Vissa filmer åldras med mer värdighet än andra, så frågan är hur den gamla Madman håller idag. Man kan väl saga att det inte började särskilt väl. Madman öppnar på ett ytterst löjligt vis, vilket tar ner förväntningarna rejält. Vad är det här för buskis tänker man. OK, det är veckan före Thanksgiving och mitt ute i en skog har vi ett gäng lägerledare i 20 + åldern som sitter runt en lägereld tillsammans med ett gäng yngre lägerdeltagare och den äldre lägerchefen. När filmen börjar har en av lägerledarna i gänget, T.P (Tony Fish) just börjat sjunga på en gammal medeltidsvisa om skogens faror och det fortsätter han med i en evighet känns det som. Spännade och suggestivt? Nej! När eländet äntligen är over tar lägergubben over och berättar legenden om Madman Marz, antagligen för att få upp stämningen igen. ”Kom här barn och låt mig berätta historien om en brutal och skrämmande man känd som Madman Marz. Marz var en bonde som bodde med sin fru och sina två barn på en gård vid skogens utkant. Det var allmänt känt att Marz var en ond man som slog sin hustru och behandlade sina barn illa, men det var ingen som kunde förutse att han plötsligt skulle förlora förståndet helt. Det hände nämligen som så att en natt, väldigt lik denna, gick Marz ner till ladan och hämtade en yxa. Därefter återvände han till sin sovande familj och högg brutalt ihjäl dem medan de sov. Därefter begavs sig Marz helt oberörd in till byn och fortfarande med den blodiga yxan i handen gick han in på den lokala tavernan och beställde en öl. Förskräckta över vad mördaren gjort slöt sig byn samman och hängde Marz i ett träd nära hans hem. Där lämnades han att dö men när de återvände nästa dag för att skära ner kroppen, då var madman Marz försvunnen. Det sägs att han fortfarande strövar omkring i skogen och om du skulle råka uttala hans namn högre än en viskning kommer han att höra dig och komma efter dig och slutligen ta dig! ” En klassisk vandringssägen således, och det är ju ett bra upplägg för en slasher. Naturligtvis kan inte Ritchie (Jimmy Steele), en av de yngre killarna runt elden låta bli att kaxa sig och utmana ödet. Således tjoar han ut Madman Marz namn. Som väl alla redan har fattat så var det en illa övertänkt handling om man säger så.

När man ser en film som denna förväntar man ju sig knappast en unik handling utan bara ren och skär underhållning som förhoppningsvis kan leverera en dos spänning. Handlingen i Madman är så klart ytterst enkel och väldigt lika andra samtida filmer i genren såsom “Friday the 13th” ,“The Burning” eller ”Just before dawn”. En kul grej som är ganska typisk är att när produktionen av Madman påbörjades 1980 hade Giannone and hans medförfattare till manuset tillika producent, Gary Sales, inte en aning om att en i stort sett identisk film höll på att spelas in bara några mil bort, nämligen den bra mycket mer hyllade The Burning. Detta framtvingade ett par ändringar i manuset och resulterade i att originalhistorien idag snarare återfinns i just Tony Maylams The Burning. Ett tidens tecken kanske. Trots att Madman är en i strömmen av alla backwood-slashers som såg dagens ljus I början av 80-talet så ska man inte räkna ut Giannones rulle. Visst den är långt ifrån att mäta sig med The Burning eller Just before dawn och Madman Marz är ingen Jason Voorhees men filmen har ändå sina stunder och en favorit bland många slasherfans. Med små medel lyckas producentteamet etablera en klassisk skäckfilmskänsla ganska omgående. Framför allt beror det på det kompetenta fotot som är förvånansvärt bra med tanke på att filmen helt utspelar sig nattetid. Med hjälp av filter i stället för artificiell ljussättning skapas en spöklik närmast surrealistisk blåton som fungerar väldigt bra. Man får faktiskt nu en chans att verkligen se vad som utspelas. Mordscenerna håller bra standard och återkommer med jämna intervall för att hålla driva filmen framåt. Giannone vågar också frångå den typiska slashertraditionen med att repetitivt ta död på rollinnehavarna en efter en inför öppen ridå. I Madman får man ta del av en del mord medan man bara får se följden av andra. Detta gör berättelsen något mindre förutsägbar. Framför allt de sista 45 minuterna tar filmen fart och man vet att mördaren nu kan dyka upp var och när som helst. Vi känner igen oss, även om Giannone försöker få publiken att till viss del tolka det som sker på olika sätt. Joe Giannone försöker sig aldrig på att vara pretentiös eller nyskapande, han vet vad han vill leverera och gör det utan krusiduller. Detta blev förresten Giannones första och enda film, han dog 2006.

När det gäller skådespelarinsatserna så brukar man ju ha ett ganska stort överseende när det gäller slashers. Man förväntar sig ju ytliga stereotyper som bäst, det är inga karaktärer som egentligen behöver etableras eller ges något större djup. Deras roll är att springa för livet och dö på våldsamma och överraskande sätt. I Madman spinner insatserna som oftast från överspel till menlöshet, Emellertid håller rollbesättningen en förvånansvärt god standard vad gäller dessa sammanhang trots att det inte förekommer några namnkunniga skådisar utan de flesta verkar ha plockats upp från något restlager. Undantaget är kanske Gaylen Ross, kanske ihågkommen från Romeros Dawn of the dead. Inte heller hon verkar dock vilja skylta med sitt namn eftersom hon här står krediterad som en Alexis Dubin. Dialogen är dessutom inte lika hjärndöd som brukligt, en del kvasipsykologiska resonemang av den enklare graden får vi oss t ex till livs. Om det är bra eller dåligt kan ju diskuteras förståss.

Så Madman verkar således vara en liten bortglömd pärla när allt kommer kring, och för många är den som sagt det. Men tyvärr finns det en del som för mig drar ner omdömet rejält, trots de lovande förutsättningarna. Visst madman är i många stunder en kul film att kolla på, men i långa stunder kommer jag faktiskt på mig att tycka att den faktiskt är ganska likgiltig, rent av tråkig. OK, grundhistorien funkar i all sin enkelhet och en del mordsekvenser är ganska innovativa. Men trots en schysst stämning tappar man fokus på historien emellanåt. Det finns ingen egentlig huvudperson att följa i början och när det väl utkristalliserats vem som kommer att dra filmen framåt har man redan tappat intresset för vederbörande pga bristande karaktärsfördjupning. Överlag bryr man sig inte om någon av karaktärerna överhuvudtaget. Spänningen hålls generellt hyfsat uppe filmen igenom, men ibland blir det tyvärr bara dumt och utdraget. Hur tänkte regissören t ex vad gäller en häpnadsväckande löjlig scen inkluderandes Ross karaktär Betsy och Tony Fishs T.P. Vi får se de två turturduvorna i ett badkar där de sakta cirklar runt varandra utan att något händer. Det återkommer mer longörer av samma sort filmen igenom tyvärr. Och så har vi specialeffekterna. Lika bra som fotot är lika märkliga är effekterna. När man väl får se Madman Marz ser han inte klok ut tyvärr. Är det en latexmask han går runt i? Detta tar bort en hel del av stämningen. Något som drar ner stämningen än mer är att ytterligare tre av de förbannade medeltidsvisorna, komponerade av producent Sales, dyker upp under filmens gång. Herrejävlar om det ändå var någon som kunde sjunga på riktigt! Till detta kommer att soundtracket i övrigt låter som det är skapat på någon billig gammal batteridriven Casio-keyboard. Någonstans går det positiva med Madman förlorat och det jag känner i efterhand är att detta var nog ändå inte så bra.

Som summering kan man väl säga att Madman är en typisk 80-talsslasher och vet man med sig att man gillar mörka skogar, billiga skrämseleffekter, ganska korkad dialog, fjantigt soundtrack och en massa blodslafs ja då kan man ge Joe Giannones film en chans. Om man först och främst letar efter mycket blod och naket ska man nog söka efter andra alternativ dock. Madman är en typisk film man kollar på när man sett de bättre produktionerna i genren. Den kan säkert locka många slasherälskare, så vet du med dig att du gillar genren så bör du ha set denna. Och i slutändan, det är ju ändå förödelsen vi vill skåda och inte något djuplodande drama.