En fängslande historia

 För även om Australien kanske inte har varit någon gigant vad gäller just de guldkorn vi söker, nämligen skräckfilm, så finns här ändå en hel del intressant att hämta. Australiensisk film har ju också en viss opolerad charm, formad av de ganska kärva levnadsförhållanden som rått under lång tid och är kopplad till landets säregna historia och miljö. Tid ska det också bli för en liten avstickare till grannlandet Nya Zeeland, det är inte bara får vi kan hitta där förhoppningsvis. Men först Australien alltså, världens minsta kontinent vilken samtidigt är ett av världens mest kontrastrika och fascinerande länder med sina torra öknar, frodiga regnskogar, unika djurliv och pulserande storstäder. Geologiskt och kulturellt är området urgammalt, men den australiensiska statsbildningen har faktiskt bara existerat drygt 200 år. Dock hittar vi här en av världens äldsta kulturer med rötter 50 000 år tillbaka i tiden. De första människorna invandrade till kontinenten från Sydostasien under jägar- och samlarstenåldern och spred sig över de vidsträckta områdena. Dessa urinvånare, aboriginer, levde i olika stamsamhällen med hundratals sinsemellan olika språk och dialekter. Under tusentals år tillbringade de sin tid här tämligen avskärmat även om det förekom kontakter med andra kulturområden i Sydostasien. Först 1606 upptäcktes kontinenten av en holländsk sjöfarare och därefter började den sakteliga kartläggas av holländare, britter och fransmän under 1600- och 1700-talet. Först 1770 skulle den brittiske kommendörkaptenen och upptäcksresanden James Cook göra anspråk på de upptäcker han gjort i östra Australien för den brittiska kronans räkning och det var också nu de första europeiska bosättningarna inleddes. Att ta dessa nya landområden i besittning passade britterna utmärkt eftersom man precis förlorat kontrollen över kolonierna i Nordamerika efter den amerikanska revolutionen där (1776-83). Äntligen fanns en lösning för problemet med bristen på fängelseplatser, man började helt sonika skicka ner straffångar som billig arbetskraft till den upprättade australiensiska kolonin New South Wales. 1825 gjorde Storbritannien anspråk även på västra delen av Australien och föruton New South Wales grundades ytterligare fem kolonier: South Australia, Victoria, Queensland, Northern Territory samt Western Australia. Framåt slutet av 1860-talet hade införseln av straffångar slutligen avvecklats och istället var det nybyggare som självmant sökt sig till landet som stod för invandringen. 1901 upprättade de sex kolonierna en gemensam federation och blev därmed en självständig stat inom det brittiska samväldet. Slutet gott allting gott, eller. Ja, det har gått bra för Australien under de lite mer än hundra år som gått sen självständigheten, dock har landets rikedomar inte kommit alla till del, situationen för aboriginerna har t ex inte varit den bästa och ute på landsbygden har utvecklingen i flera fall stått ganska stilla. Denna spänning mellan den moderna urbana storstadsmiljön och det betydligt enklare landsortslivet är ju som gjort för att bygga dramatiska berättelser kring, och det har också gjorts såklart. Här är ju film ett utmärkt exempel på hur samhället avspeglas i kulturlivet och vi ska nu således ta chansen att kolla in hur just den inhemska skräckgenren har stått sig genom årens gång.  Då åker vi!

Bergochdalbana

Australiensk filmindustri har genom åren, precis som vad gäller andra engelskspråkiga länder, lidit av den tuffa konkurrensen från USA. Flera av landets mest talangfulla regissörer och skådisar har dessutom fallit för locktonerna från Hollywood och lämnat landet. Australien har emellertid succesivt lyckats karva ut en egen nisch i filmvärlden med ett otal karaktäristiska produktioner präglade av hårda landsortskildringar i ett glesbefolkat inland långt från kustområdenas storstadsmetropoler. Problemet med att diskutera australiensisk film är dock att det är svårt att urskilja en särpräglad inhemsk filmtradition med rötter i den egna historien. Många av landets filmer har genom åren nämligen varit internationella samproduktioner och det var inte förrän under 1970-talet som statligt stöd började ges till utvecklingen av en inhemsk filmindustri. Trots detta är det faktiskt I Australien som världens första fullängdsfilm spelades in. Charles Taits ”The Story of the Kelly Gang” 1906, en verklighetsbaserad historia som handlar om den australiensiske banditen Ned Kelly (1855-80). Filmen visades i Melbourne samma år och fick premiär i USA först 1908. Taits film skulle bli framgångsrik både hos kritiker och publik och kom att sätta standarden för det s k bushranging-dramat, en slags gangstergenre som dominerade de första åren av australiensisk filmproduktion. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna och en mängd internationellt uppmärksammade filmer spelats in i landet, exempelvis Paul Hogans "Crocodile Dundee”, Baz Luhrmanns ”Moulin Rouge!”, ”Chris Noonans ”Babe”, Matt Drummonds ”Dinosaur Island” och George Millers ”Mad Max”-filmer. Vi har även sett ett antal berömda skådisar inleda sina karriärer här, Errol Flynn, Mel Gibson, Guy Pearce, Nicole Kidman, Hugh Jackman, Russell Crowe, Eric Bana, Cate Blanchett, Heath Ledger, Naomi Watts och Chris Hemsworth för att nämna några. Men det har knappast varit tal om guld och gröna skogar för australiensisk filmindustri sett över tid. Rent allmänt kan man väl säga att filmhistorien här karaktäriserats av ganska stora svängningar mellan höga toppar och djupa dalar. Under vissa perioder har det knappt producerats någon film alls medan filmindustrin emellanåt formligen sprutat ur sig produktioner. Det började emellertid som sagt lovande och redan under tidigt 1900-tal upplevde australiensisk film sin första framgångsera. Den första offentliga filmvisningen i landet ägde rum på The Athanaeum Hall i Melbourne så tidigt som 1896, inte så långt efter det att bröderna Lumière presenterat det nya mediet i Paris. Under de kommande åren skulle det att visas mer film, dock bara i kortformat. Men så hade då Taits The Story of the Kelly Gang premiär 1906 och därmed skrevs filmhistoria. Det var emellertid inte bara världens första fullängdsfilm som gjort Melbourne unikt i filmsammanhang, här grundades också en av världens första filmstudior, the Limelight Department, vilken drevs i regi av Frälsningsarmén mellan åren 1897-1910. The Limelight Department skulle under sin verksamma tid producera uppåt 300 filmer av varierad längd, mestadels av religiös natur. Detta gjorde filmstudion till den största filmproducenten i världen vid denna tid.     

Under 1910-talets första hälft gick den australiensiska filmproduktionen på högvarv. Det började visserligen tämligen blygsamt med premiär för fyra filmproduktioner 1910 men redan året efter var antalet uppe i 51. Sen rullade det på med 30 premiärer 1912 och 17 stycken 1913 innan första världskrigets utbrott 1914 reducerade antalet till 4. Idag kanske dessa siffror inte imponerar men med den tidens mått innebar det att Australien då var ett av de mest produktiva länderna i världen vad gäller film. Krigsåren skulle emellertid innebära slutet på uppsvinget, under denna period avstannade filmproduktionen helt. När så freden återkom och ekonomin blev bättre under 1920-talet hade emellertid andra hinder uppstått. Redan 1913 hade nämligen ett antal filmproducenter slagit sig samman i distributions- och produktionsbolaget The Union Theatres and Australasian Films, vilket under 1920-talet helt kom att dominera den australiensiska filmmarknaden. Genom att erbjuda inhemska biografer förmånliga villkor mot att dessa bara visade produktioner från The Union Theatres and Australasian Films stängdes många lokala filmskapare ute och dörren för amerikansk filmimport öppnades på vid gavel. Det var nämligen mycket billigare att köpa in amerikansk film än att producera egna australiensiska motsvarigheter. Företaget skulle lyckas bevara denna dominerande ställning fram till början av 30-talet då den globala ekonomiska depressionen innebar att verksamheten 1934 köptes upp av det nybildade Greater Union Organisation Pty Ltd, vilket än idag producerar och distribuerar film under sina bolag Event Cinemas, Greater Union och BCC Cinemas. Men det var inte bara kartellbildningen inom filmindustrin och gynnandet av amerikanska produktioner som orsakade den inhemska nedgången under 20-talet, även faktorer som vikande publiksiffror och ett allmänt minskat intresse för australiensiskt producerad film kan ha spelat in. Lägg också därtill förbudet mot de så populära bushranger-filmerna som trätt i kraft 1912. Hur som helst så utgjordes filmutbudet i Australien år 1923 till 94 % av amerikanska produktioner. 30-talet skulle medföra nya svårigheter för den inhemska filmindustrin, framför allt förlorade branschen en hel del garanterade inkomster efter det att Storbritannien 1938 slopade det kvotsystem för australiensisk film gällt för brittiska biografer fram till dess.

Hur stod et då till på skräckfilmsfronten under filmeras tidigaste period? Ja, det var förskräckligt tomt kan man väl säga. Visst, skräckfilm var inte varit ett helt främmande inslag i den dåtida australiensiska populärkulturen, bland all importerad amerikansk film fanns en hel Universal-produktioner med bolagets kända monster, men inhemsk skräck lyste i stort sett med sin frånvaro. Det känns faktiskt smått otroligt att den australiensiska filmindustrin inte lyckades producera en enda riktig skräckfilm under sina första 70 år. Visst, att det förhöll sig så under perioden 1948-68 är inte så konstigt, då nästan all skräckorienterad film var förbjuden, men även tidigare innehöll bara en dryg handfull produktioner element som drog åt skräckhållet. Vad som låg närmast genren var thrillers den idag förlorade stumfilmen ”The Strangler's Grip” 2012 eller Charles Villiers ”The Face at the Window” 1919, den sistnämnda ett slags deckarmysterium byggd på en pjäs från 1897 av F Brooke Warren med en ylande seriemördare i centrum. Några tidiga filmer med vissa övernaturliga inslag kom att spelas in under 1920-talet, som John Cosgroves ”The Guyra Ghost Mystery” 1921 och Raymond Longfords ”Fisher's Ghost” 1924, men dessa var i grunden mer av typen folksägner än spökhistorier. Det lär faktiskt ha förekommit en slags en vampyr i Leslie McCallums melodram ”The Twins” 1923, ännu en förlorad film där en kvinnlig blodsugare slutligen begår självmord efter ett allmänt dekadent liv. Antagligen var detta dock mer av en sedelärande moralhistoria än skräck. Överhuvudtaget finns det inga australiensiska motsvarigheter till Robert Wienes ”The Cabinet of Dr Caligari”, F.W. Murnaus ”Nosferatu” eller Universals monsterfilmer, så medan allehanda vampyrer, varulvar och zombier dök upp i stumfilm och tidig ljudfilm runt om i andra delar av världen lyste de med sin frånvaro i Australien. En bidragande faktor var säkert avsaknaden av en inhemsk litterär tradition vilken innehöll dylika gestalter och kunde fungera som inspirationskälla. I USA och Europa kom författare som Edgar Allan Poe och Bram Stoker att få stor betydelse med sina historier influerade av mörk folklore och sekelgammal vidskepelse. Den tidiga australiensiska litteraturen var av naturliga skäl däremot istället fylld av berättelser om nybyggarlivet i vackra men karga miljöer. 

Från ökenvandring till ökenskräck

Efter de framgångsrika pionjäråren under det tidiga 1900-talet skulle australiensisk filmindustri befinna sig en lång vågdal fram till 70-talet. En del ljuspunkter fanns förvisso men i det stora hela låg landet långt efter de stora filmproducerande nationerna. Rent tekniskt fanns dock förutsättningarna, 1930 grundades t ex the Efftee Studios i Melbourne och här skulle landets första ljudfilmer spelas in 1931, komedier som F.W. Thrings ”Diggers” och ”Haunted Barn” samt E.A. Dietrich-Derricks ”A Co-respondent's Course”. The Efftee Studios var ett av de filmbolag som verkligen försökte satsa på australiensisk film under 30-talets första hälft, men 1934 lade man ner verksamheten i protest mot att regeringen inte ville kvotera in inhemska produktioner på biografrepertoarerna. Ett annat filmbolag som verkade för inhemskt producerad film var Cinesound Productions, grundat 1931 med amerikanska Hollywood-studior som förebild. Tyngdpunkten låg på fullängdsproduktioner och i början av 1940-talet hade Cinesound Productions etablerat sig som Australiens främsta filmproducent. Mycket av framgångarna berodde på att man lyckades skapa en väldigt populär komedifilmserie med sina fyra ”On Our Selection”-filmer, regisserade av den produktive filmskaparen Ken G. Hall. Framgångarna för Cinesound Productions fick dock ett abrupt slut i och med andra världskriget. Halls karriär skulle emellertid gå vidare och 1943 tog han hem Australiens första Oscars-utmärkelse i klassen bästa dokumentärfilm för sin ”Kokoda Front Line!” från 1942. Utländsk producerad film fortsatte att dominera på biorepertoarerna under 1950-talet och bakom de inhemska produktioner som spelades in låg ofta brittiska och amerikanska produktionsbolag. För att råda bot på detta grundades därför The Australian Film Institute (AFI) 1958, en intresseorganisation som med hjälp av statliga och privata bidrag skulle verka för att främja den australiensiska filmkulturen. Framgångarna uteblev dock och 1960-talet skulle bli en än mörkare tid med få framgångsrika produktioner. Michael Powells komedi ”They're a Weird Mob” 1966 var ett av undantagen vilken kom att pekade mot framväxten av den australiensiska nya vågen-film som ägde rum under påföljande årtionde. Att det inte spelades in någon skräck under dessa omständigheter är således inte så märkligt, om situationen var tuff för mainstreamfilmen var den än värre för smalare genrefilm. Dessutom försvårades förutsättningarna ytterligare av den kulturpolitik som länge fördes i landet. Något åldersbaserat ratingsystem existerade t ex egentligen inte för film under perioden 1948-68, vilket oftast fick som konsekvens att de flesta skräckorienterade filmer stoppades av censuren.  

Men så förändrades då allt. 1970-talet brukar betraktas som ”the Golden Age of Australian cinema” och det var under denna tid landet fick sin egen nya vågen-film. Bakom detta uppsving låg ett par gynnsamma omständigheter. En stor bidragande faktor var de skattelättnader den australiensiska staten införde för potentiella filmfinansiärer som ville vara med och satsa pengar i landets filmindustri. Detta ledde naturligtvis till att det skapades en hel del cineastiskt välrenommerade produktioner kulturetablissemanget kunde stoltsera med, men en bieffekt var att fler möjligheter nu även gavs att spela in mindre kostsamma genrefilmer av allehanda slag. För att full kunna dra nytta av skattevadragen som erbjöds satsade nämligen en del kapitalstarka grupper också på att även finansiera en lång rad alternativa lågbudgetprojekt utan några högre pretentioner. Flera australiensiska filmer kom nu att röna internationell framgång både bland cineaster och mainstreampublik, mörka dramer som Peter Weirs ”Picnic at Hanging Rock” och Ken Hannams “Sunday Too Far Away” 1975 tog plats sida vid sida med postapokalyptisk sci fi som George Millers "Mad Max" 1979 och romantiska actionkomedier som Peter Faimans "Crocodile" Dundee" 1986. Plötsligt hade filmer med en tydlig australiensisk identitet visat sig vara gångbar även utanför landets gränser och den känsla av mindrevärdeskomplex som alltid genomsyrat den inhemska filmindustrin började avta. Resultatet blev att många filmskapare nu tog fasta på det traditionella kulturarvet, så fyllt av berättelser om kamp för överlevnad i ogästvänliga vildmarksmiljöer. Denna typ av "outback gothic"-filmer har sedan dess utgjort en central del inom australiensisk filmproduktion. Med landets unika miljö av öde landskap där okända faror kunde lura lite varstans fanns en fantastisk kuliss där skrämmande scenarion kunde skapas. Således var det bara en tidsfråga innan filmatiserade historier av skräckkaraktär skulle förläggas här, den australiensiska landsbygden lämpar ju sig utmärkt för inspelningar av film av urbanoia-karaktär. Just att australiensisk skräck genom sitt kulturarv ofta förlagts till denna typ av miljöer urskiljer den inom en skräckfilmstradition där historierna i mångt och mycket utspelat sig i välkända inomhusinteriörer, på ytan säkra platser som plötsligt blivit farliga. Från ett normalt vardagsliv kastas människor här in i hemska situationer där övernaturliga hemsökelser eller brutala inkräktare utgör dödliga hot. Vi har sett dessa teman ständigt återkomma i allt från Tobe Hoopers ”Poltergeist” 1982 och James Wans ”The Conjuring” 2013 till Roman Polanskis ”Rosemary’s Baby” 1968 och Adam Wingards ”You’re Next”  2011. Inom australiensisk skräck däremot drabbas emellertid offren oftast av hemskheter utomhus i stället för inne. Vi möter skräckslagna människor ute på vischan som i skolflickorna i Peter Weirs Picnic at Hanging Rock och backpackergänget i Greg McLeans ”Wolf Creek” 2005, tonåringarna i Jon Hewitts ”Acolytes” 2009 eller seglarna i Andrew Trauckis ”The Reef”. Oavsett miljö så kan dessa platser fungera som ett slags klaustrofobiskt fängelse på ett lika effektivt sätt som det egna hemmet. Även de filmer som faktiskt utspelar sig i någon byggnad har en känsla av ödslighet och isolering över sig, ta bara filmer som Richard Franklins ”Patrick” 1976 eller Carlo Ledesmas ”The Tunnel” 2011. Farorna som hotar är också något annorlunda I australiensisk skräckfilm. Här ser vi inte så mycket av familjeförbannelser eller planerade attacker mot inte ont anande hushåll. Hoten kommer inte från potentiella invasioner av den vardagliga miljön, snarare placeras offret i en roll som inkräktare i en ogästvänlig omgivning. Dessa scenarion är naturligtvis kopplade till landets koloniala historia då européer steg i land för att upptäcka och exploatera ett okänt område fyllt av mystik och hemligheter. Denna vildmark är i mångt och mycket fortfarande främmande och skrämmande och hoten där ute lurar fortarande, väntande. På senare tid har vi emellertid kunnat se ett trendbrott där australiensisk skräck närmat sig det upplägg som dominerar i övriga västvärlden. Med filmer som Sean Byrnes ”The Loved Ones” 2009 och Jennifer Kents ”The Babadook” 2014 har offren även här hamnat i otäcka situationer i vanliga bostadsmiljöer, dit de bildligt men även bokstavligt har tvingats. Nya filmskapare vill härmed påpeka för städernas biobesökare att de inte nödvändigtvis behöver ge sig ut på en roadtrip på landsbygden för att drabbas av mörka krafter. Farorna kan även lura i den egna närmiljön. 

Ozploitation

I och med det gynnsamma läge som uppstått vad gäller filmfinansiering i början av 1970-talet kom en del kapital alltså att spilla över till mindre mer alternativa lågbudgetprojekt, härmed föddes den sk ozploitation-filmen. Denna typ av exploitation-orienterade produktioner gynnades inte bara av ett plötsligt tillflöde av pengar, även det nya granskningssystem för film som trätt i kraft 1971 och bl a innefattade en införd R-rating-klass hjälpte till. Genom att införa en 18-årsgräns för vissa filmer öppnades plötsligt en ny filmmarknad där en typ av produktioner med grövre vålds- och sexinslag tilläts. Många filmskapare skulle snabbt visa sig vara mer än villiga att bidra till ett snabbt växande utbud av allt från sexploitation (Tim Burstalls ”Alvin Purple” 1973, John D. Lamonds ”Pacific Banana” 1981) till biker-film (Sandy Harbutts ”Stone” 1974), skräck (Richard Franklins Patrick, Colin Egglestons ”Long Weekend” 1978), ja även kampsportsfilm (Brian Trenchard-Smiths och Yu Wangs ”The Man from Hong Kong” 1975). En del av dessa produktioner kom även att nå utanför undergroundscenen, större biosuccéer av mer mainstreamkaraktär som Trenchard-Smiths ”BMX Bandits” 1983, Russell Mulcahys ”Razorback” 1984 och inte minst George Millers Mad Max-filmer. Ozploitation omfattar som synes ett ganska brett spektrum av rullar som faller inom ramen för en rad olika genrer. Det rör sig alltså mer om en filmstil än en genretyp i sig, tidstypiska independentfilmer av lågbudgetsnitt med väldigt stereotypa skildringar av Australien, dess invånare och dess kultur. Begreppet ozploitation är dock egentligen en efterkonstruktion, det myntades faktiskt först i och med dokumentärfilmen ”Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation!” 2008 i regi av Mark Hartley. En av de medverkande som syns allra mest i filmen är Quentin Tarantino, vilken hyser stor förkärlek för australiensisk genrefilm (hans ”Kill Bill” 2003 är t ex dedikerad till denna typ av rullar). Det var Tarantino som först refererade till 70- och 80-talets australiensiska många b-filmer som just "Aussiesploitation", ett begrepp Hartley helt enkelt förkortade till "Ozploitation". Det australiensiska kulturetablissemanget har aldrig riktigt velat kännas vid dessa ”vulgära” produktioner utan sett dem som en slags avart av 70-talets nya vågen-film. Med Not Quite Hollywood ville Hartley emellertid ge dessa filmer sin rättmätiga plats i landets filmhistoria och ägnade därför lång tid av gediget researcharbete för att dokumentera denna era. Under fem år samlades material in och över 80 australiensiska, amerikanska och brittiska skådisar, regissörer, producenter och manusförfattare intervjuades, förutom Tarantino dyker bl a Brian Trenchard-Smith, Jamie Lee Curtis, Dennis Hopper, George Lazenby, George Miller, Barry Humphries, Stacy Keach och John Seale upp i den färdiga produktionen.

En av de viktigaste inspirationskällorna för ozploitation-rörelsen blev en roman som gavs ut 1961, Kenneth Cooks ”Wake in Fright”. Det är en historia som på ett effektivt sätt fångar den otrygghet som ständigt finns närvarande i australiensarnas kollektiva medvetande vad gäller landets ödsliga och vidsträckta områden. Historien om den civiliserade läraren från storstan som på väg till Sidney fastnar i en liten landsortshåla och där snabbt dras in i en mardrömslik tillvaro fylld av sprit och våld är själva sinnebilden för denna oro. Här finns visserligen inga övernaturliga inslag eller galna mördare men dock en skildring av en skrämmande värld där civilisationen rämnat. 1971 skulle den kanadensiske regissören Ted Kotcheff filmatisera denna roman (filmen gick även under titeln ”Outback”) med den brittiske skådespelaren Donald Pleasence i en ledande roll men med historien liksom förlagan förlagd till en karg australiensisk småstad.  Det är verkligen en mörk närmast socialrealistisk skildring av läraren Gary Bonds (John Grant) väg mot undergång bland de marginaliserade invånarna i den lilla hålan Bundanyabba. Vad vi möter är en hård patriarkal värld fylld av våld, sprit och perversioner, där grymma sedvänjor och främlingsfientlighet tillhör vardagen. Om man ska hitta en film som kommit att bli stilbildande för australiensisk skräck så är det Wake in Fright, en film som visar oss en civilisation I moraliskt förfall där isolering och naturförstörelse har skapat ett klimat av likgiltighet och människoförakt. Dessa teman skulle komma att gå igen i åtskilliga australieniska filmproduktioner under de följande årtiondena.

En mörk och skruvad värld

Wake in Fright kom alltså att inleda vågen av 70-talsozploitation, den visade tydligt på att trots 200 år av bosättning levde en bävan den öde obygden kvar. En av de regissörer som tidigt följde i Kotcheffs fotspår var Terry Bourke, framför allt är hans ”Night of Fear” 1972 värd att uppmärksamma. Det rör sig om en liten intressant film i ”The Texas Chainsaw Massacre”-stil, som emellertid kom ut ett par år innan Tobe Hoopers amerikanska klassiker. Vi får här följa en ung kvinna som under en bilfärd på den australiensiska landsbygden råkar ut för en bilolycka. Detta visar sig emellertid vara ett mindre problem i jämförelse med den mordiska psykopat hon råkar stöta på. För ovanlighetens skull förekommer det ingen dialog överhuvudtaget i filmen. Night of Fear spelades från början in som ett pilotavsnitt vilket var tänkt att inleda en 12 episoder lång TV-serieantologi vid namn ”Fright”, men detta projekt fullbordades aldrig. Men Bourke hade i alla fall skapat en film som orsakade stor kontrovers när den gavs ut, censuren stämplade den som oanständig och obscen och filmskaparna tvingades utkämpa en bitter strid för att få den godkänd för biografvisning. I slutändan kom Night of Fear i stort sett att falla i glömska de kommande 30 åren fram till dess att DVD-marknaden gav den en ny chans att hitta publik. Terry Bourke skulle ligga bakom ytterligare ett par ozploitation-skräckisar av högst skiftande kvalité, den tämligen mediokra spaghettiwestern-liknande ”Inn of the Damned” 1975 följdes senare upp av den något bättre sleaziga seriemördarfilmen ”Lady Stay Dead” 1981. Den mest omtalade independentregissören i landet vid denna tid var dock Peter Weir, en filmskapare som på ett framgångsrikt sätt lyckades ge sina produktioner en särpräglad australiensisk touch. Den första egna filmen, “Homesdale” 1971, var en svart komedi som delvis hade finansierats av den nyinrättade Experimental Film and Television Fund (EFTF) vars uppgift var att underlätta för undergroundregissörer att etablera sig i filmbranschen. Och Weir lyckades verkligen etablera sig. I sin andra spelfilm, ”The Cars That Ate Paris” 1974 (en fantastisk filmtitel), visade han åter prov på sin säregna stil genom att blanda skräck med humor I en smått surrealistisk historia med arthouse-touch som för tankarna åt David Lynch-hållet. I grunden är det en tidstypisk skildring av kulturkrocken mellan det moderna samhället och livet i den lilla landsortshålan. Invånarna i den lilla staden Paris livnär sig på att orsaka bilolyckor för att sedan lägga beslag på de förolyckade förbipasserande bilisternas värdesaker och annat användbart från bilvraken. Eventuellt överlevande införlivas i det lilla samhället där de får ingå i olika experiment. När Arthur Waldo (Terry Camilleri) blir strandsatt i staden blir han en katalysator för de underliggande spänningar rått mellan de olika generationerna under en tid. The Cars that Ate Paris är väl egentligen mer en svart humoristisk samhällsatir än ren skräckfilm men är likväl typisk för australiensisk genrefilm. The Cars That Ate Paris var den första film som finansierades av the Australian Film Development Corporation (AFDC), en organisation som syftade till att främja kvalitetsfilm och cineastiskt nytänkande. Dessa ambitioner lär Weirs film ha infriat i och med att den fick en hel del positiv kritik när den visades på filmfestivalen i Cannes, dock gick den sämre rent kommersiellt. Weits efterföljande film var den likaledes surrealistiska Picnic at Hanging Rock 1975 i vilken en lärarinna och ett par elever från en flickskola försvinner spårlöst under en utflykt till Hanging Rock i Victoria på Alla Hjärtans dag år 1900. Vad var det egentligen som skedde, tolkningarna är många och skiftande. Det hela sägs vara ”based on a true story”, vilket som så ofta naturligtvis inte stämmer. Filmen är i typisk Weir-stil, stilistiskt imponerande, symbolladdad och atmosfärisk, men den som söker en rakt berättad historia av traditionellt dramaturgiskt snitt lär bli frustrerad. Detta är en slags cineastisk upplevelse för dem som gillar filmkonst i första hand. Arthouse-känslan märks även av i ”The Last Wave” 1977, där Weir använder sig av aboriginsk mysticism för att utforma ett drama som kretsar kring frågor om etnicitet och kultur.  Innan Weir gick vidare mot en framgångsrik internationell karriär hann han också med att spela in en liten psykologisk thriller vid namn ”The Plumber” 1979.  Utan tvekan har Weirs tidiga nedslag i skräckgenren banat väg för dylik genrefilm i Australien, även om han idag väl mest är känd för amerikanska mainstreamproduktioner som ”Witness” 1985, ”Dead Poets Society” 1989, ”The Truman Show” 1998 m fl. 

Det var långt ifrån bara Weir som regisserade skruvade filmer under den kreativa period som rådde inom australiensisk filmindustri på 70-talet. Jim Sharman är en regissör som kanske inte varit så produktiv men likväl lämnat ett väldigt tidstypiskt avtryck inom australiensisk genrefilm. Sharman har framför allt varit verksam inom teatern, där framgångsrika uppsättningar av ”Hair” och ”Jesus Christ Superstar” i Sidney gav honom en möjlighet att ta sin karriär vidare till London. Där fick han möjlighet att sätta upp Richard O'Briens ”The Rocky Horror Picture Show” 1973 vilken skulle visa sig bli en enorm publiksuccé. Tack vare detta skulle Sharman även ges uppdraget att regissera filmversionen från 1975 samt uppföljaren ”Shock Treatment” 1981. Det är väl dessa produktioner han är mest känd för men Sharman spelade även in ett par australiensiska skräckorienterade filmer. Han filmdebuterade redan 1972 med sci fi-komedin “Shirley Thompson Versus the Aliens”, en tidstypisk 70-talsfilm som tar avstamp i den sociala oro som medföljer när traditionella samhällsstrukturer allt mer luckras upp. Historien om en grupp aliens som planerar att invadera Australien för att därefter lägga hela Jorden under sig utspelas visserligen på 1950-talet men använder sig av en typisk 70-talsestetik som samtiden kunde relatera till. En tämligen obskyr produktion, vilket väl också gäller ”Summer of Secrets” 1976. Här möter vi Arthur Dignam i rollen som den galne Dr Beverley Adams vilken är besatt av tanken på att återuppliva sin avlidna hustru. Man kan väl säga att hans experimentlusta med minne och begär leder både till väntade och oväntade resultat. Sharman avslutade 70-talet med den mörka satiriska dramakomedin ”The Night, the Prowler” 1978, en våldsam drift med det australieniska medelklasslivet i förorterna. Här leder undertryckta drifter och socialt kontrollbehov till att offer plötsligt blir förövare när en ung kvinna som utsatts för ett överfall själv glider över i rollen som sexuellt rovdjur. Sharmans filmer är väl inte direkt något som faller alla i smaken och bortsett från The Rocky Horror Picture Show har han väl inte heller rönt någon större kommersiell framgång. Överlag möttes australiensisk skräck av besk kritik och dålig publiktillströmning under 70-talet. Samtidigt som komedier i stil med Bruce Beresfords ”The Adventures of Barry McKenzie” 1972 och Tim Burstalls Alvin Purple 1973 firade stora framgångar gick obskyriteter som Bourkes Night of Fear och Ralph Lawrence Marsdens ”The Sabbat of the Black Cat” 1973 i stort sett spårlöst förbi. De enda inhemska skräckproduktioner som vann australiensarnas respekt var de arthouse-orienterade produktioner som Peter Weir låg bakom. De australiensare som gillade skräck lockades mer av amerikanska och europeiska produktioner vilka ansågs kvalitetsmässigt överlägsna, inte så konstigt då att många inhemska filmskapare mer än ofta därför sneglat mot framför allt Hollywood och vilka trender som gällt där, En stor del av den skräck som skulle komma att spelas in i landet har följaktligen kommit att utgöras av internationella samproduktioner i någon form eller helt dominerats av amerikanska eller brittiska produktionsteam.  

Luft under vingarna

Trots ozploitation-vågen under 70-talet verkade det som sagt svårt för den australiensiska skräckgenren att göra sig gällande. Men i slutet av årtiondet skulle denna situation märkbart förändras. Den man som nästan på egen hand lyckades med att se till så att så blev fallet var filmproducenten Antony I Ginnane, en filmskapare som insåg att för att vinna framgång måste man anpassa sig efter det som en internationell publik skulle kunna tänkas uppskatta. På så vis skulle även inhemska marknadsandelar kunna vinnas eftersom australiensare uppenbarligen föredrog skräckproduktioner i utländsk stil. En satsning på utländska skådisar i rollistorna och historier förlagda till välbekanta vardagliga miljöer var det vinnande konceptet. Under de gångna 45 åren har Ginnane således som producent satt sin speciella prägel på närmare 70 olika australiensiska filmproduktioner och genom detta arbete fått möjlighet att samarbeta med flertalet av landets skräckregissörer. Redan i slutet av 70-talet var han involverad i produktionen av Richard Franklins Patrick 1978 samt Simon Wincers ”Snapshot” och Rod Hardys ”Thirst” 1979. Sen har det rullat på där den gedigna katalogen bl a innefattar David Hemmings ”The Survivor” och Michael Laughlins ”Strange Behavior” 1981, Brian Trenchard-Smiths ”Turkey Shoot” 1982, Arch Nicholsons ”Dark Age” 1987 och Roger Scholes ”The Tale of Ruby Rose” 1987, Mario Andreacchios ”The Dreaming” 1988, Andrew Prowses ”Demonstone” 1990, Christian Duguays “Screamers” 1995, Roger Cardinals “Captive” 1998, John Bradshaws “Reaper” 2000 samt remaken av “Patrick 2013 och “Turkey Shoot” 2014. Flera av dessa filmer ska vi snart återkomma till men ovanstående visar vilken enorm betydelse Ginnane haft för skräckfilmens utveckling i landet. Parallellt med att skräckgenren, och i synnerhet slasherfilmen, formligen exploderade i USA under runt 1980 skedde således en liknande utveckling fast i mindre skala i Australien. Förutom Ginnane var regissören Richard Franklin här en av de ledande krafterna, en filmskapare som växt upp med Alfred Hitchcock som stor förebild vilken han också fick möjlighet att träffa under sina filmstudier i USA. Efter att ha arbetat med reklam och TV-serier i början av 70-talet gick Franklin över till att själv regissera egen film. Efter två sexkomedier fick han så en oväntat stor nationell och internationell framgång med 1978 års Patrick.  Filmen utmärker sig i australiensisk filmhistoria eftersom det är den första renodlade skräckisen härifrån som skulle få ett stort genomslag bland mainstreampubliken. Historien om den traumatiserade pojken Patrick som i vuxen ålder utvecklar psykokinetiska krafter trots att han ligger i koma vilka han utnyttjar för att utföra sina mordiska planer gick verkligen hem hos folk världen över. Jack Golds brittiska ”The Medusa Touch” som kom samma år hade lite märkligt nog ett liknande upplägg, men det var Franklins film som drog det längsta strået. En del av förklaringen till framgångarna för Patrick berodde säkert på att manuset skrivits av den inflyttade amerikanen Everett de Roche som sedermera även skulle dyka upp som manusförfattare till flera andra australiensiska skräckfilmer som ”Long Weekend och Snapshot 1979, ”Harlequin” 1980, ”Road Games” 1981 och Razorback 1984. De Roche var klart influerad av Hollywood men faktum är att han även hade en god känsla för att ge sina historier en australiensisk prägel. Franklin följde upp sin framgångsrika skräckfilmsdebut med ännu en populär produktion, den psykologiska thrillern ”Road Games”, den dyraste australiensiska film som spelades in under det tidiga 80-talet.  Road Games är till ytan en ganska enkel historia, men man märker även här hur Franklin lyckas skapa en Hitchcock-liknande atmosfär genom sitt goda öga för detaljer och karaktärsporträtt. Med Amerikas ledande scream queen Jamie Lee Curtis i rollistan fick filmen också extra skjuts. Curtis var ju vid denna tid ett hett namn i skräckfilmskretsar efter sina insatser i ”Halloween”, ”The Fog”, ”Prom Night” och ”Terror Train”. Med Patrick och Road Games hade australiensisk skräck plötsligt gått och blivit mainstream och nu skulle det rulla på ett tag. Franklin själv skulle dock inte bidra mer i detta sammanhang, han fortsatte sin karriär i USA och England och de enda skräckisar han framöver skulle ligga bakom var den amerikanska ”Psycho II” 1983, den brittiska ”Link” 1986 och hans sista produktion ”Visitors” 2003. Den sistnämnda, en tämligen medelmåttig och något rörig thriller, är förvisso en australiensisk historia, Franklin hade nämligen tröttnat på Hollywood i mitten av 90-talet och återvänt hem, men då var hans tid förbi. 

Vid sidan av Franklin kom regissören George Miller att bli den som skulle staka ut riktlinjerna för australiensisk genrefilm under slutet av 1970-talet och en bra bit framåt. Någon skräckregissör har han visserligen aldrig varit, med undantag för den fina remaken av "Nightmare at 20,000 Feet" i antologifilmen ”Twilight Zone: The Movie” 1983, men det går inte att bortse från att hans visuella bildspråk har färgat av sig på många genrer. Med den postapokalyptiska kultklassikern “Mad Max” 1979 samt uppföljarna från 80-talet visade Miller med all önskvärd tydlighet att australiensiska produktioner väl kunde mäta sig med amerikanska motsvarigheter både vad gäller actionorienterat våld och stilistiskt anslående scenarion. Att Mad Max-filmerna faktiskt visade sig bli stora publiksuccéer gjorde att fler regissörer vågade ta steget att satsa på liknande projekt. Russell Mulcahys Razorback 1984 är ett typiskt exempel. Att konceptet fortfarande fungerar har vi ju sett i och med att Millers reboot ”Mad Max: Fury Road” 2015 blivit den mest inkomstbringande filmproduktionen i Australien genom tiderna. Att den karga australiensiska landsbygden alltid har utgjort en viktig fond till de historier som skapats här vet vi, men med Mad Max visade det sig att konceptet även fungerade bra för folk från andra kulturområden. Detta uppmuntrade flera regissörer att fortsätta anknyta till en slags outback gothic-stil där inspiration gärna hämtades från klassiska litterära verk som Gillian Armstrongs “My Brilliant Career” 1979, Igor Auzins “We of the Never Never” 1982 och framför allt George Millers “The Man from Snowy River” från samma år är. Här skildras det svåra liv många australiensare genomlevde under kolonialtiden. Vildmarken som hot har kanske aldrig framträtt så tydligt som i Colin Egglestons Long Weekend 1978, en film som följer i traditionen av Picnic at Hanging Rock i det avseendet att den i första hand inte är historiedriven utan snarare bygger på visuella intryck och stämningar. I Long Weekend möter vi det tämligen osympatiska paret Peter (John Hargreaves) och Marcia (Briony Behets) som under en weekend-camping får uppleva hur naturen slår tillbaka efter det att de visat noll respekt för den miljö de vistas i. Egglestons film är både smart och spännande och han lyckas med små medel skapa en fängslande historia där det inte är några direkta bestar paret råkar ut för utan snarare insekter och fåglar. 2008 spelade landsmannen Jamie Blanks in en remake som inte är lika intressant. Eggleston gick vidare till att regissera två filmer som tematiskt liknade varandra, thrillern “Innocent Prey” 1984 i vilken en gift kvinna upptäcker att hennes man är en seriemördare, och slashern ”Cassandra” 1987 där en ung kvinnas mardrömmar visar sig vara kopplade till familjens mörka förflutna. Egglestons sista film blev skräckkomedin ”Outback Vampires” (“The Wicked” i USA) 1987, en bisarr och tämligen blodfattig tonårsorienterad skräckkomedi om ett gäng transsylvaniska vampyrer som slagit sig ner i en liten australiensisk landsortshåla. Filmen känns något schizofren i sin blandning mellan The Rocky Horror Show och ”The Addams Family” där försöken att kombinera mer seriösa skräckinslag med rena farselement inte faller så väl ut i slutändan.  

80-talet, vilt och galet

Om Patrick och Long Weekend hade stått ut som föredömen inom australiensisk 70-talsskräck så är det en skräckfilm uppnått en viss särställning under 80-talet, Russell Mulcahys Razorback 1984. Mulcahy hade en bakgrund I musikvideobranschen där han legat bakom uppmärksammade videoproduktioner med artister som Elton John, Duran Duran, The Buggles och Bonnie Tyler. Långfilmsdebuterade gjorde han redan 1979 men det stora genombrottet på vita duken skedde med echo-horror-klassikern Razorback. Filmen om den amerikanska TV-journalisten som beger sig till Australien för att dokumentera händelserna kring ett blodtörstigt jättevildsvins härjningar, och i samband med detta stöter på både mänskliga och djuriska monster, är ett typexempel på en produktion som framgångsrikt kombinerar element från det egna kulturarvet med influenser utifrån. Medvetenheten hos Mulcahy om den egna filmtraditionen märks tydligt vad gäller stämning men här finns också referenser till utländska filmer som Robert Wienes ”The Cabinet of Dr Caligari” 1920, Daniel Hallers ”Devil's Angels” 1967 och John Boormans ”Deliverance” 1972. Mulcahy gick sedan vidare med att spela in ett par Highlander”-filmer i Storbritannien och action som ”Ricochet” 1991, ”Blue Ice” 1992 och ”The Shadow” 1994 i USA. Därefter har det mest blivit musikvideor och andra TV-produktioner för Mulcahy, det enda i skräckväg har varit den psykologiska thrillern ”Resurrection” 1999 och zombiefilmen ”Resident Evil: Extinction” 2007. Ja, och så har vi ju TV-serien ”Teen Wolf” 2011- på MTV såklart. I ozploitation-kretsar är kanske då Brian Trenchard-Smith ett större namn sett till hans produktion. Trenchard-Smith har främst gjort sig ett namn som actionregissör vilken lyckats kombinera storskaliga produktioner trots en många gånger blygsam budget. Men det är hans ofta skruvade historier som gett honom något av kultstatus och en filmskapare som bl a Tarantino lyft fram som en favoritregissör. Mest känd är nog Trenchard-Smith för sin dystopiska survival-rulle Turkey Shoot 1982. Här har vi en historia med det klassiska människojakts-temat och inspirationskällan är som oftast Irving Pichels och Ernest B. Schoedsacks klassiker ”The Most Dangerous Game” från 1932.  Trenchard-Smith lyckas dock väl med att skapa en egen variant. I en postapokalyptisk nära framtid har en auktoritär regim tagit makten och alla som opponerar sig placeras i fångläger för att få sina idéer korrigerade. De som inte faller till föga skickas till det värsta lägret av dem alla, Camp Thatcher, där det anordnas jakttävlingar med människor som byten. Men vissa offer är svårare att ta av daga än andra. Turkey Shoot osar en hel del italiensk lågbudget-splatter trots sin relativt höga budget men räknas idag som en kultklassiker trots att historien är något outvecklad och ologisk. 2014 kom även en remake i regi av Jon Hewitt, se upp för den. Trenchard-Smith kom att fortsätta på temat med den smått underhållande kultrullen ”Dead End Drive-In” 1986. Upplägget är ganska utflippat, denna gång utgörs koncentrationslägren nämligen av en slags inhägnade drive in-biografer dit oönskade samhällsmedborgare typ arbetslösa skickas så att staten slipper bry sig om dem. De flesta inspärrade accepterar sitt öde eftersom den erbjuds droger, skräpmat, exploitationfilm och musik bara de håller sig lugna. Några som dock inte vill tillbringa resten av sitt liv här är det unga paret Crabs (Ned Manning) och Carmen (Natalie McCurry) som genom olyckliga omständigheter råkat hamna i ett av dessa läger. Men att ta sig därifrån är lättare sagt en gjort. Mer 80-tal än Dead End Drive-In kan det knappast bli. Andra Trenchard-Smith-filmer från 80-talet är den ganska tråkiga ”Frog Dreaming” (“The Queset”) 1986 där en unge som blir besatt av tanken att hitta en bunyip, en vattenlevande varelse inom aboriginsk mytologi och  den tämligen umbärliga ockulta thrillern ”Out of the Body” 1988, en historia om en musiker som drabbas av visioner där ett mordiskt väsen har ihjäl framgångsrika affärskvinnor i Sidney. Främst är det väl actionscenerna som står ut här. Från 90-talet och framåt har det mest blivit amerikanska TV-produktioner av action- eller krigsfilmskaraktär, inte mycket att hetsa upp sig över. Vad gäller skräck har det bara blivit två filmer i ”Leprechaun”-serien i mitten på 90-talet, så kan det gå.

Trots att det spelades in hel del skräck australiensisk skräck under 1980-talet, fanns det inte så många renodlade skräckfilmsregissörer. Ofta kom filmskaparna främsta att bli kända i andra sammanhang. Simon Wincer är ett sådant namn som nog framförallt förknippas med ett gäng populära TV-serier som ”Homicide”, ”Mot Alla Vindar”, ”Kvinnofängelset” och ”Indiana Jones äventyr” snarare än skräck. Även hans filmproduktion innehåller en tämligen blandad kompott som kanske inte imponerar allt för mycket, vi har exempelvis ”Harley Davidson and the Marlboro Man” 1991, ”Free Willy” 1993, ”Lightning Jack” 1994, ”The Phantom” 1996 och och ”Crocodile Dundee in Los Angeles” 2001. Wincer regisserade också ett par skräckfilmer av högst skiftande kvalité. Det första försöket, Snapshot 1979, såldes in lite som en slags slasher men är väl snarare ett mörkt humoristiskt drama med en del inslag av skräck. En något rörig historia om en hårfrisörska som tröttnar på sitt jobb och kastar sig in i modellbranschen där det tydligen finns gott om obehagliga psykopater. En hel del vändningar blir det men Wincer verkar inte helt på det klara med vilken typ av film han vill göra. Mer intressant är då kanske Harlequin 1980, en psykologisk thriller med tydliga paralleller till Rasputineran vid det ryska hovet i början av 1900-talet. Här är det dock en nutida australiensisk politiker vars liv plötsligt förändras när han möter en mystisk magiker med till synes övernaturliga krafter. Filmen lider dock av att det politiska sammanhang i vilket historien utspelar sig är outvecklad och klichéartad och spänningsmomenten blir aldrig riktigt effektiva. En annan regissör känd från TV-serievärlden är Ian Barry, han har nämligen varit med och regisserat avsnitt i bl a ”Doktorn kan komma” och ”Farscape” m fl. 1980 långfilmsdebuterade han dock med “The Chain Reaction”, en välproducerad och spännande sci fi-thriller. I denna drivna historia råkar en ingenjör på en förvaringsanläggning för kärnavfall illa ut i en arbetsplatsolycka efter att en jordbävning drabbat området. Värre blir det dock när han upptäcker en radioaktiv läcka som hotar den omkringboende befolkningen, information som hans korrumperade chef är beredd att gå över lik för att stoppa. När vi ändå är inne på regissörer man inte direkt kopplar till skräckgenren måste ju så klart också Phillip Noyce nämnas, en man som skulle komma att skörda stora internationella framgångar. Noyce, själv född i den lilla staden Griffith ute på den australiensiska landsbygden. redan som tonåring i kontakt med undergroundfilmscenen efter att ha flyttat till Sidney under tonåren. Som filmstudent i början av 70-talet började han också själv spela in egenproducerad film. Det stora genombrottet kom med dramat ”Newsfront” 1978, vilken belönades med en hel del utmärkelser, och därefter har det blivit uppåt ytterligare 15 fullängdsfilmer plus en rad TV-produktioner, kortfilmer och TV-serieavsnitt. För den stora publiken blev Noyce ett namn i och med den spänningsladdade thrillern ”Dead Calm” 1989 med Nicole Kidman, Sam Neill och Billy Zane i huvudrollerna. I denna kritikerhyllade historia får vi se hur en mordisk psykopat terrorisera ett par på segelsemester som råkat plocka upp honom sin båt. I och med framgångarna för Dead Calm fick Noyce möjlighet att spela in film i Hollywood, där han rönt stora framgångar med produktioner som ”Patriot Games” 1992, ”Clear and Present Danger” 1994 och ”Salt” 2010. Så mycket mer skräckorienterad film har det dock inte blivit, det närmaste vi kommer är väl Ira Levin-adaptionen ”Sliver” 1993 samt filmatiseringen av Jeffery Deavers ”The Bone Collector” 1999. Nicole Kidman kan också förtjäna ett par ord här. Hon förknippas kanske inte med skräckgenren direkt, men faktum är att hon sedan genombrottet medverkat i ett par filmer som med lite god vilja kan räknas in i genren. Karriären började dock i australiensisk barn-TV för att därefter ta fart i biofilmer som Trenchard-Smiths kultstämplade BMX Bandits 1983, Michael Jenkins ”Emerald City” 1988 och så Noyces Dead Calm. Kidman har vi senare kunnat se i bl a Harold Beckers psykologiska thriller ”Malice” 1993, Alejandro Amenábars klassiska spökhistoria ”The Others” 2001, Frank Oz tama version av ”The Stepford Wives” 2004. Oliver Hirschbiegels remake av ”Invasion of the Body Snachers”  “The Invasion” 2007, Park Chan-wooks mörka familjedrama “Stoker” 2013 samt Rowan Joffes thriller “Before I Go to Sleep” 2014. 2015 återvände Kidman till australiensisk film i och med sin medverkan I Kim Farrants något ologiska dramathriller ”Strangerland” 2015, en historia som faktiskt utspelar sig ute i obygden.

Kristid i skräckfilmsland

Under merparten av 1980-talet levde och frodades australiensisk skräck på film. Plötsligt fanns det ett utbud av allt från slashers som John D. Lamonds ”Nightmares” 1980 och Stephen Hopkins ”Dangerous Game” till eco horror med monstruösa djur som Arch Nicholsons krokodilfilm Dark Age 1987. Även traditionella skräckvarelser dök upp som varulvar i Philippe Mora hopplösa bidrag till ”The Howling”-serien, ”Howling III: the Marsupials” 1987, vampyrer i Egglestons Outback Vampires 1987 och zombier i Carmelo Muscas och Barrie Pattisons ”Zombie Brigade” 1988. Australiensisk sci fi skulle det också bjudas på tack vare Rolf de Heers “Incident at Raven’s Gate” 1988 men även mer traditionell spökfilm som Tony Williams stämningsfulla “Next of Kin” 1982 och Mario Andreacchios aboriginska spökhistoria ”The Dreaming” 1987. Arvet från Mad Max spökade naturligtvis också, framför allt i David Webb Peoples postapokalyptiska “The Blood of Heroes” (”Salute of the Jugger”) 1989. Ville man se allmänt knäppa filmer fanns sådant som Haydn Keenans surrealistiska skräckkomedi ”Pandemonium” och Karl Zwickys utflippadt sleaziga kultfilm ”Contagion” 1987. Men mot slutet av 80-talet märktes det dock att skräckfilmsvågen var dalande. Egentligen var det bara Noyces Dead Calm som höll riktigt bra klass vid denna tid. Detta var något som inte bara gällde skräckgenren specifikt utan den australiska filmindustrin i stort, en utveckling som gick hand I hand med den ekonomiska recession landet drabbades av i slutet av årtiondet och som varade en bit in på 90-talet. Till denna problematik kom det faktum att det nu blåste nya vindar på den internationella filmscenen, något som även påverkade Australien där ikoniska gestalter som Mad Max och Crocodile Dundee avlöstes av icke fullt så ikoniska som Yahoo Serious och Mark "Jacko" Jackson. Australiensisk mainstreamfilm firade emellertid fortfarande en del framgångar, och både regissörer samt nya skådisar skulle låta tala om sig. Tiden för historiska dramer och landsortsskidringar var dock i stort sett förbi, istället kom det samtida storstadslivet att ges allt större utrymme i berättelserna. Lågbudgetproduktioner som Baz Luhrmanns “Strictly Ballroom” 1992, Geoffrey Wrights “Romper Stomper” 1992 och Geoff Burtons och Kevin Dowlings ”The Sum of Us” 1994 (båda med Russell Crowe i en framträdande roll), P.J. Hogans “Muriel's Wedding” 1994 och Rob Sitchs “The Castle” 1997 skördade stora framgångar. Stephan Elliotts “Priscilla Queen of the Desert” är något av en hybrid mellan den äldre och den nyare filmtraditionen med sin blandning av landsortscenarion och moderna storstadsfenomen, också denna film blev väldigt populär. Även ursprungsbefolkningen skulle nu på allvar börja ges utrymme på vita duken. Nick Parsons “Dead Heart” 1996, Noyces “Rabbit-Proof Fence” och Rolf de Heers “The Tracker” 2002 samt “Ten Canoes” 2006 visade på en ny öppenhet för mer kontroversiella produktiner. Den stora invandringen till landet som skett efter andra världskriget började också sätta sina spår i filmutbudet, där skildringar av olika etniska kulturyttringar blev allt vanligare. Typexempel var exempelvis Michael Jenkins ”The Heartbreak Kid” 1993, Kate Woods “Looking for Alibrandi” 2000, Paul Fenechs “Fat Pizza” 2003 eller Richard Roxburghs “Romulus, My Father” 2007. 

Men för skräckfilmen gick det som sagt sämre. Genren hade överlag börjat lida av ett kreativt förfall under slutet av 80-talet, vilket framför allt var märkbart i USA i och med filmbolagens satsningar på allt mer urvattnade filmserier och oinspirerad tonårsskräck. Denna utveckling avspeglades även inom australiensisk genrefilm där publiken nu mest fick hålla till godo med blodfattiga dussinproduktioner som Kendall Flanagans och Ollie Martins ”Houseboat Horror” 1989 eller Alec Mills ”Bloodmoon” 1990. Gamla föredettingar dök också allt mer frekvent upp i rollistorna, som exempelvis Linda Blair i Mills ”Dead Sleep” 1992 eller Jan-Michael Vincent i Andrew Prowses ”Demonstone” 1990. Av den vilda ozploitation-arvet märktes inte mycket av längre, istället var det dramer eller kriminalfilm som dominerade. Trots att förutsättningarna inte var de bästa skulle det ändå spelas in en del genrefilm under denna period. Vi har allt från Hopkins polerade och lättsmälta tonårsthriller Dangerous Game, vilken i hög grad var en Hollywoodinspirerad produktion och ledde till att han senare fick chansen att regissera ”Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child” och ”Predator 2”, till John Hillcoats mörkt makabra och brutala fängelsefilm ”Ghosts... of the Civil Dead” 1988. Denna dystopiska historia om fängelsesystemet och dess konsekvenser är förvisso egentligen ingen skräckfilm men den i hög grad grafiska skildringen av ökade spänningar och framkallat våld är en skrämmande inblick i en amoralisk värld är en tankeväckande reflektion över en situation som råder i ett land som en gång faktiskt varit en en enda stor straffkoloni. Fängelsetemat har dessutom kommit att gå igen i många senare produktioner som exempelvis i Stuart Gordons storbudgetproduktion ”Prison” 1992. Andra regissörer som försökte sig på nya grepp var Tracey Moffatt som låg bakom den något avantgardistiska antologin ”Bedevil” och Philip Brophy med sin splattiga skräckkomedi ”Body Melt” 1993, men de nådde inte ut till någon större publik. I stället var det mest mediokra filmskapare som Alec Mills som syntes: Mills psykologiska thriller Dead Sleep är ett bra exempel på vilken status australiensisk skräck hade under 1990-talet. I denna högst undermåliga film kan vi se Linda Blair som ung sköterska när hon undersöker mystiska dödsfall på en psykiatrisk avdelning. Mills följde samma år upp denna med den likaledes ointressanta slashern Bloodmoon, där upplägget med snygga australiensiska skolflickor som blir ihjälhuggna av en blodtörstig seriemördare inte bara känns högst banalt och dåligt utfört utan heller inte levererar någon spänning överhuvudtaget. Ian Barry dök också upp igen med ”The Seventh Floor” 1994, en ganska tam Hitchcock-liknande historia där Brooke Shields lyckas hitta en ny partner efter det att hennes rike man dött, men mannen hon träffat visar sig inte vara den han utgett sig för. Barrys sista skräckfilmsbidrag blev den lättglömda seriemördarhistorien ”Blackwater Trail” 1995. Linda Blair dyker även upp i Vincent Montons dussinthriller ”Fatal Bond” 1991, fotografen från flera av 70- och 80-talsklassiker har väl inte direkt imponerat med någon av sina egna produktioner. Hopplösa var även filmer som Jon Hewitts och Richard Wolstencrofts vampyrfilm ”Bloodlust” 1992 och Wolstencrofts home invasion-rulle ”The Intruder” 1994, nej 90-talet var bevisligen ingen gyllene era för australiensisk skräck. 

En hårdslående comeback

00-talet skulle överlag fortsätta visa sig bli en tämligen svag period för australiensisk filmindustri i stort. Visserligen dök det upp ett par stora succéer lite då och då, internationella samproduktioner som Baz Luhrmanns ”Moulin Rouge!” 2001 eller den allestädes närvarande George Millers animerade ”Happy Feet” 2006 men även inhemska produktioner som Luhrmanns ”Australia” 2008 med bl a Nicole Kidman och Hugh Jackman i rollistan gick bra. Överlag lockade emellertid inte de nya mer utmanade dramafilmerna någon större publik. Inte förrän filmindustrin runt 2010 åter beslutade sig för att satsa på mer publikfriande produktioner återvände biobesökarna i större skala. Bruce Beresfords ”Mao's Last Dancer” och Rachel Perkins “Bran Nue Dae” 2009 samt Stuart Beatties “Tomorrow, When the War Began” och David Michôds “Animal Kingdom” 2010 visade på ett tydligt trendbrott. Idag produceras det en hel del film i Australien, men konkurrensen med annan engelskspråkig film är så klart fortfarande mördande. Men så länge Geroge Miller är verksam kan man ju vara säker på att det dyker upp en och annan megahit lite då och då.  Efter Mad Max: Fury Road lär vi i alla fall få se mer av australiensisk postapokalyptisk action i alla fall, var så säkra. Men om mainstreamfilmen har haft det tufft har det i alla fall gått betydligt bättre för 2000-talets australiensiska skräck än vad det gjorde under föregående årtionde. I och med det nya seklets ankomst sågs tecken på en förestående comeback för skräckgenren, framför allt märktes detta av på den internationella videomarknaden där en rad australiensiska DVD-releaser gick oväntat bra. Kimble Rendalls slasher ”Cut” 2000 (med Kylie Minogue och Molly Ringwald i rollistan), Murray Faheys ockulta rysare ”Cubbyhouse” 2001, Martin Murphys psykologiska thriller “Lost Things” 2003 eller Franklins Visitors är visserligen verkligen inga höjdare direkt men de lyckades i alla fall åter ge australiensisk genrefilm en del uppmärksamhet. Mest positiv respons fick vid denna tid The Spierig Brothers (Michael och Peter Spierigs) zombiekomedi ”Undead” 2003, en underhållande historia om det lilla fiskesamhället Berkeley som efter ett meteoritregn drabbas av en utomjordisk smitta som väcker de döda till liv. En grupp överlevare tvingas tillsammans kämpa för att ta sig därifrån samtidigt som de blir varse att det är fler märkliga saker som sker. Bröderna Spierig skulle ett par år senare leverera den mörka dystopin ”Daybreakers” 2009, en riktigt bra film om en värld där en smitta har förvandlat större delen av mänskligheten till vampyrer och där bara en liten grupp fortfarande kämpar för vår arts överlevnad. Deras senaste film, sci fi-dramat ”Predestination” 2014, har även det hyllats av kritiker och publik. Här har vi förhoppningsvis mer att hämta framöver. De regissörer som dock verkligen kom att sätta Australien på skräckfilmskartan igen var filmskaparteamet James Wan och Leigh Whannel samt den lovande regissören Greg McLean. Regissören Wan och manusförfattaren Whannell träffade varandra när de studerade film i Melbourne i slutet av 90-talet och be1slutade sig då för att börja förverkliga sina visioner tillsammans. Det första resultatet blev kortfilmen ”Saw” där inspiration hämtats från lågbudgetproduktioner som Darren Aronofskys ”Pi” 1998 och Daniel Myricks och Eduardo Sánchez ”The Blair Witch Project” 1999. Idén med konceptet där två män fann sig instängda i ett rum och där tvingade till att lösa ett antal test för att överleva visade sig dock vara svårsålt i Australien varpå Wan och Whannell begav sig till Los Angeles där de lyckades få napp hos det ganska nygrundade filmbolaget Evolution Entertainment. Resten är historia. ”Saw” såg dagens ljus som fullängdsfilm 2004 och kom att bilda skola för mycket av 00-talets sk ”torture porn”-produktioner. Ingen hade nog förväntat sig att denna blodigt klaustrofobiska lågbudgetfilm skulle gå hem så pass väl hos en större publik och därmed lägga grunden för en av de mest framgångsrika skräckfilmsserierna någonsin. I hela sju delar 2004-10 drabbas utvalda offer av de överlevnadstest som den f d civilingenjören John Kramer (Tobin Bell), även känd som "Jigsaw", och hans lärjungar utsätter dem för. De dödliga utmaningarna med sina innovativa fällor som hade kopplingar till de försyndelser offren begått var ingredienser som låg helt rätt i tiden och skakade om en ganska trött genre. Filmseriens ökända ryckte gjorde också sitt till att skapa intresse. Darren Lynn Bousman, som regisserade Saw II-IV, fick t ex uppleva braskande tidningsrubriker som anklagade hans ”Saw III” 2006 för att vara så brutalt obehaglig att ambulanspersonal fått undsätta avsvimmade biobesökare vid brittiska biografer där filmen visats. Efter hand blev filmseriens övergripande historia allt mer snårig och invecklad och när intresset för denna typ av grafiskt våldsamma filmer började klinga av mot slutet av 00-talet lades serien ner. Wan och Whannell har dock hållit dörrarna öppna för att Saw-franchisen kan komma att återupplivas och i februari 2016 kom också nyheten att ”Saw: Legacy” var på gång. Dessa filmskapare har dock klarat sig bra utan sin blodiga survival-serie, båda har varit involverade i framgångsrika Hollywood-produktioner som ”Dead Silence” 2007, ”Insidious” 2010, ”The Conjuring” 2013 och ”Fast & Furious 7” 2015.

”Torture-porn”-stämpeln har också satts på Greg McLeans fullängdsdebut Wolf Creek 2005, den mest inkomstbringande australiensiska skräckfilmen någonsin. Wolf Creek bjuder biopubliken på en grym och blodig historia där McLean utgår från det faktum att det årligen försvinner en hel del människor i Australiens ödemarker, varav en del aldrig påträffas igen. Filmen såldes in som ännu en ”based on a true story”, men handlingen har bara en del mindre likheter med riktiga mordfall begångna av seriemördarna Ivan Milat på 1990-talet och Bradley Murdoch 2001. Här handlar om två brittiska turister som tillsammans med en australiensisk kompis beger sig ut till Wolf Creek National Park där de har oturen att stöta på en av lokalinvånarna, Mick Taylor (John Jarratt), som visar sig vara en psykopatisk galning. Wolf Creek drar en del åt The Texas Chain Saw Massacre i sin realistiskt smutsiga stil, men är betydligt mer grafisk i våldsskildringarna. I och med framgångarna beslutade sig McLean sent omsider för att spela in en uppföljare. ”Wolf Creek 2” 2013. Här är dock tonen något annorlunda, Nu är det Jarratts Mick Taylor som står i centrum som en mer renodlad klassisk slasher-gestalt och det hela är mer svart humoristiskt, även om det brutala våldet fortfarande finns kvar. Tydligen har McLean tänkt skapa sin egen franchise kring Mick Taylor, ”Wolf Creek 3” lär vara på väg, liksom en miniserie för TV, båda med John Jarratt i mördarrollen. Förutom sina Wolf Creek-filmer är McLean mest känd för ”Rogue” 2007, ännu en film som utspelar sig i den australiensiska vildmarken men här är det en jättelik människoätande krokodil som är monstret i dramat. Faktum är att detta var en av två filmer om jättelika människoätande krokodiler som kom ut detta år, den andra var David Nerlichs och Andrew Trauckis ”Black Water”. Mer vildmark har det sedan blivit både för McLean och Traucki. Den förre ligger bakom kommande produktioner som ”The Darkness” 2016 och ”Jungle” 2017, survivalfilmen ”The Belko Experiment” 2016 kommer emellertid att utspela sig i en kontorsbyggnad i Sao Paulo. Traucki har ägnat sig åt hajar i den spännande ”The Reef” 2010 och någon slags Bigfoot-liknande monster i den klart sämre found footage-filmen ”The Jungle” 2013. Gillar man urbanoia i Wolf Creek-stil så är Jamie Blanks ” Storm Warning” 2007 helt klart värd att spana in. Australienfödde Blanks hade till skillnad till de flesta av sina inhemska kollegor inlett sin karriär i USA och där fått vissa framgångar med filmer som ”Urban Legend” 1998 och ”Valentine” 2001. Storm Warning var hans första australiensiska fullängdsproduktion, en film om ett par som blir strandsatta på en isolerad ö ute i ingenmansland och där söker skydd på en liten gård de borde hållt sig borta från. Blanks nästa projekt blev en inte fullt lika intressant remake av ”Long Weekend” 2008. Sedan dess har Blanks nöjt sig med att satsa på att komponera filmmusik snarare än att regissera.

Down underground

Under de senaste 10 åren har vi kunnat se en strid ström av australiensisk independentskräck som resulterat i ett minst sagt skiftande utbud. Det är väl inte så många av dessa produktioner som nått ut till en större mainstreampublik och vi väntar fortfarande på genombrottet för något av alla de namn som dykt upp. Det har dock verkat svårt för många av de nya filmskaparna att ta sig vidare från den första fullängdsdebuten, ofta stannar nämligen karriären av härefter i och med avsaknad av kapital eller uppbackning av storbolag. Men även om vi har fått se få riktigt framgångsrika australieniska skräckregissörer etablera sig under senare tid så visar i alla fall den rådande kreativiteten på en levande inhemsk skräckfilmsscen som för tillfället verkar må väldigt bra. Är man bara beredd att lägga ner lite tid på att sålla i flödet finns det också en hel del små guldkorn att hitta. Hur ser då de rådande trenderna åt, ja vad man framför allt kan se är att dagens skräckregissörer i stort sett följt i spåren på den tillbaka-till-rötterna-trend som tog fart under 00-talet mycket tack vare framgångarna för Greg McLeans Wolf Creek. Outback gothic-konceptet har används flitigt i allehanda sammanhang och den australiensiska vildmarken är mer hotfull än någonsin. En film som på sätt och vis är ett slående uttryck för detta är Jonathan auf der Heides historiska survival-rulle ”Van Diemen's Land” 2009, en berättelse som bygger på den sanna historien om en av Australiens mest ökända straffångar, den deporterade irländaren Alexander Pearce. 1822 rymde Pearce tillsammans med sju andra medfångar från Macquarie Harbour i den brittiska kolonin Van Diemen's Land (dagens Tasmanien) och tog sin tillflykt till den vackra med ogästvänliga tasmanska vildmarken. Tiden på flykt blev fylld av svält och andra umbäranden vilket i slutändan ledde till ond bråd död och kannibalism för att överleva. Auf der Heides film har en ödesmättad och tung stämning rakt igenom vilket förstärks av att alla färger är urblekta vilket ger allt en slags ton av olivgrönt och grått. Något inslag av blå himmel eller vatten finns inte, istället präglas tillvaron av ett ständigt regn och man kan bara föreställa sig den hopplöshet de flyende britterna upplever i detta främmande landskap.  Auf der Heide var som sagt långt ifrån ensam att utnyttja denna typ av miljö i filmsammanhang, det finns en uppsjö av liknande filmer som sett dagens ljus under de gångna åren. Här behövs inga studiokulisser utan det är bara att plocka upp utrustningen och bege sig ut och filma. 2006 fullängdsdebuterade t ex den Adelaide-baserade filmskaparen Alex Frayne med sin självfinansierade atmosfäriska och visuellt anslående ”Modern Love”, en närmast gotisk rysare i typisk australiensisk tradition med den ödsliga och hotfulla landsbygden som centralt inslag. Historien om mannen som sakta genomgång en skrämmande karaktärsförvandling är dock ganska snårig och inte helt lätt att få grepp om.  Framgångarna uteblev i stort sett och någon mer film för Frayne har det inte blivit. En film av helt annat slag är Jody Dwyers tämligen grafiska ”Dying Breed” 2008, en urbanoia-rulle i ”The Hills Have Eyes”- och ”Wrong Turn”-tradition där ett filmteam råkar illa ut i den tasmanska djungeln när de är på spaning efter den legendomspunna tasmanska tigern. Även här spelar kannibalen Pierce en viss roll faktiskt. Inte heller för Dwyer har det blivit fler filmer dock. Flera independentregissörer har fortsatt att använda sig av denna typ av scenarion, vilken ofta resulterat i tämligen usla lågbudgetproduktioner. Så mycket mordiska djur dyker faktiskt inte upp nuförtiden, vi har blodtörstiga hundar i Nick Robertsons ”The Pack” 2015 och Australiens motsvarighet till Bigfoot, Yowie, i Travis Bains magplask ”Throwback” 2014. I Luke Sparkes kommande “Red Billabong” 2016 lär det också dyka upp en slags monströs varelse inspirerad av inhemsk folklore och vandringssägner. Annars är det mest demonsiska krafter och spöken som verkar härja ute i obygden nuförtiden. En del saker har väl varit hyfsat sevärda som Josh Reeds ”Primal” 2010 och Ursula Dabrowskys ”Inner Demon” 2014. Framför allt Dabrowsky verkar vara en regissör som kan bli att räkna med framöver. Hennes första del i en planerad demontrilogi, ”Family Demons” 2009, var ett självfinansierat projekt där en tonårsflicka med en tuff uppväxt hemsöks av den avlidna moderns hämndlystna spöke. Filmen visades på en del festivaler och fick ett skapligt mottagande även om den inte är så skrämmande ur ett skräckperspektiv. Uppföljaren Inner Demons är då mer intressant med sin historia om tonårstjejen som lyckas rymma från ett par seriemördare som kidnappat henne men i stället tvingas kämpa mot ett ondskefullt väsen på en isolerad bondgård. För närvarande arbetar Dabrowsky på en tredje del kallad ”The Demon Hour”. Sen finns det tyvärr mest ganska dåliga filmer i denna stil, Stuart Simpsons Grindhouse-liknande skräpfilmer ”The Demons Among Us” 2006 och ”El Monstro del Mar!” 2010, Oscar D'Roccsters ”Prey” 2009, Bill Bennetts ”Uninhabited” och Dean Francis ”Road Train” 2010 samt David Campbells ”Lemon Tree Passage” 2014 är sådant man lätt kan stå över. 

I sann Blair Witch Project-anda har det naturligtvis också dykt upp ett par found footage-filmer, det är ju svårare att hitta billigare koncept att spela in film. Några håller bra kvalité och utnyttjar den australiensiska naturen på ett effektivt sätt som stämningsskapande kuliss. Mest ryktbar är väl Joel Andersons kusliga “Lake Mungo” 2008. Historien om de mystiska upplevelser en sörjande familj drabbas av efter dotterns drunkningsolycka är en slags blandning av psykologisk thriller och spökhistoria som fungerar väldigt väl. Anderson är tyvärr ännu en av de regissörer som sedan debuten inte åstadkommit något mer i filmväg. Dane Millerds Yowie-film “There's Something in the Pilliga” 2014 är betydligt mer okänd men har också fått en hel del positive omdömen. Framtiden får utvisa om Millerd har mer att komma med, närmast ska hans thriller ”Are You Scared Yet?” ha premiär någon gång 2016.  Dale Trotts ”Beckoning the Butcher” 2014 är en ordinär men sevärd found footage-historia om ett gäng vänner som beger sig ut till ett avsides beläget sommarhus för att genomföra en ritual som ska väcka upp en ond ande, allt för att kunna lägga upp det hela på webben. Sen finns det amatörmässiga försök som James Phillips ”Last Ride” 2011 såklart, försök att nå snabb framgång på enklast möjliga sätt. Denna typ av filmer utspelar sig dock inte alltid på landsbygden, några av de bättre är inspelade i stadsmiljö som Carlo Ledesmas The Tunnel 2011 eller Bianca Biasis och Arnold Perezs kusliga ”The Quarantine Hauntings” 2015. De båda regissörerna har tydligen en liknande film på gång, ”The Parkway Hauntings”. Bianca Biasi, vars karriär inleddes som skådespelerska i en rad populära australiensiska TV-serier i slutet av 1990-talet, arbetar också den egna thrillern ”Delirium”. Tanzeal Rahims mockumentary “Muirhouse” 2012 ska väl också nämnas här en film om en författare som tillbringar en tid i ett hemsökt hus för att spela in en dokumentär. Inte mycket sker här kan man väl sammanfatta det hela med. 

Förutom landets vilda natur har naturligtvis framgångarna för James Wans Leigh Whannells Saw inte gått obemärkt förbi. Självklart skulle australiensisk skräck också få sin beskärda del av sk ”torture porn”, något som ju Greg McLean redan visat med Wolf Creek. Survival-upplägget går bl a igen i filmer som James Rabbitts ”The Clinic” 2010 och Leigh Sheehans ”6 Plots” samt Daniel Kriges ”Redd Inc.” 2012, inga märkvärdigheter men skapligt underhållande. En regissör som har fått en hel del uppmärksamhet med sin blodigt brutala debutfilm The Loved Ones 2009 är Sean Byrne, en av Australiens nya unga filmskapare som visat att det går att skapa riktigt bra film utifrån blygsamma förutsättningar. Som son till en filmkritiker hade Byrne ständigt tillgång till film under sin uppväxt i Tasmanien och valet att studera mediaproduktion blev ganska självklart. Under filmstudietiden blev det en hel del kortfilmer och inspirerad av Sam Raimis ”Evil Dead”-serie och Peter Jacksons tidiga splatter-produktioner beslutade sig Byrne för att satsa på skräck. Det första fullängdsresultatet blev således The Loved Ones, en historia om den tonårige Brent som en dag blir tillfrågad om han vill gå på den kommande skolbalen tillsammans med den tystlåtna och något underliga Lola. När han tackar nej får detta en hel del obehagliga konsekvenser eftersom Lola (även kallad Princess) inte tar ett avslag så lätt. Byrne visar här på att han verkligen bemästrar de klassiska skräckfilmsknepen i en historia som känns som en skruvad blandning av ”Pretty in Pink” och ”Hostel”. The Loved Ones skulle visa sig bli en riktig festival-hit runt om i världen och tog hem en hel del utmärkelser, Byrne har sagt att han nog lyckats hitta ett uttryck som kombinerar det stilistiskt snygga uttrycket från amerikansk film med den galenskap klassisk australiensisk ozploitation stod för. Det skulle emellertid dröja hela sex år innan Byrne var klar med sitt nästa projekt, den ockulta rysaren ”The Devil's Candy” 2015. I denna historia möter vi den kämpande konstnären som äntligen verkar ha fått jackpot då han lyckas komma över ett drömhus beläget ute på landsbygden i Texas. Med sin fru och dotter gör han sig snabbt hemmastadd där, men någonting verkar vara skumt att han fick den nya bostaden så billigt. The Devils Candy är en amerikansk produktion så vi får väl se om Byrne lämnat Australien för gott. Chris Sun är en annan australiensisk independentregissör som gjort sig ett visst namn genom sina lågbudgetfilmer, en filmskapare som uppenbart inspirerats av McLean och vars produktioner bemötts med ett minst sagt blandat mottagande. Ofta har de totalsågats, men det finns ändå en del som gillat vad de sett. En viss positiv utveckling i Suns filmskapande kan väl skönjas, men någon högre kvalité håller hans verk väl inte än så länge. Framför allt säljer Sun in sina filmer som provocerade exploitationrullar, och visst finns det grafiskt våld så det räcker men det hela brister tyvärr en hel del i utförandet. Suns debut ”Come and Get Me” 2011 är ett totalhaveri både vad gäller teknik och dramaturgi. Filmen om tjejgänget som förföljs av ett par hänsynslösa mördare ute på landsbygden försöker återskapa känslan från filmer som ”Last House on the Left”, Texas Chainsaw Massacre eller ”I Spit On Your Grave” men misslyckas kapitalt. Suns nästkommande film, hämndthrillern ”Daddy's Little Girl” 2012, är en något bättre ”torture porn”-produktion i Wolf Creek-stil, fast än mer grafisk. Den faller säkert inte direkt alla i smaken men gillar man denna typ av film är den nog sevärd. Söker man lite old school-slashers kanske Suns “Charlie’s Farm” 2014 kan vara av intresse. Vi får ingenting nytt förvisso, historien om ett gäng ungdomar som besöker en legendomspunnen mordplats och plötsligt hamnar mitt i en mardröm känns igen, men det funkar om man är på humör. Suns kommande film heter ”Boar” 2016 och handlar mycket riktigt om ett blodtörstigt vildsvin som terroriserar ett gäng ungdomar i skogen. Ska vi gissa att den inte kommer att hålla Razorback-klass precis. 

Vilka andra lovande australiensiska regissörer kan det då vara värt att hålla ögonen på framöver? Här bär bröderna Colin och Cameron Cairnes så klart nämnas. De båda växte upp I Brisbane på en diet av skräckfilm och inspirerade av mästerregissörer inom genren som Robin Hardy, Tobe Hooper, John Carpenter och Joe Dante och bestämde sig tidigt för att skräckfilm var något de också ville syssla med. Efter att ha spelat in egna kortfilmer i slutet av 00-talet skulle de 2012 låta höra tala om sig med debuten ”100 Bloody Acres”, en riktigt underhållande svart skräckkomedi om bröderna Morgan som använder en väldigt speciell ingrediens i sitt framgångsrika gödningsmedel. När brist på denna ingrediens uppstår skapas problem som kräver radikala lösningar, men allting kompliceras när personliga känslor plötsligt kommer in i bilden. 100 Bloody Acres skulle lite oväntat inte bara visa sig bli en publikframgång utan filmen vann även flera utmärkelser. Några större pengar skulle bröderna Cairnes dock inte dra in, den internationella lanseringen rann i mångt och mycket ut i sanden pga illegal nedladdning vilket undergrävde möjligheterna att nå framgångar på den officiella filmmarknaden. Emellertid gav de sig inte, utan ett par år senare hade de färdigställt sin andra film, thrillern ”Scare Campaign” 2016. Detta är en effektiv liten rysare fylld av oväntade vändningar, vi får här följa ett filmteam som arrangerar ett practical joke i ett övergivet mentalsjukhus i jakt på tittarsiffror med oanade konsekvenser som följd. Filmen har blivit tämligen hypad och kanske är det genombrott bröderna väntat på. Ett genombrott kan man verkligen säga att Jennifer Kent fick med sin hyllade långfilmsdebut The Babadook 2014. Berättelsen kretsar kring den ensamstående mamman Amelia som lever tillsammans med sin sexårige son Sam efter att pappan dött i en bilolycka. Hon sliter på ett vårdhem samtidigt som Sam blir alltmer aggressiv mot andra barn och tillvaron är allmänt jobbig. En dag dyker en främmande bilderbok med pop-up-teckningar plötsligt dyker upp utanför dörren och förebådar att en svartklädd Mr Babadook snart kommer att knacka på. Därefter börjar Amelias liv falla samman.  The Babadook har hypats som skräckfilmens framtid sedan premiären på Sundancefestivalen och Kent gör verkligen ett försök att förnya genren. Från att ha varit verksam som skådespelerska och därefter regiassistent på Lars von Triers ”Dogville” gör hon här något relativt eget av tämligen slitna konventioner även om det finns en hel del likheter med tidigare skräckfilmstraditioner. Men det speciella med filmen är den symbolik som genomsyrar historien och som lämnar tittaren med frågan om vad det egentligen var som skedde. En del gillar detta upplägg, andra uppenbarligen inte. Det ska i alla fall bli spännande att se vad Kent kan åstadkomma med sin nästa film, hämndhistorien ”The Nightingale”. En riktigt underhållande film som också bör nämnas här är Kiah Roache-Turners zombiekomedi ”Wyrmwood” 2014, en slags galen blandning av ”Zombieland” och Mad Max fylld av action, skräck och svart humor. Här får vi följa familjemannen Barry som tillsammans med den egensinnige Benny beger sig ut för att rädda sin syster som blivit kidnappad av ett gäng gasmaskklädda män mitt under en zombieapokalyps. Roache-Turner håller tydligen på och skriver på en uppföljare, vi får hoppas den blir lika bra.

 Det händer en hel del i Australien således och det finns mycket att välja på. Är det thrillers man söker finns här riktigt fina saker som Steven Kastrissios mörka hämndthriller ”The Horseman” 2008, Christopher Smiths övernaturliga ”Triangle” 2009 och Justin Kurzels verklighetsbaserade seriemördarfilm ”Snowtown” 2011. Dessa bör man inte missa. Annat är inte lika lyckat, som Michael Crafts ”Storage” 2009, Paul Chinas ”Crawl” 2011 eller John V. Sotos filmer ”Crush” 2009, ”Needle” 2010 eller ”The Reckoning” 2014. En del brutala hämnddramer finns det så klar också att hämta i sann ozploitation-anda, Duncan Cunninghams ”Foresight Killer Instinct” 2013 kan här vara värd att kika på medan man utan problem kan stå över sådant som Rupert Glassons ”Coffin Rock” 2009, Adam Blaiklocks ”Caught Inside” 2010 och framför allt Michael Budds spekulativa ”Love of my Life” 2013.  I övrigt finns det allt från slashers, Kate Glovers ”Slaughtered” 2010, vampyrfilm, Tom Conyers ”The Caretaker” 2012, zombiefilm, Declan Shrubbs “Me and My Mates vs. The Zombie Apocalypse” och Rody Claudes “Zombie Ninjas vs Black Ops” 2015, hajfilm, Kimble Rendalls ”Bait” 2012, survival-rullar, Dion Martin Bolands “The Backpacker” 2011, Nick Kozakis och Kosta Ouzass ”Plague” samt Sam Curtains ”Blood Hunt” 2015 och skräckkomedi, Joe Bauers ”The Killage” 2011.  En hel del sci fi har faktiskt också spelats in, ganska obskyra saker som Gregory Connors ”Alien Vs. Zombies: The Dark Lurking” 2009, Justin Dix “Crawlspace” 2012, Paul Days “Redemption”-serie 2007-2014 och Shane Abbess “Infini” 2015. Naturligtvis finns det typiska australieniska galenskapen också fortfarande representerad, skam vore väl annars. En del ganska svårdefinierade filmer har dykt upp med jämna mellanrum för att utmana publikens sinnen. Vill man ha skruvade saker är det bara att kolla in Joseph Sims-Dennetts ”Bad Behaviour” 2010 eller ”Observance” 2015, Daniel Armstrongs ”MurderDrome” 2013, ”From Parts Unknown” 2015 eller ”Sheborg Massacre” och kanske framför allt Dave Jacksons ”Cat Sick Blues” 2015. Australiensisk independentskräck lever och frodas, det kan vi nog slå fast. 

Kiwi-skräck

Så var det dags att avsluta med en kort tur till Nya Zeeland för att se vad för skräckfyllda upplevelser som kan dölja sig i denna önations frodiga landskap. Rent spontant kommer dyker säkert ett antal skräckkomedier upp i huvudet, hur pass rolig denna historia i slutändan blir återstår att se. Nya Zeeland har i alla fall en lång inhemsk kulturtradition att hämta inspiration från. Det finns en mängd myter och legender skapade av de maoristammar som levt på öarna sedan 1200-talet, men vars kultur fått konkurrens av europeiska influenser sedan brittiska handelsmän och bosättare i allt högre utsträckning anlände till området under 1800-talet. Mellan 1840-1947 var Nya Zeeland en brittisk koloni och européerna etablerade då sin överhöghet över ursprungsbefolkningen som sedan dess närmast haft status som en andra klassens medborgare. Det var under kolonialtiden som den nya zeeländska filmhistorien, precis som i Australien, skulle inledas. Den första offentliga filmvisningen ägde rum redan 1896 i Auckland och snart skulle inflyttade britter och australiensare även börja spela in film i landet. Tidigast ute var den engelskfödde dokumentärfilmaren Alfred Whitehouse, vars kortfilm ”The Departure of the Second Contingent for the Boer War” 1900 är den äldsta bevarade nya zeeländska filminspelningen. Först ut med en spelfilmsproduktion var australiensaren George Tarr med ”Hinemoa” 1914, en idag förlorad film baserad på en gammal maorilegend. Det skulle emellertid dröja innan det etablerades någon större filmindustri i Nya Zeeland, från 1920-talet och under de påföljande 50 åren producerades det bara ett fåtal filmer i landet och dessa sågs inte direkt av någon större publik. Regissören Rudall Hayward är väl den som får ses som den främste filmpionjären här med ett antal stumfilmsdramer som ”My Lady of the Cave” 1922 och ”Rewi’s Last Stand” 1925.  Hayward skulle fortsätta att regissera film till en bit in på 70-talet. En annan inflytelserik filmskapare var independentregissören John O'Shea vilken var verksam från 40-talet fram till 70-talet. Bland hans tre fullängdsfilmer hittar vi den stilbildande thrillern ”Runaway” 1964 med sina sedermera klassiska nya zeeländska filminslag som storslagna naturbilder och en ensamt kämpande man dömd till undergång. Men mycket mer blev det inte, perioden fram till 1970 dominerades av diverse dokumentärinspelningar och inte så mycket mer. Några större privata investeringar från stora filmbolag eller privatpersoner kom i stort sett aldrig till stånd och därmed var det billiga independentproduktioner som i bästa fall erhöll mindre statligt stöd som gällde.

En dörr på glänt

Situationen för nya zeeländska filmskapare skulle komma att förändras under slutet av 70-talet. 1978 inrättades nämligen den statliga myndigheten the New Zealand Film Commission (NZFC), vars uppgift var att aktivt stödja inhemsk filmproduktion. Genom ekonomiska bidrag fick filmindustrin plötsligt nytt liv och en rad inhemska produktioner skulle nu se dagens ljus. Denna utveckling gynnades ytterligare av de skattelättnader som infördes för investeringar i filmprojekt som infördes i början av 1980-talet. Dessa förblev visserligen kortvariga men hjälpte ändå till att vitalisera filmskapandet. En föregångare för landets nya filmvåg och en inspirationskälla för flera kommande regissörer var Roger Donaldsons actionthriller ”Sleeping Dogs” 1977, en av de första nya zeeländska produktioner som både lockade en stor inhemsk publik och även gick upp på biograferna i USA. Det är också landets första storproduktion med ett helt igenom nya zeeländskt filmteam. I huvudrollen ser vi Sam Neill i en av sina tidigaste roller som ensamvargen Smith som hamnar mitt i konflikten mellan en fascistisk statsmakt och en rebellisk gerillarörelse. Donaldson skulle tack vare denna framgång få chansen i Hollywood och har där levererat filmer som ”No Way Out”, ”Cocktail”, ”Cadillac Man”. ”White Sands”, ”The Getaway” och ”Dante's Peak” m fl. Sam Neill har vi ju också sett i en massa olika sammanhang, han har figurerat i över 100 film- och TV-produktioner genom åren. En milstolpe för nya zeeländsk film blev Geoff Murphys road movie ”Goodbye Pork Pie” 1981, vilken blev en enorm publiksuccé och visade på att den inhemska biopubliken kunde uppskatta film där det egna landet och dess kultur var centrala inslag. Murphy kom att spela in två ytterligare filmer med tydlig nya zeeländsk touch, det historiska dramat ”Utu” 1984 och sci fi-filmen ”The Quiet Earth” 1985, innan även han försvann till Hollywood för att spela in filmer som ”Young Guns II” och ”Freejack”. Även ett par representanter för ursprungsfolkgruppen maorierna skulle få möjlighet att ta plats på filmscenen. Barry Barclays kritikerrosade drama ”Ngati” 1987 baserades på ett manus författat av maoriern Tama Poata och med veteranskådisen Wi Kuki Kaa i rollistan medan Merata Mita stod för regin i ”Mauri” 1988. När det kommer till alternativ genrefilm fick Nya Zeeland faktiskt en egen Mad Max-film tack vare Harley Cokeliss ”Warlords of the 21st Century” (”Battletruck”) 1982, ännu en postapokalyptisk film fylld av hänsynslösa gäng i jakt på dyrbar bensin och antihjältar som söker efter ett nytt liv i lugn och ro. Detta är dock i grunden en amerikansk produktion inspelad i Nya Zeeland. 

Vad gäller skräckorienterade filmproduktioner så skulle 80-talet faktiskt ge publiken ett par stycken att sätta tänderna i, många delfinansierade av NZFC,. De första produktionerna i början av 80-talet var emellertid i huvudsak utländska samproduktioner. Michael Laughlins ”Strange Behavior” (”Dead Kids”) 1981 utspelar sig t ex i Illinois men är inspelad i Nya Zeeland där amerikanen Michael Murphy spelar en polis som utreder ett par bisarra mord. Filmen påminner lite om det den amerikanske b-filmsregissören Larry Cohen brukar göra på det vis den kombinerar grotesk humor, smått surrealistiska infall och en del blod. Året efter, 1982, hade Sam Pillburys stämningsfulla “The Scarecrow” premiär, en historia baserad på en roman av Ronald Hugh Morrieson och med veteranen John Carradine i en av de ledande rollerna. Detta var amerikanen Pillsburys spelfilmsdebut och han lyckas här skapa en närmast gotiskt stämning i historien om två unga tonåringar vars vägar korsas med en mördare i en avlägset belägen nya zeeländsk lantsortsby. Därefter blev det i stort sett bara amerikansk TV-film för Pillsbury med ett par undantag som ”Free Willy 3: The Rescue”. Den första nya zeeländska skräckis med en inhemsk regissör vid rodret är nog John Laings ”The Lost Tribe” 1983. Historien handlar om en antroplolog som försvinner på en avlägset belägen nya zeeländsk ö efter att ha begett sig ut för att leta efter en djungelstam. Försvinnandet har dock skett strax efter mordet på en prostituerad och et är inte bara antropologens fru och tvillingbror som beslutar sig för att försöka finna honom. Detta är en vackert filmad produktion där Laing skickligt använder sig av den nya zeeländska skogsmiljön för att framkalla en kuslig stämning där man aldrig riktigt vet vad som väntar I den täta grönskan. Tyvärr har regissören härefter bara spelat in en ytterligare skräckfilm, den amerikanska och ointressanta thrillern ”No One Can Hear You” 2001. Något helt annat bjöd David Blyth på i sin splattiga sci fi-historia ”Death Warmed Up” 1984. TV-serieskådisen Michael Hurst slåss här bl a mot zombiemutanter på Waiheke Island i jakten på den galne vetenskapsman som genom hypnos i barndomen fick honom att döda sina föräldrar. Här har vi en riktigt utflippad och blodig variant av "The Island of Dr. Moreau" med en knäpp historia skildrad genom ett smått galet kameraarbete. Blyths karriär fortsatte med ett antal dåliga lågbudgetskräckisar som han spelade in ömsom i Nya Zeeland men även i Kanada. Det är väl inte så många som glatt sig åt produktioner som ”Red Blooded American Girl” 1990 och uppföljaren från 1997, ”Wound” 2010 eller ”Ghost Bride” 2013. Death Warmed Up är i alla fall intressant i och med att den pekar mot vad som komma skulle. En helt annan typ av film är den terrorliknande thrillern ”Trial Run” 1984 i regi av Melanie Read. Historien känner vi igen, en ensam till synes försvarslös kvinna trakasseras av ett par osympatiska män i sitt isolerade strandhus. Inget nytt tillförs här precis. En samtida kvinnlig regissör är Gaylene Preston som debuterade med sin spökbilsfilm ”Mr. Wrong” (”Dark of the Night”) 1984. Historien om Meg som möjligtvis har köpt en hemsökt Jaguar känns kanske något daterad för sin tid men är ändå skapligt spännande. Men det var en speciell filmskapare som kom skulle sätta nya zeeländsk skräck på kartan för att därefter etablera sig som en av världens största regissörer, hans namn är så klart Peter Jackson.

Ett magnifikt genombrott

En intressant iakttagelse är att medan den australiensiska filmindustrin upplevde en kräftgång under slutet av 80-talet 90-talet igenom var situationen nästan den omvända i Nya Zeeland. Det var under 1900-talets sista decennium som nya zeeländsk film skulle få internationell uppmärksamhet på allvar. Det tydligaste exemplet på detta är väl Jane Campions “The Piano” 1993 som tog hem hela tre Oscarstatyetter. Lee Tamahoris “Once Were Warriors” 1994 är en annan film som blev väldigt omskriven och drog stor publik världen över. Att det dock skulle bli filmentusiasten och amatörregissören Peter Jackson som skulle bli ett av de största namnen i landets filmhistoria kom säkert som en överraskning för de flesta. I början av 90-talet hade skräckgenren i Nya Zeeland, precis som i omvärlden, hamnat i en nedgångsperiod och filmskapare som sysslande med denna typ av produktioner stod inte direkt högt i kurs. Men dockmakaren och specialeffektsexperten Jackson hade emellertid redan under 80-talet gett sig sjutton på att slå sig in i branschen trots att han bl a nekats ett jobb för det statliga bolaget the National Film Unit (NFU). Under fyra år arbetade han med ytterst knappa resurser istället oförtrutet på sitt debutprojekt, splatterkomedin ”Bad Taste” som slutligen blev klar 1987 med stöd av NZFC. Detta var verkligen en prövotid, både för Jackson själv de stackars föräldrarna, vilka ofta tvingades vänta på sitt eftermiddagste medan ugnen var full av latexmasker på tork. Med utgångspunkt från en 20 minuter lång kortfilm kallad ”Roast of the Day” skrev, producerade, regisserad och, klippte Jackson sin klassiska lågbudgetdebut, i vilken han själv även medverkade framför kameran. Hans karaktär Derek är väl mest minnesvärd för att dennes hjärna hela tiden håller på att ramla ur den spräckta skallen. Bad Taste är verkligen ingenting för äckelmagade eller känsliga om man säger så, här serveras det en rejäl dos av spyor, exploderande får, inälvor, hjärnsubstans och allehanda blodiga upptåg när onda rymdvarelser besöker jorden i jakt på människokött som råvara för deras intergalaktiska snabbmatskedja. Bad Taste blev följaktligen totalförbjuden eller kraftigt nedklippt i många länder, dock inte något överraskade i Storbritannien. Jackson följde upp debuten med dockfilmen ”Meet the Feebles” 1989, ännu en underhållande orgie i dålig smak om ett gäng missanpassade varietéartister och deras värld fylld av våld, sex och knark. Att det blev just denna typ av film berodde på att Jackson för tillfället saknade kapital för att bekosta inspelningen av den ultimata zombierulle han drömde om. Denna skulle emellertid äntligen vara färdigställd 1992. zombieklassikern ”Braindead” (“Dead Alive”) är en fantastisk splatterfest där en ung man tvingas tackla de katastrofala konsekvenserna av att hans mamma förvandlats till ett vandrande lik i jakt levande föda. Därefter lämnade Jackson den blodindränkta undergroundfilmen för att istället ägna sig åt mer mainstreamorienterad film. 1994 överraskade han således alla med det nertonade psykologiska dramat ”Heavenly Creatures” där bl a Kate Winslet kan ses i en tidig roll. Denna mörka film bygger på den sanna historien om två flickor som tillsammans lever i en slags fantasivärld. När deras föräldrar försöker bryta denna nära men världsfrånvända relation börjar planer smidas på hämnd.  Här visar Jackson prov på fin stilkänsla där filmens foto på ett perfekt vis lyckas framhäva flickornas besatthet av varandra och de olika världar de delar. Sen blev det ännu ett tvärt kast i och med premiären för spökkomedin “The Frighteners” 1996, en film med Michael J Fox I huvudrollen som bedragaren Frank Bannister med förmåga att kommunicera med de döda. Filmen blev aldrig någon hit på biograferna, men vi ser här ännu ett prov på Jacksons innovativa filmspråk med för den tiden spektakulära specialeffekter levereade av regissörens egna bolag Weta Digital. Weta kom härefter att utvecklas till det mest framgångsrika bolaget utanför USA som sysslade med CGI-effekter. Företaget har bl a anlitats för Jacksons kommande amerikanska storproduktioner ”Lord of the Rings”-trilogin 2001-03 och remaken av ”King Kong” 2005. Tyvärr är den sistnämnda mer ett visuellt spektakel än en bra film och därefter har Jackson helt lämnat skräckgenren. Mest har det blivit nya Tolkien-baserade mastodontfilmer med ”The Hobbit”-filmerna 2012-14. 

Förutom Peter Jacksons genombrott som regissör erbjuder som sagt inte 90-talet så mycket vad gäller nya zeeländsk skräck. De få produktioner som spelades in har inte lämnat några större avtryck. John Days spökhistoria “The Returning” 1990 var ett tidigt försök att skapa en visuellt annorlunda film men det som från början känns som ett intressant sätt att skildra hemsökelser faller i slutändan på det tekniska experimenterandet som mer distanserar än fängslar tittaren. Garth Maxwells något bisarra psykologiska thriller ”Jack Be Nimble” 1993 är då mer intressant. Det är en färgstark men grym hämndhistoria om syskonparet Dora och Jack bortadopteras i ung ålder och sedan växer upp under helt olika förhållanden med förödande konsekvenser som följd. Mer underhållande är då kanske den fåniga men fartfyllda eco horror-rullen ”Aberration” 1997 i regi av Tim Boxell. Denna bagatell innehåller en del klassiska inslag som en ensligt belägen stuga på landet, en vetenskapsman i jakt på en märklig upptäckt, en kvinna i nöd, muterade blodtörstiga djur samt en hel del blod. I det här fallet rör det sig om förvuxna geckoödlor som gör livet surt för våra två huvudrollsinnehavare. Mer seriös är Scott Reynolds psykologiska thriller ”The Ugly” från samma år, en slags drömlik variant av ”The Silence of the Lambs”.  Vi möter här psykiatrikern Karen i hennes försök att nå fram till seriemördaren Simon som sitter inlåst på ett mentalsjukhus efter att ha gripits för en serie brutala mord. Simons historia återberättas i flashbacks och historien blir kanske ibland något för rörigt för sitt eget bästa, men på det hela taget är det en skapligt intressant film.  Mer skräck blev det inte under 90-talet. Utvecklingen inom den nya zeeländska filmindustrin var visserligen positiv men framgångarna för de stora mainstreamproduktionerna fick också en del konsekvenser. Utländska aktörer kom succesivt att i allt större utsträckning styra utvecklingen. Stora filmbolag började i allt högre utsträckning rekrytera nya zeeländska filmskapare och den inhemska filmindustrin blev allt mer ett redskap för utländska intressenter. Regissörer och skådespelare lockades även över till Hollywood för att där fortsätta sina karriärer. Framför allt framgångarna för New Line Cinemas Jackson-regisserade Lord of the Rings-filmer gjorde att många blickar vändes mot Nya Zeeland och de möjligheter som fanns där. Filmtrilogin hade visserligen främst finansierats genom kapital från Hollywood men den nya zeeländska staten bidrog också genom generösa skattelättnader. Under de år filmerna spelades in använde sig Jackson också i huvudsak av inhemsk inspelningspersonal vilket gjorde att det skapades en hög kompetens för större filmproduktioner i landet. Flera filmbolag skulle följa i New Line Cinemas fotspår och förlägga en del storproduktioner i landet, Warner Bros. ”The Last Samurai” och Walt Disney Pictures “The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe” är ett par exempel. 

Ett gott skratt …

I och med att de stora intrenationella filmbolagen fic ken allt mer dominant ställning inom nya zeeländsk filmindustri var risken självklart stor att det skulle drabba den lokala produktionen, men så har faktiskt inte blivit fallet. Den inhemska filmproduktionen har faktiskt ökat under 2000-talet och flera filmer har firat stora framgångar som Niki Caros ”Whale Rider”, Brad McGanns ”In My Father's Den”, Roger Donaldsons ”The World's Fastest Indian” och Taika Waititis ”Boy”. Flera storproduktioner har under de senaste tio åren också använt sig av Jacksons stora filmstudio i Wellington och hans specialeffektföretag Weta Digital, bl a James Camerons ”Avatar” och Jay Russells ”The Water Horse”. När det gäller skräck har vi verkligen kunnat se ett kreativt uppsving, Nya Zeeland är helt klart ett av de mest intressanta länderna idag vad gäller skräckfilmsproduktion. Framför allt är det skräckkomedierna härifrån som står ut. Nya zeeländska regissörer har verkligen visat upp en speciell fingertoppskänsla vad gäller att hitta rätt balans mellan absurd humor och blodiga skräckeffekter. Möjligtvis är det arvet efter Peter Jacksons tidiga filmer som spökar. Jonathan King gav oss en av detta sekels första stora nya zeeländska skräckkomedier med ”Black Sheep” 2006, en film som gör för fåren vad Hitchcock gjorde får fåglarna. Den smarte men känslige Henry återvänder efter 15 år till den fårfarm han växt upp på för att sälja sin andel till brodern. Henry har äntligen lyckats bota sin fårskräck men den väcks snart till liv igen när han blir varse att det pågått en del genetiska experiment på farmen medan han varit borta. King ger oss en härligt splattig och underhållande komedi i rakt nedstigande led från Peter Jacksons kultrullar, synd att det inte blivit mer av samma vara. Ett intressant nytt namn på den nya zeeländska skräckfilmsscenen är Jason Stutter. Redan 2002 spelade han in sin första fullängdsfilm, actionkomedin ”Tongan Ninja”, men det var i slutet av 00-talet han började ägna sig åt skräck av komisk karaktär i och med kortfilmer som ”Careful With That Axe” 2008 och ”Careful with that Power Tool” 2009. Efter det har det blivit fyra långfilmer, varav två är någon form av skräck. 2009 kom skräckkomedin ”Diagnosis: Death”, en film som drar mer åt komedihållet än skräck. Inte så konstigt kanske, då ståuppkomikern Raybon Kan samt Jemaine Clement, Bret McKenzie och Rhys Darby från humorserien ”Flight of the Conchords” finns med i rollistan. Det är en enkel liten historia om en man och en kvinna som ställer upp som försökskaniner för en ny medicin. Vad de inte vet är att testerna har en del obehagliga biverkningar och att det hela föregår i ett före detta mentalsjukhus. Efter ytterligare två filmer med dragning åt komedihållet slog Stutter till med en mer renodlad skräckis, spökhusfilmen ”The Dead Room” 2015. Historien är baserad på en lokal vandringssägen om en hemsökt gård i nya zeeländska Otago. Dit beger sig två cyniska vetenskapsmän för att undersöka hur det egentligen ligger till med den historia om skrämande upplevelser som berättats av familjen som bott där. En skaplig liten rysare, varken mer eller mindre. 

När vi ändå är inne på människoätande djur är steget inte långt till kannibalistiska människor, levande som döda. Naturligtvis har Nya Zeeland även fått sina egna zombiefilmer. Logan McMillans komedi ”Last of the Living” 2009 är ett exempel, en lågbudgetfilm som trampar längs välkända stigar. Historien om slacker-polarna som chillar mitt i en pågående zombieapokalyps känns inte direkt nyskapande men levererar ändå ett par skratt kryddat med en del blodslafs. Ingen kultfilm direkt, men en stunds opretentiös underhållning om man gillar denna typ av film.  En liknande film är Guy Pigdens ”I Survived a Zombie Holocaust” 2014. Mänskliga kannibaler möter vi i Danny Mulherons  ”Fresh Meat” 2012. Mulheron är inte direkt någon nykomling i dessa sammanhang, redan på 80-talet dök han upp som skådis i bl a Gaylene Prestons Mr. Wrong och något senare skulle han göra rösten till Heidi the Hippo i Jacksons Meet the Feebles. Som regissör har han främst ägnat sig åt TV-produktioner men med Fresh Meat slog han till med en skräckkomedi där ett kriminellt gäng tar en maorisk medelklassfamilj som gisslan utan att veta att dessa råkar vara kannibaler. Danny Mulheron gör här sitt bästa för att ge fingret åt allt vad politisk korrekthet gäller och gillar man blodindräkta historier med mer yta än innehåll kan detta nog vara underhållande. Temuera Morrison som gjorde en minnesvärd roll i Once Were Warriors medverkar, hans karriär har onekligen tagit en del oväntade vändningar. Under de senaste åren har det getts ut ett par skräckkomedier som verkligen gett eko internationellt. En av de mest omtalade är Jemaine Clements och Taika Waititis vampyrkomedi ”What We Do In The Shadows” 2014. Här ser vi ännu ett exempel på vad gänget bakom Flight of the Concord kan åstadkomma. TV-seriens humor känns märkbart närvarande även här på ett positivt sätt. Vad vi får är en riktigt underhållande mockumentary om ett dysfunktionellt kollektiv bestående av ett par vampyrer som försöker klara av alla vedermödor som dagens moderna samhälle medför. Livet som vampyr är inte alltid så enkelt. En underbart rolig film. En annan kritikerrosad produktion är Gerard Johnstones ”Housebound” från samma år. Historien kretsar kring Kylie som blir dömd till husarrest som hon måste tillbringa i barndomshemmet tillsammans med sin pladdriga mamma. Men möjligen finns det krafter i huset som är missnöjda med sakernas tillstånd än vad Kylie är själv. En väldigt underhållande liten spökhistoria som lyckas att vara både rolig och kuslig på samma gång. Gerard Johnstone hoppas vi på att se mer av framöver. Slutligen måste även Jason Lei Howdens ”Deathgasm” 2015 nämnas. Med ett smått galet bildspråk och till tonerna av ett hårdslående soundtrack får vi ta del av historien om ett gäng high school-ungdomar och deras metal band Deathgasm, vilket genom olyckliga omständigheter råkar åkalla universums värsta demon The Blind One när de repar in den nya låten "The Black Hymn". Ja, hårdrock och satanism hör ju ihop som alla vet. Deathgasm är en modern arvtagare till filmer som Lamberto Bavas ”Demons” 1985 och gillar man tung rock i kombination med en hel del blodslafs och absurda infall, ja då ska man definitivt inte missa denna höjdare. 

Men allt har inte handlat om komedi, en del mer seriös skräck har också skapats under 2000-talet. En liten lågbudgetfilm värd att kolla in är Glenn Standrings ockulta rysare ”The Irrefutable Truth About Demons” 2000. Standring, själv utbildad arkeolog, ger oss här en spänningsladdad historia om en antropolog som hamnar i problem efter att börjat kartlägga obskyra satanistkulter. Standring följde upp debuten med vampyrhistorien ”Perfect Creature” 2006, en slags ”True Blood”-variant där historien kretsar kring den hotande konflikten mellan människor och vampyrer som lyckats leva i samförstånd under lång tid. Ingen höjdare direkt och Standring har passande nog därefter lämnat filmen för att istället ägna sig åt att arbeta med just TV-serier. Greg Pages första och enda bidrag till skräckgenren, ”The Locals” 2003, är en sevärd liten spökfilm i samma anda som M. Night Shyamalans "The Sixth Sense" 1999 och Alejandro Amenábars The Others 2001, fast något mer lättsam. Två partysugna polare på väg mot en festfylld weekend tar en genväg över den nya zeeländska landsbygden där de råkar stöta på de lokala invånarna, ett möte de nog helst velat undvika. Märkligt nog har Page inte låtit höra talas om sig i filmsammanhang sedan dess. 2007 dök ytterligare två små nya zeeländska skräckisar med övernaturliga inslag upp, Chris Grahams ”The Ferryman” och Peter Burgers ”The Tattooist”. Graham försöker skapa en egen liten intressant berättelse genom att kombinera den antika grekiska myten om färjkarlen Karon med filmer som Dead Calm och Gregory Hoblits "Fallen" 1998. Resultatet är kanske inte så spektakulärt men att se John Rhys-Davies som greken vilken är beredd att göra allt för att undfly sitt öde är ändå smått underhållande. Peter Burger är ännu en av de TV-serieregissörer som försökt sig på att spela in biofilm men som inte kommit någon vart här. Hans The Tattooist handlar om en tatuerare som råkar släppa lös en demon när han försöker lära sig tatau, en exotisk traditionell tatueringskonst från Samoa. Filmen håller ett tämligen makligt tempo och dras med några tveksamma CGI-effekter men är hyfsat underhållande. Avslutningsvis ska här även nämnas Paul Campions ”The Devil's Rock” 2011, en inte alls dum liten film med nazi-ockult tema i stil med Michael Manns ”The Keep” 1983 och Steve Barkers ”Outpost” 2007.  The Devil's Rock handlar om två nya zeeländska soldater som skickats till en av de brittiska kanalöarna för ett sabotageuppdrag mot en tysk postering, detta för att distrahera fienden inför den stundande D-dagen. Men väl där upptäcker de att de tyska soldaterna är det minsta bekymret. Det kan helt klart vara värt att hålla ett öga på vad som pågår i Nya Zeeland på skräckfilmsfronten framöver, det är utan tvekan ett intressant område i detta sammanhang. Kanske vi åter kan överaskas av kommande filmer som Daniel och Leah Perriams ”Demons Don't Knock”. Både Australien och Nya Zeeland har helt klart visat att Oceanien är en region som säkert väl kommer att kunna mäta sig med flera av de större skräckproducerande länderna framöver, det tackar vi för.