Debutfilmen ”May” 2002 är klart sevärd, även om det kanske inte är en nutida klassiker. 2006 var annars året då McKee verkligen visade upp sig, dels genom att skriva manuset till Angela Bettis ”Roman” och dels genom att själv regissera den riktigt bra ”The Woods” (en film som t ex slår M. Night Shyamalans ”The Village” med hästlängder). Samma år låg McKee även bakom avsnittet ”Sick Girl” från TV-serien Masters of Horror, inte den bästa delen precis, men det visar ändå på att McKee nu gjort sig ett namn. Framförallt har regissören en väldigt bra fingertoppskänsla när det gäller att omge sig med duktiga medarbetare, detta gäller både filmteam och skådisar. Emellertid har det stora genombrottet låtit vänta på sig, McKee har aldrig riktigt lyckats etablera sig i Hollywood. När arbetet med den film vi ska kika på nu, ”Red” från 2008, pågick fick han t ex sparken halvvägs genom filminspelningen och ersattes med Trygve Allister Diesen. Tydligen hade det uppstått oenigheter mellan regissören och producenterna och exakt hur mycket som är kvar av McKees grundkoncept i den färdiga produktionen är svårt att veta. Som tur är märks ändå McKees avtryck ganska tydligt i den färdiga produktionen.

Red bygger i grunden på en roman av Jack Ketchum. Det är i grunden ett drama om övergrepp och ett samhälle som blundar. När myndigheterna inte längre vill se till att rättvisa skipas är det lätt att själv ta till de medel som krävs för att få upprättelse, men hämnd leder kanske inte automatiskt till sinnesfrid. Brian Cox spelar en äldre man vid namn Avery Ludlow, en oförarglig person med enkla vanor vars bäste vän är den gamla hunden Red. En dag när Avery och Red är ute vid en sjö och fiskar dyker tre ungdomar från trakten plötsligt upp och börjar trakassera honom. Danny (Noel Fisher) är den arrogante och känslokalle ledaren som under vapenhot kräver att Avery ger ungdomarna sina pengar. När det visar sig att den gamle mannen knappt har några skjuter Danny ihjäl Red av ren elakhet. Dannys bror Harold (Kyle Gallner) som en del kanske känner igen från TV-serien Veronica Mars] blir förskräckt men gör ingenting för att försöka ställa saker tillrätta. Dannys vapendragare Pete, (Shiloh Fernandez), tycker däremot att det hela bara är komiskt. När Avery söker upp Dannys pappa Mr. McCormack, här väl porträtterad av Tom Sizemore, för att få upprättelse blir han bara avfärdad. McCormack vet att hans son är en ligist, men väljer att blunda för detta. Polisen vägrar även de lyssna, ord står mot ord och familjen McCormack är en maktfaktor i staden. Inte ens Petes familj är intresserad av vad som hänt. De är typiska white trash-människor med sina egna sociala problem. En kul detalj är att Petes pappa Mr. Doust spelas av Robert Englund och mamman Mrs. Doust av Amanda Plummer. Men när så Avery får kontakt med TV-reportern Carrie (Kim Dickens) öppnar sig dock en möjlighet att göra historien till en allmänt känd händelse och därmed via opinionsbildning sätta press på de inblandade parterna. Men stämningen blir härmed mer infekterad och det hela börjar sakta men säkert urarta i allt mer våldsamma händelser. Gamla sår rivs upp och vi går mot etn oundviklig slutuppgörelse.

När man ser till handlingens upplägg får man tanken att detta kommer att röra sig om en klassisk hämndfilm med en del blodiga effekter. Så är dock inte fallet. Red är faktiskt mer ett drama än en skräckfilm, vilket säkert kan göra några besvikna. Visst finns det typiska thrillerinslag, men McKee / Diesen satsar mer på att bygga upp en hotfull atmosfär mer än att skrämmas. Detta kan naturligtvis ses som en svaghet men är också filmens styrka. Vi är ända sedan 70-talet vana att se hur vreden som drivkraft skapar besinningslösa mördarmaskiner av i grunden vanliga människor i filmer där hämnden är det bärande temat. Ibland har det fungerat som i tidigare nämnda Straw dogs, men lika ofta blir det bara spekulativt och dåligt som i rape / revenge-filmer a la ”I spit on your grave” eller bottenskrap som ”Gatorbait II; Cajun justice”. I filmer som dessa finns egentligen ingen egentlig grundhistoria, ingen djuprae förklaring hur till synes vanliga människor kan hitta den inre styrka som gör dem potentiella att bege sig ut på en blodig hämnarstråt. Just därför är filmer som Red, och för den delen Koldo Serras ”The Backwoods” från samma år uppskattade avbrott i ett tröttkört upplägg, även om dessa inte är några fullträffar precis. Avery är ingen hämnare i Charles Bronson-klass, en stenhård typ som beger sig ut för att ta lagen i egna händer, det är han inte kapabel till. Det är uppfriskande att regissörerna vågar välja denna väg, även om man nog skulle velat ha lite mer action. Det som driver filmen framåt är den kedja av händelser som följer på Averys jakt på upprättelse. Saker och ting börjar snart gå helt överstyr utan att någon verkar kunna stoppa utvecklingen. Konsekvenser av handlingar är vad Red handlar om. Även om man anar vart det kommer att barka hän bryter ändå slutet en del mot de gängse konventionerna i en traditionell hämndhistoria, vilket i huvudsak är bra. Skådespelarmässigt finns det som vanligt inte så mycket att klaga på när det gäller en McKee-produktion. Cox bär på det hela taget filmen på sina axlar som den sympatiske och lågmälde Avery Ludlow. Det är lätt att identifiera sig med honom och förstå hans handlande. Även Sizemore och ungdomarna gör helt godkända insatser, framför allt Noel Fisher i rollen som Danny ger oss en bild av en bortskämd snorunge som inte verkar helt mentalt frisk.

Den största nackdelen med Red är att man ibland får känslan av att titta på ett TV-drama i stället för en thriller i skräckgenren. Detta är som sagt ingen Straw dogs precis, även om den utlösande faktorn ju är en hund. Avery är ingen hämndens ängel utan allt han vill är att få en ursäkt av de skyldiga. Dessutom lunkar filmens första 60 minuter på i ett väl makligt tempo, det är först under den sista tredjedelen som saker börjar hända. Här kunde nog materialet ha trimmats något. Slutet är i grunden väldigt bra, men helhetsintrycket solkas dock ner av ett lite pekoralartat inslag som förtar en del av den täta stämning som byggts upp. En annan sak som är något störande är bildkvalitén, för att vara en film ämnad för biografvisning känns det för mycket av billig DV-produktion över det hela. Synd, för detta kunde säkert ha åtgärdats.

Om du är sugen på en något annorlunda och eftertänksam film i skräckfilmsgenrens yttre gränslandskap är Red väl värd att kolla in. Detta är ingen blodfest där vi får se en slutlig uppgörelse mellan gott och ont, snarare får vi en känsloladdad film där maktlösheten och frustrationen slutligen får tragiska konsekvenser. McKees / Diesens film får inte publiken att hoppa till av skräck, snarare vill den uppröra och beröra på ett mer subtilt plan.