På andra sidan havet

Och varför ska ni då överhuvudtaget följa med på just denna resa, jo kanske för att det man inte känner till så väl ofta kan vara mer spännande än att vandra längs väl upptrampade stigar. Skräck från det anglosaxiska kulturområdet är vi nog alla ganska bekanta med och även en del genrefilm från Östasien och västra delen av det kontinentala Europa har under 2000-talet blivit vardagsmat för många. Men det finns fortfarande områden som helt klart känns exotiska, populärkulturella företeelser vi inte direkt springer på så ofta. Detta gäller t ex den spansktalande delen av de amerikanska kontinenterna, en vidsträckt areal från Mexiko, över Centralamerika och Karibien och ner genom hela Sydamerika. Latinamerika alltså, en fjärran plats som väl kanske inte främst förknippas med film för många. Om man ändå tänker skräckfilm i detta sammanhang så är det väl lätt att associationerna går till historier som utspelar sig i området snarare än produktioner skapade av regissörer hemmahörande här. Svettiga berättelser om folk som råkar illa ut i Amazonas djungler eller liknande scenarion är ju inte helt obekanta teman, eller hur? Inte så konstigt kanske, då detta är en tacksam miljö. Tänk bara på Ruggero Deodatos ”Cannibal Holocaust” (kannibaler), Luis Llosas ”Anaconda” (ormar), John Stockwells ”Turistas” (organhandlarligor), Zev Bermans ”Borderland” (onda kulter) och Carter Smiths ”The Ruins” (köttätande växter) för att nämna ett par exempel.  Men det finns ju potential för så mycket mer vad gäller material till effektiv skräck från detta kulturområde. Med tanke på alla skrämmande myter och legender vi hittar i Latinamerika är det ju egentligen konstigt att det inte producerats mer skräckfilm här, grogrunden finns ju onekligen. Ta dessa varelser som exempel, varför finns det inte filmer om dem? Det venezuelanske spöket ”El Silbón”, eller ”The Whistler”, vars vissling förebådar ond bråd död. Den argentinske uppenbarelsen av Djävulen, ”El Familiar”, vilken manifesterar sig som en stor, ibland huvudlös, svart hund. Det vanställda barnet ”El Imbunche” från chilensk folklore. Eller vad sägs om de i området allmänt förekommande ”El Sacomán” och ”La Viudita”. El Sacomán jagar olydiga barn att stoppa i sin säck för att sedan dricka deras blod och La Viudita vandrar ensam runt i natten i gestalt av en svartklädd beslöjad kvinna med dolt dödskallegrin i jakt på berusade män. Fina uppslag att ta fasta på. Men låt oss då bege oss in i denna mystiska värld och se vad vi hittar, det måste finnas mer än Guillermo del Toro och José Mojica Marins, AKA Coffin Joe.      

Eftersom Latinamerika antagligen ur ett filmperspektiv nog känns ganska främmande för många av oss kan det vara värt att veta att det på vissa orter i denna region tidigt producerades biograffilm. Faktum är att det redan i början av 1900-talet hade etablerats en filmindustri i Mexiko, Brasilien och Argentina. Att så var fallet berodde på insatser från de franska bröderna Auguste och Louis Lumière, den moderna filmens uppfinnare, vilka tidigt skickade ut sina representanter världen över för att sprida information om det nya filmmediet. I städer som Rio de Janeiro, Buenos Aires, Mexiko City och Havanna kom det i och med detta att visa sig det den inhemska efterfrågan på biograffilm var tillräckligt stor för att ekonomiskt motivera en satsning på biografer och filmstudior i större skala. Under 20-talets stumfilmsera började det således även i Latinamerika att produceras inhemska lågbudgetfilmer samtidigt som tysk expressionism och amerikansk skräck även hittade vägen hit. Det var faktiskt Hollywood som var den pådrivande kraften bakom ljudfilmens genombrott i den södra hemisfären. Utan tvekan fanns ju en stor marknadsandel att vinna för amerikanska produktioner söderöver och därför drog Hollywood under 30-talet igång en lansering av klassiska amerikanska filmer här. Man valde dock att lansera dessa i alternativa spanska versioner, vilka lättare skulle attrahera den latinamerikanska publiken. Dessa specialversioner spelades ofta in parallellt med originalet så att samma iscensättningar kunde användas i de bägge produktionerna och man bara behövde byta ut skådisarna. En av de regissörer som ett par gånger fick ansvaret för inspelningar av dessa amerikansk-spanska remakes var veteranen  George Melford, vars karriär gick tillbaka ända till det tidiga 1910-talet. 1930 hade hans spanska version av ”The Cat and the Canary” premiär under namnet ”La Voluntad del Muerto”, men hans mest kända produktion i detta sammanhang är ”Drácula” 1931. Naturligtvis rör det sig här om en spansk version av Tod Brownings ”Dracula”. Inspelningarna gick till så att efter det Browning var klar för dagen med sina tagningar för den engelskspråkiga versionen tog Melford över studion nattetid för att leda arbetet med den spanska. Även två skådespelaruppsättningar var igång, vilket innebar att man dagtid kunde se Bela Lugosi i den klassiska rollen som Greve Dracula medan den spanske skådisen Carlos Villarias axlade manteln under dygnets mörka timmar. Melford talade tydligen ingen spanska men det ordnade sig ändå, Drácula har överlag fått positiva omdömen, även om den inte kan mäta sig med originalet. På det stora hela blev emellertid denna satsning på på spanskspråkig amerikanskproducerad film inte speciellt framgångsrik, till stor del berodde det på de spanska skådisarnas dialekt, vilken upplevdes som förvirrande av publiken. 

Häxor, demoner och maskerade wrestlers

När det gäller latinamerikanska filmproduktioner så kom det första genombrottet att ske i Mexiko under mitten av 1930-talet. Mycket tack vare statliga bidrag skedde en dramatisk ökning vad gäller utgivningstakten av biograffilm i så vitt skilda genrer som melodramer, kriminalfilm, romantiska komedier och westerns (i Mexiko benämnda rancheras). Även skräck var gångbart och något som gick hem hos publiken, vilket ledde till att en rad historier byggda på lokala legender spelades in. En av de tidigaste av dessa filmer var Ramón Peóns ”La Llorona” (“The Crying Woman”) 1933, en tredelad historia där en modern förbannelse är det gemensamma huvudtemat. Förklaringen till denna får publiken berättat för sig genom olika flashbacks. La Llorona skulle bli en klassisk karaktär många mexikanska regissörer återkom till genom årens lopp, den mest kända tappningen är väl Rafael Baledóns ”La Maldición de la Llorona”, (”The Curse of the Crying Woman”) från 1961. 30-talet var också den period då en av Mexikos främsta regissörer och manusförfattare fick sitt genombrott, Juan Bustillo Oro - ”The father of Mexican horror”. Oros karriär kom att sträcka sig över närmare 40 år och under denna tid hann han med att regissera uppåt 60 filmer. Hans första skräckorienterade film var den gotiska smått fantasydoftande ”Dos Monjes” (“Two Monks”) 1934, i vilken vi får ta del av en berättelse om två vänner som förälskar sig i samma kvinna men väljer att bli munkar efter det att hon vådaskjutits till döds. Filmad växelvis från de båda männens perspektiv behandlar detta mörka drama teman som kärlek, besatthet och vänskapens oförutsägbara natur. Oro fortsatte sedan att producera film i en mängd genrer, de mest minnesvärda är kanske sci fi-mysteriet ”El Misterio del Rostro Pálido” (”The Mystery of the Ghastly Face”) 1935 och thrillern ”El Hombre sin Rostro” (“The Man Without a Face”) 1950. Det såg alltså ganska skapligt ut vad gäller framtiden för mexikansk skräck under 30-talet, men under det kommande decenniet hände det faktiskt inte så mycket. Det var först när en väldigt märkbar korsbefruktning ägde rum under 50-talet som saker och ting tog fart på nytt. 

Det populärkulturella fenomen som osannolikt nog skulle blåsa nytt liv i den mexikanska skräckgenren kom från sportens värld, eller, tja sport och sport. I Mexiko hade nämligen professionell wrestling, eller  Lucha Libre som det kallas här, länge varit en populär TV-underhållning och brottarnas karaktärer var välkända personligheter i stora kretsar. Både de goda och onda kämparna hade getts utvecklade bakgrundshistorier för att krydda de iscensatta matcherna ytterligare, och steget att ta detta koncept vidare till filmduken var ju egentligen inte så långt. Således började de olika wrestlingstjärnorna dyka upp som maskerade superhjältar i olika filmproduktioner, tillsammans med en rad uppdiktade skurkar, övernaturliga varelser och allehanda fantasyfigurer. En ny genre, den sk luchador-filmen, var på så vis skapad. En av de första stora luchador-titlarna var Fernando Méndezs sci fi-thriller ”Ladrón de Cadáveres” (”The Body Snatcher ”) 1957, lite överraskande kanske eftersom regissören tidigare mest sysslat med westerns, dramer och komedier. The Body Snatcher är en tokig film om en wrestler som tillsammans med en detektiv försöker stoppa en galen vetenskapsman. Denne pysslar nämligen med att kidnappa idrottsmän för att därefter byta ut deras hjärnor mot djurs! Filmen blev en enorm publiksuccé och öppnade vägen för Méndez att skapa mer ”seriös” skräck. Luchador-filmens störste stjärna var helt klart en wrestler vid namn Rodolfo Guzman Huerta, bättre känd som “El Santo” (“The Saint”). I brottningsringen hade Santo från början tillhört the bad guys men efter att 1961 ha övertalats till att medverka i två kriminalfilmer som spelades in parallellt på Kuba kom han att byta sida och blev härefter maskerad brottsbekämpare i polisens tjänst. Det stora genombrottet kom ett år senare med den mexikanske regissören Benito Alazrakis ”Santo Contra los Zombies” (”Invasion of the Zombies”) 1962, i vilken den maskerade superhjälten Santo bekämpar en ond vetenskapsman och hans kriminella gäng av zombies. Sen fortsatte det i ungefär samma stil i uppåt 60 filmer under 60-, 70- och början av 80-talet. Santo är oftast både wrestler och brottsbekämpare på samma gång i dessa historier, där han då och då får göra kortare avbrott i kampen mot skurkarna för att hinna klämma in en och annan brottningsmatch. En annan framstående wrestler som fick huvudrollen i ett gäng filmer var en av Santos främsta rivaler ”Blue Demon”, eller Alejandro Muñoz Moreno som han egentligen hette. Under 60- och 70-talet kom han att medverka i runt 25 luchador-filmer, vilka är förvillande lika just Santos. Chano Uruetas ”Blue Demon vs. el Poder Satánico” (”Blue Demon vs. the Satanic Power”) 1966 är ett typisk exempel där vår wrestlande blå demon fightas mot en ond magiker som återvänt från andra sidan graven. Trots att Santo och Blue Demon aldrig kom på vänskaplig fot med varandra, den blå demonen hade nämligen under 50-talet klått upp ängeln i en serie matcher, så spelade de faktiskt mot varandra i nio filmer där de tillsammans slogs mot allt från häxor, zombier, varulvar och mumier till galna vetenskapsmän som Dr. Frankenstein och blodtörstiga vampyrer som Dracula. Titlar som Gilberto Martínez Solaress ”Santo y Blue Demon Contra los Monstruos” (”Santo and Blue Demon Against the Monsters”) 1970 och Miguel M. Delgados ”Santo y Blue Demon Contra Drácula y el Hombre Lobo” (”Santo and Blue Demon vs Dracula and the Wolfman”) 1973 säger ju det mesta. Blue Demon dök faktiskt även upp som ledare för en maskerad superhjältegrupp bestående av välkända wrestlers kallad ”Los Campeones Justicieros” (”The Champions of Justice”). En av de mer framgångsrika regissörerna inom luchador-genren var kubanen René Cardona. Mest känd är han väl för sina dramakomedier och äventyrsfilmer och för att ha regisserat den första spanskspråkiga filmen i Hollywood, ”Sombras Habaneras” (”Havana Shadows”) 1929. Efter att ha flyttat till Mexiko i början av 1930-talet tog Cardonas karriär ordentlig fart och mellan 1937-82 blev det över 140 filmer, flera av dem med Mexikos största stjärnor som affischnamn. Cardonas mest kända luchador-film är nog ”La Horripilante Bestia Humana” (”Night of the Bloody Apes”) 1969 men han ligger också bakom andra stora titlar som ”Las Luchadoras Contra el Médico Asesino (”Doctor of Doom”) 1963, ”Las Luchadoras vs el Robot Asesino” (”Wrestling Women versus the Murderous Robot”) 1969, ”Santo en la Venganza de la Momia” (”Santo and the Vengeance of the Mummy”) 1971 och ”Blue Demon y Zovek en La Invasión de los Muertos” (”The Invasion of the Dead”) 1973. Guzman Huerta avled 1984 66 år gammal men hans arv lever vidare i och med att den yngste sonen, Jorge Guzmán Rodríguez, fortsatt i sin fars fotspår som wrestler och skådis under namnet ”El Hijo del Santo” ("The Son of the Saint"). Blue Demon dog 78 år gammal år 2000 och begravdes stilenligt i sin karakteristiska blå mask, vilken han aldrig visade sig utan offentligt. Luchador-filmen är onekligen en ett väldigt speciellt inslag i skräckgenren och antagligen tämligen obskyr för alla som inte växt upp med den. Inget som visas på SVT direkt.

En mexikansk guldålder

Mexiko var först ut vad gäller latinamerikansk skräck och det är även Mexiko som väl står får det mesta som producerats i genren i detta område. Slutet av 1950-och början av 60-talet kom helt klart att bli en guldålder vad gäller inhemsk skräck. Parallellt med de populära luchador-filmerna spelades det nämligen även in ett antal mer traditionella skräckfilmer med övernaturliga krafter och galna vetenskapsmän som dominerande teman. 1953 dök ett av de främsta exemplen på denna nya våg upp i och med premiären för Uruetas “l Monstruo Resucitado” (“Monster”). Urueta var redan vid denna tid en veteran i gamet, han hade varit igång ända sedan stumfilmseran på 1920-talet. Under sin verksamma tid, som sträckte sig fram till mitten av 70-talet, hann han med uppåt 120 filmer, mestadels romantiska dramer, musikaler, komedier samt äventyrs-, kriminal- och krigsfilmer. Men Urueta hade också tidgt varit inne och nosat på skräckgenren, 1939 kom hans ockulta ”El Signo de la Muerte” (”The Sign of Death”), en film där han kanske leker lite väl fritt med aztekmytologin. Det var emellertid först med Monster Urueta kom få en avgörande betydelse för spanskspråkig skräckfilm. I denna rulle, löst byggd på berättelsen om Frankenstein, möter vi den spanske skådespelaren Jose Maria Linares-Rivas i rollen som Hermann Ling, en plastikkirurg som lyckas väcka ett lik till liv. Mycket av 60- och 70-talets sci fi-orienterade skräck som spelats in i Spanien och Latinamerika har otvivelaktigt hämtat inspiration från Monster, Jesús Francos ”The Awful Dr. Orlof” 1962 är bara ett typiskt exempel. Nästa skräckfilm blev den uppskattade ”La Bruja” (”The Witch”) 1954, häxan är i det här fallet en extremt ful kvinna som förvandlas till en enastående skönhet genom att inta ett serum framtaget av Julio Villarreals hämndlystne vetenskapsman Doctor Boerner. Tanken är att La Bruja i skepnad av den sköna Condesa Nora ska bli Boerners redskap i hämnden på de tre män som orsakat hans dotters död. Några andra av Uruetas skräckisar är ett par riktiga b-rullar som de två westernmysterierna ”El Jinete sin Cabeza” (”The Headless Rider”) och ”La Cabeza de Pancho Villa” (”The Head of Pancho Villa”) 1957, den ockulta ”La Marca de Satanás” (”The Mark of Satan”) också från 1957 och den helt bisarra sci fi-thrillern ”El Barón del Terror” (”Brainiac”) 1962. Den sistnämnda handlar om en baron som på 1600-talet av inkvisitionen döms att brännas på bål för att ha ägnat sig åt häxeri och svartkonst. 300 år senare återvänder den hämndlystne baronen till jorden i form av ett hjärnslukande monster, detta tack vare en komet som han tydligen på något vis tillbringat sin tid på efter avrättningen. Ja, nu är vi ganska långt ner i sunkträsket. Extra märkligt är det därför att Urueta samma år slog till med den sevärda spökfilmen ”El Espejo de la Bruja” (”The Witch's Mirror”). En häxa möter vi också i Cardonas ”La lLorona” (”The Crying Woman”) 1960, en historia som filmatiserats många gånger. Den mest klassiska skräckfilmen från den här perioden ligger dock Fernando Méndez bakom. Efter framgången med The Body Snatcher 1957 fick han samma år erbjudandet att spela in vampyrfilmen ”El Vampiro” (“The Vampire”) med den stigande stjärnan Abel Salazar både framför kameran och i producentstolen. Tillsammans skapade de en mörk atmosfärisk kultklassiker som bl a kommit att inspirera Hammers kommande produktioner. Den spanske karaktärskådisen Germán Robles gör också en slående intryck som den blodtörstige Count Karol de Lavud.  En uppföljare var ju självklar och året efter, 1958, var Méndez klar med ”El Ataúd del Vampiro” (”The Vampire's Coffin”). Inte alls lika bra, men ändå helt klart godkänd.  

Förutom monster, häxor, vampyrer och galna vetenskapsmän fanns det faktiskt en skräckgestalt som var särskilt populär i Mexiko under 50- och 60-talet, nämligen aztekmumien. Inte så konstigt kanske med tanke på att aztekerriket var en gyllene mexikansk högkultur under 1300-1500-talet och ett historiskt arv det finns mycket att hämta från. I  Rafael Portillos ”La Momia Azteca” (”The Aztec Mummy”) 1957 upptäcker en psykolog att hans flickvän är en reinkarnerad aztekkvinna som avrättats pga kärleken till en krigare. Eftersom det finns en skatt att hitta i den grav hon lämnades i beger sig en grupp så klart iväg för att hitta den. Men naturligtvis finns det en väktare, mumien Popoca. Känns inte historien något välbekant. Redan samma år hade Portillo en uppföljare klar, ”La Maldición de la Momia azteca” (”The Curse of the Aztec Mummy”), där jakten på skatten går vidare. Varken mumien eller filmserien ville emellertid dö, varpå spektaklet rullade vidare fram till mitten av 60-talet med urusla saker som Portillos ”La Momia Azteca Contra el Robot Humano” (”The Robot vs. The Aztec Mummy”) 1958 och Cardonas ”Las Luchadoras Contra la Momia” (”Wrestling Women vs. The Aztec Mummy”) 1964. Naturligtvis hängde även Urueta på trenden och gav oss 1963 ännu en utflippad historia, ”La Cabeza Viviente” (”The Living Head”). Överhuvudtaget var både Uruetas och  Portillos kommande produktioner väldigt typiska för sin tid, skumma b-filmer utan någon högre kvalité. Urueta är som nämnts ansvarig för ett par av wrestlern Blue Demons filmer medan Portillo har bidragit med sådant som ”Face of the Screaming Werewolf” och ”Attack of the Mayan Mummy” 1964. Intressant är att skräckfilm vid denna tid var så pass mycket av ett mainstreamfenomen, många av Mexikos främsta regissörer sysslade någon gång under sin karriär med just skräck. Ta Rogelio A. González t ex, här har vi en av landets mest produktiva filmskapare med över 70 filmer på sin meritlista. I stort sett har det rört sig om dramakomedier, westerns och äventyrsfilmer av traditionellt mexikanskt snitt, men även han har faktiskt även bidragit med en liten portion skräck,  ”La Nave de los Monstruos” (”The Ship of Monsters”) 1960 är en skräckkomedi av klassiskt b-filmssnitt om en mexikansk cowboy som måste ta upp kampen med fyra rymdmonster som hotar allt liv på jorden. En annan tidstypisk film, fylld av bubblande provrör, fladdermöss i gummi, konstgjord dimma och grälla färger är ”Dr. Satán y la Magia Negra” (”Dr. Satan versus Black Magic”) 1968. En frejdig skildring av kampen om en magisk formel mellan två demoner. Parenteser javisst, men dessa visar på att skräck kunde dyka upp lite varstans. Det hände således en hel del på den mexikanska skräckscenen under 50- och 60-talet, en del var intressant medan annat väl mest kan ses som kitschiga bagateller. Men en fascinerande värld onekligen. 

Sleaze och surrealism i sombrerons skugga

Efter de gyllene åren under 50- och 60-talet ebbade floden av innovativ mexikansk skräck i mångt och mycket ut. Ett par regissörer har emellertid fortsatt att emellanåt ge sig i kast med olika skräckproduktioner, även om en del av dessa filmer är långt ifrån mainstream. En del guldkorn finns det ändå från denna tid. Carlos Enrique Taboada är utan tvekan en av Mexikos mest hyllade filmskapare, mest känd för sina gothiska skräckfilmer från slutet av 60- och början av 70-talet. Att Taboada har haft ett stort inflytande vad gäller den inhemska filmscenen märks tydligt, en hel generation mexikanska filmskapare med Guillermo del Toro har t ex klart influerats av hans produktioner. Del Toros ”El Espinazo del Diablo” (”The Devil’s Backbone”) 2001 och ”El Laberinto del Fauno” (”Pan’s Labyrinth”) 2006 är ju i mångt och mycket hyllningar just till Taboada. Redan i början av 60-talet hade Taboada börjat göra sig ett namn som manusförfattare inom skräckgenren, 1960 stod han bl a för manuset till Rafael Baledóns ” Orlak, El Infierno de Frankenstein” (”The Hell of Frankenstein”) och under de kommande åren låg han även bakom manusen till Federico Curiels och Stim Segars fyra vampyrfilmer som ingick i deras ”Nostradamus-serie”. Riktigt uppmärksammad kom han dock först att bli i och med sin medverkan som medförfattare till Chano Uruetas klassiska The Witch's Mirror, vilken brukar anses som en av de mest välskrivna mexikanska skräckfilmerna. Karriären som regissör inleddes emellertid tämligen obemärkt med ett par dramer i mitten av 60-talet, men när Taboada själv tog sig an skräckgenren började det hända grejer. Framför allt är det fyra filmer som haft en stor kulturell betydelse och lagt grunden till hans ställning, ”Hasta el Viento Tiene Miedo” (”Even the Wind is Afraid”) 1968, ”El Libro de Piedra” (”The Book of Stone”) 1969, ”Más Negro Que la Noche” (”Blacker Than the Night”) 1975 och ”Veneno Para las Hadas” (”Poison for the Fairies”) 1986. Dessa produktioner kan ses som Mexikos första moderna skräckfilmer i den bemärkelse att de utspelas i ett samtida samhälle, detta till skillnad från de skräckisar som spelats in i landet från 30-talet fram till 60-talet och vilka mestadels utspelade sig i en historisk kolonial era eller på avlägsna platser långt från den moderna civilisationen. I Taboadas värld kombineras gothisk skräck med nutid där övernaturliga krafter med rötter i gamla mexikanska traditioner existerar parallellt med det moderna samhället. Detta märks tydligt i det återkommande temat om det kvinnliga spöket, en gestalt som har sitt ursprung i mytologin kring La Llorona. Ett annat typiskt kännetecken för Taboadas skräckfilmer är fokuset på ungdomar och hur de ifrågasätter den auktoritära vuxenvärlden. Detta var ett unikt inslag i den samtida mexikanska filmen, där ungdomar annars i stort sett lyste med sin frånvaro. Den mexikanska regimen hade vid denna tid slagit till hårt mot ungdomsprotester och studentrörelser, vilka utmanade den rådande maktstrukturen, och således var detta ett ämne de flesta filmskapare valde att undvika i rädsla för repressalier. Taboada var således tämligen unik i och med att han vågade stå ut från mängden. Belöningen för att hålla fast vid sina visioner kulle dock slutligen komma, Taboada kom att plocka hem två Ariel Awards (Mexikanska filmpriser) för Poison for the Fairies, bästa film och bästa regissör. Detta visar på att man kan vinna officiell uppskattning även om man ägnat sig åt skräck en stor del av sitt verksamma liv. Gothisk skräck var emellertid mer en perifer företeelse inom mexikansk 70-talsfilm. Snarare var det väl regissörer som René Cardona Jr. Som mer symboliserade den rådande tidsandan. Cardona Jr. är i mångt och mycket Taboadas raka motstats, han är nog landets mest ökände b-filmsregissör och en typisk representant för 1970-talets exploitationvåg. Cardona Jr., är en man med över hundra filmer av oftast tveksam kvalitet på sitt samvete. Ett par av dessa är faktiskt ändå lite märkligt några av de största inhemska publiksuccéer den mexikanska filmen upplevt under årens gång. Redan i unga år medverkade han som skådis i sin pappas filmer, men under 60-talet började Cardona Jr. även själv ge sig på att regissera film, vilket han fortsatte med ända fram till sin död i början av 2000-talet. Ingen genre tycks ha varit främmande för Cardona Jr., han kastade sig hej vilt mellan olika teman och ligger bakom diverse actionkomedier som (”SOS Conspiracion Bikini”/”S.O.S. Operation Bikini” 1967), westerns (Las Viboras Cambian de Piel”/”Guns & Guts” 1974), familjefilmer (”Viaje Fantástico en Globo” /”Fantastic Balloon Voyage” 1975), sci fi (”The Bermuda Triangle” 1978),katastroffilmer (”Cyclone”/”Terror Storm” 1978), dramadokumentärer (”Guyana: Crime of the Century” 1979) och erotiska thrillers (”Los Placeres Ocultos”/”Playback” 1989). Hans bidrag till skräckgenren är inte överväldigande imponerande men ger ändå en bild av den rådande mexikanska tidsandan. Cardona Jr, verkar främst ha gillat skräck av eco-horror-typ. I ”La Noche de los Mil Gatos” (”The Night of a Thousand Cats”) har ett antal vildsinta katter en central roll medan den smått mjukporriga "¡Tintorera!" (”Killer Shark”) 1977 är en ren rip off på Steven Spielbergs ”Jaws”. Den sistnämnda blev ändå Cardona Jr:s största framgång så det är väl inte så konstigt att han tio år senare försökte sig på samma knep, då med en egen variant av Hitchcocks ”The Birds” kallad "El Ataque de los Pájaros" (”Beaks: The Movie”) 1987. Genomgående för Cardona Jr:s  filmer är bilden av den förföriska kvinnan och den rovlystna besten, vilken både kan uppenbara sig i djurisk eller mänsklig skepnad. Det är som vanligt de konservativa och stereotypa könsroller vi är vana ifrån i dessa sammanhang, där de sexuellt frigjorda kvinnorna är kaoskrafter som hotar de traditionella patriarkala värderingarna. De största skillnaderna mellan Cardona Jr:s rullar är just graden av det feminina hotet mot den rådande ordningen, ett hot som ofta likställs med de mer traditionella farorna i form av bestialiska djur eller män. Hans filmer blir heller inte bättre av vetskapen om att regissören blivit ökänd för hur illa djur har behandlats under hans inspelningar. En levande haj blev exempelvis dödad under filmningen av Killer Shark och levande fåglar slängdes genom fönsterrutor under attackscenerna i  Beaks: The Movie. Nej detta var väl på det stora taget ingen direkt höjdpunkt när det gäller mexikansk skräck.  

Som om det inte räckte med sleazig b-film skulle 70-talet bjuda på än mer spektakulär film. Ett av de mer märkliga inslagen i mexikansk filmhistoria utgörs av chilenaren Alejandro Jodorowskys filmer. Han är väl mest känd för sina surrealistiska avant-garde-filmer, som i ärlighetens namn inte är alldeles lätta att ta till sig. Jodorowskys karriär tog fart när han 1952 flyttade till Paris för att engagera sig i den lokala pantomimteaterscenen och där kom att regissera över 100 teaterpjäser. Efter att under en period rest jorden runt med sitt teatersällskap slog han sig ner i Mexiko City 1960 och det var här han spelade in sin första fullängdsfilm, det surrealistiska fantasyäventyret ”Fando y Lis” (”Fando and Lis”) 1968. Filmen väckte stor uppmärksamhet och orsakade upplopp på grund av sina explicita sexskildringar. Den mexikanska regeringen förbjöd den därför att visas i landet. En scen innehåller också en dekadent man som dricker Lis blod, men gör det genom att låta det först rinna ner i ett glas från hennes arm. För när allt kommer kring måste man ha en viss känsla för vett och etikett när det kommer till att exploatera underklassen. Jodorowsky gjorde det inte lättare för sig genom att följa upp Fando and Lis med en en blodig och allegorisk ”acid western” vid namn “El Topo” 1970. Banditen och revolvermannen El Topo, spelad av Jodorowsky, vandrar omkring tillsammans med sin son i jakt på andlig upplysning. Filmen gick faktiskt för fulla hus i New York, då intellektuella hippies vallfärdade till de sena visningarna. Nästa projekt blev ”The Holy Mountain” 1973 , en slags surrealistisk satir över vårt världsliga och materiella samhälle. Jodorowsky spelar här en figur som kallas The Alchemist, vilken slår följe med den Jesus-like The Thief i jakten på livets egentliga mening. Lite kul kuriosa, Kanye West av alla människor lär ha hämtat inspiration från The Holy Montain för designen till hans Yeezus-turné. 1975 påbörjade Jodorowsky så det projekt han kanske blivit mest känd för, filmatiseringen av Frank Herberts episka sci fi-roman ”Dune” från 1965. ”Dune” byggdes enligt Jodorowsky upp för att bli ”den viktigaste filmen i mänsklighetens historia”. Men projektet kraschade innan inspelningen hann börja. Inte så konstigt kanske, Jodorowskys Dune byggdes upp för att bli ”den viktigaste filmen i mänsklighetens historia”. Men projektet kraschade innan inspelningen ens hann börja. 12 miljoner kronor hade regissören fått av en fransk oljearvinge, men det visade sig att det inte räckte långt för att täcka kostnaderna för filmatiseringen av en story-board på 3000 sidor vilken var tänkt att resultera i en 12 timmar lång slutproduktion. Dessutom var Mick Jagger, Orson Welles och Salvador Dali påtänkta att plockas in i rollistan (den sistnämnde krävde $100 000 för varje minut han syntes i bild), Pink Floyd skulle leverera soundtracket och H R Giger stå för scenografin. Inget filmbolag vågade av naturliga skäl satsa pengar på den oberäknelige regissören och dennes vansinnesprojekt och Jodorowsky lämnade bitter filmbranschen för en tid. Ytterligare fyra filmer har det emellertid blivit, varav ”Santa Sangre” 1989 väl egentligen är den enda som kan klassas som skräck. Detta är en mörk och skruvad historia om galenskap och religiös fanatism där blodet flyter i strida strömmar. Ingen lättsmält underhållning precis. En filmskapare som tillbringat en tid med att arbeta som producent tillsammans med Jodorowsky var den mexikanske regissören Juan López Moctezuma, 1973 debuterade han med sin egna bisarra ”The Mansion of Madness”. I denna film om vad som händer när de intagna tar över makten på ett mentalsjukhus märks tydligt hur López Moctezuma inspirerats av sin mentor när det kommer till teman som galenskap, våld och aparta existenser. Uppföljaren blev vampyrfilmen ”Mary, Mary, Bloody Mary” 1975 i vilken Cristina Ferrare spelar en bisexuell blodsugare och John Carradine hennes far. López Moctezuma är dock mest känd för sin surrealistiska och sleaziga ”Alucarda, La Hija de las Tinieblas” (“Alucarda)” 1978. Här får vi en rejäl dos av extra allt, demonisk besatthet, djävulsdyrkan, vampyrism, sex, blod och ond bråd död. En slags nunsploitation-historia om den föräldralösa Alucarda som framlevt hela sitt liv i ett mexikanskt kloster men vars tillvaro drastiskt förändras när en ny föräldralös flicka anländer. Tillsammans råkar de släppa lös en demonisk kraft med ödesdigra konsekvenser som följd. Alucarda är väldigt tidstypisk för 70-talets exploitationfilm och påminner en del om samtida erotiska vampyrproduktioner från Hammer som ”The Vampire Lovers” och ”Twins Of Evil”, eller liknande Jess Franco- och Jean Rollin-rullar. Under de följande åren blev det faktiskt sedan bara ytterligare två filmer för López Moctezuma, vilka inte lämnade några större avtryck efter sig.  

Megastjärnor och independentvisionärer

Efter 70-talets något påvra utbud vad gäller kvalitativ mexikansk skräck fick vi i stort sett ingenting under 80-talet. Det var först i och med genombrottet för Guillermo del Toro i början av 90-talet som Mexiko skulle uppmärksammas i skräckfilmsvärlden igen. Del Toro är väl kanske idag den mest kände filmskaparen från detta land, en man med många strängar på sin lyra. Han har både regisserat, producerat och skrivit manus dessutom har han även författat romaner. Redan som liten var han fascinerad av skräck och började som barn även intressera sig för filmmediet. Intresset höll i sig och del Toro kom att studera film där han först  specialiserade sig på make up- och specialeffekter. Mot slutet av 80-talet fick han så chansen att börja arbeta med TV och spelade in två egna kortfilmer samt skrev och regisserade fem episoder av den inhemska ”Twlight Zone”-doftande kultserien ” La Hora Marcada” 1988-90. Redan nu kunde man märka av del Toros speciella stil som präglas av en fallenhet för sagolika, nostalgiska och närmast poetiska skräckstämningar, vilka är väldigt vackert visuellt skildrade även i sina mer brutala stunder. 1992 hade han äntligen lyckats få ihop pengar till sin första fullängdare, vilket resulterade i den något annorlunda vampyrhistorien ”Cronos”. Filmen blev en stor framgång bland filmkritiker världen över och vann ett antal utmärkelser, dörren till Hollywood stod plötsligt på vid gavel. Den första amerikanska produktionen blev insektsfilmen ”Mimic” 1997, en rulle som gick hyfsat bra men långt ifrån är något av del Toros bättre verk. Samarbetet med filmbolaget Dimension Films löpte emellertid inte smärtfritt och del Toro valde därför att återvända till Mexiko för att grunda ett eget produktionsbolag, The Tequila Gang.Härefter. Härefter har han kommit att varva större Hollywoodproduktioner med mindre mer personliga spanskspråkiga filmer. De förra bär visserligen en del av del Torros specifika kännemärken av fantasifullhet och förkärlek för märkliga monster, men är mestadels bombastiska och högljudda historier som serietidningsadaptionerna ”Blade II” 2002, ”Hellboy” 2004 och ”Hellboy II: The Golden Army” 2008 eller actionspektaklet ”Pacific Rim” 2013. Det var även tänkt att han skulle ha regisserat ”The Hobbit” 2008 men pga att filmbolaget MGM hade stora problem att finansiera detta projekt blev det hela tiden försenat. Del Toro valde då att hoppa av regissörsrollen men han blev kvar som medförfattare till manuset. Mer Hellboy och Pacific Rim är dock att vänta framöver. För många är det emellertid del Toros mer lågmälda filmer med övernaturliga teman som är hans starkaste stunder. Ofta har han återvänt till Franco-tidens Spanien under och efter inbördeskriget. Den mörka och suggestiva spökfilmen The Devil's Backbone 2001 och den sagolika och brutalt vackra Pan's Labyrinth 2006 är utmärkta exempel på detta. Skräcken ligger här främst i de hot vuxenvärlden kan utgöra för den oskuldsfulla tillvaro barn inte alltid kan finna trygghet i. Ett liknande tema hittar vi även i  J.A. Bayonas ”El Orfanato" (”The Orphanage”) 2007, en film del Toro var med och producerade. Mer hemsökta hus lär vara på väg 2015, då det är tänkt att ”Crimson Peak” ska ha premiär. Överlag är det väl dock främst som producent del Toro utmärkt sig i skräckgenren under senare år, förutom hans TV-serieadaption av sin och Chuck Hogans romantrilogi ”The Strain” 2014 då. Filmer han bl a varit med och bidragit till är Vincenzo Natalis ”Splice” 2009, Guillem Morales "Los Ojos de Julia" (”Julia's Eyes”) och Troy Nixeys ”Don't Be Afraid of the Dark” 2010 samt Andrés Muschiettis ”Mama” 2013. Det har dock varit snack en längre tid om projekt som tyvärr inte blivit av än. På Universal har det funnits intresse av att återuppliva Frankensteins monster, en historia del Toro varit inne på att tolka, ett manus av Frank Darabont ska tydligen finnas. Det var även tänkt att del Toro skulle regissera en adaption av  H. P. Lovecrafts ”At the Mountains of Madness” för Universal, vilket det inte heller blivit något av. Han har även pratat om att regissera nyversioner av Stephen Kings romaner ”It” och ”Pet Sematary”, om vi har tur kommer det således mer bra och fantasifull skräck från denne infallsrike mexikan framöver. 

Förutom del Toro ligger hoppet för den framtida mexikanska skräckfilmsscenen i händerna på i dag relativt okända independentregissörer. Parallellerna till situationen i USA är ganska slående. En av de mer lovande filmskaparna som dykt upp de senare åren är Jorge Michel Grau. Även han har en bakgrund som filmstudent och det var under studietiden på Centro de Capacitación Cinematográfica, Mexikos nationella filmskola, hans dystra och mörka visioner började ta form. Efter ett par kortfilmer kom så fullängdsdebuten 2010, den uppmärksammade kannibalfilmen "Somos Lo Que Hay" (“We Are What We Are”). Detta är emellertid ingen historia om kannibaler i traditionell bemärkelse utan snarare en skildring av ett samhälle präglat av utanförskap och hopplöshet, där ekonomisk nedgång, religiös fanatism och dysfunktionella familjestrukturer utgör vardagen. Det är inte svårt att dra kopplingar till filmer av regissörer som Vincent Gallo, Michael Haneke, Claire Denis och möjligen Tobe Hooper. Grau tar oss med till sin barndoms hemkvarter, en fattig förort till Mexiko City där en familj livnär sig på att lura lokala prostituerade till sitt enkla hem för att därefter ha ihjäl dem och omvandla kropparna till föda. Att det i första hand är skildringen av de problem Mexiko dras med snarare än skräcken i sig som intresserar Grau märks i hur han lyfter fram den rådande andan av korruption och moraliskt förfall. Sköt dig själv och skit i andra verkar vara ledorden, vilket exemplifieras väldigt tydlig i en scen där modern och sonen i kannibalfamiljen helt öppet flyttar ett lik från bilens baksäte till bagageluckan mitt på en motorväg utan att någon av alla förbipasserande reagerar. Historien i We Are What We Are kom tre år senare 2013 att återberättas i en något annorlunda tolkning i en sevärd amerikansk remake regisserad av Jim Mickle. Tyvärr har det inte blivit så mycket mer skräck från Graus sida, ett tämligen lättglömt segment i antologifilmen ”The ABCs of Death” 2012 är vad vi fått se. Emellertid verkar det vara ett par intressanta amerikanskproducerade projekt på gång. Thrillern ”Big Sky”, tar också upp problematiska familjerelationer, här i form av en mor och dotter som försöker lösa sina problem genom en roadtrip vilken slungar dem in i en desperat kamp för överlevnad. Än mer spännande verkar den nyligen påbörjade zombiefilmen ”Curse the Darkness” bli. Bl a Elijah Wood har varit med och finansierat denna historia om hur rättslösa arbetare på Louisianas sockerrörsfält exploateras av samvetslösa storföretag. Rigoberto Castañeda är en annan av Mexikos yngre regissörer som säkert kan bli att räkna med framöver. Visserligen har han mestadels ägnat sig åt att regissera inhemska TV-serier men ett par skapliga skräckisar har det ändå blivit. Debuten, "KM 31: Kilómetro 31” ("Km31”) 2006 är en ganska suggestiv spökhistoria i klassisk La Llorona-anda, en film som dock tyvärr tappar mot slutet. En uppföljare, ”Km 31-2” är också på gång. Castañedas andra skräckfilm blev den amerikanskproducerade "Blackout",  en bra och nervpirrande psykologisk thriller med en del våldsamma inslag vilken ger oss en historia om en grupp aparta människor som fastnar i en hiss under ett strömavbrott. Med den tradition Mexiko har inom skräckfilmsgenren känns det som vi kommer att få se en hel del spännade saker härifrån framöver. 

Mannen i den svarta hatten och annat fanskap

Bortsett från den mexikanska skräckfilm som producerats genom åren har resten av  Latinamerika inte upplevt något liknande uppsving inom genren. Emellertid finns det ett par filmskapare från Sydamerika som utmärkt sig på ett eller annat sätt när det kommer till skräck. En av de största personligheterna hittar vi faktiskt i Brasilien. Liksom Mexiko har detta land en tämligen lång filmtradition, vilken nådde sin första kulmen under 1960-talet. Det var också vid denna tid José Mojica Marins kom att göra sig ett namn. Denne medieprofil har sedan dess synts i diverse sammanhang, som kompositör, skådespelare, manusförfattare och TV-personlighet. Redan som ung var Marins väldigt filmintresserad, framför allt var det skräck som gällde. Hans tidiga filmer från 50- och början av 60-talet var visserligen westerns, dramer och äventyr men detta skulle ändras i och med att Marins 1963 skapade karaktären och alter egot Zé do Caixão, mer känd under det engelska namnet Coffin Joe. Denne ikoniske figur med sin svarta kostym, mantel, hatt och långa fingernaglar dök först upp som mystisk begravningsentreprenör i ”À Meia-Noite Levarei Sua Alma” (”At Midnight I'll Take Your Soul ”) 1964 där hans mål är att finna den perfekta kvinnan som ska bli moder åt det fulländade barn han tänkt avla fram. Coffin Joe är en amoralisk, sadistisk och ond människa som anser sig stå över alla andra, vilka han anser har hemfallit åt vidskepelse och svaghet. At Midnight I'll Take Your Soul räknas som Brasiliens första skräckfilm, där Coffin Joe fungerar som en typisk skräckfilmsfigur vilken hemsöker sin traditionellt katolska hembygd med våld och död, beredd att gå över lik för att uppnå sina mål. Filmen är fylld av chockerande bilder och religiös symbolik och har uppnått kultstatus i vissa kretsar. Likt många sentida skräckgestalter visade det sig också att Coffin Joe var väldigt svår att ha ihjäl och 1967 var han således tillbaka i ”Esta Noite Encarnarei no Teu Cadáver” (”This Night I'll Possess Your Corpse”), där han fortsätter sina härjningar. Sedan skulle det faktiskt dröja över 40 år innan den gode Coffin Joe var tillbaka i ”Encarnação do Demônio” (”Embodiment of Evil”) 2008. Efter att under denna tid suttit inspärrad på mentalsjukhus släpps han nu lös och återtar snabbt sin blodiga jakt på den perfekta modern till sitt kommande barn. Coffin Joe -trilogin visar på hur Marins vill utmana de sociala konventioner som det kristna samhälle han växt upp i står för. För detta ändamål har han också återanvänt  gestalten i andra av sina filmer, vilka friskt blandar skräck, exploitation och surrealism. I produktioner som ”O Despertar da Besta” / ”O Ritual dos Sádicos” (”Awakening of the Beast”) 1970, ”Exorcismo Negro” (”The Bloody Exorcism of Coffin Joe”) 1974 och ”Delírios de um Anormal” (”Hallucinations of a Deranged Mind”) 1978, är den onde begravningsentreprenören dock inte huvudperson utan snarare en gestalt som manifesterar sig i mardrömmar och hallucinationer. I ”O Estranho Mundo de Zé do Caixão” (”The Strange World of Coffin Joe”) är han faktiskt inte ens med överhuvudtaget, titeln till trots. Marins har även dykt upp som Coffin Joe i den brasilianska TV-serien ”O Estranho Mundo de Zé do Caixão” (”The Strange World of Coffin Joe”) som drog igång 2001. I detta diskussionsprogram pratar han media och kultur med inbjudna gäster såsom inhemska skådespelare och musiker. Förutom att uppträda som Coffin Joe i olika sammanhang har Marins även regisserat ett otal filmer under de senaste 40 året, ofta olika typer av exploitation-rullar i form av pseudo-dokumentärer med i huvudsak amatörskådespelare i rollistorna. Målet har ofta varit att visa upp samhällets moraliska förfall och myndigheternas oförmåga att lösa samtidens angelägna frågor. Ofta var upplevelsen av dessa filmer nästan lika desorienterande för publiken som de droger missbrukarna i de mörka skildringarna förgiftar sina sinnen med. Under 1970-talet gick det emellertid allt trögare för Marins, censuren slog ner allt hårdare på hans filmer.  Awakening of the Beast brydde sig granskarna inte ens om att klippa ner, filmen totalförbjöds helt enkelt. Trots att Marins fortsatt att göra film och fortfarande är aktiv har han blivit mycket mer återhållsam i sitt uttryck även om den ohämmade galenskap hans tidiga verk visade prov på ibland lyser igenom i produktioner som ”Finis Hominis” (“The End of Man”) 1971, The Bloody Exorcism of Coffin Joe och “Perversao” (“Perversion”) 1979. Mycket av hans senare filmer har dock varit specialbeställningar och mer av ekon från 60-talets hallucinatoriska dagar när Zé do Caixão fortfarande lät sina långa fingernaglar sätta sina säregna spår i det brasilianska kulturlivet. 

Cofin joe skulle under lång tid förbli Brasiliens enda bidrag till skräckfilmsgenren, men på senare år har vi börjat se en ändring på detta. Överlag har den brasilianska filmindustrin upplevt ett uppsving sen sekelskiftet och ett flertal regissörer och filmer har blivit hyllade bland kritiker världen över. Till största del har det rört sig om socio-politiska dramer, även om en hel del thrillers och actionorienterade filmer också haft premiär. Världen har kunnat avnjuta sådant som Bruno Barretos "O Que É Isso, Companheiro?" (”Four Days in September”) 1997, Walter Salles ”Central do Brasil” (”Central Station”) 1998, Fernando Meirelles "Domésticas" (”Maids”) 2001, "Cidade de Deus" (”City of God”) 2002 och ”The Constant Gardener” 2005, José Padilhas ”Tropa de Elite” (”Elite Squad”) 2007 och "Tropa de Elite 2: O Inimigo Agora é Outro” (”Elite Squad: The Enemy Within”) 2010 samt Mauro Limas ”Meu Nome Não É Johnny” (”My Name Ain't Johnny”) 2008. Inga skräckfilmer förvisso, men det visar på hur livskraftig den brasilianska filmscenen är. Fernando Meirelles regisserande i alla fall ”Blindness” 2008, en apokalyptisk sci fi-historia baserad på en roman av den portugisiske författaren José Saramago och vars handling skildrar ett samhälle där invånarna drabbas av plötslig blindhet. Filmens styrka är dess realism och smutsiga svärta som suger in tittaren i den hopplösa situation huvudpersonerna befinner sig i. Den brasilianska independentscenen har också allt mer börjat växa till sig under de senaste åren och förhoppningsvis kommer detta att märkas av i nya intressanta skräckproduktioner. En regissör det talats en del om är Rodrigo Aragão, som med sina rötter i en liten fiskeby ger oss en alternativ inblick i landets kultur.  Aragãos filmer är en särpräglad mix av eco-horror och monsterhistorier, vilka utspelas på avlägsna platser ute på den brasilianska landsbygden. En svit på tre filmer med liknande teman har det hittills blivit, ”Mangue Negro” (”Mud Zombies”) 2008. ”A Noite do Chupacabras” (”The Night of the Chupacabras”) 2011 och ”Mar Negro” (”Black Sea”) 2013. Koncepten låter kanske mer intressanta än slutresultaten verkligen är. The Night of the Chupacabras, som handlar om en blodig familjefejd som plötslig avbryts pga yttre hot, har exempelvis ett väldigt högt omdöme på IMDB men tyvärr är väldigt amatörmässig både vad gäller manus och skådespelarinsatser.  Aragão har med sina filmer dock visat prov på en märkbar skicklighet vad gäller specialeffekter i lågbudgetsammanhang. Möjligtvis kan hans medverkan i det planerade antologiprojektet ”As Fábulas Negras” (”The Black Fables”) bli en kvalitativ uppryckning. Filmen ska ha fokus på inhemska myter och legender och förutom  Aragão kommer även José Mojjica Marins faktiskt att medverka. Vi får se vad som komma skall framöver. 

Det nya gardet

Argentina är ett land, vilket liksom Brasilien, har en skapligt lång filmtradition. Men någon skräck att tala om har det inte blivit, i alla fall inte förrän under de senare åren. Landets enda tidiga bidrag till genren, Emilio Vierya, gjorde sig under 60- och 70-talet känd för en rad sleaziga lågbudgetskräckisar fyllda med utsvävande latino-hippies, skum musik, bisarra historier, ett närmast deliriskt bildspråk samt en ordentlig dos naket och sex. Vierya hade inlett sin filmkarriär redan i början av 1950-talet, då som skådespelare i mindre obskyra produktioner. 1962 började han emellertid själv regissera dramer, komedier ock kriminalfilm. Hans första försök i skräckgenren skedde 1967 med den helt utflippade ”Placer Sangriento” (”Feast of Flesh”). Tja, hur ska man beskriva denna? Historien kretsat i alla fall kring en snubbe som, iklädd en löjlig monstermask, lockar till sig unga tjejer på stranden genom att spela konstig musik på en orgel. När de festglada brudarna väl partajar igång passar han på att droga dem med heroin för att göra dem till en slags zombieliknande slavar. Mycket bättre blev det inte direkt, i ”Sangre de Vírgenes” (Blood of the Virgins”) 1967 blir ett gäng ungdomar strandsatta i ett öde hus som visar sig vara fyllt av vampyrer,  i den mjukporriga ”La Venganza del Sexo” (”The Curious Case of Dr. Humpp”) 1969 kidnappar en galen vetenskapsman personer som är inbegripna i sexuella aktiviteter för att från dem utvinna den energi som håller honom vid liv och i den sega ”La Bestia Desnuda” (”The Naked Beast”) 1971 är det tonårsstjärnan i en väldigt märklig TV-show som låter kläderna falla omgiven av en mängd suspekta figurer. Sen blev det inte så mycket mer skräck från Vieryas sida utan mest musikaler, äventyrsfilmer och komedier, lika bra det kanske. Men när hoppet kändes närmast ute för argentinsk skräck dök de så upp, ett gäng nya unga regissörer med vilja att skapa egen fantastisk film för den egna samtiden. Pengar saknades förvisso, men entusiasm och kreativitet fanns det desto mer av. Ett av de argentinska löften som sakta håller på att bygga upp sitt rykte är regissören och manusförfattaren Adrián García Bogliano. Naturligtvis har han en bakgrund som filmstudent och spelade in ett antal kortfilmer av skräckkaraktär redan under universitetstiden i La Plata i slutet av 90-talet. Det skulle dock dröja hela fem år innan Bogliano lyckats finansiera, färdigställa och distribuera sin fullängdsdebut, “Habitaciones Para Turistas” (“Rooms for Tourists”) 2004. Detta är en svartvit film med vissa Argento-vibbar med det klassiska upplägget om en grupp ungdomar som råkar illa ut när de beger sig ut på landsbygden. Föga originellt kanske, men Rooms for Tourists fick en del positiva omdömen i Fangoria, Bloody Disgusting och Twitch Film. Ett tiotal filmer har det blivit härefter, de flesta lågbudgetproduktioner av tämligen medelmåttig kvalitet. Filmer som “Grité Una Noche” (”Scream at Night”) 2005, ”36 Pasos” (”36 Steps”) 2006, ”No Moriré Sola” (”I'll Never Die Alone”) 2008, ”Masacre Esta Noche” (“Watch'em Die”) 2009 och ”Donde Duerme el Horror” (”The Accursed”) 2010 har ändå fått folk att göra jämförelser med Takashi Miike, Quentin Tarantino, John Carpenter och Wes Craven, något som väl återstår att se.  Boglianos senaste filmer har dock visat på en stigande formkurva. "Sudor Frío" (“Cold Sweat”) 2010 var kanske visserligen ingen riktig höjdare med sin standardiserade ”torture porn”-historia, men denna svart komiska historia med nitroglycerin som en viktig ingrediens fick i alla fall en hel del att få upp ögonen för regissören. Den långsamt krypande rysaren “Penumbra” 2011 är väl då intressantare, en Roman Polanski-doftande historia om en kvinna som gör misstaget att hyra ut en lägenhet till en slags satanist. Riktigt sevärda har Boglianos två senaste filmer varit. Den mörka ockulta thrillern "Ahí Va el Diablo” (“Here Comes the Devil”) 2012 är en krypande obehaflig historia om ett par barn som börjar bete sig allt underligare efter att ha varit spårlöst försvunna en tid. 2014 fick vi så ett nytt bidrag till varulvsgenren med den amerikanskproducerade "Late Phases". Bogliano gjuter lite nytt liv i denna gamla slitna genre med sin historia om en gammal veterinär som tvingas bekämpa varulvar i en liten isolerad ort bebodd av äldre pensionärer. Helt klart är Boglianos en av de intressantare nya skräckregissörerna från latinamerika och det ska bli spännande att se vad han kan åstadkomma framöver. Närmast väntar en skräckkomedi med namnet “Scherzo Diabolico” som möjligtvis kommer att ha premiär 2015, vi får se vad det kan bli av detta. 

Daniel De la Vega är en annan av den nya generationens argentinska skräckfilmsregisörer. I slutet av 90-talet fick han en viss lokal uppmärksamhet för en serie kortfilmer: “Sueño Profundo” (“Deep Dream”) 1997, “La Última Cena” (“Last Dinner”) 1999 och “El Martillo: Crónica de un Mito” (“The Hammer”) 2003, för vilka han vann ett par festivalutmärkelser. 2003 var det så dags för den första fullängdsfilmen “Jennifer's Shadow” (“Chronicle of the Raven”), som han regisserade tillsammans med landsmannen Pablo Parés. Detta är en film inspelad I Argentina men främst ämnad för den amerikanska marknaden, vi ser bl a Faye Dunaway i rollen som den exentriska mormodern med lömska avsikter och Gina Phillips från “Jeepers Creepers” som det hemsökta barnbarnet. De la Vega försöker här skapa en gothisk thriller med blinkningar till Poe och Lovecraft, men resultatet blir inte riktigt tillfredsställande. Jennifer's Shadow vill vara Argentos “Suspiria” men når inte halvvägs tyvärr. Ambitionerna finns I alla fall och även om De la Vegas senaste filmer “Death Knows Your Name” 2007 och “Necrofobia” 2014 inte heller varit några höjdare så kan det kanske komma någonting riktigt bra framöver. Santiago Fernández Calvete kan också vara ett namn att hålla koll på. Debuten, den mångbottnade ockulta thrillern “La Segunda Muerte” (“The Second Death”) 2012 har fått en del positiva omdömen och visar på att vi här har en innovativ filmskapare som säker kan bidra till att blåsa liv argentinsk genrefilm. Nästa film från Fernández Calvete blir thrillern ”Testigo Intimo” (”Intimate Witness”) som ska dyka upp någon gång 2015. Om man inte lyckas bli profet i hemlandet kan man annars göra som Andrés Muschietti, mannen bakom en av 2013 stora skräckfilmsframgångar Mama. Han stack till USA för att sälja in sin argentinska kortfilm ”Mamá” från 2008 och det gick ju bra. Muschietti har därefter valt att arbeta i USA och nästa projekt lär vara en filmadaption av dataspelet ”Shadow of the Colossus”. Låter kanske skrämmande på sitt sätt. 

När det gäller chilensk skräck måste naturligtvis pionjären Jorge Olguín nämnas, en filmskapare som varit verksam sedan slutet av 90-talet och gått i bräschen för alternativ genrefilm i landet. Olguín är en independentregissör som redan i tonåren ägnat sig åt att spela in olika amatörvideor. Under universitetsstaden kom han sedan att regissera ett par kortfilmer som visades på olika festivaler vilket säkert gav mersmak. 2000 var det dags för den riktiga debuten och den kommande satsningen på skräck, Slashern ”Ángel Negro” (”Black Angel”). Lite oväntat blev denna film en omedelbar framgång Trots en mikrobudget på runt $25 000 lyckas Olguín skapa en riktigt stämningsfull film med hjälp av ett imponerande kameraarbete, även om det egentligen rör sig om en tämligen ordinär historia som drar lite åt amerikanska teen-slasher.s. Black Angel kan ses som Chiles första skräckfilm och visade på vad de nya independentregissörerna faktiskt kunde åstadkomma. Olguín följde upp debutens framgång med ytterligare ett par lågbudgetfilmer av skiftande kvalitet, den något annorlunda vampyrhistorien ”Sangre Eterna” (”Eternal Blood”) 2002, det ologiska magplasket till zombiefilm ” Solos” (”Descendents”) 2008 samt den Lovecraft-doftande monsterfilmen ”Caleuche: El Llamado del Mar” (”The Call of the Sea”) 2012. Närmast på agendan står färdigställandet av Chiles första film i 3D, ”Whispers of the Forest”, ännu en lågbudgetproduktion med en beräknad kostnad kring $500,000. Nicolás López är en annan chilensk regissör som väl mest är känd för att vara polare med Eli Roth. Han har dock varit verksam inom det chilenska kulturlivet under en stor del av sitt liv, där han ägnat sig åt allt från att regissera musikvideor till att skriva om film, TV och dataspel. Som filmregissör har han nått stora inhemska framgångar och redan debuten, den romantiska tonårskomedin ”Promedio Rojo” 2004, välte biografkassorna och hyllades av bland andra Quentin Tarantino. Därefter har det blivit just romantiska komedier, så det kanske inte var helt väntat att López 2012 skulle slå till med survival-rullen ”Aftershock”. Men samarbetet med Roth måste ju spegla av sig på något sätt. Tillsammans skrev de manuset till denna historia om ett gäng ungdomar som blir fångade under jord när en jordbävning raserar den nattklubb de besöker. Hittills är denna tämligen halvdana skräckfilm det enda i genren López åstadkommit, men däremot har han skrivit manus och producerat Roths ”The Green Inferno” 2013 och ”Knock Knock” 2015. 

Övriga Sydamerikanska länder då, finns det någon skräck att hämta härifrån? Hur är det exempelvis med Uruguay? Tja, här finns väl inte så mycket kanske, men helt tomt är det faktiskt inte. Ett par bidrag är värda att uppmärksammas härifrån i form av regissörerna Gustavo Hernández, Fede Alvarez och Guillermo Amoedo. 2010 hade Hernández debutfilm ”La Casa Muda" (”The Silent House”) premiär, antagligen den enda kända uruguayanska skräckisen. Filmen sägs bygga på verkliga händelser, vilket man som vanligt får ta med en stor näve salt, och handlar om en far och dennes dotter som har tagit jobbet att under en natt renovera en gammal stuga ute på landet. Naturligtvis kommer det att hända en del märkliga saker under denna tid. Intressant är att filmen är inspelad som om händelserna utspelar sig i realtid och sades vara inspelad i en enda tagning, vilket dock inte stämmer. I vilket fall som helst lägger det stämningsfulla fotot och ett par effektfulla scener grunden till en riktigt krypande atmosfär, tyvärr utvecklar sig filmen till att bli en något utdragen historia med ett manus som inte riktigt håller måttet och en något ansträngd dialog. Mottagandet blev ändå relativt gott och The Silent House fick en hel del positiv uppmärksamhet på ett par internationella filmfestivaler som exempelvis Cannes Film Festival och Sundance Film Festival. Naturligtvis fick vi se en helt onödig Hollywood-remake året efter i regi av Chris Kentis och Laura Lau. Vad gäller Hernández så har det inte hänt så mycket efter debuten, hans efterföljande film ”Dios Local” 2014 har väl passerat tämligen obemärkt förbi. Fede Alvarez inledde sin karriär med en serie inhemska kortfilmer under 00-talet, men hans namn blev allmänt känt först när han fick uppdraget att spela in en remake av Sam raimis kultklassiker ”The Evil Dead” från 1981. ”Evil Dead” 2013 fick ett ganska bra mottagande och drog in en hel del pengar och därmed hade Alvarez plötsligt en skaplig framtid inom filmbranschen inom räckhåll. Hittills har det väl dock inte lett till så mycket, det han lyckats åstadkomma är en episod av TV-serien ”From Dusk to Dawn” 2014. Guillermo Amoedo slutligen, född i Montevideo men sedan 2007 verksam i Chiles huvudstad Santiago, är väl inte han heller ett namn i större kretsar. Han har dock varit med och skrivit flera manus tillsammans med den chilenske regissören Nicolás López och med Eli Roth. Den egna debutfilmen, sci fi-dramat ”Retorno” (Return”) 2010 blev väl mottagen men nådde inte ut i vidare kretsar. Återstår att se om då den engelskspråkiga thrillern ”The Stranger” 2014, kan nå en större publik.  Från Venezuela har det inte heller producerats särdelses mycket skräck, men ett utmärkt exempel på att det ändå kan dyka upp saker härifrån framöver är Alejandro Hidalgos psykologiska thriller “La Casa del Fin de los Tiempos” (“The House at the End of Time”)  2013. Filmen om en kvinna som återvänder till det hem hon en gång lämnade för att konfrontera gamla minnen har fått mycket beröm världen över. Faktum är att det verkar som även Peru kommer att få sin första skräckfilm tack vare  Eduardo Schuldt. ”La Entidad” (”The Entity”) ska tydligen filmas i 3D och handla om fyra collegestudenter som råkar snubbla över en gammal förbannelse från kolonialtiden när de undersöker ursprunget bakom en serie videoklipp på nätet. När var och hur denna film får premiär får vi väl se framöver. Slutligen kan vi väl konstatera att skräckfilmen verkligen blivit en del av den latinamerikanska vardagskulturen när till och med Kuba har levererat en genrefilm som verkligen gått hem i stugorna. Alejandro Brugués underhållande zombiekomedi ”Juan of the Dead” 2011 är inte bara fylld av komiska infall utan genomsyras också av en mild samhällssatir. Trots detta gick den igenom censuren och blev årets största publikframgång på landets biografer. Men detta är ju något som gått spårlöst förbi här i väst.  

Hur ser det då ut rent allmänt för latinamerikansk skräckfilm framöver? Ja, hittills har den väl inte direkt gjort något större väsen av sig här i Europa, men kanske vi kan stå inför ett trendbrott. Allt fler latinamerikanska skräckregissörer börjar göra sig ett namn i sina hemländer och på genrefestivaler världen över. En del namn har dessutom legat bakom filmer som nått ut till en stor internationell publik. Under 2000-talet har den nya tekniken också gjort det möjligt att spela in billiga lågbudgetproduktioner som inte står och faller med statligt stöd. Inte så konstigt då att vi nu börjar kunna se effekterna av en livskraftig latinamerikansk independentscen liknande den som utvecklats i USA. Kanske kommer länder som Brasilien och Argentina att bli dagens motsvarighet till den asiatiska vågen från sekelskiftet eller den spanska under 00-talet. Inte så konstigt i så fall. De fantastiska och overkliga har alltid varit närvarande inslag i den latinamerikanska kulturen. Varje år firas till exempel de Dödas dag, en festival till åminnelse av hädangångna nära och kära, fylld av diverse makabra inslag. Framtiden för latinamerikansk skräck borde i dagsläget egentligen vara tämligen ljus. Det kulturella arvet finns här och årtionden av revolutioner, diktatoriskt styre, statskupper och allmän instabilitet verkar i stort sett ha passerat. Hittills är det bara Mexiko som lyckats skapa en hyfsat livskraftig skräckfilmstradition men i och med att det politiska förtrycket lättat och den statliga kontrollen  släppt sitt grepp finns det även chans för andra länder att visa vad de går för. Brasilien och Argentina har redan visat att de kan producera högklassig film under de senaste 20 åren, nu väntar vi bara på att den fiktiva skräcken ska släppas lös på allvar.