Detta är en debutfilm från den engelske regissören Joe Cornish. Tidigare har han tydligen haft en mindre framgångsrik karriär som komiker bakom sig. Anslaget känns vid första anblick i och för sig ganska enkelt, en historia klart inspirerad av sci-fi-skräckisar av b-snitt från 80-talet i kombination med nutida socialrealistiska filmer om ungdomar på samhällets skuggsida. Men detta är i första hand en skräckkomedi. Filmen har t ex sålts genom att skylta med Edgar Wrights namn som exekutiv producent, alltså mannen som regisserat filmer som Shaun of the Dead, Hot Fuzz och Scott Pilgrim vs. the World. Gillar du filmer som dessa går säkert Attack the block hem, då Wrights ande lyser igenom på flera ställen.

Filmen öppnar lite som jag förväntat mig, men tar sen en vändning som jag först stör mig på men allteftersom fastnar för. Attack The Block utspelar sig I Brixton, en av Londons mer slitna stadsdelar. Hit har sjuksköterskan Sam (Jodie Whittaker) nyligen flyttat, något hon ångrar en kväll när hon är på väg hem. Hennes väg krossas då olyckligtvis av ett lokalt ungdomsgäng på glid. Av någon anledning får de för sig att råna den ensamma kvinnan och därmed ta steget från att sälja röka i gathörnen och trakassera människor i sin omgivning till att bli fullfjädrade kriminella. Stämningen blir snabbt otäck när de fem maskerade ligisterna i mörka huvtröjor hotar Sam med sina knivar. Men plötsligt vänds deras uppmärksamhet åt ett annat håll när ett föremål kommer fallande från skyn och kraschar rakt genom taket på en bil. Naturligtvis är gängets första instinkt att ta sig in i den träffade bilen för att se om de kan lägga beslag på något av värde. Gruppens ledare, den tystlåtne men tuffe Moses (John Boyega) kryper in I bilen men blir där riven av någon egendomlig varelse. Uppretad beslutar han sig för att ha ihjäl djuret och gänget spårar det till ett närbeläget skjul där Moses såklart dödar det utan pardon livligt påhejad av sina kumpaner. När de upptäcker att det verkar röra sig om någon utomjordisk varelse de snubblat över växer drömmen om berömmelse och de släpar tingesten med sig tillbaka till det kvarter de bor i och hem till den lokale knarklangaren Hi-Hatz (Jumayn Hunter) och hans kumpan Ron (Nick Frost), som brukar ha koll på saker. Det visar sig snart vara en riktigt dålig idé. På något sätt drar den döda varelsen till sig andra utomjordingar som nu plötsligt kommer nerfallande i en strid ström. Gänget ser dessa som inkräktare i kvarteret och beslutar sig för att göra processen kort med dem. Vad de emellertid inte vet är att det inte är varelser av samma typ de redan haft ihjäl som de nu ställs inför, nej här snackar vi om något helt annat. Plötsligt tvingas våra ligisthjältar sluta upp tillsammans med sitt tidigare rånoffer Sam för att tillsammans försöka försvara sitt hyreshus i en kamp på liv och död.

Till en början kan Attack the block ge ett lite förvirrat intryck. Det är en hel del personer att hålla reda på och i och med att det är ligistgänget som faktiskt är de egentliga antihjältarna tar det ett tag att greppa vad för typ av film det egentligen handlar om. Men man hinner egentligen inte fundera på detta så länge för Joe Cornish lägger in högsta växel redan från start och slår sen inte av på takten. Några djuplodande karaktärsstudier eller längre dialoger får vi inte utan snarare en film som snabbsprintar sig fram, fylld med action, humor och blod. I förbigående snappar vi emellertid bl a upp information om Moses trassliga familjesituation, Rons företagsproblem och de komplicerade relationerna inom gänget. I Basement Jaxx sällskap har man således inte tråkigt, det händer något konstant. Vi får en rejäl dos av monsteraction, humor a la Shaun of the dead och effekter man inte trodde kunde förekomma i filmer på denna nivå.  Utomjordningarna ser riktigt bra ut. Oftast tenderar filmskapare att imitera tidigare skapelser när de gör filmer av denna typ men så är inte fallet här. Vi får som omväxling bläcksvarta gorillaliknande håriga varelser med glödande gap och som kan skrika riktigt högt. Väldigt fräckt på sitt sätt. Till detta får vi ett passande soundtrack skapat av Basement Jaxx.

Men det som kanske främst lifter Attack the block är det oväntade greppet att sätta ett gäng osympatiska majarökande ligistungar I någon slags hjälteroll. Detta har tydligen retat upp en del människor som tycker att Cornish slår mynt av ett samhällsproblem där han utnyttjar stereotyper av färjade ungdomar på glid på ett osmakligt sätt. Så är inte fallet, detta är ett friskt nytänkande och det finns även en tanke bakom för den som orkar skara lite på ytan. Ser man till skådespelarinsatserna är det faktiskt de okända ungdomarna som står ut och ger sina rollfigurer kött och blod. Det är här Cornish verkligen ger prov på sin känsla som regissör. I början är gängmedlemmarna endast standardkarikatyrer: den dystre ledaren, nörden, tjötröven. Man verkligen hatar dem och hoppas att de ska dö en kvalfull död, ligistjävlar!  Men allteftersom filmen fortlöper växer de som karaktärer och våra känslor för dem förändras. Denna förändring känns dessutom ganska trovärdig och inte typiskt Hollywood-konstruerad. Det är inte så att de blir bättre människor egentligen, det är snarare att vi får en relation till dem som går längre än vad vanliga stereotyper medger. Antagligen är det detta en del retar sig på, att kidsen inte visar sig vara goda innerst inne i slutändan, men de växer faktiskt som människor och inser att ibland får man faktiskt ta konsekvenserna av sina handlingar.  Boyega, som spelar den plågade Moses med sin mörka bakgrund, är den som lyser klarast i ensemblen. Han är butter och vresig filmen igenom och vägrar t ex att be rånoffret Sam om ursäkt för vad gänget gjort. Dock är det han som kommer med de bästa idéerna och leder kampen mot monstren. Men även de andra i gänget förtjänar beröm, särskilt Alex Esmails komiska gestaltning av den fyrverkeribesatte Pest och Luke Treadaways pundiga outsider Brewis. Det känns nästan som de faktiskt spelar sig själva och är passande icke politiskt korrekta. Det enda kända ansiktet i filmen är väl Nick Frost, känd från bl a Shaun of the Dead och på senare tid Paul och The Adventures of Tintin, som spelar den sympatiske knarklangaren Ron. Det är Frosts figur som i huvudsak får stå för de komiska inslagen.  Jodie Whittaker gör inte bort sig som Sam heller, ja man till och med kan stå ut med de två små snorungarna som kallar sig Probs och Mayhem (Sammy Williams och Michael Ajao) som gör allt för att få hänga med de äldre grabbarna.

Om man vill så kan man se Attack the block inte blott och bart som en actionladdad sci fi-skräckis, här finns även element av sociala kommentarer till situationen i det brittiska välfärdssystemet. Cornish använder rymdinvasionen som en slags symbolisk katalysator för den djupt rotade misstro som finns bland de unga i de engelska städernas fattigare stadsdelar och förorter och som t ex fick London att brinna under upploppen sommaren 2011. Tyvärr är det nog många i verkliga livet som, liksom Moses, skyller sin egen kriminalitet på samhället utan att se till sitt eget ansvar. I ett tragikomisk scen skyller han inte bara våldet och drogerna i kvarteret på regeringen, utan även rymdinvasionen är ett statligt försök att ta död på landets fattiga färgade invånare eftersom de inte var snabba nog att ha ihjäl varandra. Men Cornish målar inte bara upp en svart framtidsbild, han ger även en strimma av hopp. Framför allt märks det i Moses självpåtagna kamp mot utomjordingarna. I det första skedet försöker han bara undkomma hotet genom flykt, han vill inte inse att han har med saken att göra. Men i längden går det inte att gömma sig utan man måste ta tag i problemen och man gör bäst i att göra det tillsammans. Så kampen mellan gänget och monstren kan ses som en metafor för att de mörka krafter som låser fast människor i en negativ livssituation inte bara går att blunda för utan medvetet måste bearbetas på ett positivt sätt.

Attack the Block är definitivt inte en perfekt film. Det tar ett tag innan man kommer in i själva handlingen och de stereotypa porträtten i början kan lätt få förväntningarna att dala. Den väldigt speciella londonslang som ungdomarna pratar är visserligen charmig på sitt sätt men gör det ibland svårt att fatta vad som sägs. Möjligtvis kanske slutet kunde varit ännu lite mer spektakulärt, men i det stora hela är detta mindre anmärkningar.

Sci fi-genren kan i mångt och mycket kännas en aning urvattnad. Ett par av de senare storproduktionerna som Super 8 och Cowboys & Aliens har i ärlighetens namn inte känns särskilt spännande. Utifrån detta är det synd att den film som verkligen lyckas pumpa in lite nytt blod i genren, nämligen Attack the block inte alls fått samma uppmärksamhet och spridning som de två förstnämnda storbudgetfilmerna.  Cornishs film är i grunden en enkel och opretentiös film som ger en stunds underhållning kryddad med inslag av reflektioner kring dagens relationer mellan olika etniska och sociala grupper. Greppet med att våga bryta med det gängse hjälteupplägget och gå sin egen väg samt balansen mellan action, skräck, humor och social svärta gör att Attack the block står ut i mängden av liknande filmer. Vill man se en film av detta slag så är Attack the block att rekommendera framför både Super 8 och Cowboys & Aliens. Här kan t ex bara nämnas att där J.J. Abrams ger sina karaktärer en lovande presentation men sen glömmer bort dem i allt tumult när rymdvarelserna anfaller håller Cornish fast sitt fokus på sina huvudpersoner och deras utveckling. Detta bådar gott för hans framtida verk.