The Pougkeepsie Tapes marknadsfördes som en film baserad på sanna händelser, något som inte brukar vara en kvalitetsstämpel precis. Men den är naturligtvis lika mycket verklighetstrogen som The Blair witch project eller Paranormal activity. Dowdles film har ett liknande upplägget som de två nämnda produktionerna, med skakig handkamera och en dokumentär prägel. The Pougkeepsie Tapes funkar emellertid bra mycket bättre än både Blair witch och Paranormal activity. Varför ska jag nu försöka redogöra för.

Filmen är alltså producerad i dokumentär stil och handlingen förmedlas via en mängd filmklipp. The Poughkeepsie Tapes berättar historien om en seriemördare kallad ”the Water Street Butcher”, vilken ska ha terroriserat den amerikanska staden Poughkeepsie i över tio år under tidigt 90-tal. Efter långa men misslyckade utredningar lyckades polisen till sist spåra upp gärningsmannens tillhåll, men då var han redan försvunnen. Vad man dock hittade i hans bostad var en enorm mängd videoband, metodiskt sorterade i kronologisk ordning. Här fanns hela hans mördarkarriär dokumenterad, precis som om han ville lämna sitt livsverk i arv till det amerikanska samhället. Dowdle bygger sin film på att varva klipp från denna skrämmande samling med fejkade scener från nyhetsrapporteringar och intervjuer samt brottsföreläsningar hållna av en äldre FBI-polis. Den bild som målas upp är skrämmande och riktigt obehaglig emellanåt. The Poughkeepsie Tapes tar oss alltså med på en resa i en psykotisk seriemördares spår, under vägen får vi möta poliser som arbetat med fallet, FBI agenter samt familj och vänner till offren. Visst framgår det allt tydligare ju längre filmen går att det inte är en äkta dokumentär, men det förtar inte så mycket av filmens slagkraft.

Filmen har en del oväntade vändningar, vilket gör att intresset hela tiden hålls vid liv. Mördaren är t ex en väldigt mångfacetterad person som hela tiden ändrar sitt tillvägagångssätt för att vilseleda polisen. Ett genomgående tema är dock tortyr, något som klart framgår genom de skakiga och korniga bilder som förmedlas genom hans filmkamera. Just mördarens dokumentation känns väldigt realistisk och just därför är dessa scener så obehagliga. Man lider verkligen med offren. Dowdle har också fattat att ”less is more” och håller mycket av det våld som förekommer utanför bilden, men det finns naturligtvis ett par obehagliga undantag. Detat är ingen grafisk film a la Hostel, utan bygger mer på psykologisk terror. Scenerna där mördaren plockar upp intet ont anande offer skapar bara de obehag. Man vet vad som komma skall. Det hela känns så autentiskt. Som när han t ex plockar upp en brittisk turist som tror han är en civilklädd polis som erbjuder henne lift till närmaste bensinstation. Succesivt inser hon att hon begått ett STORT misstag. "Let me ask you something ..." säger mördaren kyligt, "What made you think I was a police officer?" Därpå följer ett klipp till en scen från hans källare där offret plågas ihjäl. Som en röd tråd i filmen löper berättelsen om ett av offren, Cheryl Dempsey. Efter att the Water Street Butcher kidnappat henne och fängslat henne i sin helveteskällare fattar han tycke för den unga kvinnan. Därför mördar han henne inte som brukligt, i stället beslutar han sig att hålla henne vid liv som sin personliga slav. Från början nöjer han sig med att plåga henne psykiskt men snart eskalerar våldet och får fasansfulla konsekvenser. Under tiden är familj och vänner ovetande om att hon fortfarande lever. Hur många fler ska falla offer för mördaren och kommer Cheryl att överleva? Dessa frågor plus en oväntad vändning gör att man har överseende med att det ibland brister lite i trovärdigheten.

Problemet med The Poughkeepsie Tapes är just att Dowdle emellanåt misslyckas med att förmedla trovärdighet i en del av intervjuklippen. Bl a är det en FBI-snubbe som är pinsamt framställd. Varför ta med en historia där dennes fru råkar se några av mördarens filmklipp och därefter, enligt FBI-snubben bekänner: "it was over a year before my wife let me touch her again". Ehh, jaha…. Tyvärr förekommer ett antal uttalande som detta ett flertal gånger filmen igenom och man undrar hur de egentligen tänkte här, i stället för att öka dramatiken blir det bara fånigt.

Summa summarum, The Poughkeepsie Tapes är på det hela taget en mycket bra film, trots en del brister i trovärdigheten. Filmen är obehaglig, både vad gäller psykologisk terror och grafiska våldscener. Apropå våldet så känns det dock berättigat i detta sammanhang. Det rör sig här inte om effektsökeri som i exempelvis Saw-filmerna, nej här har de blodiga scenerna en del i ett större sammanhang. Genom att ta oss bort från Hollywoods glättade fasader och ner i ett mer påträngande mörker ger oss Dowdle en mardrömsresa där vi ställs öga mot öga med ren mänsklig ondska. När mördaren öppnar dörren och filmar sitt möte med ett par små flickscouter som är ute för att sälja kakor känns det som man nästan inte vill titta längre. Och just detta gör att en film verkligen har ett berättigande för mig som skräckfilmsnörd.