Ändå är det denna typ av filmer som ofta stannar kvar i minnet, resan har kanske inte varit alltigenom trevlig, men den sammansatta filmupplevelsen har ändå väckt känslor som fått publiken att faktiskt fundera över vad det egentligen är de tittar på. Man behöver inte gå så långt som till extremskräck eller exploitationfilmer, det finns även mer normala produktioner man kan uppröras och förfasa sig över. En av de bättre filmer av detta slag jag sett under senare tid är britten Paul Hyetts ”The Seasoning House” från 2012. Om regissören vet jag bara att detta är hans debutfilm samt att han varit involverad i make up-arbetet i ett antal filmer, varav flera är kända skräckisar som "The Descent", ”Waz”, ”The Cottage”, ”Doomsday”, ”The Children” och ”Attack the Block” m fl. The Seasoning House är emellertid något annat än dessa exempel, en mörk och brutal thriller med en dragning åt just exploitation, även om produktionen aldrig riktigt passerar gränsen för denna typ av filmkategori. Ingen popcorn-rulle direkt, utan snarare en revenge-film av feel bad-karaktär. Kan detta då vara något av allmänintresse, tja, låt oss titta närmare på det hela.

The Seasoning House utspelar sig under Balkankriget på 90-talet, platsen är dock inte preciserad (men alla talar engelska, haha). Filmen öppnar med att en pareamilitär serbisk grupp angriper en liten lugn förort och massakrerar flertalet av invånarna där. En av dem som överlever attacken är en dövstum flicka (Rosie Day) som får se sin mamma skjutas framför sina ögon för att därefter kidnappas tillsammans med andra unga kvinnor för att säljas som sexslav av den brutale befälhavaren Goran (Sean Pertwee). Flickan hamnar på detta sätt i en nedsliten bordell på landsbygden, i regi av den skrupelfrie Viktor (Kevin Howarth). Snart fattar Viktor emellertid tycke för den unga flickan som inte har så stort attraktionsvärde för andra pga sitt handikapp och ett stort födelsemärke i ansiktet. Hon blir hans personliga ägodel med ansvar för att ”förbereda” de andra flickorna på bordellen för anlända gäster. Angel, som Viktor kallar henne, får nu tillbringa dagarna med att tvätta, sminka och droga de andra misshandlade sexslavarna, något hon uthärdar av ren självbevarelsedrift. Efter en tid på bordellen hittar Angel något av en fristad genom att utnyttja byggnadens ventilationssystem som kryputrymmen. På detta vis kan hon snabbt och oupptäckt förflytta sig från en plats till en annan och därmed även få koll på vad som händer i husets olika delar. Härigenom får hon möjlighet att hjälpa flickorna så gott hon kan och stiftar härigenom bekantskap med en av av sexslavarna, Vanya spelad av Dominique Provost-Chalkley. Vanya råkar kunna teckenspråk och en vänskap uppstår de två flickorna emellan. När Goran och hans gäng en dag plötsligt återvänder till bordellen för en stunds avkoppling ställs allt på sin spets när övergreppen tar sig nya brutala uttryck. Detta blir slutligen droppen som får bägaren att rinna över för Angel och det visar sig nu att om man driver en människa tillräckligt långt leder det till sist till en motreaktion, något som de hänsysnslösa männen inte riktigt är bredda på.  

Detta är som sagt ingen lättsmält datingfilm precis. Tonen igenom är depressiv och elak, det ges sällan möjlighet till att finna hopp eller tro på att saker och ting ska ordna sig till det bättre. Ämnet med krigsbrott där mord, våldtäkt och en utbredd trafficking är ju tyvärr vardagsmat i dagens värld och går av naturliga skäl inte att distansera sig från. När man dessutom betänker att bordeller som den i filmen faktiskt existerat under Balkankriget, vilket verifierats av FN och Röda Korset, blir det hela än mer deprimerande. Detta gör sammantaget att ämnet som sådant och filmen blir såpass mer omskakande. Detta förtar dock inte att The Seasoning House också är en intensiv thriller som snabbt drar in åskådaren i berättelsen. Förstagångsregissören Hyett har lärt sig en hel del verkar det som från alla de produktioner han tidigare medverkat i och visar här på en väldigt god förmåga att skapa dramatik och en atmosfär som verkligen lyfter filmen. Hyett ska även ha en eloge för att han undviker frestelsen att skapa en ren exploitationrulle. Ämnet som sådant hade ju lätt kunnat leda in på samma bana som exempelvis Pete Walkers ”House of Whipcord” eller Meir Zarchis ”I Spit on your Grave” en gång trampade fram i, men all spekulation i grafiskt närgångna nakenscener undviks i stor utsträckning. Detta gör naturligtvis inte de sexuella övergreppen mindre obehagliga, men de är med just för att framhäva den avhumanisering av människor som sker i ett samhälle som frätts sönder av våld och hat. Blodigt våld får vi däremot en del av. Om David Cronenberg skildrade hur en naken man blir skuren av knivar på ett utstuderat sätt är det ingenting mot vad vi får se här, det kan jag lova. Hämnd i sin mest explicita form. Det märks att Hyett har lång erfarenhet av specialeffekter om man säger så, det sparas inte på blodiga effekter under filmens sista parti. En sak som slår en är också hur snygg scenografi och foto är, trots filmens nattsvrta tema ser den visuellt väldigt bra ut.

Mycket av filmens styrka ligger i de fina insatserna skådisarna står för. Rosie Day förtjänar verkligen allt beröm hon fått för sin insats som den dövstumma Angel, en roll där hon bara ges möjlighet att uttrycka sig via kroppsspråk och mimik. Day lyckas verkligen förmedla Angels överlevnadsstrategi genom att mentalt distansera sig från vad som händer runt henne, men även hennes stunder av trots och envishet framhävs väl. Vi kan nästan acceptera trovärdigheten i hur denna från början unga oskuldsfulla flicka sakta men säkert förändras till den handlingskraftiga person hon slutligen blir. En stark prestation står även Sean Pertwee för som den ondskefulle Goran. Här har vi en person som känns perfekt castad, sett till hans framtoning och utseende. Han är inte den som står för alla de övergrepp som sker personligen, men han är anstiftaren och den drivande kraften bakom vad som händer. Imponerande insats av en skådis som väl mest är känd från ett otal TV-serier och dataspel, ja förutom att han varit med i ”Event Horizon” och ”Dog Soldiers” då. Kevin Howarth som Viktor är väl den mest tvetydiga karaktären. Han är visserligen ett svin, brutal och känslokall i många situationer, men emellanåt glimtar en mer mänsklig sida fram som nästan får en att ge honom en gnutta sympati ändå. Inte illa att lyckas framställa en karaktär på detta vis. Extra plus också för castingen av Ryan Oliva som det väldiga monstret Ivan, ett 100-kilos tatuerat muskelberg av ren ondska. Faktiskt gör samtliga inblandade bra ifrån sig, inte att förglömma de unga skådespelerskorna i sina jobbiga roller som sexslavar. 

Filmens svaghet är väl att den efterhand allt mer får slagsida åt det konventionella thrillerhållet. Det blir alltmer underhållning och mindre av tungt psykologiskt drama. Detta är inte dåligt i sig, men realismen offras i stor utsträckning. Tankarna går plötsligt till filmer som Wes Cravens ”The People Under the Stairs” och det var nog inte meningen. Men å andra sidan, filmer som dessa måste nog ta sig vissa friheter för att de rent dramaturgiskt ska fungera. Vi får se historien lite som en fantasi om vad hämnd kunde leda till om de svaga och utnyttjade plötsligt skulle få oanade förmågor och osannolik tur. Vad som däremot känns mer tveksamt, mycket som en typisk skräckfilmskliché, är slutet. Jag förstår naturligtvis lockelsen med en sista twist, men ibland känns det väldigt onödigt.  

Den brittiska skräckfilmen mår utan tvekan bra och Paul Hyett kan säkert bli ett namn att räkna med även som regissör framöver. Med The Seaoning House har han visat prov på en god känsla för att skapa filmer med atmosfär och spänning men som heller inte väjer för obehagliga teman. Människan är det värsta monstret av dem alla och den mest ohyggliga skräck är den vi själva står för. Denna skräck pågår dagligen runt om på flera ställen här på jorden, utan att vi kan förhindra det. Offer som Angel och hennes olyckssystrar utnyttjas i denna stund under vidriga förhållanden och i detta perspektiv blir The Seasoning House så pass slagkraftig som den är. Så känner du att du klarar av ännu en film på temat om hur ond och depraverad den mänskliga arten är, då är  Hyetts film en provokativ men ändå tänkvärd upplevelse. Gillar du dock inte att se de mörka avigsidorna av vår så kallande civiliserade tillvaro i en smutsig framställning, då kanske du ska hoppa denna film. Du blir inte glad, men berörd, och det hela kryddas med en hel del spänning. Själv uppskattar jag filmer som denna och kan rekommendera den till alla som gillar liknande filmer som exempelvis Jang Chul-Soos "Bedevilled”. Det ska bli intressant att se vad Hyett kan åstadkomma framöver.