Varför så många amerikaner hatar denna produktion kan jag egentligen inte gå in på för mycket utan att avslöja en del viktiga element av handlingen, men låt oss säga som så att det har med den amerikanska mentaliteten rörande hur film a la Hollywood ska och bör se ut. Bryter en film mot detta mönster och visar upp en alternativ verklighet, ja då jävlar, då profiterar man på andra människors lidande och exploatering av oskyldiga offer av krasst vinstintresse. För den som vördar den amerikanske kristne Guden och hans odöde Son är naturligtvis Andersons film en vederstyggelse. Det är banne mig OMORALISKT!!! Det måste finnas en mening och meningen ska vara att ondskan ska få stryka på foten, så är det bara. Kan ni säga Halleluja!!!! Med detta sagt vill jag poängtera att Shuttle långt ifrån är en perfekt film, den har sina avigsidor som man kan störa sig en hel del på. Men den är inte dålig pga moraliska skäl eller för att den inte passar in i dubbelmoralistiska amerikaners världsbild av hur en filmdramartugi ska se ut.

Handlingen är väldigt enkel och känns till viss del igen från andra liknande filmer. En av mina tankar går t ex till Greg Mcleans ”Wolf Creek”, men Shuttle tar en något annan väg. Klockan är över midnatt då de två väninnorna Mel (Peyton List) and Jules (Cameron Goodman) återvänder hem efter en semestertripp till Mexico. Mel är nedstämd eftersom hon just gjort slut med sin pojkvän och till råga på allt har hennes bagage kommit bort, nu vill hon bara hem. På väg ut från flygplatsen stöter de ihop med två brattiga killar, Seth (James Snyder) och Matt (Dave Power). Seth börjar genast försöka småflirta med den attraktiva Jules och killarna beslutar sig för att hänga med tjejerna på resan från flygplatsen in till city. Eftersom det är mörkt och våra vänner dränks av ett envist regnväder beslutar sig gänget för att acceptera ett erbjudande från en pendelbusschaufför (Tony Curran), bad idea! Förutom de fyra ungdomarna finns även en fjärde passagerare med på bussresan, den mesige och handfallne affärsmannen Andy (Cullen Douglas), Det dröjer inte länge förrän våra resenärer börjar undra vart de är på väg, resan går nämligen genom öde slumkvarter och chauffören verkar inte veta vilken väg han ska ta. Men detta visar sig vara det minsta problemet att tampas med, under färden längs en av de öde gatorna råkar bussen ut för en märklig olycka med otäcka konsekvenser för en av de inblandade, i den uppskärrade stämning som följer passar busschauffören på att plötsligt under pistolhot ta hela gänget som gisslan, varför kan man fråga sig? Nu börjar en kamp för att överleva,

Som sagt är upplägget inte unikt, men den ständigt stegrande spänningen och frågan vad som driver Tony Currans psykopatiske chaufför driver filmen framåt. Vi får oss alltså till livs en typisk thriller men inslag av drama och skräck. Vad som skiljer Shuttle från de flesta andra thrillers är dock hur Anderson väver ihop det hela. Det är nästan så att man får tanken att regissören först kom på slutet och därefter drog upp riktlinjerna för resten av filmen. Det finns således ett par twister man kanske ser komma, men det är själva slutscenariot som ger filmen dess egentliga värde. Dramatiken är viktigare än specialeffekter i filmer som denna och således är det ingen film där blodet sprutar. En del snabba sekvenser med blodiga knivar och kulor som träffar sina mål finns, men det är inget spekulativt. Man kan väl sammanfatta det hela med att Shuttle är en film som väcker känslor på andra plan än att frossa i rena våldsamheter. En del har som sagt framfört klagomål på Andersons produktion, bl a att filmen är en spekulation i en av vår tids mest hemska företeelser, men bara för att man berör ett ämne som detta i ett thrillersammanhang behöver det med automatik inte vara ett utslag av cynism. I stället tycker jag Shuttle kan väcka till eftertanke, och hur många skräckfilmer gör det? Ser man till skådespelarnas insatser så är de också helt godkända. Vi som åskådare ges möjlighet att känna sympati med de plågade ungdomarna och förstå den vanmakt de känner. Eftersom vi inte har med några välkända namn att göra så är det ett klart godkänt betyg åt dem att faktiskt ge liv åt sina karaktärer och inte bara reducera dem till stereotyper. Framför allt bör nog Peyton List som Mel framhållas. Hennes karaktär är den som nog utvecklas mest under resans gång, från den enkla familjeflickan till den som försöker ta kommandot över situationen. Dock är hon ingen klassisk ”Final girl”. Mel blir aldrig någon klassisk hjältinna utan lider av sina svagheter filmen igenom, på gott och ont. List ska ha all heder av sin insats, det är inte hennes fel att man tyvärr sitter och svär över Mels idioti emellanåt. Ska man nämna någon ytterligare i ensemblen får det bli Tony Curran som den känslokalle chauffören. Curran lyckas väl i sin psykopatroll, att först spela vänlig för att i nästa stund slå över till att bli kallblodig mördare. Currans systematiska handlande förklaras inte förrän i slutet, då vi faktiskt även ges en ytterligare del av hans personlighet då han uppvisar en tydlig ångest över vad han gör. Detta ser vi sällan hos filmskurkar.

Tyvärr finns det en del som drar ner Shuttle och nästan förstör helhetsintrycket. Först måste det sägas, karaktärerna handlar helt intelligensbefriat i vissa situationer. De har flera möjligheter att klara sig ur situationen med goda odds, men tar de chansen? Man blir ju nästan förbannad, jag menar det handlar ju om liv och död och då gäller inga betänkligheter. Vi får även en rad klassiska skräckfilmsklichéer som inte alls passar in i detta sammanhang. Det blir bara tröttsamt och irriterande. Det finns även en del dötid där det inte händer så mycket eller det som händer bara är en återupprepning av vad som redan har hänt, med viss modifikation. Filmen kunde mycket väl varit slut efter en timme om man kapat bort en rad onödiga scener. Som tur är skakas det liv i berättelsen med jämna mellanrum.

Sammanfattningsvis kan man säga att Shuttle är en film som faktiskt berör ett allvarligt ämne, vilket en del inte alls uppskattar. Filmen ger heller ingen lösning eller tröst, vilket säkert är än mer upprörande för alla som menar att en bra skräckis ska vara i stil med ”I Know what you did last summer” och inte i stil med ”The Last house on the left” och annat hemskt. För äve skräckisar ska ju på suitt sätt vara Feel good-filmer, eller hur America – whereever you are!! Om man känner till problematiken som Anderson inspirerats av är detta inget märkligt, hur hemskt det än må vara. Alla som inte känner till vad det handlar om levar antingen i okunskap, förnekelse eller i sitt eget lilla sagoland. Vi har ju även till viss del en svensk film som behandlar detta ämne och som nog flera av er sett. En film som väcker frågor om mänsklig girighet och ondska och den otyglade kapitalismens vansinne, där allting går att köpa för pengar och ett utraderat samvete, sådana filmer kan ju aldrig vara fel.