Och vad passade då bättre än att ta med sig lite av sommarkänslan utifrån men kunna avnjuta den som avslappnad betraktare. Filmen vi skulle bevittna var nämligen Ari Asters omtalade ”Midsommar” 2019, en rulle vi alla var riktigt peppade på att se. Själv tillhörde jag dem som verkligen uppskattade denne nye stjärnregissörs debutfilm ”Hereditary” 2018 och såg fram emot mer av samma sak. Och det kan man väl säga att jag fick, och mer därtill. Asters nya film är en omskakande mix av spänning, drama, intriger, grafiskt sex och brutalt våld. Man kan likna det hela vid en intensiv skildring av posttraumatisk stress i thrillerform, en historia man inte glömmer i första taget. Antagligen kommer den att vara lika mycket av en vattendelare som Hereditary. Precis som i debutfilmen inleds Midsommar med en tragedi som lämnar den redan bräckliga psykologistudenten Dani (Florence Pugh) i ett traumatiskt tillstånd. Vardagen blir inte lättare av att hennes förhållande med pojkvännen Christian (Jack Reynor) håller på att krackelera. Christian har velat göra slut under ett års tid men har inte lyckats uppbåda kraft till att göra det och som läget är nu kan han inte med att ta steget. Han är dock oförmögen att ge Dani det stöd hon behöver i den svåra stund hon befinner sig i och vägen mot det oundvikliga uppbrottet är det bärande temat i filmen. Christian, som studerar antropologi, lägger främst sin energi på att planera en förestående resa till Sverige tillsammans med sina kurskamrater Josh (William Jackson Harper) och utbytesstudenten Pelle (Vilhelm Blomgren). Tanken är att de ska bege sig till Pelles hemby i Hälsingland för att där få material till en akademisk avhandling rörande en niodagars midsommarfestival som endast äger rum vart 90-ånde år. Med på resan hänger även partyprissen Mark (Will Poulter) som mest är intresserad av att festa och ragga upp svenska tjejer. I ett försök att visa sitt stöd bjuder Christian in Dani att hänga med, övertygad om att hon kommer att tacka nej, men Dani ser detta som en möjlighet att komma bort från den tunga vardag hon lever i och kanske lappa ihop förhållandet så hon väljer att haka på. Det är bara Pelle som blir glad av beskedet att Dani ska med, varför då kan man ju undra? Till tonerna av Bobby Krlics melankoliska soundtrack får vi sedan följa våra resenärers bilfärd genom ensliga svenska skogsvägar (fast filmen är egentligen inspelad i Ungern) mot den avlägset belägna lilla byn. Lite ”Hostel”-vibbar får man allt här, men detta ska bli en helt annan typ av skräckhistoria. Anslaget får vi ganska omgående då gänget beslutar sig för att ta sig en svamptripp innan de kommer fram, Dani får här sin beskärda del av mardrömslika hallucinationer som ger en hint om vad som komma skall. Atmosfären i Pelles hemby är till en början välkomnande, de amerikanska gästerna möts av en idyllisk pastoral miljö med exotiska växter, stugor med snedtak och leende svenskar iklädda vita folkdräkter vilka sjunger fint och spelar panflöjt. Även ett engelskt par, Simon (Archie Madekwe) uch Connie (Ellora Torchia), har blivit inbjudna till de stundande festligheterna av Pelles bror Ingemar (Hampus Hallberg). Byns äldre dröjer inte med att entusiastiskt berätta för gästerna om byns märkliga midsommartraditioner men redan här lyckas regissör Aster och fotografen Pawel Pogorzelski etablera en krypande obehagskänsla att allt inte står rätt till. Udda inslag skymtar förbi, som uråldriga runor, obskyra målningar och en björn i en bur mitt på torget. Inget av detta förklaras och sakta men säkert inser Dani och de andra att det kanske inte kommer att bli så mycket avslappnat semesterfirande utan något helt annat. Allteftersom midsommarfirandet fortskrider blir de olika ceremonierna och riterna allt konstigare och när människor oförklarligt börjar försvinna sipprar galenskapen så sakteliga in i den på ytan harmoniska tillvaron. 

Midsommar är en film som tar sin tid, den är hela två timmar och tjugo minuter lång, och även om man snabbt sugs in i handlingen tar den på krafterna. Detta är ingen popcorn-rulle precis utan snarare en slags mix av stämningar som hämtade från produktioner signerade Bergman, Polanski eller Haneke. Filmen inleds med en stark traumatisk händelse och når sitt crescendo i en oförglömlig sexscen som är ett resultat av illvilligt ränksmideri. Historien kan i mångt och mycket ses som en provocerande göra slut-film stöpt i en form inspirerad av Robin Hardys ”The Wicker Man” 1973. Den engelska landsbygden är här då utbytt mot ett Bergmanskt sommarsverige marinerat i svensk folklore och svart förtvivlan. Precis som med Hereditary har Aster skapat en komplex allegori för sorg och vrede mot en bakgrund av mer symboliska hot. Men hoten döljs här aldrig i mörker, Midsommar utspelas nämligen under en ständigt skinande sol och det står väldigt klart vad som egentligen är på gång. Aster snålar inte med att plantera ledtrådar, de kusliga symbolerna och tecknen som ofta kan ses är förvisso färgstarka och vackra men förmedlar likväl en känsla av underliggande hot kopplade till födelse och död. Vi får dock vänta på att filmen ska ta en otäck vändning och när detta väl sker kommer det knappast som en överraskning men det som utspelas är likväl obehagligt. Från detta moment öser Aster dock på med en visuell kakafoni av paganistiska ritualer, orgier och psykedeliska dansscener. Det vi beskådar är inslag i den fiktiva religionen Hårga som Aster verkar ha lagt ner stor energi på att framstå som autentisk med alla detaljer. Just atmosfären och det vackra stämningsfulla fotot är filmen styrka. Själva historien är något förutsägbar och tempot är ibland i saggigaste laget med scener som mer känns som utfyllnad. Men när det väl hettar till, då får Midsommar en slagkraft som det är svårt att värja sig mot. Danis tunga rytmiska andetag under hennes panikattacker blir väldigt kännbara när hon alltmer snärjs in i byns traditioner. Dani blir så absorberad av den kultlika tillvaron att hon knappt märker när folk i hennes bekantskapskrets börjar försvunna. En ganska osannolik Final girl om man säger så. Det är också Florence Pugh som bär filmen, det är Danis resa som står i centrum. Hennes osäkerhet om vem hon kan lita på innebär att hon långsamt även förlorar tron på sig själv och på så vis blir ett tacksamt offer. Eller ska man se henne som offer egentligen? Pughs insats är riktigt stark och hon lyckas verkligen förmedla Danis ångest på ett trovärdigt sätt. Tyvärr blir resten av skådespelarensemblen mest stereotypa karaktärer utan något större djup. Vi har de klassiska självupptagna amerikanska ungdomarna som råkar snubbla in i något de inte kan hantera. Skådespelarmässigt sett saknar Midsommar helt klart den skådespelardynamik som var så lyckad i Hereditary. En annan sak som drar ner helhetsintrycket är att vid sidan av filmens huvudteman, blottläggandet av kultens hemligheter och Danis reaktion på dessa, så leder de andra sidohistorierna ingen vart. Vad hände med Christians och Joshs akademiska rivalitet eller Marks jakt på att få ligga? Dessa inslag verkar bara vara slentrianmässigt inslängda. 

Midsommar är inte lika anmärkningsvärd eller skrämmande som Asters debut Hereditary eller lika överraskande och omskakande som produktioner i samma stil, typ “Kill List” eller “The Wicker Man”. Likväl är det en film som lär väcka känslor och stanna kvar i minnet efter det man lämnat biosalongen. Aster är helt klart en talangfull regissör och i kombination med Pogorzelskis fantastiskt vackra foto och Bobby Krlics stämningsfulla soundtrack blir helheten helt klart riktigt sevärd. Här finns scener som kommer att etsa sig fast och ett drama med en upplösning väl värd att vänta på. Här finns både stunder fyllda av riktigt underhållande svart humor och scener genomsyrade av mörker och obehag. Så om sommarvärmen blir för påfrestande, varför inte smyga in i biomörkret och betrakta en av våra mest folkkära traditioner ur ett lite annorlunda perspektiv. Om du kommer att gilla eller hata det du ser är inte alldeles självklart, men vi var i alla fall nöjda.