Naturligtvis är det ett alldeles utmärkt val och således var vi ett par stycken som med viss förväntan knallade iväg till Bio Capitol för att se Sverigepremiären för Jemaine Clements och Taika Waititis nya zeeländska vampyrkomedi ”What We Do in the Shadows” från 2014. Denna mockumentary har ju fått en hel del positiva omdömen så förhoppningarna var tämligen höga när vi väl slog oss ner i den halvfulla salongen. 

Historien är väldigt enkel, det vi får är skildringen av hur vardagen kan te sig för fyra män med väldigt olika bakgrund som försöker samexistera på bästa sätt i den lägenhet de delar. Problemet är inte bara att de är olika som personer, de råkar också vara … vampyrer.  Waititi spelar själv Viago, en 379-årig dandy från 1700-talet i tidstypisk klädsel som fortfarande håller fast vid sina fina vanor även i livet efter döden (han är t ex noga med att placera ut tidningar på golvet om något offer skulle tagas av daga hemma, man vill ju inte ha blodfläckar överallt). Clement är också med framför kameran som Vlad, eller Vladislav the Poker ("Impaler," var tyvärr redan taget), en mer traditionell transylvansk vampyr på 862 år som uppskattar orgier och tortyr, fast med stil och finess. Stilfullhet är väl däremot inget man förknippar med hushållets äldste medlem, 8000-årige Petyr (Ben Fransham). En Nosferatu-lik figur som inte direkt är den sociala typen om man säger så. Yngst i sällskapet är Deacon (Jonathan Brugh). Med sina blott 183 år är han närmast en tonåring i sammanhanget, För att göra livet något enklare håller han sig med en egen levande slav, en hemmafru vid namn Jackie (Jackie Van Beek). Deacon stoltserar också gärna med att han tjänstgjorde som rådgivare åt nazisterna under andra världskriget. Alla i detta gäng har således blivit vampyrer under olika historiska epoker, vilket gör att de inte alltid har förståelse för varandra i allmänhet och dagens moderna samhälle i synnerhet.  Det är således vardagslivets små förtretligheter vi ser genom de fyra vampyrernas ögon i form av ett antal halvt improviserade komiska  sketcher som varvas med ett par intervjuer i Spinal Tap-stil. Vem ska sköta hushållssysslorna, hur ska nya offer raggas upp och hur bör man bäst handskas med andra ödöda varelser? Man förstår problemen när dessa aparta gestalter struttar omkring i Wellingtons nattliv i läderbyxor och pälsrockar med siktet inställt på att hitta lämpliga byten. Men att ta sig in på nattklubbar är ju t ex inte så enkelt om man som vampyr faktiskt måste bli inbjuden för att kunna vistas i främmande lokaler. Och att bjuda hem folk, ja det har också sina nackdelar. Den vardagliga lunken avbryts emellertid plötsligt då de fyra rumskompisarna plötsligt får en ny vampyr på halsen (hehe), den nyss omvände Nick (Cori Gonzalez-Macuer). Nick är tyvärr inte den mest taktfulle och diskrete odöde man kan ha att göra med utan proklamerar gärna högljutt för alla som vill eller inte vill lyssna att han faktiskt är en äkta vampyr. Den typen av uppmärksamhet kan man ju klara sig utan. Han bryter även mot regeln att inte umgås med levande och bjuder till och med hem en dylik som gäst och inte föda. Dock kommer det att visa sig att Stu (Stu Rutherford) kan vara till nytta eftersom han kan lära de gamla mossiga blodsugarna hur man använder modern digital teknik. Men det är som sagt inte bara människor som är problemet, konflikter uppstår även med ett gäng trevliga varulvar som inte vill något annat än att hålla sina djuriska instinkter i schack (dom undviker t o m att svära, "We're werewolves, not swearwolves!"). Som om inte detta vore nog dyker det även upp ett par zombier som ställer till förtret. Kommer allt att sluta lyckligt då. Tja, vad är ett lyckligt slut för en vampyr? Det kanske lär visa sig.  

Regissörsparet Clements och Waititis är väl mest kända från HBO-serien ”Flight of the Conchords” och därifrån är också ett par andra medverkande hämtade. Detta har visat sig vara ett lyckat koncept, då den humor som genomsyrar TV-serien även är klart märkbar i denna produktion. Vad man kanske var lite rädd för var att upplägget med en mockumentary som driver med vampyrgenren möjligen skulle bli en aning repetitiv efter hand, det är ju samma typ av skämt som går igen filmen igenom. Och visst, historien är tämligen enkel och består väl mest av ett antal komiska infall som driver med varenda vampyrkliché som finns, men vad gör väl det när det hela är så pass underhållande rakt igenom. Det är en kärleksfull drift med vampyrgenren i sin helhet och man märker att filmskaparna har koll på temat. En detalj som ytterligare höjer filmen är att stråk av melankoli faktiskt också ges plats för att balansera upp alla tokigheter. Typiska allmänmänskliga saker som Viagos plågsamma minnet av hur hans älskade åldrades utan honom, Deacons rädsla för att bli en föredetting när den coole Nick kommer och tar plats och Vlads ständiga oro för hotet från hans nemesis The Beast.  Regissörerna har också insett att en skiftning vad gäller fokus på huvudkaraktärerna är ett bra sätt att göra filmen mindre statisk. I början är det  Waititis Viago som står i centrum men efterhand får andra roller mer utrymme, som Brughs hippa Deacon som allt mer desperat försöker hävda sig gentemot Gonzalez-Macuers Nick. Det märks också att kemin funkat väldigt bra mellan skådisarna. Framför allt de båda regissörerna Clements och Waititis gör bra ifrån sig även framför kameran, både Viago och Vlad är riktigt underhållande figurer. Ett litet extra plus även till en annan Conchords-snubbe, nämligen Rhys Darby, som gör ett minnsvärt porträtt av den lokale ledaren för varulvsgänget. I övrigt kan man väl säga att effekterna också fungerar väl sett till sammanhanget. Vampyrernas förvandling till fladdermöss är t ex mer tänkt som ett komiskt inslag än som något spektakulärt i sig, vilket gäller för de flesta tricks filmskaparna tar till. Sammanfattningsvis får man väl säga att What We Do in the Shadows faktiskt levde upp till förväntningarna. Det är en riktigt kul film som klart kan rekommenderas. En fin avslutning på årets halloween.