På rak arm kan jag bara komma på en thailändsk film jag tidigare sett, det är å andra sidan en riktigt bra spökfilm, nämligen Shutter. Banjong Pisanthanakuns och Parkpoom Wongpooms film från 2004 kändes dock som en av de sista dödsryckningarna från den asiatiska skräckfilmsvåg som en gång kändes så nyskapande när den först började skölja in över västvärlden i slutet av 90-talet. Idag är det väl ganska svårt att hetsa upp sig över nya asiatiska skräckisar, det känns som allt bara handlar om trötta upprepningar. Men ibland dyker det faktiskt upp lite oväntade produktioner som faktiskt kan få en att reagera. Av en slump kom jag för en tid över just en sådan film, nämligen en thailändsk rulle med det spektakulära namnet The Meat grinder (Cheuuat gaawn chim) från 2009 regisserad av en snubbe vid namn Tiwa Moeithaisong. Det lät ju först som någon slags lågbudget-Cat III- film, typ Untold Story, och kändes väl inte riktigt som min grej. Efter att ha läst lite om filmen visade det sig dock att detta inte var en spekulativ exploitationrulle i egentlig bemärkelse utan snarare ett välproducerat mörkt splatterdrama med en bra rollbesättning.  Detta har dock kommit i skuggan för de grafiska våldssekvenser som gett filmen dess något tvivelaktiga rykten på flera håll.

The Meat grinder utspelar sig i 1970-talets Bangkok, detta är en tid av politisk oro och ekonomisk instabilitet. Här möter vi den fattiga Buss, (Mai Charoenpura), en något mentalt instabil kvinna som pga sin hårda uppväxt emellanåt plågas av röster och syner. Hon lever tillsammans med sin man och dottern Bua i ett slitet kvarter och försörjer familjen med hjälp av den nudelvagn hon ärvt av sin mamma Duangte Tungkamani). Situationen försämras dock plötsligt då hennes man försvinner spårlöst och lämnar henne med skulder till den hotfulle och våldsamme hyresvärden. Om Buss inte betalar sina skulder snarast kommer hon och dottern att bli vräkta från sitt hem. En dag när hon är ute med sin nudelvagn för att dra in lite pengar hamnar Buss mitt i ett våldsamt studentupplopp men mitt i detta kaos räddas hon av en ung man som drar henne i säkerhet in i en gränd. Härmed inleds en vänskap mellan Buss och mannen, ett lokalt affärsbiträde vid namn Attapon (Rattananballang Toksawat). Buss lyckas efter ett tag återfå sin nudelvagn men när hon kommer hem gör hon en obehaglig upptäckt, en av studenterna har dödligt sårad krupit in i hennes källare och där avlidit. I den ekonomiskt svåra situation hon befinner sig i fattar Buss ett ödesdigert beslut, att återanvända ett gammalt recept på en populär nudelsoppa hon lärt sig av sin mor, ett recept där en av huvudingredienserna är människokött. Således maler Buss ner kroppen av den döde studenten hon hittat i källaren för att använda köttet i den nudelsoppa som hon säljer i sin ambulerande verksamhet. Det finns dock ett problem, kroppen hon använt tillhörde en student vid namn Chard, en nära vän till hennes räddare Attapon. Buss har, efter att träffat på Attapon ett flertal gånger när hon handlat medicin till sin dotter, blivit allt mer fäst vid honom.  Attapon gör nu allt vad han kan för att hjälpa Chards sörjande familj att få svar på vad som hänt honom, framför allt misstänker han militären för att ha gripit vännen. Men Buss känner ju till sanningen men med hjälp av det nya receptet har hon verkligen fått fart på affärerna. Pengarna börjar plötsligt strömma in och det blir möjligt för henne att uppgradera sin vagn till en riktig nudelbar. Kunderna står nu i kö för att avnjuta hennes delikata rätt och plötsligt är det för sent att lägga om kursen, Samtidigt som Buss mentala hälsa sakta men säkert bryts ner i och med minnesbilder från hennes barndom börjar plåga henne i allt större utsträckning förlorar hon också greppet om verkligheten. Den ondska Buss utsatts för finns fortfarande omkring henne och nu har hon en självklar anledning att göra upp med plågoandar av allehanda slag, riktiga eller inbillade.  Snart är hon indragen i en veritabel malström av våld där allt fler offer hamnar på köttkrokarna eller styckbordet i hennes källare.  Hur länge ska detta hålla och vad är det egentligen som slutligen fått Buss att gå över gränsen?

Detta låter kanske som en klassiskt upplagd skräckfilm och visst leds tankarna genast till filmer som The Texas chain saw massacre när man ser de enfärgade öppningsbilderna. Men Tiwa Moeithaisong vill inte bara ge oss en spekulativ våldsfilm utan även ta upp ämnen som behandlar könsförtryck, familjerelationer och sociala orättvisor. The Meat grinder har en hel del psykologiska dimensioner som därför gör filmen ovanligt komplex i dessa sammanhang men kanske också därför inte alldeles lätt att hänga med i. Ingenting är t ex som det först verkar vara och precis som i många andra asiatiska skräckfilmer blir det inte enklare av att den upphackade kronologin, blandningen av dröm och verklighet och mixen av subjektiva personliga upplevelser som inte alltid stämmer överens med den faktiska verkligheten.  The Meat grinder har här klara likheter med filmer som t ex den koreanska A Tale of Two Sisters eller den japanska Ju-On – serien. Vi kastas således direkt in i Buss förvirrade värld, där minnesfragment från hennes tidigare liv ständigt gör sig påminda, här skildrade i korniga svartvita flashbackssekvenser. Eller rör det sig verkligen alltid om äkta flashbacks, eller kan det vara Buss förvirrade minne som spökar eller rör det sig om saker hon inbillar sig har hänt? Eftersom Buss verklighetsuppfattning hela tiden är på drift filmen igenom och minnesfragmenten inte alltid ger några tydliga svar är det inte helt lätt att alltid följa med i alla turer. Dock får vi en tydlig bild av en utsatt kvinna som drivits till ren galenskap. För den som har tålamod kommer de dilliriska flashbackarna också att avslöja bakgrunden hos de personer som slutar sina dagar i Buss källare. Filmens slut ger faktiskt produktionen ett extra lyft eftersom hela bilden då står helt klar.

Det som framförallt gör Tiwas The Meat gridner till en speciell film är kombinationen av känslan för psykologiskt djup och det extrema våldet som ibland tangerar gränsen för serietidningssplatter. Tonen sätts redan i inledningen, då en stackare får sitt ben avhugget vid knät av en köttyxa och därefter slås medvetslös med sin egen avhuggna lem. För alla som har fastnat för de senaste årens ”torture porn”-trender finns det också en del att ta till sig, framför allt Buss egenhet att hålla sina fångar på plats genom att spika fast deras fingertoppar i golvet. Det måste ha något med barndomen att göra. Det är verkligen blod i kaskader när Buss går loss på sina fiender. Det är uppskurna halsar och uppfläkta kroppar, spikar i huvuden och en blodtäckt Buss som styckar lik till höger och vänster. Kanske inget direkt för de mer känsliga, speciellt med tanke på hur ofta man får se gäster, helt ovetandes om innehållets beskaffenhet, avnjuta sin nudelsoppa. Förutom lite CGI-genererat blod är specialeffekterna faktiskt riktigt bra och vissa scener är klart magstarka. Men blodbadet balanseras alltid av en mer seriös sida. Tiwa har valt att låta dramat utspelas mot en bakgrund av den sociala oro och militära vapenskrammel som präglat det moderna Thailand under de senare åren. Härigenom har han försökt skapa en trovärdig känsla av det våld och kaos som t ex präglar upploppsscenerna. Genom hela filmen används äkta dokumentärklipp som löper parallellt med de mer blodiga dramatiserade bilderna. Rent stilistiskt ser filmen väldigt bra ut där färger och skuggor används på ett snyggt sätt vilket ger ett professionellt intryck och skapar ordentlig slagstyrka i de mer blodiga scenerna. Dramat gynnas också av ett stämningsfullt soundtrack som både är obehagligt och melankoliskt. Möjligtvis kan man tycka att regissören tar i i överkant när han i en bisarr del av filmen låter en sunkig romantisk poplåt fungera som ackompanjemang till korsklippta scener mellan å ena sidan ett kärleksmöte mellan Buss och Attapon och å andra sidan den kanske inte lika kärleksfulla förberedelsen av den berömda nudelsoppan

När det gäller skådespelarinsatserna är de faktiskt över förväntan. För mig var inget av namnen kända sen tidigare. Framför allt Mai Charoenpura i huvudrollen lyckas fånga bilden av en kvinna som totalt tappar greppet om verkligheten. Utan hennes insats hade historien riskerat att kapsejsa totalt i all sin överdrivenhet.  Buss framställs dock på ett trovärdigt både som ett ömkligt offer för manligt övervåld och det oförsonliga förkroppsligandet av kvinnlig hämnd. I grunden kan man förstå hennes förakt mot mänskligheten i allmänhet och män i synnerhet, även hennes galna och sadistiska övervåld gör det svårt att riktigt sympatisera med henne fullt ut. Attapol är Buss motpol, mannen som kanske kan ge henne frälsning från det hon blivit. Rattananballang Toksawat gör en helt OK tolkning av sin roll som Attapol , en man som drabbats av våldet på ett mer uppenbart sätt en Buss. Det är han som får symbolisera den lille mannen som drabbas av de oroligheter ett land i kris tvingas tampas med. Just greppet att försöka göra en karaktärsstudie av ett samhälle där mental ohälsa och kvinnoförtryck står i fokus gör historien mer träffande. Buss är en del av en ständigt pågående våldscykel som snart även innefattar hennes dotter.

Det är I grunden ett intressant upplägg Tiwa Moeithaisong ger oss men tyvärr tappar han mig ett par gånger under filmens lopp och detta trots intensiteten i många scener. På något sätt blir historien lidande av alla infall med olika typer av filmteknik och oklarheten med vad som är fantasi och verklighet. Filmen blir helt enkelt ryckig och det är lätt att tappa bort sig i de olika vändningarna historien tar. Vi kastas mellan Buss subjektiva upplevelser för att sen se saker ur någon annans perspektiv och därefter någon flashback, övergången mellan dessa scener är inte alltid helt klara och gör att allting känns en aning osammanhängande. Det är en neddykning i en pågående mardröm som antagligen kan tolkas på ett flertal sätt, visst kan detta vara en styrka men här blir man en aning frustrerad.

The Meat grinder är en film som i viss mån följer i fotspåren av The Texas Chain Saw Massacre, Sweeney Todd, Delicatessen och Dumplings. Regissör Tiwa har lyckats skapa en film som ser riktigt bra ut genom färssättning och foto och får till en skönt klaustrofobisk känsla där det inte finns någon egentlig utväg ur mardrömmen. För den som kan uthärda ganska explicita splatterscener men också vill ha lite mer av substans än bara blodkaskader är detta nog en intressant film. Dock får man vara beredd på en ganska snårig historia som inte alltid är så lätt att följa. Är man inte beredd att lägga energi på alla detaljer kan detta bli en ganska så frustrerande åktur.