För ett bra tag sen var vi ett par personer som satt och funderade över hur det kunde komma sig att vi alla innehade Dire Straits gamla (0-talsplatta Brothers In Arms. Visst, den sålde i massor, men likväl har vi inte direkt samma musiksmak. Men här har vi ett album som verkar vara en stapelvara i många hem. Kan man göra något kul av detta sammanträffande, någon relation hade vi ju ändå alla till dessa sånger. Varför exempelvis inte skriva en novell var kopplad till valfritt albumspår? Så, långt senare, just i dessa Halloween-tider publicerar jag här mitt bidrag. Inte så mycket att yvas över, men synd att detta alster bara ska hamna i papperskorgen. Verkshöjden är ju ändå några millimeter högre än Cyberus. Så varsågoda, "Here comes Arif, telling crappy stories..."
 

Walk of Life

Ljudet av den tunga basgången studsade mot de gamla tegelväggarna som inneslöt Monument 031:s klubblokal nere på en sidogata i det gamla industriområdet på Ringön. Härinne är luften tung, fylld av en mix av svett, öl, parfym och en något frän doft från artificiell rök. Det är en sådan natt som bara tycktes rulla på och där morgondagen inte existerade och tiden stannat i en värld av neon, stroboskopljus och hög volym. Det är tämligen fullt med folk som hänger vid borden eller ger sig hän på dansgolvet till de 80- och 90-talshits som utgjorde soundtracket till kvällens tema. Dress You Up, Oh Sheila, Head Over Heels, I Hate Myself For Loving You, Don´t Be Cruel, Never Tear Us Apart, One Thing Leads to Another … Jenny och hennes vänner Tina, Sara, Linn och Charlie har klubben som favoritställe när det ska ut och partajas. Det var något med stället och miljon, det opolerade och udda, nästan som att befann sig på svartklubb. Det var lätt att svepas med av den vibrerande atmosfären, att bara släppa loss. Tina var gängets självklara mittpunkt, en tjej som alltid drog blickarna till sig med sitt långa stylade mörkbruna hår och djärva sminkning som gav henne en intensivt uttrycksfull blick. Ikväll var hon dessutom klädd i en smaragdgrön kroppsnära klänning, höga stilettklackar och stora örhänget vilka återspeglade ljuset i lokalen. Sin vana trogen höll hon hov i baren, som om hon ägde stället, extrovert och charmig med en snabb och rapp humor med förmåga att vända en syrlig kommentar till ett skratt. I jämförelse hade Jenny inte mycket att komma med, men det var hon OK med. Med sitt löst hängande axellånga askblonda hår med långa lugg vilken hon närmast gömde sig bakom smälte hon ofta in i mängden. Luggen fungerade inte bara som en gardin utan dolde även medvetet det blekta ärr som sträckte sig från pannan tvärs över höger ögonbryn, en diskret men permanent påminnelse om en barndomsolycka som hon inte hade några direkta minnen av. I kväll var hon klädd i ett par svarta jeans och en enkel, mörk t-shirt. Jenny bar nästan aldrig smycken förutom ett tunt armband hon fått av sin nu avlidna mormor när hon fyllde 18. Hon tar en klunk av sin Brooklyn IPA och känner som vanligt sig nöjd med att bara hänga med sina vänner och betrakta omgivningen utan att behöva ta plats. Detsamma verkar gälla för Sara som står bredvid henne. Sara är musiknörden i sällskapet och ser verkligen ut som det. Hon bryter av mot mängden och ser närmast ut att vara klädd för en kväll på The Abyss eller Rockbaren. Konsekvent klädd i svart och dagen till ära iförd en t-shirt med Pixies-tryck, slitna jeans och kängor ser hon ut som hon alltid gör. Hennes svarta hår, som täcker delar av hennes ansikte, ger henne emellertid ett lite mystiskt utseende. Ett hemlighetsfullt leende kan nu även skönjas på läpparna, som om hon hör något i musiken som bara hon riktigt kan uppskatta. Sara nickar långsamt med huvudet i takt med klubbens basgångar, hennes lockar gungar lätt med varje rörelse. Trots att hon inte är typen som ger sig ut på dansgolvet verkar hon ändå i perfekt samklang med stämningen runt sig. Jenny ler också hon för sig själv när hon tänker på vilken musiknörd Sara är, ända ut i fingerspetsarna. Hon kan prata om sina favoritband eller senaste musikupptäckter i timmar. Jenny låter blicken svepa över klubblokalen. Det är inte svårt att missa den närmast självlysande gestalten på dansgolvet, Linn såklart. Som vanligt är hennes väninna alltid redo att kasta sig ut och ge sig hän till rytmen, som om världen omkring henne inte existerade. Hon är inte svår att missa, med sin längd och sitt naturliga självförtroende, vilket tydligt märks av i hållningen och de långa, graciösa rörelserna. Linns blonda virvlande hårsvall och mörkröda klänning, vilken medvetet matchar de likaledes röda detaljerna i hennes smink, gör henne till en självklar magnet för mångas blickar. Linns personlighet är lika färgstark som hennes klänning. Med ett hjärtligt skratt och smittande leende är det svårt att inte gilla henne. Hon är den i kompisgänget som alltid verkar ha en förmåga att göra varje ögonblick till något speciellt, som om hon alltid hittar glädjeämnen i det lilla. Och här, på Monument 031 är dansgolvet hennes frizon, där hon kan vara sig själv fullt ut. Den som kanske minst passar in i gänget är Charlie, som avslappnat också hänger vid bordet. Fast hon ser ut som en stereotyp av hur vissa flator beskrivs verkar hon inte bry sig det minsta. Liksom Linn är hon lätt att lägga märke till vad gäller storlek och klädsel. Hennes kortklippta hår är mörkt och lätt rufsigt utan tillstymmelse till styling. klädd i klassiska jeans och en enkel skjorta med upprullade ärmar och ett par vita stilrena sneakers ger hon ett alldagligt men avslappnat intryck. Charlie har aldrig brytt sig om att följa några trender. Jenny vet att Charlie alltid finns där om någon behöver hjälp, men hon kan ändå känna att väninnan emellanåt har en lite föröverbeskyddande attityd gentemot henne, varför vet hon inte riktigt.
Charlie kanske känner något bräckligt hos henne, Jenny är inte riktigt bekväm med det. Nu står hon i alla fall och gungar lätt i takt till musiken, med ett snett litet leende när hon ser Linn svepa över dansgolvet eller när Sara torrt kommentar DJ:ens spellista.
 

Jenny kommer på sig med att ha zoomat ut för en stund, allting verkar vara som det ska men likväl … Någonting gnager inom henne, en slags föraning om … vad …? Hon kan inte riktigt slappna av, dela hennes vänners tillfredsställelse. På något sätt känner hon att skuggorna i klubblokalens hörn är för mörka, för nära. Det är dunheter men … Jenny tar ännu en klunk öl samtidigt som hon känner en helt omotiverad oro växa inom henne. DJ:en låter den senaste låten Song 2 övergå till … “Here comes Johnny singing oldies, goldies, Be-Bop-A-Lula, " "Baby What I Say…". Jenny rycker till, som hon fått en mental bitch slap. Rösten ur högtalarna låter sprucken och slår in små spikar av smärta i hennes huvud. Hon känner en stigande anspänning, melodin drar i något inom henne, ett minne … Jenny känner att hur luften känns alldeles för tung och ljudet för högt. Och så plötsligt, en minnesbild. Minnet av hennes pappa Lars som kommer hemraglandes efter ännu en sen kväll på krogen sluddrandes … ” He got the action, he got the motion, Oh yeah, the boy can play…” Hon minns hur hon den kvällen gömde sig under köksbordet, hon kunde varit runt sju år. Hon kunde plötsligt minnas stanken av cigaretter och svett som fyllde luften när hennes pappa kom invinglande, muttrandes strofer från Walk of Life för sig själv i sitt alkoholtöcken. Vissa kvällar han kom hem på fyllan var det bara mumlande för sig själv på väg mot sängen, men andra kvällar var det värre, betydligt värre. Textraderna fick en vassare ton, orden förvreds närmast till morrningar. Hennes pappas händer kunde fara ut och knytnävarna träffa vadsomhelst, vemsomhelst … Hennes pappa hade hetat Lars och jobbat som byggarbetare. Han hade varit en plågad själ med tider av depression, fast i ett mörker som bara fördjupades av hans alkoholmissbruk. Hon var en storväxt man och kunde ge ett hotfullt intryck när han var arg, något som blev än mer påtagligt när spriten tog överhand. När han var nykter kunde pappan vara relativt lugn och till och med ha stunder där en annan, mer omtänksam personlighet, skymtade fram. Men när han drack försvann alla spärrar. Hans röst, som kunde vara lågmäld, förvandlades snabbt till vrål som fyllde hela huset, och när han tappade kontrollen var han en fara för alla runt honom. Han blev oförutsägbar, och varje gång han kom hem med en doft av sprit i andedräkten var det som om alla i familjen höll andan, väntade på att nästa utbrott skulle komma. Det var en sådan kväll, när pappan var mer berusad än vanligt, som allt gick över styr. Ett våldsamt bråk utbröt och han skadade Jennys mamma, Eva, allvarligt med en kökskniv. När Jenny kröp fram från köksbordet för att desperat be pappan sluta vände han sin ilska mot henne och knivskar henne över pannan, vilket lämnade ärret hon nu försöker dölja bakom sin lugg. Efter den natten lämnade pappan i vredesmod huset i familjens bil, som om han desperat försökte lämna allt bakom sig, Färden slutade med att han körde av vägen och avled direkt i olyckan. Mamman, Eva, överlevde men med både fysiska och emotionella ärr som aldrig riktigt läkte, och för Jenny blev minnet av den kvällen något som hon sedan dess förträngt, fram till nu. “He do the song about the sweet lovin' woman... He do the song about the knife...” Orden ekar genom klubblokalen och Jenny ryser till. De verkar skära genom henne, lämnandes en bitter eftersmak i munnen.
 

”Hej, är du OK?” Charlies röst tränger igenom musiken, hon lägger sin hand på Jennys axel med en bekymrad min i ansiktet. ”Du ser ut som du druckit ättika. Är det fel på ölen?” Charlie vet att Jenny ibland har stunder av nedstämdhet, men denna sinnesförändring kom plötsligt. “Det är lugnt”. Jenny ler ansträngt, hon känner det själv. ”Jag fick bara lite huvudvärk helt plötsligt, det måste vara luften här inne. Jag går ut och svalkar av mig bara”. ”Vill du att jag hänger med?” Charlie ser fortfarande bekymrad ut och låter handen vila kvar på Jennys
axel. Jenny skakar på huvudet. Hon vet ju att Charlie vill väl, men hon känner att hon behöver vara ensam en stund, rensahuvudet från dåliga tankar. ”Tack men stanna du kvar här. Jag behöver bara en liten paus från … från allting … en liten stund.” Hon kastar en blick runt lokalen och ser att Tina skrattande är inbegripen i en diskussion borta i baren och Linn dansandes bland ett gäng på dansgolvet, förlorad i rytmen från musiken. ”Here comes Johnny with the power and the glory, Backbeat the talkin' blues…” Charlie tvekar men nickar till sist. Hon ger henne en sista bekymrad blick när Jenny börjar ta sig mot utgången. Ute på Stålverksgatan är septemberluften kylig och ljudet av musiken dämpas när dörrarna glider igen. Jenny tar ett par djupa andetag, sluter ögonen, försöker slappna av. Hon ruskar på huvudet och öppnar ögonen igen, ser sig omkring. Runt henne breder det öde industrilandskapet ut sig som en spökstad. Gatorna ligger tomma och tysta och det enda ljud som hörs är det dova dunkandet från klubblokalen. Vad ska hon göra nu? Plötsligt känns det inte så lockande att fortsätta kvällens festande. En matthet har smugit över henne och en huvudvärk verkar sakta smyga sig på. Och minnena. Jenny känner hur en rysning löper längs ryggraden och gåshud sprids över armarna. Ärret. Och den där natten. Den satans låten … Hur kunde hon ha glömt? Och varför kommer allt detta upp till ytan just nu, just ikväll? En helt vanlig september… För 20 år sen … Vad hände för 20 år sen? När du var sju? Du vet, du minns? Ja Jenny minns, inte alla detaljer, men något har väckts till liv. En plåga som hållit henne tillbaka, en böld som hon omedvetandes burit på men som orsakat all den ängslan och osäkerhet hon släpat på sen dess. Och nu … Nu … Jenny känner hur en trötthet kommer över henne. Hon tar stöd mot väggen till klubblokalen Nej, hon orkar inte gå in dit igen och låtsas som ingenting. Charlie kommer att se att något är fel, kommer att fråga. Hon orkar inte berätta inte nu, inte ikväll. Men om hon ringer och säger att hon går hem … ensam. Det kommer dom inte att gå med på. Jag kommer förstöra kvällen för dom. Charlie och Sara kommer att lämna om hon gjorde det, det var hon säker på. Men om jag ringer dom när jag är halvvägs hem, då kommer dom inte att dra iväg för att hinna ikapp. Då kommer dom att stanna. Det kommer bli sura miner ja, men det går över. Vi går aldrig hem ensamma, det har vi ju lovat varandra, Men Jenny orkade verkligen inte ta diskussionen. Hon tar fram mobilen. Skriver ett kort SMS i Messeger-chatten att hon tar en tur runt kvarteret men snart är tillbaka, Lite huvudvärk bara. Vägen hem till Gamlestan över Marieholmsbron har hon gått åtskilliga gånger, men då i sällskap med andra. Men en promenad kan göra henne gott. Hon måste få id att tänka, att bearbeta de minnen som flutit upp till ytan som rutten tång. Jag ringer när jag är vid Svensk Cater, byggnaden hon räknade som hållpunktsmarkör att hon kommit halvvägs åt vardera hållet. Jenny sätter mobilen på ljudlöst. Hon vet att dom kommer ringa, skicka SMS. Hon vill inte ha ännu sämre samvete över att hon inte svarar om hon hör ringsignalerna. Hon ryser till igen. Är det pga av kylan … eller något annat… Jenny drar upp jackans blixtlås och börjar gå upp mot Ringövägen som hon sen fortsätter följa bort mot bron. Varför gör jag detta, tänker hon, jag är en idiot som går här själv. Har jag inte sett tillräckligt med skräckfilmer för att veta bättre, läst tillräckligt med hemska tidningsartiklar om vad som kan hända ensamma kvinnor på väg hem genom natten. Jenny vet att hon agerar irrationellt och ansvarslöst, men hon kan inte hjälpa det, inte hejda sig själv. Det är som hon styrs av någon yttre kraft.
“The song about the sweet lovin' woman, He do the song about the knife…” Orden är där igen, ekar I Jennys huvud. Hon vinglar till, vill skrika. Framför henne ligger Ringövägen öde, flankerad av mörka industrilokaler.Om hon skriker nu kommer ingen ändå höra henne … ingen. Melodin har fastnat, en flisa inkörd i hjärnan. “He do the walk, do the walk of life...” Orden verkar komma från alla hal, son viskningar genom sprickorna i byggnadernas cementväggar, burna av vinden som smeker hennes kind. Jenny kastar ideliga blickar över axeln. Ingen där såklart, skuggorna spelar henne spratt, sätter fantasin i rörelse. Mörkret från industritomterna verkar krypa närmare ju längre hon går. Var är den jävla Svensk Cater? Är det inte halvvägs snart? Mörkret, tjockt och kvävande lurpassar. Fast det är bara trams, inbillning. Omedvetet har Jenny ökat på stegen, går fortare. Andedräkten bildar små molnpustar i den kylslagna natten. Tystnaden skaver i henne, bara ljudet av hennes steg som hörs. Gamlaminnesbilder flimrar förbi, får pulsen att slå allt snabbare. Bilden av Lars … pappa … hans insjunkna ögon, hans skakande hand i vilket han krampaktigt håller en flaska … eller en kniv … Allt kommer tillbaka … Kvällen pappa slutligen flippade över. Kniven som reflekterade ljuset från kökslampan, de framsluddrade orden från samma förbannade sång. ”And after all the violence and double talk, There's just a song in all the trouble and the strife…” Hennes mamma hade kastat sig framför honom för att skydda henne. Hade tagit smärtan för pappans ursinne och galenskap. Betalt med både fysiska och psykiska men. Jenny springer, flyr undan de minnen som jagar henne. Flyr från mörkret som hotar uppsluka henne. Flyr in i et mörker som omger henne. Hon har flytt sen den där natten … hon flyr fortfarande. Men undan har hon aldrig kommit. Inte nu heller. Jenny snubblar, greppar tag i ett rostigt stängsel för att inte falla. Hennes huvud dunkar, viskningarna hon hör tycks ha ökat i styrka, de ringer i hennes öron. .“He got the action, he got the motion, Yeah, the boy can play...” Hon blundar krampaktigt, försöker tvinga bort rösterna. När hon åter öppnar dem står han ju där, en svajande svart siluett, en skugga i skenet från en gatlykta. Svajande till rytmen av en låt gestalten tycks höra.
 

Jennys hjärta verkar hoppa över ett par slag. Plötsligt verkar marken under henne gunga och svarta prickar dansar framför hennes ögon. Har gestalten rört sig närmare? Hon ser den klarare nu. Konturerna av en lång avtärd man med ansiktet fortfarande dolt i skugga. Likväl är det något bekant med uppenbarelsen. Ja visst är det så, du vet … 20 år sen sist, men vilket trevligt sammanträffande … Vi har alla en garderob … vad kan tänkas finnas där ..? Gestalten lägger huvudet på sned, so om han lyssnar till samma viskningar, samma melodi Jenny hör i sitt huvud. Så börjar gestalten humma, lågt och mjukt, tonerna av Walk of Life. Ljudet förvrängs där det driver genom luften, borrar sig in i Jennys sinne. Hon vet att det hela inte kan vara på riktigt, Johnny … Lars … dog för 20 år sedan. Han är lika bilkraschsdöd som Marc Bolan. Men när ljuset faller över skepnaden är det hennes pappas ansikte hon ser, som en slags förvriden karikatyrmask av vansinne. Med ögon som glöder allt för ljust i mörkret. ”Varför är du här?” Jennys röst kommer ut med ett skälvande andetag, knappt mer än en viskning. Hon tar ett steg tillbaka, benen känns som bly. G3estalten … pappa … ger henne ett grin och hans röst, inte längre hummande utan mer som ett
skarpt grymt eko, fyller luften. ”Here comes Johnny singing, I Gotta Woman, Down in the tunnels, trying to make it pay…” Jenny kan knappt andas, paniken sliter i bröstet. “The song about the sweet lovin' woman, He do the song about the knife … the knife … the knife …” Kniven, ja hon kommer ihåg kniven. Hon kommer ihåg den allt för väl. Hur den blixtrade i kökslampans sken, skräcken i hennes mammas ögon. Smärtan när den skar mot hennes hud. Reflexmässigt för Jenny handen till det ärr hon alltid så noga dolt under sin lugg. Känner något kladdigt, hur något rinner. Hennes fingrar är fläckade av rött. Jenny springer, hon rusar mot bron, mot den förbindelse som kan ta henne ut ur denna mardröm, tillbaka till verkligheten. Hennes skor dunkar mot asfalten där hon flyr undan sitt öde i panik, men rösten förföljer henne … gäckande. Är det vinden hon känner mot nacken, eller HANS andedräkt? Hon kan nästan höra hans raspiga skratt. Jenny vet inte hur hon nått fram till Marieholmsbron, men plötsligt är den där. På skakande ben och med mjölksyra som hotar att få henne att falla ihop i krampryckningar vacklar hon upp på bron. Under henne flyter Göta älv fram, djup och svart som Styx. När hon kastar en blick tillbaka står han där hållandes kniven och med ett grin som är omöjligt brett. ”Du kan inte fly från mig Jenny”. Rösten är ett raspigt morrande men obehagligt bekant. ”Du har aldrig lyckats fly från mig”. hand3en som håller kniven ser gammal och tärd ut, som hennes pappas. Hon står där flämtande, oförmögen att springa längre. Oförmögen att fly. Du har aldrig lyckats fly från mig … Det finns alltid en brytpunkt, ett tillfälle då man bara ger upp eller ger igen. Jenny minns, minns sin mor och hur hon stod upp för Jenny den där fasansfulla natten. Något de aldrig pratat om sen dess. Minns stoltheten i hennes mormors blick den dagen hon fyllt 18 och fått armbandet. Minns hur hon varje dag stått framför spegeln för att kontrollera att luggen döljer hennes ärr. Jenny minns … och vågskålar skiftar position vid det vägval som utgör det vi kallar öde … Och krafter släpps loss, krafter som varit undertryckta i decennier. Vrede, sorg och hat, känslor som smälter undan den skräck som tidigare orofyllt Jennys medvetande. Bojor som brister när det förflutna slutligen inte kan upprätthålla sin makt över ett fängslat sinne längre. Jennys andetag kommer fortfarande ut i flämtningar men hon höjer huvudet och möter gestaltens blick .. står öga mot öga med den fadersfigur som omedvetet varit hennes nemesis under större delen av livet, varse sig han varit levande eller död. Hon vägrar vika undan med blicken, rösten darrar men vinner styrka för varje stavelse hon yttrar. ”NEJ! INTE MER!” Orden ekar över älven, växer i styrka. Fylld med en kraft som känns större än den späda person som yttrar dem. ”Du är bara en skugga. Ett obetydligt minne. Du är inte på riktigt. Du har aldrig varit på riktigt.” Jennys röst ökar i styrka. ”Du var en miserabel person, en patetisk ursäkt till man. Ditt enda existensberättigande är att suga livskraft ur de som du kan kontrollera, skrämma och hota. De personer du istället borde beskyddat … respekterat .,. älskat …” Ilskan rinner son lava i Jennys blod. ”Du är det förgångna. Du är bara en obetydlig rest på historiens sophög. Ingen kommer minnas dig. Du har ingen plats här. Detta är det definitiva slutet. Gestaltens grin börjar tyna bort. Mörkret kring honom börjar virvla likt rök i vinden. Han tar ett vacklande steg bakåt, som om orden träffat honom likt de knytnävsslag han en gång själv utdelat. Hans ansikte förvrids i plågor. “He do the song about the sweet lovin' woman...” Jennys röst ekar över vattnet. Vet du, jag är inte den där rädda lilla flickan längre. I´m not a sweet lovin ' woman. I´m a mean bitch, here to kick your fucking ass out of my life. OUT OF THIS WORLD!”
Figuren framför henne börjar allt mer förlora sin solida form, likt en fladdrande projektion. Han trycker händerna mot huvudet och kniven faller skramlande till marken. Jenny kliver närmare, hennes blodfläckade händer knutna. ”Du trodde du kunde hålla mig fast i mörkret, fast i det förflutna. Men jag har tagit mig igenom det. Jag har kämpat mot mina demoner och jag är fortfarande här”: Hennes ord fyller natten omkring dem, befriade från tyngden av alla sömnlösa nätter, alla undantryckta minnen. Yes! I do the walk, I do the walk of life, men på mina villkor”. Pappagestalten skriker, ett ljud som av krossat glas, som av gamla sår som slits upp. Han faller till marken och vrider sig som i plågor medan konturerna blir alltmer suddiga, tonar ut … försvinner. Skuggorna börjar skata dra sig tillbaka och driva iväg. Månens kalla sken lyser nu upp det tidigare mörka området. Jenny står kvar vid den plats där hennes förflutnas hemsökelse just har tonat bort. Det värker i hennes sida och blodet från ärret som åter öppnats likt ett nytt sår har runnit ner och nästan klibbat igen höger öga. Men det är bara vaga förnimmelser, i stället känner hon sig uppfylld av en kraft hon inte tidigare vetat att hon besuttit. ”Jag är fri”, viskar hon. ”Och du … du är ingenting mer”:
 

Nattens stillhet hade sänkt sig över nejden, allt som hördes var det stillabruset från staden på andra sidan älven. Jenny sjunker ner och lutar sig mot broräcket. Hon känner hur tröttheten tynger henne men vetskapen om att allt har förändrats ger henne sinnesfrid. Om ett par minuter ska hon resa sig och ta sig över bron. Hon fnittrar för sig själv, det blir som en symbolhandling. Som att verkligen korsa Styx, tillbaka till livet. Ljuset från Gamlestan glimmer, likt stjärnor. “He do the walk, do the walk of life...” Texten som en gång hemsökt henne känns nu mer som ett löfte hon givit sig själv. Hon insåg nu att The walk of life inte handlade om att fly det förflutna utan att nöta det, äga det och använda det till att staka ut den egna framtiden. The walk of life var vägen framåt, en väg som inte alltid var enkel att vandra, men som erbjöd en mängd möjligheter, om man var beredd att ta dem. Hon kanske skulle börja med att klippa luggen, hon hade ju ändå ingenting att dölja. Plötsligt blir hon medveten om att mobilen vibrerar i jackfickan. Mobilen, hon har helt glömt bort den. Hur många samtal och SMS har hon missat. Jenny plockar fram telefonen och ser Charlies namn. Hon kastar åter en blick bort mot brofästet. Där allting fick ett slut, men också tog en ny början. Med ett trött leende trycker hon på samtalet.