Jo, varför inte köra en rent spontan efter jobbet-bio? In på Filmstadens hemsida och kolla. Och se där, bara två platser bokade i en hel salong på eftermiddagsvisningen av Osgood Perkins omskrivna Stephen King-adaption ”The Monkey ” från i år (2025). Ja men, varför inte. Och väl på plats blev jag inte besviken, endast ett par var på plats i ett par bänkrader bakom, och de höll sig i skinnet. En närmast privat visning således. The Monkey har ju mötts med ett blandat resultat, filmens trailer är en av de mest visade någonsin på YouTube och har fått ett oväntat bra mottagande för att vara en King-filmatisering. Visst, Osgood Perkins har fått en riktigt bra fart på sin regissörskariär med sin hyllade seriemördarfilm ”Longlegs”. Han låg ju dock även bakom sömnpillret ”I Am the Pretty Thing That Lives in the House” och lite andra b-rullar som ”Gretel & Hansel” och vi vet ju hur filmer märkta med Stephen Kings namn ofta är, så kan detta verkligen vara bra. Ja,lägg dåockså till att som producent för filmen finner vi också ingen mindre än James Wan (”Saw”, ”Insidious”, ”The Conjuring”), det höjer ju också förväntningarna. Jag kan bara tala för mig själv, som klassisk King-berättelse håller den ju inte, men som helknasig popcorn- rulle med full fräs absolut. En slags ”Final Destination”-variant med en rad innovativa dödsscener och slap stick-splatter med glimten i ögat. Ibland krävs ju inte mer än så. Kanske mer en rulle man kollar med kompisgänget över ett par öl med än en fantastisk bioupplevelse, men nästan privatvisning i egen salong för fasen, det är taget. 

OK, vad får vi förhistoria oss till livs då? Jo, en berättelse som inte tar sig själv på särskilt stort allvar och har en väldigt lös koppling till den litterära förlagan. Kings novell, som på svenska passande nog hette ”Den förskräckliga apan”, från en novellsamling med samma namn (på engelska ”Skeleton Crew” 1985) har ju ett ganska enkelt upplägg i sig. I filmen har fokus flyttats till de två tvillingbröderna Hal och Bill Shelburn, som tonåringar båda spelade av Christian Convery och som vuxna av Theo James, och hur deras liv förändras av ett förödande arv från deras pappa Peteys (Adam Scott) efterlämnade samlingar. Redan I prologen som utspelas 1999 får vi veta att Petey råkat komma ett föremål från en antikaffär han verkligen inte vill behålla, en trummande leksaksapa (den väsnades med cymbaler i novellen). Petey försöker lämna tillbaka den; “I need you to take this thing off my hands and make it someone else’s problem. It’s not a toy. Don’t ever call it that. You do not ever want the drumstick to come down. Because if it does, we are all fucked to hell”, men affärsägaren menar att det inte finns någon returrätt. Det var ju tråkigt på många sätt. Nåväl, vi hoppar fram ett par år och får då veta att Petey mystiskt försvunnit, kanske han bara lämnade fru och barb för att köpa cigaretter varpå han aldrig kom hem igen. Hans fru Lois (Tatiana Maslany) är såklart bitter över att han blivit lämnad ensam med tvillingsönerna Hal och Bill,vilka dessutom inte direkt hyser någon syskonkärlek till varandra. Översittaren och mobbaren Bill tar alla tillfällen i akt att förnedra sin bror Hal och göra livet till ett smärre helvete för honom. Denna negativa syskonrelation kommer att trigga en del katastrofala händelser när bröderna en dag råkar hitta en låda i en garderob innehållandes pappans kvarlåtenskap. En svårtydd inskription på lådan lyder “Like Life” och när de öppnar den så återfinns så klart den gamla leksaksapan. Den verkar dock vara trasig eftersom ingenting händer när de vrider om nyckeln på apans rygg, men så kommer inte att vara fallet särskilt länge såklart. Efter en del incidenter inser bröderna att apan faktiskt har en slags demonisk kraft, varje gång den vrids upp och börjar slå på sin trumma dör folk i närheten på de mest spektakulära sätt. Hal, vars äldre jag är den som för historien framåt, låter oss förstå att detta kanske är ett tillfälle att ge igen på den avskydde tvillingbrodern. Men apan tar inga specialönskningar om man säger så. Det hela leder till en kedjereaktion av makabra händelser som kommer att prägla de två brödernas kommande liv. För trots att de som tonåringar försöker göra sig av med fanskapet kommer såklart apan tillbaka 25 år senare för att åter hemsöka den nu vuxne Hal. Han har nu inte längre någon direkt kontakt med sin bror Bill men måste återuppta den för att göra upp med deras förflutna i kampen för att skydda sin egen son Petey (Colin O’Brien) mot denna familjeförbannelse. Kommer bröderna någonsin att kunna bryta apans påverkan över deras liv eller är de och deras nära och kära samt alla i närheten dömda till att riskera att drabbas av ett ytterst brutalt och blodigt slut?

För alla som gillade Oz Perkins tidigare filmer förväntar sig kanske ännu en dyster och depressiv historia centrerad kring några stackare som försöker handskas meddöden som sakteliga smyger sig på dem. Det mest överraskande med The Monkey är kanske då det faktum att Perkins väljer ett helt annat anslag här, vilket skiljer sig radikalt från hans tidigare registil. The Monkey är förvisso lite småkuslig ibland, men oftast är den det inte. Det är i huvudsak en skruvad svart komedi kryddad med en rejäl dos överdrivna splattereffekter och galna infall. Jaja, vi har så klart psykologiska dimensioner präglade av daddy issues och uppväxttrauman kombinerat med Perkins känsla för skildrandet av det meningslösa i tillvaron. Men detta är verkligen ingen djuplodande film där skärskådandet av en dysfunktionell syskonrelation står i centrum, denna är mest med som utfyllnad. The Monkey balanserar snarare på gränsen för att blilite för dun för sitt eget bästa i och med att filmen aldrig tar sig själv på allvar. Detta märks även i en tämligen överflödig bihistoria om en ligist vid namn Ricky (Rohan Campbell) som fått kännedom om apan och nu själv är besatt att lägga vantarna på denl. Vi får helleraldrig någon fördjupning i apans ursprung, detta känns oviktigt i sammanhanget tydligen (fast så var det väl i novellförlagan också vill jag minnas). Detta ska i första hand ses spmen skrattfest,även ominte alla skämt landar så väl. Men jag hade kul åt Perkins tokigheter. Vi får en del småkomiska dialogutbyten, underhållande rollkaraktärer, skruvade scener (var kom gänget med Cheerleades ifrån som stod och jublade åt bortförandet av döda kroppar?) och så klart väldigt överdrivet blodiga och spektakulära dödsscener som såklart inte går att ta på allvar. Men Graham Fortin och Greg Ng, som star för klippningen, har sannerligen känsla för timing vad gäller dödsscenerna och hur den maximala komiska effekten ska uppnås. Detta funkar i stort sett filmen igenom, särskilt under mittpartiet.  Visst, vi sitter hela tiden och väntar på nästa våldsamma dödssekvens vi vet kommet att ske, inte om utan när. Och självklart sitter man och gissar vem nästa offer ska bli, särskilt eftersom döden verkar slå till helt slumpvis. Det närmaste stilistiskt påminner om tidigare Stephen King-produktioner är väl filmer som ”Creepshow” eller ”Maximum Overdrive”. Här får vi vår beskärda del av människor som sprängs i bitar, huviden som kapas, olycksaliga offer som blir elektrifierade, andra som blir trampade till döds och mycket mer därtill. Gillar man Final Destination-filmerna vet man vad som vankas här.  

Så, om det finns ett budskap så är det att döden ej kan kontrolleras och är något som förr eller senare kommer att drabba oss alla. Memento mori typ, en devis jag själv har annamit. The Monkey förstärker denna vetskap genom att driva med just döden med alla slapstick-scener. Vi kan skratta åt döden, just för att den kan vara så absurd i vissa fall. ”An old man turned ninety-eight. He won the lottery and died the next day. It's a black fly in your Chardonnay. It's a death row pardon two minutes too late. And isn't it ironic... don't you think.” Vad man kan invända är att humoranslaget överskuggar det mesta. The Monkey är aldrig skrämmande och några fördjupade personporträtt får vi som sagt inte. Filmen kunde varit så mycket meromden inte var något felbalanserad. Varför ger oss Perkins inte mer av Hal and Bills relation, det behöver ju inte bli ett Bergman-drama för det. Brödrarelationen skildras ytligt som bäst och vi ges aldrig en riktig förklaring till Bills elaka beteende gentemot sin tvillingbror. Otvivelaktigt hade detta stärkt själva slutet. Det är ju inte så bra när man under filmen kommer påsig med att fundera över vad som egentligen hände med Adam Scotts karaktär pappa Petey. Och Elijah Wood var ju också med som Ted Hammerman, vem var han nu igen och framförallt – hur dig han? Där Oz Perkins I Longlegs skapade en skräddarsydd roll för Nicolas Cage består The Monkey av en skådespelarensemble där ingen riktigt står ut. Alla gör väldet dom ska, men ska några framhållas såfår det väl bli Tatiana Maslany (“She-Hulk: Attorney at Law”, “Orphan Black”) som spelar den smått cyniska och sarkastiska mamma Lois. Theo James (Netflixs “The Gentlemen”, HBOs “The White Lotus”) ska väl också ha ett hedersomnämnande I sin dubbla roll som de äldre tvillingbröderna. Han tar inte till några större gester för att skilja de tvåbrödernas personligheter åt, vilket riskerat att göra dem till karikatyrer,utan använder sig av små nyanserade uttryck. Båda tvillingarna känns tämligen alldagliga och trovärdiga och utgör en stark kontrast till Nicolas Cages teatrala framtoning i Longlegs.

Så ja,jag är nöjd ändå.Jag hade inte förväntat mig mer än det jag fick. Det finns bättre King-adaptioner men också en massa som är oändligt mycket sämre. Kan man se The Monkey som ett utbyggt avsnitt av ”Tales From the Crypt”, ja varför inte? Fast visst kan man känna en viss beska under alla tramsigheter. Perkins har ju sagt att han påverkats av egna personliga förluster i sitt förflutna när han skrev manuset till filmen. Just den plågade frågan ”varför jag?” finns ändå som grund där under alla lager av komik. Grymt, sa grisen. Vem vet hur många händelser som påverkat Osgood Perkins när han skapade sina två senaste filmer Longlegs och The Monkey. Men visst kan de ses som en skildring av den kaotiska och ofta grymma värld vi lever i, filmade genom olika linser. Där Longlegs visade hur lätt vi så kallade ”goda” människor apatiskt kan acceptera närvarande ondska utgår The Monkey från den empati vi kan uppvisa och de uppoffringar vi gör för att överkomma de hemska omständigheter vi alla kan ställas inför. Den förskräckliga apans nyckel kommer fortsätta att vridas runt, något vi inte kan göra något åt. Allt vi kan göra är att skratta eller gråta, förtvivla eller dansa. Ibland är det bara så enkelt. Lika enkelt som att unna sig en njutbar stund på bio, bara för att vardagen är värd att sätta guldkant på - i väntan på det oundvikliga slutet.