Låt oss vara tydliga med en sak från början, Zombieland är egentligen ingen riktig skräckfilm, om man med skräckfilm menar att filmen ska skrämmas. Visst, det finns en del splatterscener, men dessa för mer tankarna till någon tecknad skämtserie än till skräck. Nej, detta är i första hand en komedi som följer i de fotspår som Edgar Wright trampade upp med Shaun of the dead. Ett par regissörer har tidigare försökt hänga på zombie-kommeditrenden som t ex Andrew Currie med sin Fido från 2006, Gregg Bishop med Dance of the dead från 2008 och det kanske mest lyckade exemplet, den norska Død snø av Tommy Wirkola från 2009. Precis som dessa filmer är Zombieland en bagatell, underhållning utan större djup. Men faktiskt har man riktigt kul under resans gång.

Detta är Fleischers långfilmsdebut och upplägget känner vi igen från andra zombiefilmer. Zombieland utspelar sig i en värld som drabbats av ett globalt extremutbrott av galna ko-sjukan, med effekten att mänskligheten förvandlats till zombies. I centrum står den nördige collegestudenten ”Columbus”, Jesse Eisenberg, en person med kontaktsvårigheter som helst tillbringar sin tid hemma där han ägnar sin tid åt World of War Craft och att dricka Code Red Mountain Dew. Det är just hans problem med sociala kontakter och alla hans fobier som gör honom till en överlevare när katastrofen bryter ut. Columbus lyckas nämligen genom ett nitiskt regelverk innehållande över 30 punkter undvika att bli biten av någon zombie. Här är ett par exempel ni kan ha i åminnelse: undvik toalettbås, skjut dem alltid med minst två skott, kolla bilens baksäte och uppskatta de små sakerna i livet. I sitt sökande efter en zombiefri plats möter Columbus enmansarmén ”Tallahassee”, Woody Harrelson, en tuff och bister hårding vars ledord är ”nut up or shut up” och som inte har mycket till övers för extra bihang. Dessa slår dock följe och livet kretsar mest kring att eliminera zombies och leta efter Twinkies (Tallahassees favvogodsak). Saker och ting förändras emellertid när de två antihjältarna råkar träffa på systrarna ”Wichita” and “Little Rock”, Emma Stone och Abigail Breslin, som gjort bedrägeri till en konstform även i den postzombieapokalyptiska världen. Tillsammans beslutar sig gruppen nu för att styra kosan mot nöjesfältet Pacific Playland, utanför Los Angeles, som ska vara ett zombiefritt område. Men resan får en hel del komplikationer och vem kan man egentligen lita på i en situation som denna?

Vad är det då som gör Zombieland till en sevärd film med tanke på det ganska ordinära upplägget? Jo, detta är en skräckkomedi som faktiskt har sina stunder. Man märker att Fleischer tycker om och respekterar zombiegenren, något som krävs för att man ska kunna driva med den på ett kärleksfullt sätt. Filmen är också konsekvent gjord som en komedi, den är inte alls skrämmande. Därmed slipper man problemet med vilket ben produktionen egentligen ska stå på. Zombieland vill underhålla med hjälp av skratt, that´s it! Eisenbergs nördiga redogörelser för sakernas tillstånd och detaljerade överlevnadslista kombinerat med Harrelsons överdrivna zombieslakt och coola framtoning skapar en kul inramning till själva storyn som väl inte är så mycket att orda om. Även den visuella delen lyser upp filmen, allt från den snygga öppningen till de fräcka effekterna. Lägg till ett tungt soundtrack och mycket är vunnet. Men tro nu inte att detta är en blodfattig film bara för att den inte skrämmer skiten ur en. Nej även de som gillar blod får sitt lystmäte. Blodfontäner, inälvor och annat slafs finns det gott om, men precis som i t ex äckelscenerna i Drag me to hell är det gjorda främst för att locka till (äcklade) skratt.

Skådespelarmässigt är detta Woody Harrelsons film. Den gode Woody är i storform när han formar Tallahassee till en variant av genombrottsrollen i Natural born killers, men här med ett bultande varmt hjärta under den tuffa ytan. Helt klart en av de bästa insatserna jag sett Harrelson stå för. Hans möte med Bill Murray är t ex härligt att skåda. Eisenberg är Harrelsons motsats I filmen, en lustig tönt som man kan skratta åt och med. Hans roll liknar de han spelade i The Squid and the Whale och Adventureland, vilket funkar alldeles utmärkt här.Stone och Brestlin står väl inte ut direkt i sina roller, men gör det de ska.

Sammanfattningsvis, Zombieland är utan tvekan en bagatell, men en ytterst underhållande sådan. När dessutom Bill Murray dyker upp i en skruvad cameo som tar en ända med förskräckelse känns resultatet riktigt bra.. Filmen ger sig inte ut för annat än att underhålla, så letar du efter sociala kommentarer a la Romero eller riktig skräck som i Fulcis filmer bör du leta annorstädes. Zombieland kommer att få dig att skratta om du är på rätt humör, men knappast leva kvar i ditt medvetande särskilt länge. Och det är väl helt ok en mörk och trist höstkväll.