Ibland när man inte har något bättre för sig händer det ju att man bara kommer på sig själv med att tänka, ”ska jag inte kolla in den senaste Saw-installationen, mest för allmänbildningens skull”. Ungefär som när man pluggar Tracks- eller digi-listan inför en quiz. Varje halloween kommer det en ny Saw-film, det är någon slags tradition. Lättjänta pengar för Lions gate helt klart, Jigsaw har ju blivit en av de stora skräckfilmsikonerna. Den senaste delen - Saw VI 2009 - har regisserats av debutanten Kevin Greutert. Kan han tillföra något nytt till denna något urvattnade följetång?

Ska man se Saw VI gör man nog klokast i att uppdatera sig först på vad som hänt tidigare. Visst, halva filmen känns som den består av flashbacks, men ändå. Själv hade jag svårt att minnas alla karaktärer och deras roll i den historia som utspelats sig. Saw V var ju en ganska usel rulle som jag glömde bort lika snabbt jag sett den. Sämre kunde det väl rimligtvis inte bli, eller …? Greuterts film tar vid där saw V slutade. Komissarie Mark Hoffman (Costas Mandylor) är nu den ende kvarvarande av den avlidne Jigsaws (Tobin Bell) lärjungar och han är fast besluten att slutföra sin mästares arbete. Hoffman känner sig säker i sitt dubbelspel som polis och hämnare eftersom han satt dit en av sina kollegor som ansvarig för flera av de tidigare Jigsaw-morden. Jigsaws sista dödliga spel finns bevarat i en låda som hans änka Jill Tuck (Betsy Russell) har i sin ägo. Hoffman lägger beslag på denna och meddelar Jill att hon nu inte har med saken att göra längre. Något som hon kanske inte är så glad över. Lådans innehåll visar sig bestå av fem kuvert. Nu är domens dag kommen för ett gäng personer anställda på ett försäkringsbolag, vilka vägrat betala ut försäkringspengar för allvarligt sjuka människor i yttersta nöd. Den huvudansvarige, chefen för försäkringsbolaget Umbrella Health, William Easton (Peter Outerbridge), är den som handgripligen ska få smaka på sin egen medicin. Hoffman kidnappar honom och instängd i en övergiven byggnad, fylld med en massa dödliga fällor, tvingas nu Easton att göra val som innebär liv eller död för honom och övriga inblandade parter. Samtidigt upptäcker Hoffman till sin förskräckelse att hans kollegor verkar vara honom på spåren. Vem kommer att överleva denna katt- och råttalek?

Saw VI är en liten uppryckning från de föregående delarna i serien, framför allt för att man nu får svar på en del frågor som tidigare lämnades obesvarade. Huvudtemat kompletteras således med att en del tidigare trådar knyts ihop och detta bör glädja alla dem som hängt med sen starten. Men just därför bör man också vara hyfsat insatt i Saw-universumet för att få ut max av filmen. Jigsaws motiv för sitt handlande serien igenom blir nu belyst med en sensmoral som knappast kan misstolkas. Minst lika viktig som historien är i Saw-filmerna är ju de olika fantasifulla fällorna som har ihjäl offren på de mest brutala vis. En hel del kritik har riktats mot Saw V vad gäller just dessa inslag, filmen ansågs sakna nytänkande vad gäller just fällorna. Saw VI har emellertid en stor uppsättning av innovativa skapelser. Manusförfattarna Patrick Melton och Marcus Dunstan, som hängt med sen Saw IV, hade kanske lite brist på idéer efter ”The Collector”, men nu verkar de vara tillbaka i hyfsat god form igen. Fällorna är blodiga och spektakulära, precis som det ska vara i en Saw-film, allifrån öppningscenen där offren måste överträffa varandra i självstympning för att överleva till den snurrande karusellen som slumpmässigt avgör vilka av passagerarna vars liv kommer att ändas med en kula.

Regissör Greutert har ju varit med i produktionsteamet kring flera av de tidigare saw-produktionerna och det marks att han har känsla för denna filmserie. Saw VI visar på ett gott hantverk i dessa sammanhang, kanske är det den bästa delen vad gäller tempo och klippning sedan Saw II. För dem som hängt med tidigare är historien lätt att hänga med i och filmen känns inte lika rörig som t ex de två föregående delarna. Den som är ute efter blodslafs kommer helt klart att få sitt lystmäte, Greutert ger oss betydligt mer av den varan än föregångarna Bousman och Hackl mäktade med i sina respektive delar. Visst kan man bli något trött på John ”Jigsaw” Kramers moraliserande föreläsningar, men anspelningarna på fastighetskrisen och det bristfälliga amerikanska sjukvårdsystemet är ett uppfriskande inslag i en film som denna. Karaktärerna är visserligen stereotypa och många gånger ganska ointressanta, historien känns igen som en gammal Kal och Ada-vits och de logiska luckorna blir ibland väl påtagliga, men vad annat kan man förvänta sig av en film som denna?

Jigsaw själv då, vad är en Saw-film utan Tobin Bell? Ja, i varje uppföljare verkar han få allt mindre speltid, kanske inte så konstigt eftersom han ju faktiskt är död. Men trots att han är med knappt en kvart äger han de scener han är med i. Bell kommer att gå till skräckfilmshistorien som en klassisk skräckfilmsikon i klass med Robert Englunds Freddy. Även Elm Street-filmerna blev ju faktiskt allt sämre, men Freddys kultstatus överlevde ändå. Saw Vi kommer inte att vinna några nya anhängare, men för de som redan gillar serien ger den en helt OK avslutning på en serie som varit lite upp och ner. Jag vet inte om jag kan rekommendera Saw VI till andra än er som gillar serien, men har ni överlevt del fem så kan ni gått ge denna episod en chans.