Sämre än Mr Zombies första Halloweenfilm blir det väl knappast i remaketräsket. Han är ju en ganska talanglös regissör utan någon större smak- eller stilkänsla, men han lyckade ju i alla fall få till The Devil's Rejects. Kanske han ändå har hittat tillbaka till den form han hade då. Så vad ska man säga om denna produktion, kan vi vänta oss en uppgradering sen det förra magplasket eller hamnar vi i trakterna av … The Haunted World of El Superbeasto? Med tanke på hur skräckikoner som Jason Voorhees och Freddy Krueger misshandlats på senare tid är det ändå med viss tvekan jag kör igång denna remaken av Hallowen II från 2009..

Alla som sett John Carpenters mästerliga original från 1978 vet ju att Zombie tog sig en hel del friheter i sin tolkning av den första delen i Halloween-serien. Han ville fördjupa och förklara fenomenet Michael Myers, något som kanske inte föll så väl ut. Sak samma gäller del två. Förlagan för Zombies remake kommer från 1981 och bygger på ett manus av Carpenter. Regissören hette då Rick Rosenthal. I originalet tar berättelsen vid direkt efter slutscenen i del ett, ja man kan till och med säga att filmerna överlappar varandra. Laurie Strode (då spelad av Jamie Lee Curtis) är på väg till det lokala sjukhuset för att behandlas för de skador hon fått i mötet med Michael samtidigt som vår maskprydde seriemördare på något sätt undkommit och nu är på väg till samma sjukhus för att besöka Laurie en sista gång. Detta är upptakten till en riktigt bra uppföljare med en intensiv och härligt klaustrofobisk atmosfär. Rob Zombie väljer en något annorlunda väg när han drar igång sin version. Precis som i Rosenthals version verkar denna remake också ta vid där den förra filmen slutade. Vi möter en blodig och desorienterad Laurie Strode (Scout Taylor-Compton) vandrande ner för en gata i Haddonfield efter det att hon satt en kula i huvudet på sin galne bror Michael Myers. Här hittas hon av stadens sheriff Lee Brackett (Brad Dourif, japp det är han som gör rösten till Chucky). Laurie förs snabbt till stadens sjukhus tillsammans med övriga överlevare från Myers mördarstråt, däribland hennes bästa vän och tillka sheriff Bracketts dotter Annie (Danielle Harris) samt Michaels excentriske psykiater Dr. Samuel Loomis (Malcolm McDowell).  Samtidigt har Michael Myers kropp plockats upp för att föras till bårhuset, en uppgift som det ska visa sig inte kommer att vara helt enkel. Sen följer ett parti som till viss del liknar oginalet, fast ändå inte. Nåväl, två år senare – eller är det ett år senare – har saker och ting sakta återvänt till det normala för invånarna i Haddonfield. Laurie har flyttat in hos familjen Brackett, men även om hon rent fysiskt har återhämtat sig så lider hon fortfarande av hallucinationer och panikattacker. Den terapi hon går i verkar bara göra saker och ting värre och istället försöker Laurie dämpa sin ångest genom att partaja med sina polare. Annie är den som får ta ansvaret i familjen och hålla ett vakande öga över såväl Laurie som sin far samtidigt som hon måste bearbeta sina egna upplevelser. Den arrogante och egofixerade Dr. Loomis däremot har sett till att göra sig ett namn på tragedin genom att ge ut en bok med en hel del smaskiga detaljer. Utan intresse för offrens känslor far han land och rike kring för att synas och höras i alla sammanhang han kan. Och Michael då? Jo han är tillbaka på banan, nu under vägledning av visioner där han ser sin döda mor Deborah (Sheri Moon Zombie) och sitt yngre jag (Chase Wright Vanek) samt en vit häst! Deborah fungerar tydligen som någon slags andlig GPS för Michael och leder honom på vägen mot den blodiga familjeåterförening han så suktar efter.

OK, det här är en slasher och man kanske inte ska ta filmer av denna typ på för stort allvar. Problemet är bara att det handlar om en remake av Halloween. De två första delarna i serien är klassisk slasherhistoria och även om det senare gick utför för serien så förpliktigar ändå namnet. Det som räddade Zombies första remake var att den till viss del var trogen orginalet, så är dock inte fallet här. Istället försöker Zombie skapa en egen värld som skiljer sig från ursprunget. Detta behöver inte alltid vara fel och är ibland en frisk fläkt i nytolkningar, men då krävs det en regissör med det rätta handlaget. Zombie har förvisso visat tidigare att han i sina bästa stunder kan skapa en kall värld med fylld med udda karaktärer som faktiskt fångar ens uppmärksamhet. Här känns det dock som han inte riktigt tror på sitt eget projekt. I stället för att etablera en krypande obehagsstämning fläskar han istället på med brutalt våld och mängder med blod. Detta gör att Halloween 2 tyvärr aldrig blir spännande. I originalet räckte det oftast med att etablera en hotbild, där en ondskefull Michael lurade någonstans i skuggorna. Här får vi i stället återkommande repetitiva mordscener utan någon skrämseleffekt. Den klassiska Halloween-stämningen pyser snabbt ut i och med Zombies sätt att berätta sin historia på. Men Michael får ju hugga huvudet av en snubbe med en glasskärva I alla fall, så bra då. Dessutom är filmen överlastad med helt irrelevanta drömsekvenser som tillför absolut nada till själva berättelsen. Nu ska man väl inte avslöja för mycket, men jag kan väl ändå säga lite om den lama och virriga starten. Det visar sig nämligen att hela den inledande sjukhusepisoden, där Laurie jagas av Michael i mörka korridorer bara är en dröm. Jaha, så har detta vi ser verkligen hänt? Ska vi lägga någon som helst vikt vid detta? Nåväl, sen får vi veta att under de två år som följer har Michael tydligen bara drivit omkring på landsbygden, skaffat sig helskägg och munkjacka samt fått visioner av sin döda morsa. Eller vad är det han ser egentligen? Emellanåt befinner vi oss inne i huvudet på Michael men linjen mellan dröm och verklighet är så suddig att det är svårt att få något grepp om det ena eller andra.  Vi bjuds således på en rad poänglösa drömsekvenser som bara känns saggiga och drar ner tempot. Det känns som dessa slängts in bara för att Zombie ska kunna ge frugan Sheri en roll i filmen. Hon var väl OK i den första delen men här blir det otroligt krystat. Vi får t ex ta del av en scen där Deborah Myers besöker sin son på Smith’s Grove Sanitarium och där ger honom en vit plasthäst. Lille Michael ska tydligen tänka på morsan sin när han ser på denna figur. Varför är detta trams med, det var inget som nämndes i den första filmen. Alltså dessa återkommande sekvenser med Deborah, den unge Michael och hästen, filmade i något slags jobbigt vitt sken, känns mest som något märkligt pretentiöst nonsens för att fylla ut tiden.

Det är också ofrånkomligt att jämföra hur Zombie valt att porträttera huvudpersonerna här i förhållande till deras motsvarigheter i originalet och den första remaken. På något sätt känns det som regissören tröttnat lite på sitt persongalleri. Något liknande skedde ju även med karaktärerna i hans House of 1000 Corpses, vilka fick en rejäl make over till uppföljaren The Devil's Rejects. Då funkade det riktigt bra, detsamma kan man tyvärr inte säga nu. Alla huvudpersoner känns nu som rena karikatyrer. Hur kan det komma sig att Laurie och Annie plötsligt blivit så osympatiska och behandlar alla i sin omgivning som skit? Herrejävlar, jag sitter och hoppas att Michael ska göra slut på Laurie fortast möjligt. Jag hatar hennes ständiga skrikande och snörvlande och maniska utbrott. Bort med fanskapet!  Ingen känsla i Zombies regi här inte. Och vad har hänt med McDowells Dr. Loomis? Han har på något sätt förvandlats till ett egoistiskt svin. Man bryr sig inte ett dyft om hur det går för denne pajas, är det verkligen samme Loomis som i den första filmen? Michael Myers är nu en jätte a la Jason och man kan tro att det är Kane Hodder som lagt undan hockeymasken och axlat rollen som Michael, men namnet är Tyler Mane. I sin iver att ge den klassiska slasherikonen djup har Zombie dock lyckats sudda ut den skrämmande mystik som tidigare präglade denne själlöse mördarmaskin.  I Carpenters original var Michael Myers ren ondska, detta var den enda förklaringen till hans beteende. Att han på något sett ständigt lyckades överleva var utifrån detta perspektiv lättare att acceptera. Zombie vill däremot ge Michael en psykologisk profil grundad utifrån hans trassliga white trash-uppväxt, men i och med detta blir hans väldiga styrka, återkommande grymtningar och synliga odödlighet mer svårsmält än någonsin. Här lyfter Michael bilar och slår sig genom väggar likt Hulken, skrattretande. Om man ska hitta något positivt så får det bli Brad Dourifs gestaltning av Sheriff Brackett. Dourif gör en god insats under den tid han får. Att följa Bracketts succesivt stegrande desperation och slutliga sammanbrott är en av filmens få positiva inslag. Inte ens foto eller soundtrack lyfter filmen. The Moody Blues gamla låt Nights in White Satin spelas titt som tätt. Ja, det var säkert någon intressant symbolik här, men måste det tjatas om och om igen? Och vad är vitsen med att t ex låta kameralinsen vara fläckad med vatten genom en hel lång scen, bara irriterande.

Rob Zombie har onekligen satt sin egen prägel på Halloween 2, synd bara att det inte blev bättre än såhär. Visst, man får sin beskärda del av blod och action, men det berör inte. Spänning och skrämseleffekter lyser med sin frånvaro och inslagen med drömsekvenser går en på nerverna. Dessutom är rolltolkningarna bedrövliga och inte trovärdiga för fem öre. Rob Zombie har helt enkelt gjort bort sig totalt här. Om du vill ha en film att skratta åt pga det kapitala magplasket, ja då kanske du kan slösa tid på denna rulle. Annars kan du med gott samvete stå över.