Ja, med en bostad som närmast kan liknas vid en arbetsplats, vad kan då vara mer passande än att dela med sig av tankarna kring australiensaren Sean Byrnes survival-rulle ”The Loved Ones” från 2009. Filmen kanske inte har fått några större rubriker, men gillar man svettig skräck, tung dramatik och skvättar av svart humor, ja då är The Loves Ones nog något att kolla upp. Bl a får vi oss till livs en scen innefattande en borrmaskin som är så intensiv att det ryktas om att publik har lämnat biografen under visningen.  Det är en genuint krypande obehagskänsla som Byrne lyckas etablera och som extra glasyr på kakan får vi också en lysande Robin McLeavy som Lola. Visst kan delar av filmen, framför allt slutet, kännas en aning klichéartat, men i det stora hela är detta en positiv överraskning sett till konceptet. 

I filmen centrum står den tonårige Brent (Xavier Samuel), som efter att ha orsakat sin pappas död vid en bilolycka har sjunkit ner i en depression präglad av drogmissbruk och ett kränkande beteende som uttryck för sitt eget självförakt. Den enda ljuspunkten i hans liv är den toleranta flickvännen Holly (Victoria Thaine), men även hon har svårt att hantera Brents destruktivitet. När så dagen får årets skolbal infinner sig tar den kufiska enstöringen Lola (Robin McLeavy) plötsligt kontakt med honom i förhoppning om att han ska bli hennes date på balen. Brent tackar dock, till Lolas förtret, artigt nej till hennes förfrågan och planerar i stället att gå med Holly. Detta beslut kommer att få kostsamma följder, Lola vet vad hon vill ha och tänker se till att så blir fallet. Tillsammans med sin pappa (John Brumpton) kommer hon snart att göra Brents liv till ett rent helvete.

Sean Byrne visar i sin första långfilm att han verkligen behärskar konsten att skapa spänning som håller publiken i ett stadigt grepp. Man kan verkligen känna den hopplöshet och skräck Brent känner i sin utsatta situation. Varje gång man tror att nu kan väl Byrne ändå inte skapa en situation värre än vad den redan är för stackars Brent så gör han just detta. I stil med The Texas Chain Saw Massacre väljer regissören att i första hand etablera en atmosfär av obehag genom att antyda vad som händer eller kan hända. Emellanåt kryddar Byrne dock helt ogenerat sin anrättning med doser av magstarka våldsscener fyllda med blodiga sekvenser. Således förstärker han effektivt känslan av lidande genom att bl a visa hur diverse vassa objekt sticks in i olika kroppsdelar. För att ytterligare betona känslan av obehag låter Byrne oss dessutom under ett par mer intensiva tillfällen se saker ur Brents perspektiv genom specifika tagningar och kameravinklar.

Något som verkligen höjer The Loved Ones till en film över mängden av liknande produktioner är rollbesättningen. I det här fallet bryr vi oss faktiskt om huvudpersonen och vill inte att hans liv ska sluta som sönderhackat lik i en plastsäck. Detta borde ju vara självklart när det gäller skräckfilm av detta slaget, men hur ofta har vi inte sett skådisar porträttera personer vi inte bryr oss ett dugg om? Xavier Samuel gör här Brent till en mångbottnad person, vars destruktiva leverne visar upp bilden av en kille utan tro på framtiden. Likväl är det svårt att inte känna sympati för honom när helvetet brakar loss och filmen lever högt på den desperation som Samuel förkroppsligar då han kommer till insikt om att han har hur många skäl i världen att fortsätta leva. Men är det nu för sent? Drivet i The Loved Ones är just Brents kamp för sin egen plötsligt värdesatta framtid. Som motpol har vi Robin McLeavy, vars psykotiska Lola är en ren naturkraft som äger varje scen hon är med i. I grunden är hon en ganska söt tjej (Byrne undviker skickligt att köra på den fula ankungen-spåret) och lyfter på ett bra sätt fram båda sidor av hennes personlighet. McLeavy har pondus nog i sitt agerande för att både vara skrämmande i gestalt av knivviftande sociopat och förmedla bilden av den ensamma och sårbara tonåringen som är vilse i tillvaron. Det är alltså en riktigt fin uppvisning från både Samuels och McLeavys sida. Lägg därtill Brumptons kusliga porträtt av den undergivna Daddy vars relation till sin dotter inte är av det sunda slaget om man säger så.

The Loved Ones är ingen spektakulär nyskapelse I survival-genren, men Byrne lyckas ändå med konststycket att förmedla en känsla från filmer producerade under sent 80-tal och tidigt 90-tal i kombination med dagens moderna estetik. Vad gäller den svåra balansgången mellan blodiga chockscener och svart humor lyckas Byrne allt som oftast hålla sig på rätt sida och undviker som tur är att falla ner i skräckkomediträsket. Dessutom har används soundtracket i The Loved Ones på ett fint sätt, Sean Byrne verkar verkligen gilla musiken han använder sig av och låter den sätta sin tydliga prägel på filmen. Lola har t ex sin egen sång hon går runt och nynnar på i tid och otid och vissa av de övriga karaktärerna introduceras dessutom i slow motion till tonerna av speciella musikstycken. The Loved Ones ser även väldigt bra ut rent visuellt för att vara en film med så pass låg budget, inte illa.

Vad som gör att Byrne inte når riktigt hela vägen med sin debutfilm är att ett par av sidohistorierna, förtar något av den uppbyggda obehagskänslan genom att både dra ner tempot och den laddade stämningen. Bl a får vi följa Brents bäste vän Jamie (Richard Wilson) som försöker hitta en lämplig plats att röka och pöka med sin date, gothtjejen Mia (Jessica McNamee). Ganska så poänglöst, men antagligen behövdes något extra att fylla filmens innehåll med. Möjligtvis kan man se Jamies flummiga men glada utekväll som en kontrast vilken ska förstärka den helvetestillvaro Brent har hamnat i. Även historien med Brents mamma och flickvännen holly och deras sökande efter honom förtar en del av filmens intensitet.

Men I det stora hela är The loved Ones en riktigt positive överraskning. Grundhistorien är förvisso föga originell men Sean Byrne har ändå lyckats skapa en alldeles egen liten mix av high school-film och s k  ”torture porn”. Emellanåt sitter man faktiskt och undrar om det är samma film man tittar på. Men det är just detta som är filmens styrka, Byrne fokuserar inte bara på blod och våld utan lyfter även fram den förvirrade tid som tonåren kunde utgöra. Den dos svart humor som även finns insprängd funkar oftast också bra, framför allt Lolas framfart med diverse tillhyggen. The Loved ones ser dessutom väldigt snygg ut och låter bra, vilket vittnar om ett skickligt hantverk.  Sean Byrnes lilla freak show gör att man således ser fram emot hans nästa projekt med spänning. The Loved Ones är nämligen den bästa australiensiska skräckfilmen på ett bra tag.