Under slutet av 90-talet öppnades plötsligt portarna för den stora allmänheten till den asiatiska skräckfilmsvärlden. Då kändes det nytt och spännande och man fick plötsligt stifta bekantskap med en berättartradition som tidigare varit väldigt exotisk. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och idag är asiatisk film en stapelvara och asiatisk skräck tämligen urvattnad i mångt och mycket. Det blir väl så när en kulturyttring växer sig stor och slutligen börjar imitera sig själv. Men även om mycket av den asiatiska skräckfilmen känts ganska ljummen de senaste tio åren finns det naturligtvis lysande undantag. Från Sydkorea har vi under 00-talet t ex fått några av de mest intressanta genrefilmerna det senaste decenniet. Vi har regissörer som Bong Joon-ho (Mother, The Host), Park Chan-wook (Vengeance-trilogin, Thirst) och Chul-soo Yang (Bedevilled), vilka verkligen gett prov på kvalitativt filmskapande. Förhoppningsvis har vi mer av samma vara att vänta från detta håll. En av de mest uppmärksammade koreanska genrefilmerna på senare år har varit Jee-woon Kims I Saw the Devil. Denna brutala seriemördarfilm omdefinierar en sliten genre genom sitt annorlunda grepp, vilket gör den lika stilbildande som en gång David Finchers Se7en. Kim Jee-woon har ju tidigare legat bakom den fina A Tale of Two Sisters och I saw the devil är ju än mer hypad, men håller den verkligen för alla hyllningar?

Historien är i grunden uppbyggt som ett klassiskt hämnddrama, men Kim nöjer sig inte bara med att följa standardmallen för ett sådant upplägg. Lee Byung-hun (Hero, The Good, the Bad, the Weird, G.I. Joe: The Rise of Cobra) spelar Kim Soo-hyeon, en federal agent som är ute på uppdrag då hans gravida flickvän Joo-yun (Oh San-ha) råkar illa ut när hennes bil får punktering på väg hem. Hon har då nämligen oturen att träffa på den förbipasserande Kyung Chul (Choi Min-sik, som ju gjorde en oförglömlig rollprestation i Oldboy). Den något egensinnige Kyung Chul erbjuder Joo-yun sin hjälp, något hon dock avvisar. Kyung Chul visar sig emellertid vara en mordisk fullblodspsykopat, en skolbusssförare som tillbringar sin fritid med att våldta och mörda kvinnor på de mest utstuderade och grymma sätt han kan komma på. Kyung Chul överfaller, våldtar och mördar således Joo-yun. När Kim Soo-hyeon får reda på vad som hänt flickvännen blir han helt uppslukad av sin sorg och ilska. Han beslutar sig därför att hämnas, men detta innebär inte bara att spåra upp och döda Kyung Chul, nej han vill att Joo-yuns mördare först ska lida. Kim följer därför i Kyung Chuls fotspår och griper in i hans mordiska framfart för att spöa skiten ur honom gång på gång. Därefter låter han honom löpa igen för att åter sätta igång jakten på nytt. Men uppslukad av sitt eget hämndbegär inser inte Kim att hans katt-och råttalek får otäcka konsekvenser även för andra människor. För när man lever för att förgöra ett monster, vars existens går ut på att tillfoga andra människor lidande, blir man lätt själv snabbt ett monster.

Det är just Kim Soo-hyeons personliga hämndresa som gör I Saw the Devill till en film utöver det vanliga. Kim Jee-woon väljer nämligen att inte göra honom till en traditionell stereotyp hämnarfigur a la Charles Bronson i Death wish. Vanligtvis brukar hämndfilmer falla inom ramen för två typiska kategorier. I den första kategorin återfinns filmer såsom just Death Wish med uppföljare, där vi får följa den rättrådige huvudkaraktärens förgörande av skurkarna. I den andra kategorin hittar vi filmer som Last House On The Left och The Hills Have Eyes, där de drabbades hämndbegär gör dem närmast lika barbariska som förövarna. I saw the devil kan ses som en film där dessa två kategorier flyter ihop på ett nyskapande sätt. Kim Soo-hyeon inleder sin hämndexpose som den traditionelle hämnaren som rensar upp i den undre världens träsk. Men när han väl finner Kyung Chul, det primära målet för sin jakt, förändras han succesivt till att allt mer likna sitt hatobjekt. Själva jakten blir ett beroende kring vilken Kims hela liv kretsar. I saw the devil är således inte bara en ren hämndfilm utan även en studie i vår morbida fascination av just hämnden som fenomen. Kim Jee-woon hade kunnat göra det lätt för sig genom att låta Kim Soo-hyeon förbli en traditionell hämnare vi kan applådera, men han väljer att i stället lyfta fram det otyglade våldets konsekvenser. Jublet när skurkarna biter i gräset fastnar efterhand i halsen.

I Saw the Devil är verkligen ingen munter historia men en sak som på något sätt kan vara ett utslag av väldigt svart humor är att Kim Jee-woon inte låter Kyung Chul vara den ende seriemördaren i filmen, nej här verkar det närmast krylla av dem. Något liknande har knappast synts i någon annan film. Det verkar inte finnas någon mörk och enslig motorväg utan någon psykotisk mördare i närheten inväntandes sitt nästa offer. Ja, Kyung Chul har till och med en kannibalistisk seriemördare han brukar hänga med. Överdrivet, ja kanske, men väldigt originellt. Utmärkande är också Lee Mo-gaes väl avvägda foto. Även om filmen innehåller en hel del grafiskt våld känns detta aldrig spekulativt. I vissa scener kunde det hela lätt gått överstyr och blivit parodiskt, men Kim Jee-woon har visheten att vara hyfsat återhållsam när han kunde fläskat på än mer. Som kontrast till våldet fångas också en hel del stämningsskapande bilder som på sätt och vis ger filmen en slags surrealistisk skönhet. Och så har vi naturligtvis skådespelarinsatserna som verkligen står ut på sina håll. OK, Choi Min-sik kanske inte når upp till den prestation han stod för i Oldboy, men det är inte så långt därifrån. Han gestaltar verkligen den avskyvärde Kyung Chul på ett fantastiskt sätt, man verkligen hatar fanskapet. Tankarna går osökt till motsvarigheter som David Hess, som också verkligen lyckades förkroppsliga den galenskap hans karaktär Krug Stillo stod för i Last House on the Left. Lee Byungs hämnande agent Kim Soo-hyeon bleknar naturligtvis I jämförelse, men han lyckas ändå förmedla bilden av en man som förlorat allt, till och med sin själ. En slags urspårad Chow Yun-Fat-typ beredd att slå världen på käften oavsett odds. Karaktären kunde dock ha utvecklats något mer.

Vad som gör att I Saw the Devil inte är en helt fulländad film är att den nog kunde trimmats något mer. Tempot blir ibland en aning mer långsamt än vad filmen mår bra av, vilket ger tittaren tid att hämta andan från den gastkramning som annars skulle hållit en i sitt grepp under hela resans gång. Ibland känns filmen även något repetitiv och Kim Jee-woon kanske skulle ha försökt få in några fler oväntade vändningar. Slutet t ex känns föga överraskande och även om det är långt ifrån dåligt kunde det gjorts något mer okonventionellt. En del har även anmärkt att filmen har ett underliggande misogynt stråk men om man ser till ämnets natur är det inte så konstigt att våldet och övergreppen tar sig den form de gör.

I Saw the Devil är helt klart en film som inte kommer att falla alla I smaken. Regissör Kim Jee-woon ger oss här själva essensen av femtio års hämndfilm. Det är en ganska obehaglig upplevelse i många stycken men inte desto mindre fascinerande och pulshöjande. Framför allt får vi en ny vinkel på hela seriemördargenren. Just betoningen på hämndens konsekvenser gör filmen uppfriskande. Kanske kan man se I saw the devil som en allegori för kriget mot terrorismen, vilket pris är vi egentligen beredda att betala för att hämnas på dem som begått oförätter gentemot oss? Sammanfattningsvis är detta en film som kommer att stanna kvar i minnet hos dem som har kraft att ta sig igenom den. Så ge I Saw the Devil en chans, det är den sannerligen värd.