Är man ute efter en våldsam spänningsfärd med innovativa grafiska gore-scener lär man inte bli besviken vad gäller Blanks film. Dessutom har vi en del svart humor och ett skapligt persongalleri. Visst handlar det om stereotyper, herrejävlar det rör ju sig om en enkel skräckrulle, men man blir inte urförbannad på karaktärerna som ibland kan bli fallet (lite småirriterad kanske). Filmens manus är författat av Everett De Roche som ju även skrivit manuset till thrillern Roadgames med bl a Jamie Lee Curtis från 1981 (en klart sevärd film) och det borgar ju för viss kvalitet. Så är man sugen på filmer i stil med Deliverance och Texas chainsaw massacre (och ja, varför inte Guldlock och de tre björnarna haha) så är nog detta en film att kolla in.

Rob (Robert Taylor) och hans franska fru Pia (Nadia Farès) är ute på en liten tur utanför den australiensiska kusten i sin lilla motordrivna träbåt när dom plötsligt överraskas av en storm. I jakt efter skydd från vädrets makter tar de sig i land på en till synes öde ö där de tar sin tillflykt till ett öde hus. Oturligt nog får vårt par snart klart för sig att huset bebos av tre väldigt otrevliga typer, pappa Poppy (John Brumpton) och hans två psykotiska söner Jimmy (David Lyons) och Brett (Mathew Wilkinson). Ja jag vet, Texas chainsaw massacre. Rob och Pia inser snart att de hade varit säkrare ute på havet. Den degenererade familjetrion blir allt mer våldsam allt eftersom de häller i sig av spritförrådet och börjar snart utsätta det strandsatta paret för allehanda förnedring och plågor. Kommer Rob och Pia att ta sig ur denna livsfarliga situation? Vem kommer egentligen att stå som segrare i denna kamp för överlevnad?

Storm warning är en lyckad film just pga att Blanks kan sin skräckfilmshistoria och undviker de enkla fel som ofta görs. I denna typ av film brukar det ju bli en slagsida åt grafiska tortyr- och misshandelsscener på bekostnad av karaktärsutvecklingen och drivet i historien. Storm warning undviker att gå i just denna fälla. Filmen är i detta fall välkomponerad med en god avvägning mellan den tid paret plågas och den slutliga uppgörelsen. En stor del av nöjet med att se denna film kommer också från hur Blanks leker med skräckfilmsklichéerna, fast i denna film är det skurkarna som råkar ut för saker som annars offren brukar drabbas av. Scenen med den äldre brodern Jimmy och garderoben i ladan t ex. Att just Jamie Blanks, som väl annars är mest känd för sin Scream-klon Urban legends, har lyckats få till en så pass underhållande film var helt klart överraskande. Han lyckas fånga spänningen i den rådande situationen och den vanmakt och hjälplöshet Rob och Pia befinner sig i. Vi får också vår beskärda del av grafiskt blodslafs men det har sin naturliga plats i detta fall.

Vad kan man då saga om skådespelarinsatserna. Ja, det handlar ju aldrig om Oscars-material i dessa sammanhang men Farès och Taylor gör vad de ska i huvudrollerna. Vändningen som kommer kan man väl tycka lite vad man vill om (”You have to think like a mad dog…only madder”). Vi har sett det förr och realismen i det hela kan väl diskuteras, men just realism är kanske inte det primära i filmer som denna. Vi vill ha spänning och en del blodslafs och inte allt för jobbiga karaktärer, bra så. Lyons och Wilkinson fungerar också bra som de obehagliga bröderna. Framför allt Lyons gestaltning av Jimmy kan framhållas, han framställs inte bara som en psykotisk inavlad öbo utan visar även upp spår av intelligens och ett slags rättfärdigt klassförakt mot de storstadsbor (den brittiske advokaten och den franska artisten, båda med avsmak för vad de ser av livet i bushen) som bara kommer och tar för sig av det som är hans. Både <jimmy och hans efterblivne bror kanske kunde ha gått en annan och bättre framtid till mötes under andra omständigheter. Ett smart drag av Blanks att ge dom i alla fall ett uns av sympati. Brumptons Poppy är däremot rakt av avskyvärd, ett härligt hatobjekt.

Vad som gör att Storm warning ändå inte når upp till en riktigt hög klass är bristen på originalitet. Man kommer inte ifrån parallellerna med t ex Wolf creek. Medan Wolf Creek lyckas bygga upp en stämning som sedan skakar om tittaren i slutet lyckas aldrig storm warning bli lika påträngande och obehaglig. Emellertid flyter Blanks film på snabbare och attraherar nog fler människor som kan uppleva Wolf Creek som allt för seg. Storm warning ger oss en enkelt berättad historia utan krusiduller, och sådant räcker ju en bra bit. Man vet vad man får, tack så mycket.