Visst har vi garvat åt sketcherna på radio där man drev med våra ”barndomshjältar” Drutten och dennes krokodilpolare. Men kanske det skulle sitta fint med lite mer renodlade krokodiler än stekaren Gena. I så fall finns det ett givet val. Glöm Primeval, Dark age och Lake Placid, nu ska vi vara seriösa för en stund och kika närmare på Greg Mcleans ”Rogue” 2007.
 

Japp, australiensaren Greg McLean, regissören bakom den skapliga Wolf Creek 2005, återvänder här med ännu en film från den australiensiska landsbygden. Ett nytt monster drabbar nu en grupp turister, fast denna gång i mer djurisk skepnad. Historien är inte så märklig, men många sevärda filmer har ju lyckats leverera trots ganska enkla premisser. Den amerikanske resejournalisten Pete McKell (Michael Vartan känd från Alias) är på uppdrag i Northern Territories, Australien för att skriva ett resereportage därifrån. Uppdraget är inget som Pete ser fram emot, men slutligen beslutar han sig för att hänga på en turistbåt som ska ut på en vattenfärd genom nationalparken Kakadu, känd för sina saltvattenskrokodiler. Om själva turen inte känns lockade i sig får Pete i alla fall upp ögonen för gruppens guide, den snabbtänkta och handlingskraftiga Kate (Radha Mitchell från bl a Pitch Black och Silent Hill). Kate ger både turisterna, och oss tittare, en liten lektion om krokodiler i allmänhet. Det rör sig om djur som egentligen kan klassas som levande dinosaurier vilka förfinat sin jaktteknik genom miljontals år. Men det är lugnt, eftersom krokodiler inte attackerar varelser större än dem själva. Intressant är då att våra resenärer vid ett tillfälle passerar en gammal aboriginsk hällristning föreställande en gigantisk krokodil. Efter ett par timmar längs reservatets vattenvägar råkar en av turisterna av en händelse plötsligt snappa upp en nödsignal i form av ett par uppskjutna nödraketer. Kate fattar beslut om att undersöka vad som hänt och fortsätter in på ett område turistturerna vanligtvis inte besöker. Snart kommer de fram till en isolerad plats där de hittar resterna av en sjunken båt, men några överlevande syns inte till. Just i detta läge, när en allmän känsla av obehag börjar sprida sig i gruppen träffas deras egen farkost av något underifrån och båten börjar snabbt vattenfyllas. Kate har inget annat val än att söka skydd på en liten ö mitt ute i floden. En ö som emellanåt helt dränks v tidvattnet. När natten sakta närmar sig och vattnet stiger inser alla att de olyckligtvis råkat inkräkta på någons revir och nu plötsligt ses som byte. Resan som skulle ge turisterna möjlighet att studera saltvattenskrokodiler i sin naturliga miljö förbyts nu till att försöka överleva attackerna från en varelse de aldrig kunnat föreställa sig. Allt eftersom pressen ökar gör även spänningarna det med mellan gruppens medlemmar. Klassiskt Romero upplägg således, fast hotet är ju inte zombies denna gången.

Rogue är faktiskt en av de fåtal djurskräckisar som överträffar förväntningarna. Jag menar, vi snackar om en film innehållandes en jättekrokodil, hur bra kan det egentligen bli? Helt OK faktiskt, detta är ingen tramsig B-film, utan McLean tar sin produktion på allvar. För det första håller faktiskt skådespelarinsatserna överlag en godkänd klass, något som ju inte är så vanligt förekommande i dessa sammanhang. Både Radha Mitchell och Michael Vartan fungerar bra i huvudrollerna och nämnas kan också Sam Worthington (Terminator Salvation, Avatar) som Neil Kelly, en av lokalinvånarna som förpestar tillvaron för turisterna för att därefter hamna i samma klister som dem. I övrigt är det de vanliga stereotyperna och naturligtvis en liten hund, men vad mer kan man förvänta sig. Det är inget som sänker filmen nämnvärt dock. En liten kul detalj är att John Jarratt, som spelade den mordiske galningen i McLeans Wolf Creek, även här finns med som en av de strandsatta turisterna.För alla som vill se blod ges även här en möjlighet, matglada krokodiler har inget direkt bordsskick om man säger så. Men det är ingen splatterfest, McLean håller faktiskt igen på effekterna här. Kanske man hade velat ha mer brutalitet, vi får t ex ingen scen liknande den när Quint blir hajmat i Jaws. Regissören tycker antagligen att ”less is more” och att det är själva stämningen som ska utgöra huvuddelen av skräckelementet. De mest nervkittlande delarna i filmen är som väntat de stunder då du inte kan se monstret men vet att det kan vara alldeles intill, dolt i de mörka vattnen.

En film som denna lever naturligtvis mycket på sitt foto och sina effekter. Nu utspelas vår historia ute i den australiensiska vildmarken och då fläskas det naturligtvis på med natursköna vyer som tagna från en reklamfilm från den australiensiska turistbyrån. Peter Jackson kan nog känna sig slagen på fingrarna här om man jämför Rouge med LOTR. Möjligtvis kan detta kännas som för mycket yta emellanåt. Hur är då specialeffekterna, misslyckande på denna front kan sänka de bästa intentioner. Rouge ger oss en krokodil som utgörs av en blandning av CGI och animering och detta funkar faktiskt riktigt bra. McLean är naturligtvis medveten om att man inte bör visa för mycket från början och när det sen hettar till ser det hela klart godkänt ut. Effekterna ät emellertid bara en del av slutintrycket, ingen film klarar sig utan en bärande grundhistoria. Rouge ger oss väl knappast någon originell berättelse att tala om, konceptet ger ju knappast utrymme för detta. Här finns således en del av filmens svaghet, vi blir sällan överraskade eller förvånade över vad som händer. Det blir en ganska förväntad resa från start till mål.

Trots en något begränsad story, en del stereotypa karaktärer och tveksam dialog samt ett emellanåt överdrivet fokuserande på naturscenarion är Rouge ändå en riktigt bra film i sin genre. Visst, mer blod och häftigare attacker hade inte skadat, men hur många bra krokodilfilmer finns det egentligen? Eller hur många bra djurskräckisar finns det överhuvudtaget? Detta är ingen Jaws, men Rouge ger oss 90 minuters enkel underhållning i en snygg förpackning. McLean har förmågan att bygga upp en stämning där rädslan för att bli strandsatt övergiven och hjäplös ute i ödemarken blandas med skräcken för ett dödligt hot. Det var helt klart en underhållande film att se.