Och vad passar då bättre än att välja en av årets mest emotsedda skräckfilmer, nämligen Francis Lawrences adaption av Stephen Kings roman ”The Long Walk” (2025). Romanförlagan är för mig en personlig favorit som jag läst ett par gånger genom åren och alltid sett som en grymt läsvärd bok. Den var helt klart före sin tid när det kommer till temat moderna gladiatorspel som underhållning i en dystopisk värld. Kings roman ”The Running Man” är ju en annan variant på detta upplägg. Så ”Battle Royale”, ”The Hunger Games”, ”Squid Game” och ”Escape Room” är så klart långt senare efterföljare, The Long Walk banade väg Så med tanke på att biosalongen på Bergakungen var väldigt folktom och publiken knäpptyst var förutsättningarna de bästa, men skullefilmen verkligen hålla måttet? Vi vet ju hur det kan vara med King-adaptioner, det kan gå hur som. Men vad jag hört skulle detta vara riktigt bra. Francis Lawrences har ju regisserat flertalet av Hunger Games-filmerna så han ska ju kunna detta koncept, Lawrences har förvisso även regisserat ett gäng musikvideor som t ex ”Buttons” med The Pussycat Dolls Feat. Snoop Dogg så man vet ju aldrig… The Long Walk Var inte Kings första roman som publicerades men det var faktiskt den första denne produktive författare skrev. När Stephen King var 19 år hade det lotteri som en inkallelseorder att strida i Vietnam faktiskt var tvingat tusentals unga amerikanska pojkar in i krigets korseld. Det var inte en fråga ”om” du skulle bli inkallad, snarare ”när”. Det var i denna tidsanda King började skriva The Long Walk. Symptomatiskt är detta också en historia om ett antal unga pojkar, även de utvalda genom ett lotteri, som deltar i en tävling på liv och död om vem som kan gå längst utifrån en given farthållning. King publicerade till sist The Long Walk 1979 under sin dåvarande alter ego-pseudonym Richard Bachman som en slags samtida kommentar till det våld och blodspillan som präglade vissa grupper av amerikanska tonåringars liv.   

The Long Walk utspelar sig som I så många fall i ett alternativt 1900-tals-USA som styrs av en totalitärmilitär regim som tagit makten efter ett förödande inbördeskrig (jämför exempelvis med The Hunger Games). I ett försök att ingjuta en ny slags enighet präglad av patriotism och gemensamma moraliska värderingar bland de fattiga invånarna har regimen etablerat ett årligt event, The Long Walk (Maratonmarchen). Eftersom USA drabbats av en djup ekonomisk kris efter det förödande inbördeskriget ser många denna tävling och des ofattbara vinstpris som den enda vägen ur fattigdom och missar. Samtiden är The Long Walk såklart ett modernt gladiatorspel, bröd och skådespel åt folket således, något som majoriteten av invånarna inte verkar ifrågasätta alls. Varje år lottas en pojke således fram från varje delstat, 50 stycken totalt (det var 100 i romanförlagan, så oddsen där var ju än sämre). Det är frivilligt att tacka ja men ångra sig fram till en viss tidpunkt, men därefter är du fast i leken. Fast för många känns ändå lotten som en vinst, konsekvenstänket verkar vara sådär. Alla 50 deltagare utrustat så med en vattenflaska och typiska militärfältmatsransoner och måste sedan på angiven signal påbörja maratonmarchen genom landet, åtföljda och bevakade av beväpnade soldater. När tävlingen väl startat är det förbjudet att stanna upp, hamnar du under den angivna farten 4.8 km/h får du en varning. Efter tredje varningen är det bokstavligen finito och du får ett skott i huvudet, bye, bye. Tävlingen är avgjord när det bara finns en överlevande deltagare kvar, men han får å andra sidan en enorm vinstsumma plus en önskning uppfylld, i princip vilken som. Det hela direktsänds på TV som ett fantastiskt spännande spektakel för massorna. Berättelsen introducerar oss direkt för en av filmens huvudpersoner, Raymond "Ray" Garraty (Cooper Hoffman), #47 och Maines representant detta år. Han blir körd till årets tävling av sin mamma Ginnie (Judy Greer) som ber honom att backa ur denna självmordslek. Det gör Ray så klart inte, i stället möter han upp med några andra av detta blodiga spektakels deltagare; #23 Peter "Pete" McVries (David Jonsson), #38 Billy Stebbins (Garrett Wareing), #6 Arthur "Art" Baker (Tut Nyuot), #48 Collie Parker (Joshua Odjick), #5 Gary Barkovitch (Charlie Plummer), #46 Hank Olson (Ben Wang) och #49 Richard Harkness (Jordan Gonzalez). The Major (ja, det är en oigenkännbar Mark Hamill), regimens fascistoide mystiske ledare som kontrollerar dödspatrullerna, är den som välkomnar pojkarna och kommer följa dem under resans gång mot döden med uppmuntrande tillrop. Så hur kommer det gå för våra pojkar? Kommer de att hålla samman så länge det går eller är det var och en för sig själv. Finns det något hopp i en värld där all humanism gått förlorad i en brutal survival of the fittest-ideologi? Häner vi med hela den blodbestänkta vägen kanske vi får några svar på hur långt medmänskligheten kan sträcka sig.

Att tolka Stephen King på film har ju genom åren visat sig inte vara alltför lätt som tämligen i närtid sett med de misslyckade ”The Dark Tower eller ”Salem's Lot”. Det finns väl säkert över 100 Stephen King-inspirerade filmatiseringar där ute, om vi nu räknar alla filmer, uppföljare TV-serier och spin-offs. Vissa av dessa, som ”The Shawshank Redemption”, “The Shining”, The Green Mile”, “Stand By Me”, “Misery” och “The Life of Chuck” håller väldigt hög klass sett till film över lag. Andra, som “Thinner”, “Sleepwalkers”, “The Lawnmower Man”, “The Mangler” eller “Maximum Overdrive” lämnar ju en del att önska om man ska uttrycka sig snällt. Vad gäller ”The Long Walk”kan jag emellertid glädjande nog meddela att regissör Francis Lawrence and manusförfattare JT Mollner har lyckats medkonststycket att leverera en av de bästa King-filmatiseringar vi hittills har sett prov på,i klass med t ex The Shawshank Redemption. Filmskaparna har tagit denna dystra dystopiska skildring och omstöpt den till en kraftfull, känsloladdad filmisk upplevelse vilken kommer lämna dig som åskådare märkbart berörd och med frågan ”vart är vårt samhälle på väg” kvar i tankarna.

Jag har läst The Long Walk/Maratonmarchen ett par gånger sen tonåren på1980-talet och kan historien mycket väl. Men även om man vet hur den litterära förlagan utvecklar sig kan man likväl inte låta bli att bli känslomässigt investerad i filmadaptionens motsvarigheter vad gäller rollkaraktärerna, kanske det finns ett hopp ändå … ett ljus i tunneln. Fast det är ju för mycket att tro på. Så man sitter där i biomörkret och väntar på det oundvikliga, med en äkta obehagskänsla. Visst finns det avvikelser från källmaterialet, men i detta fall förhöjer faktiskt detta bara historien och tar den till nya nivåer. Visst, vi tappar en del av karaktärernas bakgrundshistorier presenterade i bokens dialoger samt en del av de längre djupare samtalen dem sinsemellan, men detta hade varit svårt att återskapa på film utan att det hela blivit väldigt pratigt och långdraget. En första märkbar skillnad mellan bok och film är miljön, vi har flyttats från skogarna i Maine till de öde vägarna någonstans i de centrala delarna av USA, troligtvis av budgetskäl. Denna nya scenografiska vinkel förtar dock inte stämningen, den svettiga och skitiga färden längs de öde landsvägarna under stekheta dagar och kyliga nätter förhöjer atmosfären av hopplöshet och mentalt sammanbrott allt eftersom orken tryter och inget mål finns i sikte. Det hela hade nog inte känts lika brutalt om marschen gått genom New Englands vackra skogslandskap. En annan skillnad från bokförlagan är att i Kings originalhistoria ligger en större betoning på att tävlingen följs av miljontals TV-tittare över hela landet och detta faktum ges större utrymme. Lawrence väljer dock i stället att hålla sig till pojkarna på landsvägen, vilket här är bra då filmen blir mer fokuserad. Här syns verkligen inga visioner om hur ett bättre liv kan te sig framöver, bara ett gäckande löfte från den känslokalle The Major. För i totalitära fascistiska stater,ja även i nutida kapitalistiska system, är rikedom något som kommer med födseln, karriärsklättring eller helt enkelt viljan att gå över lik för att nå sina mål. The Long Walk är både en bildlig och bokstavlig metafor för detta faktum. Lögnen att alla kan nå sina mål, bara de är de verkligen är villiga att kämpa för det. Här spelar det dock ingen roll vilken bakgrund du har eller hur väl du förberett dig, det spelar inte längre någon roll när du väl spelar med livet som insats i ett sammanhang där du aldrig kan förutse hur väl du ska klara dig i det långa loppet. I The Long Walk finns inga förmildrande omständigheter, våldet visas i all sin brutalitet och det spelar ingen roll hur många unga naiva liv som släcks, varje ny avrättning känns lika mycket. Åskådarna längs vägen står där och begapar detta hemska skådespel, som de var frusna i en tidskapsel när dödsmarschen paraderar förbi. Det finns inget uns av en stunds andhämtning i denna bistra skärseld till miljö, den tryckande stillheten avbryts bara av de återkommande gevärsskotten. Poliser och krigsveteraner står även utposterade och saluterar de dödsdömda när de passerar förbi snare än att ifrågasätta vad fan det är som pågår egentligen. Bara pojkarnas hopp, desperation, motståndsvilja och ungdomens orubbliga envetenhet driver dem framåt, som ett grässtrå som pressar sig genom asfalt.

Våldsscenerna från boken blir även mer framträdande i filmens grafiska skildringar. Det ökar obehagsfaktorn en del att verkligen se karaktärer man lärt känna så kallsinnigt avrättas när de till sist fattar vad som kommer att ske. Mollner gör även en del märkbara förändringar från romanförlagan för att tydligare ge karaktärerna en greppbar personlighet, bl a vad gäller Rays motivation för att ställa upp i denna tävling. Flickvännen Jan i boken byts här också ut mot mamman Ginnie. En delav dialogen från boken är emellertid införlivad i filmen, t ex när McVries yttrar den minnesvärda repliken "Just go on dancing with me like this forever, and I'll never tire. We'll scrape our shoe on the stars and hang upside down from the moon." Och utan att spoila någonting så får jag ändå saga att ändringen av slutet var något som fungerade väldigt bra och säkert bättre än den mer symboliskt tvetydiga varianten från romanen. Och med et sagt, det är inte så många filmer som stannar kvar i ens tankar på samma sätt som The Long Walk, och det är ju ett bra betyg om något.

Det hade varit lätt att denna film, som har ett så starkt fokus på karaktärerna, hade fallit platt om inte den unga skådespelaensemblen gjort en så imponerande insats. Här har filmskaparna docklyckats med att få oss att direkt fastna för de karaktärer vi introduceras för, även om jag knappast är den ende som vet hur det kommer att sluta för dem … eller? Stephen King är rättmätigt hyllad för sin förmåga att leverera effektiva skräckhistorier men han är inte lika uppmärksammad för sin förmåga att på ett så trovärdigt sätt skildra unga mäns inre känsloliv. Under ytan av den fruktan som vilar över The Losers Club i "It" och den nostalgiskt melankoliska tillbakablicken till uppväxtåren i "The Body" (den litterära förlagan till Stand By Me) finns ett djupgående blottläggande av de ömtåligt formbara band mellan unga pojkar, präglade av deras gemensamma rädslor, lojaliteter och längtan efter sammanhang i en värld som inte är så tillåtande när det kommer till att ge dem uttryck för sina känslor. The Long Walk är ett utmärkt exempel på hur King åter igen på ett förträffligt vis lyckas fånga denna dimension av vänskap i ett i övrigt väldigt dramatiskt sammanhang. Vi får i sedvanlig ordning ganska moraliskt komplexa personligheter som vi inte kan låta bli att heja på, ja i slutändan till och med Charlie Plummers osympatiske sociopat Gary Barkovitch. Ett stort plus till filmskaparna som faktiskt gör att man bryr sig nästan mer om filmkaraktärerna än vad jag gjorde deras litterära förlagor. I Romanen är Ray den självklare huvudpersonen, men kanske inte en karaktär som står ut så mycket, medan i filmadaptionen ges alla huvudkaraktärer utrymme och det är lite mer ovisst vem som faktiskt kommer att överleva i slutändan. Av romanens åtta ”musketörer” har filmskaparna här valt att skala ner antalet till fyra för ett större karaktärfokus med Tut Nyuots Arthur Baker och Ben Wangs Hank Olson som en del av fyrklövern tillsammans med Cooper Hoffmans Ray och David Jonssons Pete. Kamratskapet mellan dessa fyra väldigt olika individer är nog inte så olikt det som kan utvecklas mellan främmande soldater i frontlinjens skyttegravskrig. Tankarna går osökt tillskildringar likt de från "All Quiet on the Western Front" med Wangs och Nyuots karaktärer som motpoler men likväl ändå en del av det osannolika kamaraderi som utkristalliseras (floskelvarning här). Men självklart ger ju redan filmpostern oss vetskapen om att här är det ändå i slutändan Cooper Hoffman och David Jonsson i sina roller som Raymond Garraty och Peter McVries, som kommer bära denna film i mångt och mycket, även om alla karaktärer vi får ett namn och nummer på kommer att lämna en form av avtryck, om än så kortvarig kanonmat. Minnesvärt i sammanhanget är t ex den minderårige barnsligt oskuldsfulle karaktären Thomas Curley, känsligt porträtterad av Roman Griffin Davis, eller en av nutidens mer kända transskådisar Jordan Gonzalez, som även trovärdigt ger sin karaktär Richard Harkness denna identitet utan att för den sakens skull mötas av fördömande fördomar från sina olycksbröder.  Hoffman är självklart likväl en naturlig huvudrollskaraktär här med en naturlig karisma som gör att jag verkligen hoppas att han har en chans att överleva. Jag måste säga att han gjuter ett helt nytt liv i karaktären Ray, som väl ändå var ganska blek i boken vad jag vill minnas. Samma sak gäller väl för Ben Wangs Hank Olson, en ganska störig person i romanen, men i filmversionen känner man verkligen för honom. Men bäst är väl ändå David Jonsson i rollen som Pete McVries, Han visade redan i ”Alien: Romulus” på en självklar talang vilket bekräftas av hans insats här i The Long Walk. Jonsson lyckas verkligen förmedla McVries coolhet och självförtroende trots att han verkar vara den ende som redan från början verkar vara fullt införståddmed vad han ställt upp på. Han har redan accepterat sitt öde och bär därför Ray mentalt när dennes hopp sviktar.  Just personkemin mellan Jonsson och Hoffman är en fullträff och känns genuin på riktigt. Att det sen blir Pete som succesivt tar över taktpinnen från Ray, till skillnad från romanen, känns faktiskt sen självklart här. Relationen mellan de två pojkarna blir i slutändan självklart också filmens grundfundament på ett väldigt vackert och känslosamt vis. Tankarna går här osökt till relationen mellan vänskapen mellan Andy och Red i The Shawshank Redemption. Ser vi till Joshua Odjicks Collie Parker, Garrett Wareings Stebbins och Charlie Plummers Gary Barkovitch så har ju de på förhand lite svårare karaktärer att jobba med sett till romanförlagan. Hur ska det gå att ändå skapa sympati för ett par av de minst omtyckta antagonistiska karaktärerna i romanen, något som ändå är av betydelse för filmens dramaturgi och humanistiska budskap? Här lyckas filmskaparna dock väl med att succesivt skala av dessa pojkars machoattityder och föraktfullhet för att allt eftersom marschen fortskrider blotta en allmänmänsklig sårbarhet. Trots deras beteende kan vi likväl som tidigare sagt inte låta bli att känna med dem när de möter sitt oundvikliga öde, detta tack vare riktigt starka skådespelarinsatser man inte förväntat sig. Just det faktum att vi faktiskt bryr oss alla karaktärer vi lär känna är The Long Walks absolut största styrka.

Sammanfattningsvis är The Long Walk en film som överraskade mig positivt trots att jag hört gott om den. Jag hade svårt att se hur det skulle gå att förmedla den känslomässiga tyngd jag upplevt när jag läst boken, men här behövde jag inte oroa mig alls. Francis Lawrence och gänget har levererat en av årets bästa filmer, och även som sagt en av de bästa Stephen King-adaptioner jag sett. Tänk att jag skulle få chansen att skriva det en gång till under min livstid! Är det någon som bemästrar genren dystopisk framtid så är det helt klart Lawrence, han borde få göra The Running Man på riktigt. Detta är ingen feel good-film, men den visar på styrkan som humanism, medmänsklighet och sann vänskap kan stå för. Budskapet är att uppskatta det vi har och visa de som står oss nära hur viktiga de är för oss, för det kan aldrig ett destruktivt samhälle ta ifrån oss. The Long Walk kanske inte skapar någon lyckokänsla, den kan rent av framkalla en hel del tårar, men om vil ämnar biografen med insikten om vikten av att alltid kämpaför det goda oavsett, då har vi ändå tagit med oss något att minnas. Slut på floskelupprapandet och då har jag inte ens kommenterat Mark Hamill och Judy Greer, gå och se själva!