis Hodges roll Trevor Anderson. Se Red Sands om du inte har något bättre för dig, men du kan lika gärna ta en promenad i friska luften.