Likheterna med Daniel Myricks / Eduardo Sánchez Blair witch project från 1999 är väl det första som slår en. För det första har vi lanseringen via internet. När denna lågbudgetproduktion, med en kostnad på ca $15,000, först gick upp på biograferna i ett par amerikanska städer var det nog många som skrattade åt den kampanj som Paramount Pictures drog igång för att marknadsföra filmen. Folk ombads nämligen att logga in på en webbsida och rösta för att Paranormal activity skulle gå upp i deras stad. Så här i efterhand är det nog ingen mer än bossarna på Paramount som skrattar. Efter miljontals röster blev filmen en braksuccé och visades för fulla salonger i hela USA. Ser man till produktionskostnaderna måste Pelis film varit en av 2008 års mest inkomstbringande procentuellt sett med en vinst på uppåt $35 millioner.Men vad är det då som är så uppseendeväckande med Paranormal activity? Är det inte bara en billig rip-off på Blair witch project? Till att börja med kan man konstatera att det inte bara är marknadsföringen som de båda filmerna har gemensamt utan även själva grundkonceptet, och i en jämförelse är Pelis film den sämre. Inte desto mindre är Paranormal activity en film som har sina stunder och emellanåt skapas en härligt kuslig stämning. Filmen presenteras, precis som Blair witch project, som en dokumentär byggd på filmmaterial funnet i en videokamera som efterlämnats av de inblandade i dramat. Denan gång rör det sig inte om ungdomar ute i en skog dock, utan om ett par som hemsöks av ett demoniskt väsen i sin fashionabla villa. Visst kan man tycka att upplägget av fake-dokumentär, inklusive en tillägnan av filmen till de påhittade huvudpersonerna, känns lite trött men levererar den bara lite godkänd skräck må det väl vara hänt. Och till viss del gör filmen det.

Handlingen är ganska enkel och utgörs i huvudsak av ett tvåpersonsdrama. Katie (Katie Featherston) har sedan åttaårsåldern hemsökts av ett mystiskt väsen. Av någon anledning som inte framgår har hennes pojkvän Micah (Micah Sloat) plötsligt beslutat sig för att gå till botten med detta problem. När filmen börjar har han således införskaffat en filmkamera för att dokumentera vad som pågår. Det är genom Micahs kamera hela filmen presenteras i skakiga ögonblicksbilder. Det framgår ganska snart att Micah mest är intresserad av att dokumentera ett okänt fenomen, att faktiskt hjälpa sin flickvän kommer ibland i andra hand. Problemet är att kameran verkar förstärka det övernaturliga väsendets närvaro och göra det mer aggressivt. Den eventuella demonen verkar livnära sig på uppmärksamheten den får och hemsökelserna förstärks allt mer. Micah, som den machoman han är, låter sig inte skrämmas utan fortsätter att leka med elden. Trots Katies böner vill han inte kalla in experter utan införskaffar t ex på eget bevåg en ouija bräda. Saker och ting trappas därefter upp allt mer.

Detta upplägg räcker en bit på vägen. Paranormal activity bygger på sublime skrämseleffekter utan tillstymmelse till överlastad CGI och fontäner av diverse kroppsvätskor. Detta känns skönt som omväxling. Här gäller sanningen ”less is more” och vi får en krypande skräckkänsla snarare än enkla hoppa till-knep. Det vardagliga upplägget gör att det som utspelas känns mer verklighetsnära och således mer skrämmande. Under tre veckors tid får vi följa hur Katie och Micahs vardag sakta förvandlas till ett helvete genom digitalvidiokamerans lins, ofta uppsatt på ett stativ filmandes det sovande paret under natten. Visst känner man ibland lust att skrika åt huvudpersonerna när de beter sig dumt, men det hör ju genren till. Vissa scener är kanske också ofrivilligt komiska, som när ett medium på besök plötsligt ballar ut efter bara någon minut i huset. Men trots detta finns rysningarna där … emellanåt.

Om vi ser till skådespelarnas insatser så gör de en bra prestation efter förutsättningarna och är trovärdiga i sina rolltolkningar. Dock är just presentationen av Katie och Micah det som främst river ner illusionen om att detta skulle vara autentiska filmklipp. De båda huvudpersonerna är plågsamt tydligt skapade karaktärer utan något liv utanför själva filmens handling. Vi får aldrig se dem i någon annan miljö än i själva huset, hur sannolikt är det när man just inhandlat en kamera? Lämnar de aldrig sin bostad? Några direkta referenser till arbetsliv och fritid finns inte och någon större vänskapskrets eller familj verkar saknas när saker och ting börjar bli jobbiga. Svävar dom i någon slags limbo eller …? Och vad ska man säga om Micahs beteende i vissa situationer? I vissa tuffa lägen är det första han tänker på att hämta sin kamera, hur trovärdigt är det? Samma problem som i Clovenfield. Onekligen finns det en hel del folk därute som prioriterar att dokumentera sakernas tillstånd framför allt annat i en krissituation. Fast om det inte varit så hade ju filmen inte kunnat bli av.

Men hur skrämmande är då paranormal activity som helhet, lever den hyfsat upp till hypen? Jag menar, det har ju tjatats om ”The scariest film ever”. Det kanske är förväntningarna som gör att denna film faktiskt inte klarar att leva upp till vad den lovar. Framförallt lider filmen av förutsägbarhet, den psykologiska nerven infinner sig för sällan. När man ser på skräckfilm är man införstådd med att något otäckt ska hända, men det som gör det hela nervigt är ju just frågan om var, när och hur? Paranormal activity ger oss tyvärr övertydliga svar på dessa frågor, antagligen pga av att konceptet med dokumentärupplägget är ganska begränsande. Redan från början vet vi att Katie hemsöks av en demon av något slag, varför det förhåller sig så förtäljer dock inte historien. Även Micah ställer sig ju, lite komiskt nog, undrande till detta faktum. "Den detaljen hade varit bra att känna till när vi flyttade ihop". :) Här försvinner ett spänningsmoment. Apropå spänningsmoment så vet man med säkerhet att det inte kommer att hända något när tidtagaren i kamerabilden snabbas upp under natten. Annat är det när tidtagaren stannar av, då jäklar är det något lurt på gång. Hör man dessutom ett basmuller som hämtat från en byggarbetsplats, då är det påhälsning av det obehagligare slaget som väntar. Detta känns snarast som ett sätt att påkalla uppmärksamheten hos okoncentrerade tonåringar än som ett stämningsskapande soundtrack. Rykyesvis har Steven Spielberg haft sina klåfingriga fingar med när det gäller ljudsättningen och själva upplösningen (han blen tydligten riktigt skrämd av Pelis skapelse), det skule han gett fan i. Tydligen finns det fyra alternativa slut inspelade, de skulle nog valt ett av de andra i stället. Man kan även fråga sig vari logiken ligger att katie och Micah överhuvudtaget stannar kvar i huset och dessutom kan sova lugnt om nätterna. Ingen kvalificerad hjälp kan de få heller, eftersom Kaliforniens enda demonolog är bortrest!

Slutsatsen blir att detta är en hyfsad film som tyvärr inte klarar att leva upp till hypen. En film som ger underhållning för stunden och ett par pirrande sekvenser. Men jämfört med andra skräckfilmer av dokumentärkaraktär som Blair witch project och inte minst [REC] står den sig slätt. Visst kan man beundra framgångarna för denna lågbudgetproduktion, men någon minnesvärd scen hade inte varit att förakta.