The Conjuring: The Devil Made Me Do It ( 2021 )

Var det så länge sen jag var på bio sist? Över ett år sedan?

 Ja det är väl så, jag minns inte ens vilken film jag såg då. Men nu när möjligheterna åter ges att krypa in i biomörkret och njuta av en filmupplevelse på stor duk och med ljud som inte ens jag vågar dra på hemma, ja då måste man ju ta tillfället i akt. Dessutom mitt första besök i en VIP-salong, vilket jag aldrig unnat mig för. Så en nästan tom salong, god plats och endast några skrämda utrop från övriga besökare vid förväntade tillfällen, en trivsam upplevelse alltigenom således. Men filmen då? Ja lite skeptisk är man ju alltid till uppföljare, de brukar ju bli allt mer urvattnade över tid. Och på menyn stod ju denna gång ”The Conjuring: The Devil Made Me Do It” i regi av Michael Chaves. The Conjuring-franchisen har ju växt en hel del sen James Wan var med och satte fart på den stora spök/demonfilmstrend vi sett under 2010-talet med den första installationen i serien från 2013. Medan huvudserien har hållt en stabil kvalitet har spinn-off-filmerna varit en mer blandad kompott. För att fräscha upp minnet passade jag på att se om de två första The Conjuring- filmerna och kunde konstatera att den första delen hade en skön klassisk känsla med en symfoni av fina skräckfilmselement där jump-scare-inslagen för en gångs skull var riktigt skickligt utnyttjade. Wan regisserade även ”The Conjuring 2” från 2016, en film där tempot höjts och speltiden förlängts. Denna del nådde inte riktigt upp till föregångarens nivå men var likväl en bra film. När det så var dags för del tre nöjde sig Wan att stå för historien medan regiarbetet gick till Michael Chaves. Här ringde en liten varningsklocka, Chaves reidebut var nämligen den sämsta filmen i The Conjuring-franchisen, ”The Curse of La Llorona” 2019 (jag gillar dock hans video till Billie Eilishs ”Bury a Friend”, vad det nu har med något att göra). Hur har då Chaves lyckats med The Conjuring: The Devil Made Me Do It”? 

 

Det som höjer förhoppningarna inför denna film är naturligtvis att det såta paret Warren är tillbaka. Vera Farmiga och Patrick Wilson som Lorraine och Ed är det nav som de tidigare filmerna har kretsat kring och som stått för dynamiken vad gäller att driva historien framåt. Nu har de dessutom givits ett fall att ta sig an som skiljer sig en del från de tidigare vi fått ta del av, så förutsättningarna är skapligt lovande ändå.  The Conjuring: The Devil Made Me Do It kombinerar element från det autentiska fallet rörande Arne Cheyenne Johnson, möjligen det första rättsfallet där den åklagade hävdade demonisk besatthet som motiv för sitt brott, med ett klassiskt övernaturligt skräcktema. Under The Conjuring-serien har vi fått följa makarna Warren genom nedslag i 1970-talet och har nu nått fram till år 1981. Vi möter här Ed och Lorraine mitt uppe i en exorcism där den besatte är den åttaårige David Glatzel (Julian Hilliard), vilken plågas av en demon efter att hans familj precis flyttat in sitt nya hem. Man kan väl säga att det hela går sådär och i desperation att försöka hjälpa David erbjuder sig hans syster Debbies (Sarah Catherine Hook) pojkvän Arne Johnson (Ruairi O’Connor) att ge sig själv i demonens våld. Wow, det måste väl vara den optimala kärleksbetygelsen. Hade jag själv kunnat göra samma sak, tja, eeh  … OK, naturligtvis går det åt helvete rent bokstavligt för stackars Arne, demonen får honom att göra något riktigt elakt. Han blir arresterad för detta illdåd och hävdar så klart att ”the Devil Made Me Do It”, jo men visst. Plats på scen igen för våra gudfruktiga riddare Ed och Lorraine som nu tar på sig att försöka bevisa vad som egentligen fick poor Arne att begå sitt gräsliga brott. Detta fall kommer at ta dem ner längs mörka vägar och alltmedan Ed lider av sina hjärtproblem och Lorraine får sina syner upptäcker de snart att allt inte är som det verkar och Arnes predikament går bortom en vanlig demonisk besatthet. Kommer vårt favoritpar att rädda dagen ännu en gång månne?

 

OK, konceptet känns väl inte så originellt men vi kan väl slå fast direkt att till Michael Chaves verkligen har höjt sig här från den tämligen mediokra The Curse of La Llorona. En stor anledning till att The Conjuring: The Devil Made Me Do It är en så pass mycket bättre film beror nog på att David Leslie Johnson-McGoldrick står för manuset, han debuterade som manusförfattare till den finfina filmen ”Orphan” (2009) och var även med och skrev manuset till The Conjuring 2. Dock ligger här också filmen stora problem tycker jag, även om Wan har skrivit grundhistorien tar oss Johnson-McGoldricks manus en bit bort från det klassiska The Conjuring-konceptet med hemsökta hus. Visst här finns en del referenser till andra filmer i franchisen som Annabelle men emellanåt känns det nästan som man kollar på något som skulle kunna vara Arkiv X. Vi har en hel del scener som känns lite lösryckta chi vilka paret Warren samarbetar med den lokala polisen, knackar dörr, drar ut i skogen, kravlar runt i källare och slår sig i slang med religiösa företrädare för att hitta vägar att följa i djävulens spår. Fokus i berättelsen försvinner ibland, särskilt vid tillfällen då vi exempelvis kastas in i en parallellhistoria rörande ett annat mordfall involverande två tonårstjejer. När Ed och Lorraine slutligen inser vad som ligger bakom det fall filmen började med har man nästan glömt bort vad det egentligen handlade om. Visst, här finns en del klassiska skräckmiljöer och en del scener gör sitt till för att skrämmas. Dock får man väl säga att Chaves inte alls har samma känsla för att hantera jump- scares som Wan. Man kan se dem komma på förhand och det var väl endast några få biobesökare i bänkraderna som lät sig skrämmas. Filmen har dock ett bra tempo och trots att handlingen är något spretig har man aldrig tråkigt. Effekterna är dessutom överlag väldigt bra, Chaves har även lagt in betydligt mer grafiska scener an vad de tidigare två filmerna hade och jag minns särskilt episoden i bårhuset och ett väldigt livligt uppsvällt lik.

 

Men The Conjuring: The Devil Made Me Do It är så klart framför allt Vera Farmigas och Patrick Wilsons film. Helt klart är denna franchise beroende av detta par i centrum. Inte bara lyckas paret injicera nytt liv i serien, deras kärleksrelation och lojalitet gentemot varandra är den drivkraft som ger dessa produktioner själ och hjärta. Vi får fortsätta att se hur deras relation utvecklas, hur Ed Warren fortsätter försöka vara hjälten medan vi nu vet att det är Lorraine som oftast räddar dagen. Vera Farmiga och Patrick Wilson är som vanligt perfekta I sina roller och personkemin mellan dem är påtagligt märkbar. Visst, man kan irritera sig på deras skenhelighet och att det aldrig ifrågasätts om de har rätt i sina slutsatser byggda på religiös övertygelse. Men de är ju endå så pass sympatiska att även jag kan ha överseende med det Jag vill även här passa på att uppmärksamma Eugenie Bondurants insats, hennes ockultist är passande hotfull och hon gör verkligen ett starkt intryck i sin lilla men viktiga roll. Den unge Julian Hilliard som David får också ett plus, barnskådisar kan ju vara riktigt påfrestande men han gör en fin insats här, men det var väl att vänta efter hans prestationer i Netflix-serien ”The Haunting of Hill House” och Richard Stanleys ”Color Out of Space”.

 

Så vad blir då slutomdömet om The Conjuring: The Devil Made Me Do It? Jodå, det är en habil skräckfilm för det typiska mainstreampubliken. Det är förvisso den svagaste delen i serien (spinn- off-filmerna undantagna) men likväl underhållande för vad det är. Chaves saknar visserligen helt klart Wans fingertoppskänsla och sumpar allt som ofta att utnyttja slagkraften I de scener han bygger upp genom övertydlighet om vad som komma skall. Filmen saknar även den klassiska skräckkänsla som föregångarna hade och drar mer mot thrillerhållet. Likväl är det en film väl värd att se m man inte har för höga förväntningar. Att hänga med på äventyr med Ed and Lorraine är ju inte helt fel och om man lägger till en trivsam biomiljö och härligt sällskap ja då för allt vara nöjd och belåten. 

Videoklipp

The Conjuring: The Devil Made Me Do It

Fler recensioner