Skräckkomedi

Ni som är insnöade på skräck vet ju att det alltid funnits en märklig koppling mellan just skräck- och komedigenren. Det nervösa skrattet fungerar som en sköld, ett sätt att försöka intala sig och andra i omgivningen att jag är minsann inte rädd, det som händer är bara lustigt.

Happy tree FriendsDet kan röra sig om allt från att ta en tur i bergochdalbanan till att ta del av en spökhistoria vid lägerelden en mörk natt.  Alfred Hitchcock påpekade en gång i tiden att skräck- och humorgenren kan ses som siamesiska tvillingar, förenade av det typiska nervösa skrattet. Att humor och skräck passar bra ihop har filmskapare länge varit medvetna om, i båda fall kan gränserna för det politiskt korrekta tänjas till det yttersta och även överskridas. Inom både humor- och skräckgenren har man ofta fått möjlighet att bryta mot tabun och utmana rådande normer och värderingar. Således är det inte konstigt att en cross-over mellan dessa båda genrer uppstått, skräckkomedin. Det som kännetecknar just denna form av underhållning är kombinationen av överdrivna komiska inslag och chockerande brutala skräckscener. Framför allt det vi brukar kalla svart humor brukar kopplas till skräckskildringar av olika slag. Att komiska situationer uppstår i skildringar av livshotande situationer eller att personer i dessa lägen levererar en dråplig replik är således något man kan förvänta sig i dessa sammanhang. Publiken ges härmed möjlighet att skratta åt den egna obehagskänslan.

 

Barndomsminnen

GhostbustersEn skräckkomedi behöver emellertid egentligen inte nödvändigtvis alltid vara en skräckfilm, 1940- och 50-talets Abbott och Costello-rullar var t ex rena komedier, liksom Mel Brooks ”Young Frankenstein” från 1974, Joe Dantes ”Gremlins” 1984, Ivan Reitmans ”Ghost Busters” från samma år eller ”Scary movie”-filmerna från 2000-talet. Dessa filmer är i första hand inte ute efter att skrämmas. Mer typiska skräckfilmer är då Roman Polanskis “The Fearless Vampire Killers / Dance of the Vampires” 1967, Steve Miners ”House” 1986, Peter Jacksons ”Braindead” 1992 och Edgar Wrights “Shaun of the Dead” 2004.  Väldigt många skräckfilmer har faktiskt komiska inslag, vi kan hitta exempel på detta i så skilda filmer som Wes Cravens brutala ”Last House on the Left” och John Landis ganska uppsluppna ”An American Werewolf in London”. Inte sällan är det väl just de komiska inslagen som från början fick många att få upp ögonen för just skräck. Som liten kanske man växte upp med de amerikanska 60-talsserierna ”The Munsters” och ”The Addams Family” på TV. The Munsters The Munsters var exempelvis till formen en traditionell sitcom om en helt ovanlig arbetarklassfamilj bestående av monster inspirerade av Universal Studios klassiska monsterfilmer från 1930- och 40-talet. Serien fick även en spin-off som gick mellan åren 1988 -1991, ”The Munsters Today”. The Adams family handlar istället om en ganska makaber överklassfamilj i en gotisk miljö, vilka besitter märkliga förmågor. Serien resulterade i två ganska framgångsrika filmer från 1990-talet, Barry Sonnenfelds ”The Addams Family” 1991 och ”Addams Family Values” 1993, På 70-talet var det säkert många The Adams Familysom läste serietidningar som Scooby Doo eller såg den tecknade motsvarigheten från Hanna-Barbera Productions på TV. Scobby Doo som TV-serie har gått i omgångar från 1969 fram till idag och inklusive alla spin-offs har hundratals avsnitt av skiftande kvalitet producerats. Även denna serie har filmatiserats, senast på 2000-talet, då två spelfilmer gick på bio och två stycken producerades för TV. Ja, och på tal om TV-skräck så får vi ju inte glömma den tecknade Draculaparodin ”Count Duckula” från 80-talet, vilken blev väldigt populär band många barn.

The Vault of HorrorFör de lite äldre gav oss t ex 80-och 90-talet TV-serier som ”Tales From the Darkside” och ”Tales From the Crypt”. Tales From the Darkside producerades av zombie-legenden George A. Romero och gick mellan åren 1983 – 1988. Serien bestod av ett antal skräckepisoder med inslag av science fiction, fantasy samt svart humor. Idén till serien kom från Romeros film ”Creepshow” 1982, en film som präglades av samma makabra humor som fanns i de gamla serietidningarna från 1950-talet utgivna av EC Comics, ”Tales From the Crypt” och ”The Vault of Horror”. Vissa avsnitt av Tales From the Darkside skrevs av eller utifrån verk från kända skräckförfattare, bland dem Stephen King, Harlan Ellison och Clive Barker. Serien följdes också av filmen ”Tales From the Darkside: The Movie” 1990. Tales From the Crypt, var en amerikansk skräckserie som ursprungligen sändes av HBO 1989-1996. Serien var även den baserad på de klassiska skräckserierna från EC Comics och avsnitt inleddes av värden "The Tales From The CryptCrypt Keeper", ett ruttnande lik som spred morbida skämt och ordvitsar omkring sig. Flera idag kända skådisar gästade seriens, bl a Demi Moore, Brad Pitt, Joe Pesci. Många av gäststjärnorna regisserade också några avsnitt, bland andra Tom Hanks och Arnold Schwarzenegger. Även flera kända regissörer medverkade också, t ex av seriens producenter, Walter Hill, Richard Donner och Robert Zemeckis. Andra som har regisserat avsnitt av serien är Tobe Hooper och Tom Holland. Tales From the Crypt gav även upphov till tre filmer Ernest R. Dickersons ganska underhållande ”Tales From the Crypt: Demon Knight” 1995 samt de mer tveksamma produktionerna ”Bordello of Blood” av Gilbert Adler 1996 och Avi Neshers ”Ritual” 2001.

 

Skräcken i skrattspegeln

Washington Irwing - The Legend of Sleepy HollowBlandningen av skräck och humor är inget nytt påfund. Fenomenet har säkert funnits lika länge som berättartraditionen.  Om vi ska ta ett hyfsat tidigt exempel kan den amerikanske författaren Washington Irvings novell ”The Legend of Sleepy Hollow" publicerad 1820 här nämnas.  The Legend of Sleepy Hollow brukar av många betraktas som den första stora skräckkomedihistorien. Historien utspelar sig på 1790-talet i en liten isolerad dalgång kallad Sleepy Hollow.  Till den lilla koloni av holländska bosättare som slagit sig ner där kommer den excentriske och extremt vidskeplige skolläraren Ichabod Crane för att undervisa barnen i samhället. Crane blir snart förälskad i den rike bonden Baltus Van Tassels 18-åriga dotter Katrina, vilket inte uppskattas av hans konkurrent Abraham "Brom Bones" Van Brunt. På väg hem en kväll från en fest hos Van Tassel blir Crane plötsligt jagad av en huvudlös spökryttare, enligt en lokal legend på jakt efter sitt förlorade huvud. Vad som sen händer med Crane får man inte veta, men han hittas aldrig igen. Katrina gifter sig därför med "Brom Bones", vilken man kan anta har med ryttaren och Cranes försvinnande att göra. Berättelsen har inspirerat en mängd filmatiseringar, mest känd är kanske Tim Burtons ”Sleepy Hollow” 1999. En av de mest kända och populära litterära skräckkomedierna är Oscar Wilde - The Canterville Ghostutan tvekan den irländske författaren och poeten Oscar Wildes novell ”The Canterville Ghost”, först publicerad i tidskriften The Court and Society Review 1887. I novellen möter vi sir Simon de Canterville som i 400 år framgångsrikt har spökat på sitt slott i England. Men när en nymodig amerikansk ambassadörsfamilj köper slottet och flyttar in är det slut med det roliga. Ingen blir rädd, och mot inkräktare med sådan brist på respekt mot traditionerna krävs hårdare tag. Sir Simon sätter igång en kampanj för att få dem ut ur huset, men det går inte riktigt som han tänkt sig. Oscar Wildes klassiska spökhistoria präglas av författarens bländande humor och härliga satir, där den gotiska stämningen blandas med komiska infall. Novellen har både satts upp på otaliga teaterscener och filmats ett antal gånger.

Christopher Moore - Practical DemonkeepingMen det är väl främst på senare år man klart och tydligt kan märka ett rejält uppsving för den litterära skräckkomedin. Gillar man absurda historier med komiska skräckelement bör kanske den amerikanske författaren Christopher Moore kollas upp. Ett typiskt exempel på hans författarskap är romanen ”Practical Demonkeeping” 1992. I denna humorisiska, men ganska komplexa historia, möter vi ett av de mer udda paren i litteraturhistorien. Travis O'Hearn, är en ung man runt 20 som 70 år tidigare vann evig ungdom då han slog sig samman med demonen Catch. Problemet är att Catch har en förmåga att käka upp människor i sin omgivning när han är hungrig, något som Travis med förskräckthet inser att han har svårt att förhindra. En annan bok av Moore i samma anda är zombiejulberättelsen ”The Stupidest angel: A heartwarming tale of Christmas terror, Version 2.0” 2004. Sen förtjänar även hans vampyrromaner att nämnas: “Bloodsucking fiends: A love Story” 1995, “You suck: A love story” 2007 samt ” Bite me: A love story” 2010. Är man sugen på att läsa om yuppie-vampyrer I Londons modevärld kanske “Suckers” 1993 av Anne Billson kan vara något. Den amerikanske författaren D. Harlan Wilson har också bidragit till skräckkomedigenren, bl a med sin roman dystopiska science fiction-roman ”Dr. Identity” 2007. Boken handlar om ett framtida samhälle där människor skapar robotkopior av sig själva för att ta hand om tråkiga eller rutinmässiga arbeten. Huvudperson är den engelske professorn Dr. Blah och hans psykotiska robot Dr. Identity, vilka är på flykt undan lagen sedan Dr Identity under en arbetsdag haft ihjäl ett antal människor på Dr Blahs universitet. Boken är späckad med överdrivet ultravåld i sann splatterfilmsanda. I den amerikanske författaren David Wongs roman ”John Dies at the End” 2007 (först publicerad på nätet 2001) får vi följa polarna John and Dave, vilka efter att ha intagit den mystiska drogen "Soy Sauce" börjar se övernaturliga fenomen och hamnar i strid med demoner. Wongs historia har också filmatiserats i regi av Don Coscarelli 2012. Att zombiegenren fått ett Max Brooks - Zombie Survival Guideuppsving under de senaste åren märks inte bara på vita duken, ett antal böcker som bygger på detta tema har också utgivits.  Möjligtvis ska Max Brooks överlevnadshandbok ”Zombie Survival Guide” 2003 kanske inte ses som en humorbok utan som en livräddare I nöden, men kul är den ju. Mest uppmärksammad av den senare tidens litterära skräckkomedier är nog Seth Grahame-Smiths tolkning av Jane Austens klassiska romantiska drama “Pride and prejudice” 1813. Grahame-Smiths version från 2009 “Pride and prejudice and Zombies” följer originalet närmast exakt i handling och stilistiskt upplägg men lägger till zombier och blodigt våld. Denna udda korsning skapar en ytterst komisk hybrid.  Mer zombies bjuds vi på i S.G. Brownes ”Breathers: A zombie lament” 2009, en romantisk zombiekomedi om stackars odöda med anpassningsproblem till en värld som inte kan acceptera deras … böjelser.

 

Mysrysliga matinéer på den gamla "goda" tiden

Om man ser till skräckfilmshistorien hittar vi faktiskt rötterna till dagens skräckkomedier på det tidiga 1900-taletss teaterscener. Under denna tid började pjäsförfattare att krydda sina uppsättningar med skräckelement för att locka ny publik. Resultatet blev i grunden ganska fåniga spökhus- och monsterhistorier som t ex Paul Dickeys och Charles W. Goddards Broadway-pjäs ”The Ghost Breaker” 1909, Mary Roberts Rineharts och Avery Hopwoods pjäs ”The Bat” 1920, John Willards teateruppsättning ”The Cat & The Canary” 1922 och Ralph Spences slapstick-komedi ”The Gorilla” 1925. Flertalet av dessa teaterpjäser kom att ligga till grund för en rad stumfilmer som utkom under 1920-talet. Till skillnad från flera andra skräckfilmsgenrer så ligger den huvudsakliga inspirationskällan till skräckkomedin inte främst i litterära förlagor utan snarare hittar man den i olika teaterpjäser. Ett av de tidigaste exemplen på detta faktum The Ghost breakers (remake)är Cecil B. DeMilles och Oscar Apfels film ”The Ghost Breaker” 1914, vilken är baserad på Dickeys och Goddards.pjäs. Vad som var speciellt med DeMilles och Apfels stumfilmsrulle var att publiken, precis som är fallet med pjäsen, skulle lockas mer av skrämseleffekterna än de rent komiska inslagen. The Gost breaker blev en hyfsad framgång vilket ledde till ett par stycken remakes under de kommande årtiondena, Alfred E. Greens ”The Ghost Breaker” 1922, George Marshalls ”The Ghost Breakers” 1940 med bl a Bob Hope and Paulette Goddard i rollistan samt ”Scared Stiff” 1953. Den första riktiga skräckkomedin, som faktiskt tog de skrämmande inslagen mer på allvar, var D. W. Griffiths ”One Exciting Night” 1922, en stumfilm med gotisk känsla som handlade om mordet på en spritsmugglare och försöken att lösa denna mordgåta. Liksom The Ghost breaker bygger Griffiths film på en teaterförlaga, nämligen Rineharts och Hopwoods pjäs ”The Bat”. En liknande mordmysteriefilm vid namn just ”The Bat” 1926, regisserad av Roland West, byggde på samma förlaga. Wilbur Cranes historia om en galen vetenskapsman sattes upp som ”The Monster” 1924. 1927 kom Alfred Santell filmatisering av Ralph Spences ”The Gorilla”, en film som kretsar kring ett mord som kanske begåtts av en gorilla! Denna osannolika historia var tydligen så bra att den förtjänade en remake av Allan Dwan 1939, med bl a The Ritz Brothers och Bela Lugosi i rollistan. The Cat and the canaryEn annan film som byggde på en svarthumoristisk pjäs från 1920-talet var den tyske expressionisten Paul Lenis filmatisering av ”The Cat and the canary” 1927. Filmens handling kretsar kring turerna runt arvet efter en miljonär och utspelas i en gammal spöklik herrgård. Typiskt för alla dessa tidiga stumfilmer är att avvägningen mellan komik och skräck var ganska ojämn, skräckelementen är helt enkelt inte så framträdande i dessa tidiga produktioner. Efter första världskrigets alla fasor var det nog en mild form av rysligheter folk ville ha och skräckkomedierna drog därför helt klart mer åt humor än skräck. Ett undantag från detta är Roland Wests filmversion av Crane Wilburs pjäs ”The Monster” 1925. Filmen är egentligen ett tidigt exempel på sci-fi-skräck med en galen vetenskapsman (Lon Chaney Sr.) som skurk. Men dramatiken mildras av hur Johnny Arthur porträtterar den fege anti-hjälten Johnny Goodlittle.

 

!930-, 40- och 50-talet var i mångt och mycket skräckkomedins guldålder, fast någon riktig skräck var det nog egentligen inte tal om. Visst förekom monster av allehanda slag, men våld och blod lyste med sin frånvaro. Inte så konstigt kanske att humorn stod i förgrunden, då dessa decennier präglades av klassiska komiska fenomen som Laurel and Hardy (Helan & Halvan), The Three Stooges samt Abbott och Costello. Skräckelementen fanns väl bara till namnet i Laurel och Hardys spökhusfilm ”A Live ghost” 1934 och i ”A-Haunting we will go” 1942. Framför allt kanske man tänker på Abbott och Costello när det gäller skräckkomedier från 40- och 50-talet. 1940 fick komikerduon kontrakt med Universal Studios och det är således inte så Abbott and Costello Meet Frankensteinkonstigt att flera av filmstudions klassiska monster gästspelade i ett par av deras filmer. Vi har t ex Charles Bartons ”Abbott and Costello Meet Frankenstein” 1948 och ”Abbott and Costello Meet The Killer: Boris Karloff” 1949, Charles Lamonts ”Abbott and Costello Meet the Invisible Man” 1951, ”Abbott and Costello Meet Dr. Jekyll And Mr. Hyde” 1954 samt ”Abbott and Costello Meet The Mummy” 1955. The Three Stooges ägnade sig ofta också åt någon form av skräckkomedi,. Uppåt 25 stycken kortfilmer av detta slag blev det sammanlagt, bl a ”Idle Roomers” 1944 och 3-d - filmen ”Sppoks!” från 1953 kan här nämnas. Vi har naturligtvis också alla remakes av 20-talsfilmerna men även nyproducerade historier som t ex Gordon M. Douglas skruvade ”Zombies on Broadway” 1945, en film om två killar som vill göra reklam för en nyöppnad nattklubb genom att hämta hem en äkta zombie från den karibiska ön San Sebastian.

 

Corman höjer ribban

Under 1960-talet började den svarta humorn på allvar göra sig märkbar inom skräckkomedin och filmerna präglades nu allt mer av ett traditionellt skräckfilmskoncept. En av de drivande krafterna The Little Shop of Horrorbakom denna utveckling var den klassiske b-filmsregissören Roger Corman. Han är väl mest känd för sina gotiska skräckfilmer med övernaturliga teman, men Corman drog sig inte för att ibland blanda in humor i sina produktioner. För det stora flertalet är kanske Corman är mest känd för att ha regisserat originalet av ”The Little Shop of Horrors” 1960. Filmen handlar om en blomsterbutik där ett av affärsbiträdena lyckas odla fram en märklig köttätande växt. Affärsinnehavaren inser snart att denna märkliga planta, Audrey Jr., kan locka kunder till hans butik, problemet är bara att växten blir allt glupskare och snart börjar tugga i sig människor. 1982 skulle Cormans film komma att sättas upp som Broadwaymusikal av Alan Menken, en föreställning som kom att inspirera Frank Oz remake ”Little Shop of horrors” 1986. Andra filmer som visar på hur Roger Corman använde humor i sina produktioner var t ex ”Tales of Terror” 1962, en episodfilm i tre akter där bl a Vincent Price, Peter Lorre och Basil Rathbone är huvudpersoner i några filmatiserade Poe-noveller. I samma anda är Cormans filmatisering av Poes dikt ”The Raven” 1963, en gotisk b-skräckis med komiska inslag och med de gamla favoriterna Price, Lorre, och Karloff i The Fearless Vamire Killersrollistan. En av de bättre skräckkomedierna alla kategorier kom 1967, nämligen Roman Polanskis vampyrhistoria ”The Fearless Vampire Killers / Danceof the Vampires”. Detta är en film med vackert foto och en atmosfärisk gotisk stämning kryddad med underfundig humor. Filmen handlar om professor Abronsius och hans assistent Alfred som är ute efter att förgöra en slovensk vampyrfamilj. Saker kompliceras dock då greven bjuder in, och fångar dem i sitt slott och erbjuder dem att gå med i sin vampyr klan. Om man talar om verklig skräck så är det väl den historia som följde på denna film Regissör Polanski förälskade sig nämligen i skådespelerskan Sharon Tate som spelade Sarah Shagal i filmen. 1968 gifter de sig men bara ett år senare mördades den då gravida Tate tillsammans med fyra vänner av den s k Mansonfamiljen.

 

Men naturligtvis fanns det under 60-talet fortfarande en mängd film- och TV-produktioner med skräckanknytning som fortfarande hade som huvudsyfte att roa i stället för att oroa. I Jules Bass ”Mad monster party” 1967 t ex spelar Boris Karloff Baron Boris von Frankenstein som har beslutat sig för att gå i pension. Han bjuder därför in alla klassiska filmmonster till sitt slott för att meddela detta och samtidigt avslöja vem han utsett till monstrens nye härskare. Ja, och så får vi väl inte glömma (eller det kanske vi ska) att den amerikanska 60-talsserien av korkade ungdomsfilmer som går under namnet ” Beach party” också innehöll en ”skräckkomedi”. Visserligen saknar Don Weis ”The Ghost in the invisible bikini” 1966 (den sjunde Beach party-filmen) någon anknytning till stränder, men vi bjuds på ett hemsökt hus, Boris Karloff.och Nancy Sinatra. Slutligen kan väl bara poängteras att det just var på 60-talet som vi fick TV-serier som The Munsters, The Adams Family och Scooby Doo.

 

Massor av B-film

Under 1970-talet skulle skräckkomedin få en ny och tidstypisk prägel som till viss del kom att bli ett karaktäristiskt kännetecken för denna genre framöver. Tidigare hade skräckkomedierna varit humoristiska på ett ”seriöst” sätt, om de var ofrivilligt komiska så var det inte regissörens mening. Nu fick vi emellertid skräckkomedier som medvetet var gjorda på ett taffligt sätt för att härigenom driva med hela genren på ett ironiskt sätt. Att klassas som skräpkultur blev ett mål i sig, Regissörerna sökte medvetet en roll utanför kulturetablissemanget och ville snarare provocera omgivningen med sina ofta skrattretande produktioner. Redan under 1960-talet hade denna trend inletts med amerikanska TV-serier som ”Batman” och ”Gilligan's Island” och under 70-talet följde en uppsjö av liknande produktioner som ”CHiPs” och ”Fantasy Island”. Vad gäller biofilm är denna trend kanske framför allt representerad av regissören John Waters och The Abominable Dr. Phibesfilmer som ”Pink Flamingos” 1972, ”Female Trouble” 1974, Desperate Living 1977”, ”Polyester” 1981, ”Hairspray” 1988, ”Cecil B. Demented” 2000 och ”Dirty Shame” 2004. Ser vi till skräckfilmsgenren har vi t ex Robert Fuest ”The Abominable Dr. Phibes” 1971, där en absurt överspelande Vincent Price porträtterar en organist som är ute efter hämnd på de nio läkare som inte lyckats bota hans hustru från en dödlig sjukdom. Hämnden består i att låta de skyldiga drabbas av de tio plågor som hemsökte Egypten under israelernas slaveri där. Filmen fick en uppföljare 1973 ”Dr. Phibes Rises Again”. I samma anda var Carl J. Monsons exploitation-doftande film ”Please don't eat my mother” 1973, en rulle som handlar om en snubbe som i sin ensamhet blir polare med en köttätande växt, vilken till hans förskräckelse gillar att käka upp kvinnor på löpande band. Monsons film är klart inspirerad av Roger Cormans ”The Little Shop of Horrors” från 60-talet. En av de mest framgångsrika filmerna i skräckkomedigenren, ja överlag får man väl säga, är Jim Sharmans skräckkomedi-musikal ”The Rocky Horror Picture Show” 1975, en filmatisering av The Rocky Horror Picture ShowRichard O'Briens teatermusikal ”The Rocky Horror Show” som hade premiär 1973. The Rocky Horror Picture Show är den film som gått upp som premiär på biografer världen över under längst tidsperiod. Filmen är en Frankenstein-variant och handlar om den transsexuelle Dr. Frank N. Furter (Tim Curry) som lyckats återuppväcka en död människa, vilken får namnet Rocky Horror. När vi ändå är inne på märkliga skapelser måste ju John De Bellos ”Attack of the Killer Tomatoes” 1978 nämnas. Detta är en b-filmernas b-film, gjord på en budget under $ 100 000. Filmen handlar helt enkelt om tomater som av någon anledning gör uppror mot mänskligheten. Man kan se den som en parodi på bl a Hitchcocks ”Fåglarna” och Spielbergs ”Jaws”. Attack of the killer tomatoes har märkligt nog fått hela tre uppföljare: ”Return of the Killer Tomatoes!” 1988, ”Killer Tomatoes Strike Back!” 1990 samt ”Killer Tomatoes Eat France!” 1991. Inte nog med det, en remake sägs vara på väg 2011.

Troma EntertainmentMen mest associerad med det sena 70-talets och framför allt det påföljande 80-talets skräpkulturella skräckfilmsvärld är nog ändå det amerikanska filmbolaget Troma Entertainment och dess produktioner Tromafilmerna är verkligen något som delat publiken i två läger, antingen gillar man dem för deras löjeväckande men komiska b-filmskaraktär eller så hatar man dem för deras medvetet simpla och kvalitetslösa upplägg.  Troma är USA:s äldsta oberoende filmbolag och grundades 1974 av Lloyd Kaufman och Michael Herz, vilka också regisserat flera av bolagets filmer. Filmbolaget har enbart satsat på att producera lågbudgetfilmer av b-karaktär med okända skådisar i huvudrollerna. Produktionerna bygger inte så mycket på genomtänkta manus utan koncentrerar sig istället på att leverera överdrivet våld, slafsiga splattereffekter, sex, kroppsvätskor av allehanda slag samt en hel del naken hud. Detta serveras med en rejäl portion svart humor. Det är således det spektakulära men ofta komiska våldet som lockar med en Tromafilm och inte en seriös handling. Trots filmbolagets dåliga rykten har faktiskt skådisar som Kevin Costner och Samuel L. Jackson medverkat i bolagets filmer, något de nog inte gärna talar högt om. Visst ärTromas produktioner till allra största del ren dynga, men faktum är att det finns en hel del samhällskritik i botten av vissa filmer, något som inte är så vanligt för skräckfilmsgenren. En av deras första filmer som fick en viss uppmärksamhet var Joel M. Reeds ” Blood Sucking Freaks” 1976, men annars är 80-talet Tromas storhetsperiod. Filmer som fått ett någorlunda ”hyfsat” omdöme är Kaufmans urbanoia-orienterade ”Mothers day” 1980, Richard W. Haines / Michael Herz / Samuel Weils radioaktiva ”Class of Nuke 'Em High” 1986, Bob Dahlins monsterfilm ”Monster in the closet” 1986 (med bl a John Carradine), Lloyd Kaufmans / James Gunns Shakespeare-tolkning ”Tromeo and Juliet” 1996 samt Kaufmans ”Terror firmer”  som handlar om en kaotisk och blodig filminspelning. Men The Toxic AvengersTromas stora portalfigur är så klart The Toxix Avenger, den första filmen om denne muterade antihjälte utkom 1984. Filmen handlar om den överviktige vaktmästaren Melvin Ferd (Mark Torgl) som arbetar på en träningsanläggning. Där blir han dagligen trakasserad av några av kunderna. En dag råkar han ramla i en tunna med giftigt avfall efter att ha försökt fly undan sina plågoandar. Detta leder till att han förvandlas till en enorm missbildad varelse med superstyrka. The Toxic Avenger börjar härefter ägna sitt liv åt att bekämpa brottsligheten i staden. Filmen har hittills fått tre mindre lyckade uppföljare, Kaufmans / Herz ”The Toxic Avenger Part II”  och ”The Toxic Avenger Part III: The Last Temptation of Toxie” 1989 samt ”Citizen Toxie: The Toxic Avenger IV” 2001. En femte film i serien, ”The Toxic Avenger 5: The Toxic Twins” har länge varit planerad men har hittills inte kommit ut än. The Toxic Avenger har ävenbl a genererat en tecknad TV-serie för barn samt en teateruppsättning. I övrigt är det väl inte så mycket att orda om Tromas produktioner, titlar som ”Redneck Zombies”, ”Rabbid Grannies”, ”Surf Nazis Must Die”, ”Chopper Chicks in Zombietown” och ”Tales from the Crapper” säger nog det mesta. Troma Entertainment har också distribuerat en del filmproduktioner, ett par av dem ganska sevärda, framför allt Dario Argentos ”The Stendahl Syndrome” 1996 men som kuriosa kanske också South Park-skaparna Trey Parkers och Matt Stones kannibalfilm ” Cannibal! The Musical” 1998. En intressant fråga man kan ställa sig är om inte Troma ändå håller på att bli rumsrena på äldre dar, Inte bara Kaufmans gamle superhjälte Toxic Avenger ska få en hollywood- remake, vi har redan fått en nyinspelning av Mother's Day och fler kanske är på väg.

 

Monsters goes slapstick

1980-talet innebar ännu en ny utvecklingsfas för skräckkomedin, detta var tveklöst denna subgenres guldålder. En tydlig skillnad från tidigare var att det plötsligt nu blev vanligt att de mer grafiska skräckfilmernas blodiga effekter plockades in för att blandas upp med komik i karikerade ultravåldscener, som hämtade från seriernas värld. Rötterna kan vi hitta i Herschell Gordon Lewis, ”The Godfather of Gores", splatterfilmer från 60-talet, bl a ” Blood Feast” 1963 och ”Two Thousand Maniacs!” 1964. Det uppstod också en mängd olika små sidoförgreningar inom genren. Karaktäristiskt för de skräckkomedier som skulle komma var att de lekte med traditionella klichéer som förekom inom de olika skräckfilmsgenrerna. Inom i stort sett varje subgenre gjordes det en skräckkomedi som skojade Creepshowmed den traditionella dramaturgin där. En banbrytande film i detta sammanhang var George A. Romeros episodfilm ”Creepshow” 1982 med manus av Stephen King. Creepshow blandar skräck med humor på ett framgångsrikt sätt när Romero gör skämtsamma tolkningar av zombie-, sci-fi, monster och djurskräckisar. Det stora genombrottet för den moderna typen av skräckkomedi med lustiga monster och spöken kom 1984 med de väldigt framgångsrika filmerna ”Ghostbusters”, regisserad av Ivan Reitman, och Joe Dantes ”Gremlins”.  Ghostbusters, som handlar om ett gäng spökjägare med Bill Murray, Dan Aykroyd och Sigourney Weaver i huvudrollerna, blev ett populärkulturfenomen vilket inte bara resulterade i en uppföljare 1989 utan även animerade TV-serier, TV-spel, serietidningar, attraktioner, rollspel och andra produkter. Gremilns, med den söta Mogwaien Gizmo som vid brott mot skötselreglerna kan ge upphov till onda små monster, fick också den en uppföljare 1990 och kom även att inspirera andra monsterfilmer som t ex Critters- Gremlinsserien. De båda Ghostbusters-filmerna och den första Gremlins-rullen innehar tre av platserna på listan över de fyra mest inkomstbringande skräckkomedierna genom tiderna. Skräckkomedier blev plötsligt populärt hos den breda publiken och vi fick därför se en mängd filmer innehållande olika typer av skräckelement. Det kom filmer som Gene Wilders mordmysteriekomedi ”Haunted honeymoon” 1986, vilken kanske var mindre lyckad. Mer populär blev då spökfilmer som Steve Milners ”House” 1986, vilken fick hela fyra fristående uppföljare, samt Peter Jacksons ”The Frighteners” 1986. 1981 hade John Landis fått en hyfsad framgång med ” An American Werewolf in London” och givetvis fick vi även varulvskomedier som Rod Daniels ”Teen wolf” 1986 samt Christopher Leitchs ”Teen Wolf Too” 1987 plus en TV-serie på samma tema. Vampyrkomedi hade Polanski sysslat med redan på 60-talet och 1979 hade Stan Dragoti regisserat den underhållande ”Love At First Bite”, men under 80-talet kom en rad humoristiska vampyrfilmer som t ex Tom Hollands ”Fright Night” 1985, Ricky Laus Hongkong-rulle ”Geung si sin sang / Mr. Vampire” 1985, Howard Storms ”Once Bitten” 1985 och Richard Wenks ”Vamp” 1986. Ja detta vara bara ett par exempel på hur populärt det nu blivit att driva med de gamla skräckgestalterna.

 

Ett av de mest tacksamma skräckfilmstemana att driva med är zombiegenren. Hjärndöda lik som planlöst vandrar runt för att tugga på de ännu levande, kan det bli mer komiskt? Naturligtvis har många av dagens zombiekomedier hittat inspiration i 80-talets filmutbud. Överdrivet användande av inälvor avhuggna kroppsdelar, sprutande kroppsvätskor och sprutande hjärnsubstans kan bli så löjligt att det blir roligt. I rena skräckfilmssammanhang var den tidigare nämnde Lewis med sina splatterfilmer från 60-talet en stor inspirationskälla men även David Cronenberg, ”The King of Venereal Horror” eller ”The Baron of blood”, var Re-Animatoren föregångare, då han gärna öste på med organiska äckeleffekter i filmer som ”Shivers” 1975, ”Rabid” 1977, ”The Brood” 1979, ”Scanners” 1981, ”Videodrome” 1983 och ”The Fly” 1986. En regissör som var bland de tidigaste att infoga dessa element i sina skräckkomedier var Brian Yuzna. Han fläskade gärna på med slafsiga effekter, som t ex i den Lovecrafts-inspirerade zombiekomedin Re-animator 1985, vilken fick två uppföljare, eller ”Society” 1989, där överklassen hängs ut som blodsugande mutanter. När vi pratar om blodslafs och liknande får man naturligtvis inte glömma Peter Jacksons tidiga splatterfester som lågbudgetkultfilmerna ”Bad Taste” 1987 med människoätande rymdgubbar, vilken 1992 skulle följas upp av ”Braindead / Dead alive” med människoätande zombies.  Slutligen får vi naturligtvis inte glömma Sam Raimi och hans Evil Dead-filmer. Framför allt ”Evil Dead II” 1987 och ”Army of darkness” 1992 ger prov på härlig slapstick-komik med rötterna i The Three stooges filmvärld, vilket märks när Bruce Campbell bekämpar diverse odöda ting med motorsåg och ”boom-stick”.

TremorsSkräckfilmskomedierna under 90-talet kom att föra arvet vidare från tidigare decennier men hade såklart också sina egna tidstypiska trender.  Ett tema var hemska odjur som gick till attack mot intet ont anande människor. Inspirationen kom från diverse monster- och eco horror-filmer som man nu gjorde parodi på.  I Ron Underwoods ”Tremors” 1990 slåss t ex Kevin Bacon mot jättelika monstermaskar i Nevadas öken, denna lilla b-film blev mäkta populär och följdes av hela tre hyfsade uppföljare samt en TV-serie.  Spindlar har ju alltid väckt skräck hos en del och vad passar då bättre än att utnyttja denna fobi, som i Frank Marshalls ”Arachnophobia” 1990, ett tema som sen återkom i Ellory Elkayems ”Eight-Legged Freaks” 2002. Gillar man inte spindlar kanske reptiler passar bättre, som de förvuxna krokodilerna i Steve Miners ”Lake Placid” 1999. En annan populär trend var att utveckla de komiska inslagen i etablerade filmserier. Redan under 90-talet hade humorn vunnit insteg i ”Nightmare on Elm Street-serien” och på 90-talet skedde samma sak med ”Childs play”-Leprechaunfilmerna. Freddy och Chucky blev mer komiska anti-hjältar. Längst gick man dock i den ytterst fåniga ”Leprechaun”-serien.  Mark Jones film från 1993 om den lille irländske pysslingen som är på jakt efter sitt guld fick hela fem uppföljare, bl a de osannolika ”Leprechaun 4: In Space” 1997 och ”Leprechaun in the Hood” 2000. Det man kanske ändå minns bäst vad gäller 90-talets skräckkomedier är att det var under denna period som vågen av rena skräckparodier inleddes.  Frank Henenlotter drev med Frankenstein i ”Frankenhooker” 1990, Bob Logan gav oss sin fåniga Excorsisten-tolkning ”Repossessed” 1990, i Sverige hyllade Anders Jacobsson Sam Raimi m fl i sin skrattretande ”Evil Ed” 1995 och så har vi naturligtvis Wes Cravens ”Scream” 1996, filmen som blåste nytt liv i skräckfilmsgenren.

 

Spoofs i långa banor

Scary MovieNär vi gick in i det nya millenniet verkade skräckfilmsgenren således ha hämtat sig från ett dåsigt 90-tal. Scream satte naturligtvis sina spår, t ex i den inte så jätteroliga komedin "Scary Movie" 2000, i regi av Keenen Ivory Wayans. Filmen parodierar flera kända skräckfilmer som Scream, I know what you did last summer, The Sixth Sense och The Blair Witch Project. Men även icke skräckfilmer kunde dyka upp, som t ex The Usual suspects och The Matrix. Hittills har det kommit fyra stycken Scary Movie-filmer i en allt sämre serie. En femte del är planerad till 2011. Filmerna kan ses som tidstypiska dokument över vilka skräckfilmer som för tillfället har varit populära. Således får vi se nya vinklingar på bl a japanska spökfilmer som Ringu och ju-on, M. Night Shyamalans Signs och The Village, Amenábars The Others, zombiekomedin Shaun of the dead m fl. Men även referenser till äldre filmer kan hittas som t ex The Haunting, The Exorcist, The Rocky Horror Picture Show, Halloween och "A Nightmare on Elm Street m fl. Men det är de levande döda som klarast dominerat Shaun Of The Deadskräckkomedigenren under de senaste åren. Att zombiefilmens uppsving även skulle generera ett antal komedier är kanske inte så konstigt och både inom litteratur och film framgick det tydligt att så skedde. Här kan främst nämnas Edgar Wrights ”Shaun Of The Dead” 2004, Robert Rodriguez “Planet Terror” 2007, Karyn Kusamas ”Jennifer's Body” Jake Wests ”Doghouse” 2009 och Ruben Fleischers ”Zombieland” 2009. Alla dessa produktioner använder återuppväckta döda som en övergripande ramhandling för I grunden svarta komedier, ibland med romantiska inslag. Skräckkomedin lever således och har hälsan. Och tur är väl det, ibland är lite absurd svart humor väldigt bra för humöret.

Filmer i genren Skräckkomedi